lördag 27 februari 2010

Jordbävning i Chile

och jag följer nyhetsflödet på Twitter, hör dödstalet stiga och hör också om hur Påsköarna evaktueras inför den tsunamivåg som rusar över Stilla Havet, hör att Hawaii börjar förbereda sig och oroar mig för kära vänner som lever där.

De snabba kommunikationsmöjligheterna sociala medier innebär gör att avlägsna platser plötsligt är mindre avlägsna, att människor på söderhavsöar inte bara är vackra och iklädda bastkjol utan faktiskt människor som du och jag. Det är svårare att vara provinsialistiskt navelskådande när man vet att en människa man pratat med, utbytt tankar och erfarenheter med befinner sig mitt i det kaos man ser på tvn eller läser om i tidningarna.

Det är bra för världen. Inte jordbävningen eller tsunamin, men de minskade avstånden mellan människor på individbasis.

Jag hör också att Läkare utan Gränser är på väg till Chile, har du råd så ge dem gärna lite stöd.

fredag 26 februari 2010

Det finns ingen som helst anledning till oro. Ingen alls.

Det blir allt mindre utrymme för individer att vara individer i vårt samhälle, allt mindre plats att improvisera och göra något som inte precis följer given norm. Ju mer det talas om att reformer och lagar är 'för individens frihet' ju mer beskär och begränsar det utrymmet för de flesta människor. Är det inte 'för vår egen säkerhet' så är det 'för valfriheten' och för varje litet steg blir vår rörelsemån allt mindre.

Idag visar vi ID-kort för att få åka tåg, och får kliva av på okänd plats om vi råkar glömt det hemma. Vi registrerar våra busskort och låter snällt våra shoppingvanor kartläggas när vi drar våra medlemskort och registrerar våra bonuspoäng. För att få komma in på bankkontor passerar vi en vakt, det är bara en tidsfråga innan han börjar fråga oss efter vår legitimation och scannar in den och vi snällt får lägga alla metallföremål i en liten plastlåda medan vi går igenom metalldetektorns båge.

Vi gör allt detta för vår säkerhet, och för vår bekvämlighets skull. Alldeles frivilligt hjälper vi snällt till att begränsa våra liv och vår frihet, och vi är tacksamma för begränsningarna.

På samma gång börjar vi tänka på att det där med 'för vår säkerhets skull', det måste ju tyda på att det finns något som hotar vår säkerhet. Något som gömmer sig därute i skuggorna, utanför tågfönstret och bortom medlemskortens trygga upplysta cirkel.

Ju mer vi försöker skydda oss ju räddare blir vi. Ju räddare vi blir ju mer misstänksamma gentemot andra blir vi. Ju mer misstänksamma vi blir ju närmare paranoian kommer vi.

Det enklaste sättet att skrämma någon är att helt apropå, utan påtaglig anledning, plötsligt förklara att det där mörkret därborta, det finns ingen anledning att vara rädd för. Den här sprutan är helt ofarlig. Och det där ljudet, nej, det är absolut inte något farligt.

Kom ihåg det. Det finns absolut ingen som helst anledning att oroa sig för alla dessa steg som vidtas. De är ju för vår egen säkerhet. Ingen anledning att oroa sig. Ingen alls.

torsdag 25 februari 2010

Skolan och framtiden

Är det viktigt att förbereda framtidens vuxna för ett liv i ett tillverkningsindustrialistiskt samhälle?

onsdag 24 februari 2010

Björklund kritiserar Olofssons förslag

Folkpartiets Jan Björklund uttalar sig i DN om centerns utspel om kunskapsmiljarden. Trots den optimistisk satta rubriken i tidningen är Björklund kritisk:
Det bra att man vill ha mer öronmärkta statsbidrag till skolan. Det är en positiv omsvängning, säger han [...] Björklund är dock tveksam till den modell som Centerpartiet förespråkar — att pengar ska gå till skolor vars elever förbättrar resultaten på de nationella proven i årskurs 9
Utbildningsministerns insikt i konsekvenserna av ett sådant förslag är djupare än Olofssons. Att sätta skola mot skola när det gäller fördelandet av resurser kan leda till än värre betygsinflation då betygen plötsligt inte bara ska spegla enskild lärare, utan också hela skolan och dessutom kopplas till budget:
Problemet ligger i att proven rättas av lärarna själva och att det kan missbrukas. Om man snällrättar får man mera pengar, säger Björklund
Redan idag händer att rektorer uppmanar lärare att sätta högre betyg på elever än läraren bedömer att eleven uppnått, av olika orsaker. Om det plötsligt börjar handla om att ett högre betygssnitt ger mer pengar lär knappast detta fenomen minska.
Björklund drar paralleller till högskolan där man sedan 1990-talets början får pengar utifrån hur många som godkänns.

– Det betyder att det finns ekonomiska skäl för en högskola att sänka kraven för godkänt. Vi håller därför på att avveckla det, säger han.
Det är skönt att någon drar i bromsen en aning när Olofsson slänger alltför många och stora valfläskbitar på grillen.

tisdag 23 februari 2010

Olofsson tänker om skolor och resurser

Centerpartiet vill införa en prestationsbonus för de skolor som förbättrar sina resultat berättar bland andra Maud Olofsson i DN. Och det låter ju fantastiskt:
Alla elever förtjänar att mötas med höga förväntningar och en skolmiljö där de växer som människor. Vi ska ställa krav på lärare men också ge dem stor professionell frihet. För det är rektors och lärares ledarskap som är nyckeln till framgång. Vi vill att goda lärarinsatser ska premieras högre. Bra lärare ska ha högre lön.
Klart bra lärare ska ha högre lön än kassa lärare, men förstår Olofsson sig verkligen på det hon pratar om? Har hon kunskap nog att skilja en bra lärare från en dålig, när hon tror att det går att muta sig till ett bättre resultat? Tror centern verkligen att en massa pengar som filtreras genom kommuntjänstemäns giriga fingrar till skolor där man redan gör ett bra jobb gör skolverkligheten för svaga elever i socialt utsatta områden bättre?

Olofsson och hennes partikamrater tänker som de har förstånd till, och satsar på dem de kan identifiera sig med. Resultatet riskerar att bli en ännu ojämlikare skolsituation än den vi har idag. Mats på Tysta Tankar tänker klokt om centerns skolsyn:
Det är en uppenbar förolämpning mot landets lärarkår att du tror att de behöver extra motivation för att göra sitt jobb. Om du verkligen bryr dig så hoppas jag att du bevakar den professionella nivån i arbetet med ny skollag och skyddar skolan från detaljreglering.
Läs resten i hans blogg.

Och kom ihåg att det är valår i år. Då mutar politiker.

Webbläsare

Kära bloggläsare, det är nu mer än femtio procent av mina läsare som använder Firefox, nästan trettio procent använder Chrome och blott 12% håller fast vid den gammalmodiga InternetExplorer!

Jag är mycket stolt över er!


måndag 22 februari 2010

Bokfrågornas ABC

Mmmmm, dags för en favoritbokstav hos Lilla O.

1. Berätta om en bok där mat har stor betydelse.


Fried Green Tomatoes At The Whistle Stop Café av Fannie Flagg är en underbar bok. Det äts hela tiden i boken, och i den bilagda receptboken får man lära sig att laga inte bara de gröna tomater som utgör både bokens titel och det lilla välbesökta caféets signum, utan majsbröd, mal och pecannötspaj bland mycket annat. Dessutom är det en väl berättad, rik och förtjusande historia om fyra smått fantastiska kvinnor, var och en på sitt sätt.

Filmen är inte dum den heller.

2. Vems memoarer skulle du helst av allt vilja läsa?

Dave Mustaines liv har inte alltid varit lätt, och han är en av mina absoluta favoritmusiker därtill. Hans självbiografi ser jag verkligen fram mot att ta del av.

3. Man Booker Prize for Fiction har delats ut till en författare inom det fd. brittiska samväldet sedan 1969. Här finns alla vinnarna. Har du någon favorit?

Jag älskar Margaret Atwood, både som författare och poet! Hennes lätta berättarhandlag och självklara hantering av språket i kombination med hennes trovärdiga karaktärer gör att jag gärna återvänder till hennes böcker om och om och om igen.

4 .Jag söker också en bok om makt.

Machiavellis Fursten hymlar inte med vad som krävs för att erövra och behålla makten. Machiavelli skriver med Cesare Borgia som förebild för hur en furste ska vara, och hycklar inte med att en furste måste vara beredd att sätta etiska aspekter som rättvisa, respekt för lagen och barmhärtighet åt sidan för att kunna behålla sin position och styra sitt rike effektivt. Dock bör han ibland, vid strategiska tidpunkter, visa vänlighet och rentav barmhärtighet för att återvinna folkets förtroende och kärlek. Bara inte för ofta, för mycket och för länge åt gången, då kommer folket att börja vänta sig mer i den riktningen och bli både lata, bekväma och framför allt tappa respekten för sin furste och hans makt.

Känns det alltför nära och bekant? Det är valår i år, kom ihåg det.

söndag 21 februari 2010

Inte helt bekvämt

Om du inte har giltig legitimation med dig på tåget får du kliva av vid nästa station, ovsett hur långt du tänkt dig att resa och hur giltig biljett du har.

Ämnar du åka tunnelbana och ser alltför lugn ut riskerar du att bli misstänkt för att vara påverkad. Thomas Bodström tar upp problemet i poliskåren i sin blogg. Om de Rödgröna vinner valet, skriver han, kommer de bland annat att "inrätta en särskild myndighet som handlägger ärenden när poliser själva är misstänkta". Det vore kanske inte så dumt?

Vad är det vi är så rädda för? Vad är det som får oss att tycka det är rimligt att vi behöver visa våra papper för att få åka tåg? Varför tycker vi att det är i sin ordning att människor tänker två gånger innan de vågar kasta allt sitt skräp i soporna av rädsla för att grannarna ska plocka upp det och använda det för att misskreditera sopslängaren? Hur gick det till när vi nickade och sa att jo, det är nog ingen dum idé att polisen kan plocka in vem som helst i sex timmar, bara för att personen ser ut att vara torr i munnen? När vi instämde i att det inte alls är fel att privata intressen tar del i lagstiftningsprocessen?

Det känns inte helt bekvämt.

Det känns som om vi börjar dela världen i ett väldigt tydligt Vi, De, De Där Borta och De Där Andra. Och som om vi, likt barn som berättar läskiga historier för varandra, börjar tro på att varken De, De Där Borta eller De Där Andra är alldeles fullt ut lika mycket människor som vi.

Nej, inte helt bekvämt.

lördag 20 februari 2010

Holistiskt tänkande i skolan

Jag har lovat mig själv, i veckor nu, att skriva om holistiskt tänkande, men något har kommit emellan. Flera stycken något, olika något hela tiden men samtliga för viktiga för att ignorerar.

Nu är det en tyst, snöig och kall lördag, vad kan passa bättre för lite holistiska tankar?

Låt oss börja med en definition. I NE läser vi:
tanken att helheten är något mer än summan av sina delar och att delarna därför måste förstås utifrån helheten i stället för tvärtom
I mitt arbete som lärare innebär att tänka holistiskt dels att tänka på varje elev som en helhet.

Eleverna är ju inte bara elever, de är en del av en klass, och de är familjemedlemmar, samhällsmedborgare, föräldrar ibland, barn, de är kompisar, arbetstagare och ibland arbetsgivare, arbetslösa, drömmare, frimärkssamlare, musiker, skribenter, snickare, bilmekaniker, fiskexperter, fågelskådare och så mycket mer, som också påverkar dem i deras roller som elever. Som lärare behöver jag inte känna till allt om varje elev, men jag behöver komma ihåg att där finns en väldigt massa andra sidor hos eleven, och att dessa sidor inte stängs av när eleven kliver över klassrumströskeln. Att eleven kommer för sent varje morgon, t ex, behöver inte på död och pina betyda att eleven inte gillar lektionerna eller ämnet, det kan lika gärna betyda att dagiset inte öppnar i tid.

Det innebär också att jag i min undervisningsplanering är medveten om just min lille kurs ingår som en tråd i en väv, utgör en del av hela den väg som leder från förskolans grunder i att sitta stilla och uppföra sig i grupp fram till åtminstone tredje året på gymnasiet, och ännu mycket längre än så om eleven vill och kan. Jag måste ha kunskap om vad som burit fram till min kurs, vad eleverna förväntas ha med sig innan, och jag måste veta vart de är på väg, vad de ska ha med sig vidare. Jag måste också ha en uppfattning om vad eleverna gör i andra ämnen, på andra lektioner, eftersom det påverkar det som händer i mitt klassrum och omvänt. Min lilla kurs, oavsett om den rör sig över en termin eller tre år, är ingen isolerad företeelse utan en del av den helhet som är elevernas utbildning.

Det är en mycket förenklad bild jag presenterar här, men kanske en början för att tänka och diskutera vidare?

fredag 19 februari 2010

Sam-hället

Någon jag pratade med en gång berättade inte utan stolthet om sin far, vicevärlden i ett hus, som haft stenkoll på vilka av grannarna som slarvade med att städa tvättstugan efter sig, vad folk ätit till middag, vem som drack och vem som slog sin fru och vems barn som hade hål i skorna. Han noterade detta, och berättade det uppenbarligen åtminstone för sin son.

Detta ägde rum i det technicolorfärgade femtiotalet, då framtidshoppet var gnistrande och stort, och de misshagliga grannar han skvallrade om visserligen ställde till förtret, och störde helhetsintrycket, men på nåder ändå kunde få lov att existera och finnas, de var ju faktiskt en del av samhället.

Idag tycks den sociala kontrollen ha en något annan funktion. Information om grannar och människor samlas in som det alltid gjorts, förvaras och sätts i nya sammanhang. Det nya är orsaken - i många fall samlas informationen för att användas som ammunition.

Det sam-hälle vi haft börjar allt mer anta strukturen av ett mot-hälle, en plats där vi lever mot varandra snarare än tillsammans.

torsdag 18 februari 2010

Listigt

Man ska göra listor, hör jag sägas. Jag har hört det hela mitt liv - gör listor över vad du ska ha med dig, över vad du ska göra, över vad du ska ha gjort, över vad du ska hämta, vad du ska läsa, vad du har läst, vad du har tänkt, vad du ska tänka, säga tycka... Gradera, sortera, ranka och rätta in. Ditt liv kommer att bli så mycket bättre, enklare, rationellare.

Jag är kass på det här med listor. Jag bryr mig inte om ranking och tävlar inte. Jag påbörjar halvhjärtat listor över ditt eller datt men lägger ner det lika raskt.

Ändå fascinerar fenomenet mig. Vad är det man försöker fånga och hålla kvar i alla dessa listor? Missar jag det eller har jag det redan, eller har jag sett det och valt bort det? Jag vet inte, men fortsätter iaktta och beundra alla dessa organiserade listare.

Departementssekreterare är ett stressigt jobb

Utåt var fasaden fulländad. Mannen som är i 40-årsåldern arbetade som departementssekreterare vid regeringskansliet.
För att orka med sitt stressiga liv, säger han i förhör, rökte han opium 4- 5 gånger i månaden
Allvarligt talat, människor, det Expressen berättar om är inget moraliskt bekymmer, detta är ett arbetsmiljöproblem och ett samhällsproblem! Att de människor som styr vårt land, som har ansvar för lagar och regler, nedskärningar, omprioriteringar, övervakning, socialt skyddsnät, arbetsmarknad, utbildning, vård etc har en så pressad arbetssituation att opium behöver rökas varje vecka är ett problem!

Det är inte osannolikt att detta ligger bakom en del av de beslut som tagits där konsekvenstänkandet helt uppenbart inte fungerat full ut.

En illa fungerande regering, och en regering där människorna i kansliet är så totalt sönderstressat att de i desperation använder knark för att hantera stressnivån fungerar inte optimalt, låt oss vara ärliga om den saken, drabbar oss alla. Något måste göras! Uppenbarligen är både arbetsbördan och ansvarsbördan för tung att bära för de människor som jobbar där nu, och chefen och ledningen har inte klarat av att ta sitt ansvar.

Det är valår i år. Det är dags att låta dessa stackars sönderstressade människor få vila och läka.

onsdag 17 februari 2010

Hakar på

Det är vampyrtrend hör jag sägas, så jag hakar på:

Tonåringar

De kan vara taggiga, trasiga, krångliga, bråkiga, stökiga, jobbiga, ifrågasättande, tjatiga, högljudda, allmänt besvärliga och fullkomligt obegripliga. De kan vara korkade, förvirrade, klantiga, drumliga, ohörsamma, rent av ohövliga ibland.

Men de är också rara, omtänksamma, söta, gulliga, snälla, fantastiska, kloka, välvilliga, hjälpsamma, läraktiga, hörsamma, nyfikna, vetgiriga, generösa, tysta och mjuka. De är små och stora på samma gång, ofta vilse och ibland utan att veta om det, och det är inte så lätt alla gånger.

Ta hand om dem, ge dem ett vänligt ord då och då och kom ihåg att de faktiskt gör sitt bästa. För det mesta.

tisdag 16 februari 2010

Ungdomar, Internet och vi andra

Det tycks finnas en kollektiv oro för vad konstellationen ungdomar och Internet kan ställa till med, ffa konstellationen ungdomar och sociala medier.

Dels har vi den frekvent förekommande oron från föräldragenerationens håll att någon av alla de Hiskeliga Faror som lurkar på nätet skall slå sina långa, gulande klor i den unga människan. Dessa Hiskeliga Faror finns, visst gör de det, men för den som inte själv är helt hemma i Cyberia tycks de större, farligare, lömskare, listigare och framför allt vanligare än de är.

Denna oro är densamma som föräldrar känt i alla tider, och kommer att fortsätta känna i framtiden. Barnen rör sig i miljöer man inte känner till, miljöer där man inte kan skydda dem eller ens hindra dem från att riskera både liv och lem.

Dels har vi den politiska oron, att sociala medier och de nya, utökade kontaktnät det leder till också leder till politiska konsekvenser av enorma mått. I SvDs artikel Har de sociala medierna öppnat Pandoras ask? talas bland annat om hur opinionsbildning och aktiviteter på nätet får regeringar och politiska organisationer att införa och plädera för restriktioner och övervakning.

Det är en intressant artikel om konsekvenser, inte bara för ungdomar, och hur världen som vi känner det kan tänkas ta sig ut i en inte alltför avlägsen framtid. Det finns en tydlig rädsla, upplever jag, att John Markoff har rätt:
Explosionen av cybergangsters tillsammans med ett snabbt växande storebrorssamhälle visar enligt Markoff inget annat än att internet urartat i en postindustriell dystopi som tidigare bara gick att hitta i de svartaste science-fictionromanerna från 70- och 80 talen. ”Genom att sätta varje människa i direkt kontakt med varandra har nätet öppnat en Pandoras ask, fylld av hemskheter”, är ett talande citat från Markoffs korta men sylvassa analys.
Den som lever får se. Vi är alla människor, på gott och ont, och uppför oss ungefär likadant på nätet som överallt annars.

Quidquid latine dictum sit, altum videtur

söndag 14 februari 2010

Artisten och läraren

Jag hade glädjen att bevista en mycket trivsam söndagskonsert idag, sång och orgel i skön harmoni. Inte visste jag att det fanns en sån maffig orgel i den kyrka som ditintills bara utgjort en rätt anonym busshållsplats på vägen till den busshållplats där jag flera gånger i veckan byter buss, där ser man var mycket man kan upptäcka i vardagsmarkerna. Att kyrkan därtill håller sig med svarta lampkronor och dramatiska fönster bakom altaret ger ytterligare plus i kanten.

På vägen hem filosoferade jag över de likheter som faktiskt finns mellan artister och lärare. En god artist är, bland annat, en artist som, oavsett om där är 20 000, 550 eller 20 personer i publiken, gör sitt yttersta för att ge var och en av dessa en så bra föreställning som möjligt. H*n har givetvis en viss talang och en inrepeterad repertoar också att dela med sig av, och gör detta med liv och lust oavsett storleken på publiken eller var scenen råkar befinna sig.

På samma sätt bör vi lärare alltid sträva efter att, oavsett om vi står inför en full klass ivriga elever eller där bara är fem elever närvarande, sträva efter att ge dessa elever en så givande lektion som möjligt. Det är så lätt att man blir uppgiven och ledsen över att så många är frånvarande, och det går helt orätt ut över de som faktiskt är närvarande. Om man istället lyckas lägga fokus på dem som är där, gläds åt att de kommit och därigenom visar att de är intresserade av ämnet, och gör sitt bästa för att ge dem så mycket kunskap och en så god lektion man någonsin kan finns chansen att de berättar detta för dem som inte var där, och nästa lektion har man istället sju förväntansfulla elever närvarande.

Elever pratar ju med varandra, precis som vi lärare (jo, kära elever, det gör vi faktiskt) pratar om klasser och elever. Därför har vi allt att vinna och intet att förlora på att faktiskt ge även en klass där åttio procent av eleverna är frånvarande så stimulerande och intressanta lektioner som möjligt, även om det känns tröstlöst.

En gråkall februarisöndag



+



i



Det funkar en sån dag

lördag 13 februari 2010

When shadows come alive

Hon sjunker ihop, stänger in smärtan i sig själv, döljer sig och sin svaghet bakom håret. Inom henne rasar ilskan, smärtan vill ut i arga ord och vilda gester. Men hon stänger den inne, hanterar den själv efter bästa förmåga, ensam utlämnad åt dess kraft.



Vi lever i en kultur där vår position i samhället riskeras om vi visar svaghet. Vi är rädda att det ska komma fram att vi någon gång har ätit antidepressiva tabletter, vi smyger med att vi går till terapeuter och förväntar oss att den som råkat ut för något traumatiskt, kroppsligt, mentalt eller socialt, ska bita ihop och komma igen på rekordtid. Vi tvekar länge innan vi vågar söka hjälp för att vi vet att vi inte bara hamnar i tacksamhetsskuld, vi blottar också strupen för den vi söker hjälp hos genom att visa vår föraktade svaghet. Vem vet när denne kommer att använda detta mot oss?

Det är rätt sjukt, vårt förhållande till svaghet. Vi hjälper gärna, eftersom det placerar oss i den starkes position, men riskerar livet om vi vågar placera oss i den svages ett ögonblick. Istället biter vi ihop tills vi går under. Kollektivt, av all den smärta vi stängt in i oss.

Martin Ezpeleta skriver att Sverige borde gå i terapi. Det har han rätt i.

Se fler skuggbilder på My Modern Met

fredag 12 februari 2010

Nu och då

Jag sitter hemma i mitt vardagsrum med en stor kopp chai latte. Ute är det kallt och mörkt och halt, men här inne är det varmt och ljust och mysigt. Det har varit en lång vecka, och det är skönt att den schemalagda delen är över.

Men som distanslärare är min arbetsvecka inte över. Via Internet hjälper jag just i detta ögonblick fyra personer på helt andra platser, geografiskt långt borta men ändå helt nära, med olika skolarbeten, samtidigt som jag samplanerar med en kollega som gått hem för flera timmar sedan. I dag är det inget speciellt med den saken, vi tar för givet att en text på ett ögonblick kan sändas tusentals mil, att en bild betraktas simultant på ett stort antal platser och en textkonversation föras, i realtid, mellan personer i olika världsdelar.

För bara tio år sedan var situationen annorlunda, trots att Internet redan då var stort och fanns i många hem var det ännu inte med samma självklarhet vi kommunicerade. Går vi ytterligare tio år tillbaka hamnar vi i en tid när jag suttit med högar av uppsatser omkring mig, skrivit med rödpenna och delat ut till elever som burit hem, skrivit om från början och sedan lämnat in igen, eventuellt misstolkat mina kommentarer och vi hade fått ta om proceduren igen.

Internet har revolutionerat lärararbetet, så många begränsningar har upplösts i tomma intet och så många nya möjligheter man tidigare bara kunde drömma om har uppenbarat sig.

Vi lever i en spännande tid!

torsdag 11 februari 2010

Alla Hjärtans Dag

Det är nu till helgen, om någon till äventyrs missat det. Jag misstänker att det är bakgrunden till den akuta kärleksnojja som svallar omkring mig som ett stormande hav.

Kära söta unga människor, ta del av en gammal kvinnas livserfarenhet:

Det spelar inte roll om du är lång eller kort, mager som en sticka eller kurvig eller rund. Det gör detsamma om du är nördig eller cool, rolig eller torr som fnöske, charmig som en hundvalp eller iskallt stilig, söt eller rent av uppfattar dig själv som ful. Det gör ingen skillnad om du samlar på frimärken, läser ögonen i kors, spelar gitarr eller skådar fåglar, eller något helt annat som jag inte har plats att räkna upp.

Det finns människor som tycker om dig. Det finns människor som finner dig oerhört attraktiv. Det finns människor vars hela liv har blivit bättre bara för att du finns i deras närhet.

Nojja inte, söndag må tituleras alla hjärtans dag och ge oss en massiv överdos av hjärtan så gulliga att man smäller av, men det är faktiskt bara en vanlig söndag i februari. Oavsett om du firar den eller inte så kom ihåg att du är älskad, och inte bara av mamma!

Kloka ord

Emma skriver så klokt om varför det är viktigt att samarbeta! Jag instämmer, och låter er också ta del av hennes ord:
Snälla ni. Vet ni inte att vi är bättre tillsammans än ensamma? Vet ni inte att vi behöver uppmuntra, stödja och skratta med varandra emellanåt?
Jag rekommenderar er att läsa resten också.

onsdag 10 februari 2010

Bokfrågornas ABC

Dags för bokstaven L, Bokfrågornas ABCs egen bokstav. Det ska dock inte handla om mig utan om helt andra L-saker:

1. Jag älskar listor och har listat lästa böcker sedan 1999. Hur kommer du ihåg vilka böcker du läst? Skriver du listor?


Nej, varken listor, läslogg eller någon annan form av dokumentation, och jag har aldrig lyckats räkna ut vad poängen med sådana skulle vara heller. Jag minns de böcker jag minns, somliga i detalj, från andra minns jag en stämning, en scen, en karaktär eller något annat. Ytterligare andra är helt utplånade ur mitt minne, såvitt jag är medveten om, och jag tänker mig att de sannolikt inte var någon större förlust.

2. Lyrik ligger mig också varmt om hjärtat. En genre som hemska svensklärare har förstört för allt för många. Vad är din relation till lyriken? Har du någon favoritpoet eller favoritdikt?

Den svenska lyriken är i mångt och mycket otrampad mark för mig, jag känner bara till de stora namnen. Engelskspråkig lyrik ligger närmare till hands, så när jag läste frågan dök inga svenskar upp i huvudet. Shakespeare är alltid Shakespeare, jag älskar honom innerligt och Yorick kommer alltid att ha hedersplatsen på min hylla vid min arbetsplats. Men den dikt jag väljer att lyfta fram är skriven av en italiensk nobelpristagare, Salvatore Quasimodo. Jag inte kan mycket italienska men den svenska översättningen sägs vara bra:
Var och en står ensam
på jordens hjärta
genomborrad av en solstråle

och plötsligt är det afton


3. Ledamöterna i Svenska Akademien är aderton till antalet. Vem är din favorit bland nuvarande och gamla ledamöter? Har du någon du inte förstår dig på?

Det blir rätt dött lopp mellan Kristina Lugn och Peter Englund, jag tycker om dem båda lika mycket, på olika sätt. Kerstin Ekman däremot har jag svårt att förstå mig på.

4. Sjung långsamhetens lov eller inte. Jag vill i alla fall att du ska berätta om en riktigt långsam bok som du läst.

Neil Gaimans The Wake speglar i skildringen av hur de eviga och de dödliga samlas för att vaka när Morpheus lämnat dem långsamheten som finns i sorgen.

tisdag 9 februari 2010

Bro över bekymrade vatten

Det är en dammig dag idag här i bloggen

Av någon anledning är det oerhört mycket svårare att skilja de från dem än att skilja han från honom, eller hon från henne. Ändå är det ju exakt samma sak.

Det handlar om vilken funktion i meningsdelen, satsen, ordet har. Är det ett subjekt: han, hon, de; är det ett objekt: honom, henne, dem.

Enkelt, inte sant?

Inte? Ok, ett exempel. Se här:

Pojkarna gungar småflickorna.

Pojkarna är aktiva, de som gör något = subjekt.
Småflickorna sitter bara i gungorna, och någon annan gör något för dem = objekt.

Om vi byter ut pojkarna och småflickorna mot de respektive dem blir det alltså

De gungar dem.

Om ni tvekar, prova med singular (ental) istället:

Pojken gungar lillflickan.

Han gungar henne.


Inte så svårt, eller hur? Nu fixar vi det i fortsättningen, politiker, journalister och vi andra.

Långt och rätt dammigt inlägg om folkhögskolor och sånt

1860-talet var ett omvälvande årtionde i det svenska samhället. Den nya kommunallagen 1862 gav rösträtt åt alla, även kvinnor, med viss inkomst och viss förmögenhet. Kommunalstämman ersatte den gamla sockenstämman, och ordföranden var inte längre kyrkoherden utan posten tillsattes genom röstning. Bara fyra år senare ersattes ståndsriksdagen av tvåkammarriksdagen i och med 1866 år riksdagsordning. Välbärgade böndernas möjlighet till representation ökade dramatiskt, och med detta deras behov av medborgarbildning.

De allmänna läroverken ansågs inte lämpade för att fylla detta behov, och inte de högre folkskolorna som sedan 1858 inrättats heller. Den första april 1868 togs därför beslutet att grunda Folkhögskolan Hvilan i Åkarp, fyra månader senare följt av beslutet att grunda Önnestads folkhögskola.

Idag finns 148 folkhögskolor i Sverige. Från den ursprungliga medborgarbildningen för bondsöner 1868 har skolformen utvecklats till dagens breda och varierade utbud av kurser, allt från allmän kurs, med mer traditionella skolämnen avsedd att ge grundskole- och/eller gymnasiekompetens, till internationella kurser, kurser med hälsoinriktning, fackliga kurser, skrivarkurser, musikkurser, fotokurser och seniorkurser för att bara nämna några.

Det svenska samhället har genomgått stora förändringar, och fortsätter att förändras, och elevprofilen idag ser givetvis också annorlunda ut, och fortsätter även den att förändras. I slutbetänkandet Vem får vara med? beskrivs vilka människor som söker sig till folkhögskolor idag:
Många går genom grundskolan utan att tillskansa sig tillräcklig kunskap. Med sig har de dåliga erfarenheter av skola och lärande som gör att de inte känner motivation att fullfölja eller fortsätta sin skolgång, eller ett stukat självförtroende efter många års misslyckanden eller vantrivsel. För många blir folkhögskolan och dess pedagogik en andra chans
Man blickar också framåt och beskriver hur ”situationen på våra folkhögskolor är en helt annan idag än vad den var för bara tio år sedan” och hur detta i sin tur innebär en förändrad arbetssituation där allt högre krav ställs på lärare och pedagoger. Folkhögskolans styrka, understryks i slutbetänkandet, ”är just att många olika människor med skilda bakgrunder ska kunna samlas och utvecklas tillsammans” och detta bör man värna. Ett varnande finger inför framtiden höjs:
Folkhögskolorna fyller en viktig funktion som lärocenter och kunskapsförmedlare för dem som av en eller annan anledning inte känner att de har en självklar plats i andra utbildningsformer.
Problem uppstår dock om folkhögskolorna övergår till att bli en arena som enbart vänder sig till elever som inte klarar av ”vanliga skolor”. Det får inte bli en utbildningsform som bara är anpassad till dem som har problem.
Lärarens roll i understryks i texten, men också vad lärarna behöver för att kunna fortsätta bedriva en skola med plats för många olika människor:

Framför allt handlar det om att de lärare som finns inom folkhögskolans värld idag måste få verkliga möjligheter att kunna klara av sin pedagogiska uppgift. De har ett viktigt arbete och de behöver få en bra grund och effektiva verktyg för att på bästa sätt också klara av den uppgiften

För att avrunda kan vi konstatera att folkhögskolorna tycks befinna sig i ständig förändring för att möta nya samhällssituationer. Man provar nya arbetssätt, både på skolorna och via andra kanaler, t ex Internet, i synnerhet via folkbildningsnätet. Distanskurser, både på flexibel distans och heldistans, ökar och blir allt populärare samtidigt som lärarna blir allt mer erfarna och i god folkhögskoletradition delar med sig av sina erfarenheter till varandra.

Det som inte förändras är fokuseringen på deltagarnas behov av och rätt till bildning. 1868 rörde det sig om bondesöners behov av medborgerlig bildning, 2010 rör det sig om ett gemensamt behov hos många olika människor, med minst lika många olika bakgrunder och mål, av en skolform som ser annorlunda ut än den traditionella.

måndag 8 februari 2010

Vårvindar friska

SvD berättar att ananasexpressen från Hawaii orsakar snöbrist och oro i Västra Kanada.
Fenomenet "Pinapple express" är den stora skräcken. Det är vindar som kommer från Hawaii som tar med sig varm luft som ger mycket regn ända upp till 2 000 meters höjd. Men det är ovanligt att den kommer i februari, det är vanligast i december, säger Pererik Åberg, meteorolog på SVT
Ja, det gäller OS alltså, som strax ska hållas i Whistler. Snöbrist vore bekymmersamt.
För en OS-arrangör finns ofta två stora orosmoln: transportsystemen och vädret. Den första går att förbättra med extra åtgärder den andra är i stort sett omöjlig att påverka.

- Du kan i och för sig göra som i Peking 2008 och Moskva 1980 då man skickade upp raketer som flyttade regnmolnen. Det fungerar i en diktatur. Men vem äger regnet i en demokrati? undrar Åberg.
Det är en bra fråga. Ingen, kanske, eller alla?

Demokrati är värd att slåss för

2 svenska soldater har stupat i Afghanistan. Det är en tragedi för deras familjer och anhöriga, givetvis, och jag tror de flesta av oss beklagar att det var nödvändigt. Jag tror också de flesta av oss är medvetna om att människor dör i krig.

Den svenska styrkan i Afghanistan består inte av värnpliktiga som kommenderats dit, den består av män och kvinnor som frivilligt sökt tjänsten, av olika anledningar givetvis men bland annat, i de flesta fall, utifrån insikten om att demokrati är inget man får. Demokrati är inget som självklart bara finns. Det är något man måste kämpa för att uppnå, och kämpa för att bibehålla.

De 2 stupade soldaterna förs tillbaka hem till Sverige nu. Jag hoppas att de kommer att tas emot som de hjältar de faktiskt är. Att deras familjer får respekt och stöd, både ekonomiskt och på andra sätt, och att de slipper stå ut med att deras fallna bröder, makar och söner görs till politiska slagträn.

söndag 7 februari 2010

Centerpartistisk jämställdhet och IT-support

Tänk dig att komma hem i kväll. Leksakerna är undanplockade. En lätt doft av såpa från de rena golven i vardagsrummet. Den dammiga bokhyllan nästan glänser. I garderoben är den rena tvätten redan instoppad. I stället för dammsugaren finns tid och ork till helgmys
Så förföriskt inleder Centerpartiets Olofsson sin debattartikel på Aftonbladet. En ande har dragit igenom hemmet, osynlig i allt utom i den synbarliga magi som är det nystädade hemmet. Och visst låter det som en dröm? Tänk att slippa bekymra sig om städningen, tvätten, disken, alla de där sisyfosuppgifterna som tar på både humör och ork. Olofsson fortsätter kuttra förtjust i samma mysiga ton när hon pratar om fördelarna:
Stärkt jämställdhet och enklare livspussel. Äntligen kan barnfamiljer ägna sig åt helgmys i stället för skurhinken. Att komma hem till ett nystädat hem där tvätten är struken och golven är rena ger många familjer mer tid till varandra. Hushållssysslor som tidigare utförts i stor utsträckning av kvinnor blir nu professionaliserade. Motståndarna säger att det bara är de rika som har råd. Men när vi tittar på vilka som köper tjänsterna är den största gruppen i dag barnfamiljer med medel­inkomster.
Jahapp, Olofsson, det låter ju som en bra deal för dem som får del av detta. Medelinkomster, säger du, dvs de som befinner sig ungefär mitt på skalan mellan snuskigt rik och smärtsamt fattig. De som utför miraklen, dessa osynliga "kvinnor och personer med invandrarbakgrund" som dragit genom huset och ödmjukt försvunnit ut genom bakdörren på väg mot busshållsplatsen när den leende medelklassfamiljens stadsjeep kör in på uppfarten, var på skalan befinner de sig, tro? Hur ser deras livspussel ut?

Hon säger mer i artikeln än att bara kuttra förtjust över nystädade medelklasshem, Olofsson. Centern har stora planer:
Centerpartiet vill också gå vidare och pröva en utökning som innebär att HUS-avdraget ska omfatta IT-tjänster. Det finns i dag för få företag som erbjuder IT-support till privatpersoner men efterfrågan är stor. Det kan handla om hjälp att installera den nya tv:n eller datorn. Kan en skattelättnad bidra till att branschen växer är det också en möjlighet för många unga att få jobb
Hon utvecklar tankegången via SvD:
nu är vi ganska många som inte tillhör datagenerationen och som har det jättesvårt att få datorer och tv att fungera, säger Maud Olofsson till TT.

- Det här skulle kunna göra att jättemånga unga kunde starta företag och göra det här jobbet. Vi skulle få unga i jobb och en massa äldre som blir glada. Det skulle passa särskilt bra nu när ungdomsarbetslösheten är så hög, säger hon
Ja just det. För de flesta som köper datorer och tv-apparater via blocket och radannonser är just äldre, som inte alls vet hur de ska hantera saken de köpt. De handlar mer sällan via de stora kedjorna där både installation och support ingår i priset redan, det vet vi ju allesammans.

Jag är kanske alldeles osedvanligt misantropisk idag, till och med för att vara jag, men det tycks mig som om Olofssons uttalande stärker bilden av ett samhälle där underklassen i allt högre grad betraktas som arbetskraft avsedda att göra medelklassens liv lättare och gladare, i allt mindre grad som medmänniskor.

Det är valår i år.

lördag 6 februari 2010

Genus en lördagmorgon

Detta är bara en reflektion, baserad på ett fåtal människors synnerligen ovetenskapliga iakttagelser, men det är kanske intressant ändå:

Det är stor skillnad på hur män och kvinnor uppför sig i könshomogena grupper och i könsheterogena grupper. Det tycks, utifrån den erfarenhet jag nyss nämnde, som om män i stabila och långvariga könshomogena grupper utan direkt inbördes konkurrens efter ett par månader uppför sig ungefär likadant som kvinnor i motsvarande grupper. De kommunicerar på samma sätt, visar omtanke om varandra i samma grad, hjälps åt, stöttar varandra, samarbetar och motarbetar varandra i ungefär samma grad, och ungefär på samma sätt.

Det tycks med andra ord inte alls vara stor skillnad på kvinnor och män som sociala varelser, om man betraktar dem var för sig.

I heterogena grupper, däremot, blir situationen helt annorlunda. Varken generella kvinnor eller generella män uppför sig på samma sätt som i den homogena gruppen. Alla börjar genast förhålla sig till varandra på ett eller annat vis, och de mönster som finns omkring oss överallt hela tiden i vardagen framträder.

Av detta kan man kanske dra en slutsats, om man vill. Själv tänker jag att det är förmodligen bland annat detta som ligger bakom allt genuskrångel: män och kvinnor är rätt lika varandra, men ser det inte alltid eftersom man fokuserar mer på det som skiljer än det som förenar.

fredag 5 februari 2010

Grannar

Det spelas musik så det ekar i hela trapphuset. Det var nog minst ett år sen det gjorde så senast, och det är så trivsamt! Det finns unga, livsglada människor i huset!

Men det påminner mig samtidigt om en riktigt obehaglig tankegång jag hörde ett par damer på bussen diskutera häromsistens. Den ena berättade om tonårsfamiljen som bodde i lägenheten över henne, hur ungdomarna sprang i trappan, spelade musik och ropade genom fönstren. Varken hon eller hennes gubbe (hon kallade honom så, det lät riktigt kärleksfullt) stördes av det, men somliga av grannarna klagade.

Och, sade hon (och detta fick mig att kallsvettas, att någon ens upplever sig behöva tänka den tanken säger mycket om var vi befinner oss idag!):
Jag är rädd att de rätt som det är kommer att börja klaga på att vi inte klagar på ungarna, att de kommer att säga att vi inte bryr oss om hur ordningen i huset är. Jag ångrar nästan att vi köpte lägenheten.
Kanske bodde hon i ett ovanligt kontrollerat område, jag hoppas det innerligt, men att tanken finns någonstans i Sverige skrämmer mig.

Sminktips

Inte den allra vanligaste rubriken här i bloggen, men någon gång ska vara den första.

Februari.

Snö.

Sol.

Ljuset är skoningslöst. Sminkar man sig i mjuk inomhusbelysning riskerar man att se lite översminkad ut, särskilt om man försöker dölja t ex rynkor eller så med smink. Lite grann, bara, men tillräckligt för att det ska se lustigt ut. Tipset är att ta med en spegel och sminka sig vid fönstret, i så klart ljus som möjligt.

Tänkte bara nämna det, även om damen på busshållsplatsen antagligen inte läser den här bloggen.

Till dig som sökte 'hata skolan' och hamnade här

Att du sökte på hata skolan och hamnade här, i en lärares blogg, var kanske inte riktigt vad du tänkt dig, men du är innerligt välkommen och jag hoppas jag inte bidrog ytterligare till ditt hat. Det gör mig ont att du hatar din skola, och jag skulle vilja säga ett par ord direkt till dig.

För det första - skolan varar inte livet ut, även om det känns så när man är ung och inte upplever det meningsfullt att gå till skolan varje dag. Det kommer ett liv efter skolan, och i det livet behöver du inte ha kontakt med någon av dem du går i skolan med nu, eller någon av lärarna, om du inte vill.

För det andra - dina lärare är inte tankeläsare. De kan inte ändra på något av det som gör dig frustrerad eller gör ont om du inte berättar för dem vad det är. Kanske kan de inte ändra på saken ändå, men de kan försöka. Om du berättar vad som behöver ändras på.

För det tredje - om allt är jobbigt och eländigt nu, och det råkar gå ut över dina betyg, så finns det folkhögskolor runt om i landet där du kan läsa in kurserna när du får tillbaka lusten att plugga en dag.

Ha det bra, och var rädd om dig!


torsdag 4 februari 2010

Ärofyllt

Jag blev inbjuden att gästblogga och fick själv välja ämne dessutom. Mycket hedrande.

Det är valår

Nu blir det valårsmys

SvDs Göran Eriksson pekar på hur alliansen ändrar taktik nu när valet närmar sig med stormsteg.
Igår halkade dock jobbskatteavdraget ner två pinnhål på regeringens prioriteringslista. Först kommer breda skattesänkningar för pensionärer, sedan insatser för barnfamiljer, särskilt ensamstående föräldrar utan jobb eller med deltidsarbete.
Pensionärer är en stor och homogen grupp, ensamstående föräldrar en annan, men de har ett, för politiker, mycket viktigt gemensamt drag: de är väljare.

Förhoppningen är, helt enkelt, att människor nu ska förmås att lyssna på vad som sägs under det dryga halvår som återstår till valet istället för att envisas med att hänga fast i utförsäkringar som driver folk till självmord, missbruk och misär, hur arbetslösheten rakat i höjden, hur arbetslinjen visade sig handla om att det ska finnas någon som står beredd att rycka ut och torka skit i bättre folks trapphus en söndageftermiddag, hur en mössa på en facebookbild värderas högre än både kompetens och faktisk lämplighet på arbetsmarknaden...
När det är valår förändras alltså kärnan i regeringens politik. Arbetslinjen förde de borgerliga till makten, nu ska trygghetslinjen rädda dem kvar.
Det är inte så dumt att minnas vad som sagts och gjorts under de år de fått bestämma, det är trots allt valår i år.

onsdag 3 februari 2010

Bokfrågornas ABC

Bokstaven K står på programmet idag denna snöiga onsdag. Borde ta och döpa om utmaningen, för det blir inte så många frågor den här veckan heller…

1. Självklart måste det bli K som i kärlek idag. Berätta om ett kärlekspar i litteraturen som du tycker om.


Drottning Titania och kung Oberon i Shakespeares En Midsommarnattsdröm är två egensinniga, rätt tjurskalliga individer. Ingen av dem är villig att vika sig för den andre, de ryker ihop ibland, vägrar prata med varandra och återförenas sinom tid i högsta samförstånd, utan att någon egentligen behöver ge efter på sin frihet.

2. Krig är inte lika muntert, men jag vill ändå att du berättar om en bok som på något sätt handlar om krig.

Poltava av Peter Englund beskriver nära och innerligt slaget som fick det svenska stormaktsväldet på fall.

3. Berätta om en bok där korrespondens via mail, brev, sms eller något annat spelar en stor roll.

Stokers Dracula är förmodligen mer känd i de olika filmversioner som finns tillgängliga. Romanen kan ibland uppfattas som svårtillgänglig eftersom den är berättad genom dagboksanteckningar, brev, tidningsartiklar etc, men den är en klassiker och början till det som gett oss både Twilight och True Blood.

4. Vem är din favoritförfattare av kåserier och/eller krönikor?

Men åh så tråkig jag är! Det är klart det finns jätteduktiga, roliga, underhållande kloka krönikörer, varför har jag ingen favorit som jag följer?

Bokfrågornas ABC

Jag ligger en vecka efter, inser jag, så jag skyndar mig ikapp. Förra veckans bokfrågornas ABC alltså - bokstaven J

1. Jag tycker att det är svårt att läsa böcker skrivna i jag-form då det krävs en del av författaren för att det ska bli bra. Berätta om någon bok skriven i första person som du gillar eller inte gillar.


Boktjuven av Markus Zusak är en underbart berättat historia. Dödens allomfattande perspektiv ger berättelsen om Liesel Meminger och hennes liv i Nazityskland färger man sällan anat.

2. Berätta om en bok om eller av en journalist.

Elin Wägner var bl a journalist, feminist och fredskämpe förutom författare. I sina romaner utvecklade hon sitt engagemang i samhällsfrågor, rösträtt, jämlikhet osv. I Pennskaftet, skriven för ett hundra år sedan, beskriver hon ett antal kvinnliga journalister och hur de slits mellan familjeliv och arbetsliv.

3. Jante styr Sverige och jag vill att du berättar om en bok där jantelagen gäller.

Här har vi frågan som ligger bakom mitt försenade svar. Jag vet inte, jag kommer inte på en enda bok. Kanske har någon annan ett förslag?

4. Vad jiddrar du om? Det hade jag en elev som brukade fråga när han tyckte att jag snackade obegripligheter eller ren skit. Berätta om en bok som du tycker är rent jidder.

Jag vacklar mellan att bekvämt ge upp här också, eller nämna en hel genre. Det är nämligen så att böcker som jag upplever som rent jidder läser jag inte ut, därför är det svårt att prata om någon speciell bok. Jag väljer att nämna en hel kategori: Tyvärr upplever jag samtliga böcker av de sk svenska deckardrottningarna som rent jidder, och väljer att avstå från att fundera över vad det säger om samhället att de säljs i så stora upplagor.

tisdag 2 februari 2010

Nätverk



Var på nätverksträff för första gången i afton. Ja, första gången med detta närverk, alltså. Det är så härligt att träffa människor som tänker klokt, att lyssna på dem, prata med dem och höra dem prata med varandra.

Mer sånt!

måndag 1 februari 2010

Böckerna och framtiden

Jag är en passionerad bibliofil. Hade jag råd, tid och utrymme hade jag haft minst ett bibliotek i mitt hem, jag väljer mina ytterkläder bland annat efter storleken på fickorna - ryms där inte minst en pocketbok får det vara - och viftar ointresserad bort de tidiga versioner av det som idag kallas läsplattor som i dagsläget finns tillgängliga. Det är en teknik som kommer, absolut är det så, men de alternativ som finns förhåller sig till de som kommer inom en inte alltför avlägsen framtid ungefär som en T-Ford till en Lamborghini. De utgör början av något, men det är långt kvar. För klumpiga, för primitiva, för otympliga än så länge.

Hanna Fridén tycks, apropå iPad, vara av snarlik åsikt: "Den blev inte just smidigare än tidigare läsplattor". Hon funderar också kring bokbranschens framtid idag:
Det fanns ett hopp på iPad, som kanske ännu inte uptlånats helt, att det skulle vara en slags räddare vad gäller dagslägets dåliga bokförsäljning
men konstaterar att det nog ska till mer än tekniska finesser för att lösa bokförlagens problem. Print on Demand är en del, men räcker inte heller. Det bästa för bokbranschen, skriver hon och mitt nostalgiska jag instämmer, vore
om det återigen blev en starkare skrytfaktor att både läsa och ha böcker i hemmet. Att det blev trendigt igen. Att folk ville stoltsera med feta bokhyllor
Det hade varit idealiskt, tror ni inte? Tyvärr är jag krass och tvivlar på att det någonsin kommer att ske. Bokbranschen, liksom skivbranschen, filmbranschen och tidningsbranschen, genomgår en omvälvande förändring just nu. Det som har varit kommer inte tillbaka, och hur framtiden kommer att se ut kan vi i nuläget bara skymta. Det bästa, för bokbranschen såväl för övriga världen, är nog att hålla så många vägar som möjligt öppna. Att inte binda upp sig för hårt och för tidigt åt ett håll, det riskerar att straffa sig i längden.

Vi lever i en föränderlig tid. Det är rätt coolt.

Ja, jag är tankspridd

men inte helt senil ännu. Spotify behandlar mig som jag vore det när de föreslår att jag skall nyttja en av deras finesser som visar mig 'what music I'm currently in to'.

Så meningslöst och irriterande.

Uniformerade lärare

Mats Mügges Mössa har diskuterats i både media och bloggar och, sannolikt, på arbetsplatser och bland det som kallats Verklighetens Folk. Han fick inte sitt vikariat förlängt på grund av att föräldrar sett en bild av honom på Facebook och utifrån denna skapat sig en åsikt om hans vandel.

Röster har höjts för och emot detta, och det är upprörda känslor med i spelet. Hur får en lärare egentligen se ut, och vem avgör detta? Skolledningen? Bör regeringen tillsätta en NormNämnd som har att avgöra exakt vad som går för sig och inte? Eller är det föräldrarna till barnen som inför varje läsår skall presenteras med en serie bilder av varje lärare och utifrån denna ta ställning till om personerna ser tillräckligt presentabla ut för att få förtroendet?

Det föreslås också att lärare bör uppvisa en viss enlighet i klädsel, man föreslår som jag nämnde igår t ex rutig skjorta och jeans. Man gör som man gör här i landet, föreslår uniform i skolan men fegar ur halvvägs och det hela blir en mesig medelklassnormerad halvmesyr. Nej, stå för vad ni säger och tycker, människor. Ska det införas uniformer på lärare vill jag ha full ämbetsdräkt och inget mindre. Till vardags. I klassrum, och framför allt vid utvecklingssamtal med föräldrar.

Jag vill dessutom ha årligt skatteavdrag för detta, det är inga små investeringar vi förväntas göra.