Vad Ohlsson gjorde istället

Birgitta Ohlsson hade visst annat på agendan än nätverkande. Hon ägnar sig åt att, i SvD, debattera med FRA-Åkesson om personlig integritet och spanandet. Ohlsson drar en skarp skiljelinje i sanden mellan att snappa upp information som far omkring i etern, fritt och öppet för alla, och information som skickas genom en tråd, direkt till mottagaren i ett litet elektroniskt kuvert.

Jag har aldrig krävt att det ska föreligga brottsmisstanke avseende traditionell signalspaning, med vilket jag menar spaning i etern. Att radiomaster på fastlandet, fartyg på Östersjön, spaningsflygplan och mobila markförband i Afghanistan lyssnar på radiotrafik mellan ryska militära förband eller talibaner utan brottsmisstanke är oproblematiskt.

Däremot är det självklart att vanliga svenskars kommunikation genom e-post, sms eller telefonsamtal endast ska grans­kas om det föreligger brottsmisstanke och domstolsbeslut

Mobiltelefoner, som väl faktiskt kommunicerar genom att skicka iväg budskapet åt alla håll, förefaller utgöra undantaget som bekräftar regeln i hennes resonemang.

Åkesson, som gjort det bekvämt för sig i Brännpunktshörnet, svarar:

Birgitta Ohlssons krav får till följd att många av de frågor som jag ställde i min Brännpunktsartikel i lördags kvarstår. Måste det föreligga brottsmisstanke för att FRA ska kunna signalspana i kabel mot utländska politiska och militära makthavare, mot vapensystem riktade mot Sverige, mot IT-attacker utifrån och så vidare?

Jag håller med om att vanliga svenskars kommunikation ­endast ska ”granskas” om det föreligger brottsmisstanke och domstolsbeslut Brottsutredningar är en polisiär uppgift som FRA inte sysslar med över huvud taget.

Vidare innebär försvarsunderrättelselagen och signalspaningslagen att signalspaning mot inhemska företeelser, till exempel vanliga svenskars kommunikation, inte ska ske.

Att mot denna bakgrund ställa krav på brottsmisstanke för signalspaning är därför inte relevant.

Åkesson blandar korten friskt. FRA sysslar inte med brottsutredningar, men kortet han försöker få att försvinna i botten av leken talar om att FRA, på uppdrag av polismyndighet, samlar in information som kan komma att användas eller inte användas i brottsutredningar. Det innebär att Åkessons privata åsikt, vad han håller med om och inte håller med om, är lika ointressant som det faktum att Eva-Britt Dahlströms pappa var trevlig privat.

Åkesson trampar vidare i ullstrumporna:

Det är riktigt att lagrådet ansåg att ett intrång föreligger redan genom att staten bereder sig tillgång till teletrafiken.

Men lagrådet ansåg också – trots detta – att en godtagbar balans nåtts mellan enskildas grundlags- och konventionsskyddade krav på skydd mot ­intrång i privatlivet och det ­allmännas rätt och skyldighet att svara för att nationella ­säkerhetsintressen kan tillvaratas.

Lagrådet gjorde denna bedömning efter en ingående analys av de olika rättssäkerhetsgarantier som fanns i remissen.

Och hur ingående den analysen var har vi kunnat ana oss till när det ena statsrådet efter det andra erkänt att de kanske inte var helt insatta i frågan vid själva röstningen. Men det är en annan diskussion. Åkesson fortsätter:

Den viktigaste punkten gällde den mest integritetskänsliga inskränkningen, nämligen den som sker genom avlyssning av signalerna.

Här konstaterade lagrådet att sådan avlyssning skulle ske automatiserat och endast avse signaler som identifierats genom sökbegrepp.

Lagrådet menade att fastställandet av dessa sökbegrepp därför blir av synnerlig betydelse för omfattningen av avlyssningen.

Detta är enligt min mening själva kärnan i integritetsskyddet och innebär att det aldrig kan bli fråga om avlyssning av vanliga svenskars kommunikation.

Åter en gång, Åkessons privata åsikt i frågan är inte mycket värd. Han är generaldirektör, anställd av staten, och skulle vid behov kunna bytas ut på en förmiddag om han inte är tillräckligt samarbetsvillig. Just nu är han användbar, mycket användbar, glad för att skriva i tidningarna, glad för uppmärksamheten. Han framställer sig själv som integritetens riddare, som kommer att kämpa för den enskilda människans skydd tills sista gemet har rostat. Han skuttar glatt fram och bemöter all slags kritig i alla media, drar på sig elden så att de ansvariga ministrarna slipper undan.

Ohlssons ifrågasättande var en replik på Åkessons tidigare brännpunktsutläggningar, men borde inte någon annan än denne glade lakej bemöta henne? Eller hoppas de fortfarande på att debatten skall dö ut?

Med spänning ses fram mot Ohlssons nästa replik.