Madrasserad cell

Mamma A skriver om överbeskyddande föräldrar, apropå en kommentar hon fått på ett bildinlägg och jag kan inte annat än instämma. Barnen måste lära sig hantera livet, de måste lära sig var gränserna går och det gör de bara genom att prova på att stångas med dem. Vi kan varna, vi kan stå i kulissen och nervöst bita på naglarna men vi kan inte lära åt dem, det måste de göra själva.

Världen idag är hård och kall, inte särskilt barnvänlig människovänlig och många föräldrar är osäkra i sin roll, både i sin roll som vuxna och i sin roll som föräldrar. Att föräldrar som är osäkra och rädda har svårt att låta sina barn prova på att hantera världen är inte så konstigt, men resultatet kan bli katastrofalt.

Se er omkring på barnen och ungdomarna idag! Se hur många av dem som vänder rädslan och osäkerheten inåt, mot sig själva, som skär sig i armarna, svälter sig, plågar sig på många sätt för att bli sätta, för att hantera ångest och rädsla. Se hur många av dem som vänder rädslan utåt, som slåss och bråkar, misshandlar och förstör för att få uppmärksamhet, för att få hjälp att hantera världen.

Vi kan inte spärra in våra barn i en madrasserad cell. Det är mjukt, och kanske är det så att inget ont kan nå dem där, men de blir förstörda där inne. Och det var väl aldrig meningen?

Läs och begrunda. Hur ska barnen lära sig hantera grådvärgarna om de aldrig får försöka?