Lämplig klädsel för lärare

Någon antydde att lämplig klädsel för lärare vore trevligt rutig skjorta och jeans. Jag undrar hur man bör förhålla sig till keps?

Följetongen Tvättstugan revisited

Jag blir fruktansvärt irriterad om någon snor min tvättid. Om jag går ner i den rätt mörka och otrevliga källaren och någon okänd grannes tvätt snurrar i maskinerna på min tid lyfter jag obönhörligen ut den under ilsket morrande.

Kommer någon däremot och frågar om det finns möjlighet att tvätta en maskin eller två under min tvättid säger jag nästan varje gång ja. Det finns utrymme att tvätta sex maskiner under ett pass, och jag tvättar sällan fler än tre eller fyra. Dessutom är det rätt trevligt med sällskap där nere.

Men jag vill bli tillfrågad, jag vill inte att det tas för givet att det är fritt fram.

Diagnoser och individer

Nattens Bibliotek skriver om den glädje och lättnad som ligger i att slutligen få sin diagnos när man under en lång tid känt att något inte stämmer. Hon skriver om "Dyslexi, ADHD. Bipolär. Tourettes. Hjärnskada." men kunde lika gärna skriva om MS, diabetes, reumatism. Diagnoser på symptom man måste förhålla sig till hela livet, ofta inrätta sig liv utifrån. Diagnoser som öppnar en dörr av information, av andras erfarenheter att ta del av, av förklaringar och möjligheter att få hjälp att underlätta vardagen och livet. Diagnoser som kan utgöra skillnaden mellan ett gott liv och ett miserabelt liv.

Det är bara en liten skillnad på de diagnoser Nattens Bibliotek radar upp och de jag la till. Omgivningens reaktion. Ingen skulle väl få för sig att säga något i stil med det McDanne skriver i en kommentar till hennes inlägg

Om vi ökade förståelsen, för att vi alla är individer, så skulle färre behöva få en diagnos

i en diskussion om reumatism eller MS? Ändå är dessa åsikter lika vanliga som maskrosor om sommaren i diskussioner om t ex dyslexi eller Tourettes. Det finns fortfarande en anda av att den diagnostiserade i själva verket är lat, ovillig, lite dum kanske, och skulle klara av det som är problematiskt bara h*n skärpte sig, la manken till, ryckte upp sig, tog sig i kragen. Ett skuldbeläggande som gör situationen mångdubbelt tyngre att bära för den diagnostiserade.

Och det är beklagligt.

Mad World

Jag önskar ibland att jag inte vore så cynisk, att jag blev chockerad, eller åtminstone förvånad, över att höra talas om hur en fd polischef, som officiellt inte bara betraktades som en hyvens snubbe utan rentav en förebild, en jämställdhetsivrare som enligt Expressens artiklar inget hellre ville än att "Bekämpa all sorts våld. Fysiskt-, psykiskt-, krigs-, skövlings- och "jag-tar-vad-jag-vill-ha-men-skiter-i-andra"-våld" inte var samma pärla bakom kulissen.

Men Göran Lindberg klarade till slut inte av att leva upp till den oklanderliga bilden. I hemlighet inledde han ett dubbelliv - där han verkar ha brutit mot alla de ideal han kämpat för. I stället för att "bekämpa all sorts våld" och "arbeta för att kvinnor och män ska behandlas lika" började Göran Lindberg, enligt misstankarna, förnedra unga kvinnor och tvinga dem till sex

Men jag blir inte chockad, och inte förvånad. Så mycket otäckt och obehagligt döljer sig bakom välklippta villahäckar och så hårt faller domen om det slipper ut i fel kretsar att det istället får växa i lönndom.

Världen är galen, och jag är alltför kallt cynisk för att förvånas.



Uppdaterad: 'Elitens' nätverk handlar inte enbart om politisk och ekonomisk makt.

Innan ni blir lika cyniska som jag, minns att dessa är undantag. De är inte regeln, men de är ett symptom.

Bra nog

Det sägs att en avgörande skillnad på killars och tjejers, och för den delen mäns och kvinnors, sätt att arbeta är att kvinnor petar och pillar med detaljerna, filar och filar, stressar, kämpar och inte känner att de får lämna ifrån sig ett arbete som inte är så perfekt det någonsin kan bli, in i minsta detalj, kosta vad det kosta vill! Män siktar på Bra Nog, och går sedan vidare.

Det stämmer i allt mindre omfattning, såvitt jag kan se - det blir allt vanligare att män har svårt att lämna ifrån sig saker och ting utan att de upplever att arbetet är perfekt, och helst lite till.

Martin Ezpeletas beskriver på Aftonbladet ett fenomenet ur en annan vinkel. Han skriver om hur han är "övertygad om att svenskar har en osund relation till arbete", hur svenskar "inte kan lyssna på kroppen, eftersom de har ett gallskrikande samvete" och att detta är den direkta orsaken till den höga sjukfrånvaron. Han har ett förslag till lösning:

Sverige har inte råd att ha er sjuka. Så sluta insjukna!
Inse att ni har dyrkat fel Gud, att ni har stridit under fel fana.
Ni måste förstå att vara duktig inte får kosta er livet.
Ni måste sluta beundra ert fullspäckade schema, glorifiera stressen, förbränna er energis reservtank för en lite större reskassa, för en trappinne till i karriären, för en extra ryggdunk.
Sluta tro på löntagarens förnedrande värdighet!
Den som säger att ni ska arbeta åtta timmar, få betalt för hälften men jobba för det dubbla. En kapitalistisk och protestantisk ekvation, som avgör vem som får kakan och hur man fördelar smulorna.
Har samhället inte råd att ha er sjuka? Pallar ni inte med jobbet?
Slappna av. Sitt av tiden. Förhala. Dagdröm. Delegera. Fuska. Överlev!
Sjukskriv den omoraliska arbetsmoralen!

Han har rätt, så innerligt rätt! Jag hoppas sjuksköterskor, förskollärare, städerskor, kontorister och alla andra som ingår bland dem Ezpeletas kallar fotfolk läser hans krönika, och lyssnar. Bra nog räcker, vi förlorar mer än vi vinner på att springa livet ur oss i försöken att uppnå perfektionism.

Som människor, som individer och som samhälle har vi allt att vinna och inget alls att förlora på att ha rimliga krav på oss själva.

De ajabajande fingrarnas land

Povel, Povel, vi saknar dig! Du hade en förmåga att säga det så exakt och så elegant.

Garage

"Garaget fyller en central funktion i den västerländska framgångsmyten" kan vi läsa i SvD. Det är så centralt att företag faktiskt hyrt garage eller carportar när de känt att konceptet kan komma att lyfta för att kunna vara en del av garagemyten.

Att vem som helst, oavsett bakgrund, med lite uppfinningsrikedom kan bli en vinnare är ett av kapitalismens grundläggande löften. Det är en lockande och på samma gång oerhört manlig fantasi

En del av lockelsen i myten ligger, tror jag, i det där med 'oavsett bakgrund'. Man kan bli en vinnare utan att förslösa dyrbar tid i skolbänken, utan att behöva utbilda sig eller egentligen anstränga sig. Det räcker att pula i garaget.

Men det är inte den enda funktion garaget fyller, framhåller artikeln:

Glöm den rostfria köksutrustningen, de danska designerlamporna och mosaikkaklet i badrummet. För oss män i den begynnande medelåldern finns inget mer statusfyllt än ett iskallt och unket doftande skrymsle fyllt av bråte. I en intervju i denna tidning från i höstas redogjorde den hyllade författaren Daniel Sjölin för sitt beslut att överge den utblottade tillvaron som författare och i stället satsa på karriären som programledare i tv. Orsaken var att han ville ge sina barn ett garage. ”I garaget finns medelklassens kronjuveler”, hävdade han. ”Bilen, takboxen, skidor till alla, långfärdsskridskor, campingutrustning, allt det där som författare måste låna om de ska göra något sådant”

Dessutom tror jag det handlar om trygghet. En plats där man får vara sig själv, bakom en stängd garagedörr där ingen ser ens små icke politiskt korrekta sidor, de där som måste döljas för att man är rädd att de skulle dömas som vore de fåniga mössor på en facebookbild, trots att de varken är farliga, skamliga eller skrämmande utan är de sidor som gör oss mänskliga. Weezer ger sin syn på saken:



In the garage
I feel safe
No one cares about my ways
In the garage
Where I belong
No one hears me sing this song
In the garage

Experiment

Jag gjorde ett socialt experiment för inte så länge sedan. Jag presenterade mig omväxlande som arbetslös, städerska och långtidssjukskriven. Det var nyttigt. Fler borde prova. Det är en markant skillnad i hur man blir bemött gentemot hur man blir bemött om man traskar in som den akademiker och lärare man är till vardags.

Vi lever i ett väldigt kallt samhälle, och då pratar jag inte i första hand om snöstormen.

Kids need teachers to learn

Det är viktigt att vi rustar eleverna för den framtid de ska leva i, inte den forntid vi själva känner oss trygga i.

Nej, snälla, gör inte det!

Det finns sånt man inte vill veta, egentligen. Hemligheter man inte vill ha avslöjade, mysterier man inte vill ha lösta.

I alla fall vill inte jag veta om det egentligen finns ett odjur i Loch Ness, eller i Storsjön för den delen. Jag vill inte veta vad som egentligen finns i Bermudatriangeln, eller varför man egentligen byggde Stonehenge eller Ale Stenar. Jag vill att det ska finnas saker i världen vi egentligen inte vet, det ska finnas sagor och romantik och drömmar och mysterier, och jag vill att det ska finnas teorier om rymdbesökare som lämnat spår efter sig i säden och byggt pyramider.

Och jag vill inte veta om Mona Lisa egentligen är ett slags självporträtt av mästaren själv. Jag vill höra teorier om det, och jag vill att människor ska fortsätta bygga teorier om det. Det är bra för mänskligheten att inte veta allt, och dessa legendariska mysterier behöver ännu ett par generationers barn få fascineras, fångas, spekulera, drömma och fundera kring. Myter och legender är viktiga saker, som man bör vara lite varsam med.

Så snälla, gör det inte. Gräv inte upp skallen, oavsett vad ni kommer fram till så dödar ni myten, och det går inte att göra ogjort.

Research och sånt

Linda Skugge skrev ett inlägg på Newsmill där hon hävdade att "Kurdo Baksi säger att det var han som skrev Stig Larssons [sic!] deckartrilogi", berättar SvD. Att det inte stämmer bekymrar inte Skugge nämnvärt. Hon säger till SvD:

Kurdo Baksi är en detalj i sammanhanget och jag bryr mig ärligt talat inte vem som skrivit Larssons böcker och texter, säger hon i en skriftlig kommentar.

Hur noggrann är du när du skriver debattartiklar?

- Så noga som uppdraget stipulerar. Detta är inte DN Debatt. Newsmill ville ha en snabb artikel om spökskrivning och det vet du lika väl som jag att de vände sig till mig för att jag snabbt kan skriva en rolig, träffsäker text på 15 minuter en fredagskväll

Skugge skriver obekymrad på Newsmill om hur hon själv

vägrar lägga tidiga morgnar på att krysta fram en deckare. Jag kommer lägga ut jobbet på en spökskrivare, och det med glädje. En del storsäljande författare skulle ha mycket att vinna på detta, böckerna skulle bli bättre, rent litterärt och kanske även dramaturgiskt, dessutom skulle författaren få mer tid över till att göra fin pr och inte minst till skön shopping och bloggande kanske?

Kanske kan vi då rent av hoppas att det gjorts lite research innan texten publicerats? Det vore ett lyft i den svenska deckarmodden.

Reinfeldts miljötänk raserade avtalsmöjligheter

Att klimatmötet i Köpenhamn i december inte ledde fram till det avtal man hoppats på är Danmark och Sverige ansvariga för, skriver tidigare miljöministern Lena Sommestad (S)i SvD. Reinfeldt må skylla på Kina och USA så mycket han orkar, men, skriver Sommestad:

Sverige tog initiativ till den förhandlingsstrategi som drev mötet mot sammanbrott. Samtidigt brast EU i ledarskap. Tillsammans skapade Danmark och Sverige en oöverstiglig klyfta mellan industriländer och utvecklingsländer.

Förslaget om att avveckla Kyotoavtalet kom från ordförandelandet Sverige, ett förslag som tillsammans med linjen som Reinfeldt och Carlgren hållit fast vid om att utvecklingsländerna skall ta störst ansvar, förstärkte misstanken om att det handlade mer om att stärka industriländernas makt än att skapa en hållbar miljösituation. Sommestad igen:

Frågan är hur detta kunde ske. Varför valdes en förhandlingsstrategi som raserade förtroendet för Danmark som ordförande och ledde till sammanbrott i förhandlingarna?

Politisk blindhet är ett svar. Reinfeldt och Rasmussen såg fram emot Köpenhamnsmötet som en möjlighet att skörda triumfer på den internationella arenan, men de visade mindre intresse för utvecklingsländernas rätt till utveckling. Bara för ett par tre år sedan saknade de allt intresse för klimatpolitik. Det är betecknande att Reinfeldt efter klimatmötet klagade över att klimatförhandlingar inte bara handlar om klimat utan också om fattigdom och global rättvisa.

En ytterligare förklaring är oförmågan att ta tillvara kunskap och erfarenhet från tidigare klimatförhandlingar. Enligt den danska tidningen Information ansåg klimatminister Connie Hedegaard och hennes chefsförhandlare Thomas Becker att Kyotoprotokollet skulle behållas. Man varnade för en konflikt med utvecklingsländerna. Statsministern valde dock den svenska linjen

Det är besvärande att regeringscheferna i både Sverige och Danmark tycks ha betydande svårigheter att förstå att utvecklingsländernas ekonomi är en viktig del av den gemensamma världsekonomin.

Det är valår i år.

Grelsson om hotell och slott

Kloka Elin Grelsson skriver om hur det egentligen inte är just någon skillnad på Paradise Hotel och Stjärnorna på Slottet, ändå räknas det ena som finkultur och det andra som riktig fulkultur. Grelsson skriver:

Den största skillnaden, förutom tävlingsmoment och kanal, ligger snarare i betraktarens öga. På Stjärnorna på slottet samlas folkkära kändisar, beundrade i decennier. På Paradise Hotel är det mediasugna ungdomar. I det förstnämnda fallet handlar det om att ta en grupp människor som den stora massan förväntas se upp till och beundra, i det andra att vi snarare ska skratta åt dem.

Skam till sägandes har jag inte sett något av programmet, jag är usel på att se på TV utan lutar mig helt mot min generalla uppfattning utifrån tidningsrubriker och bloggar när jag nickar instämmande. Finkultur eller fulkultur ligger helt i betraktarens öga, oavsett om det är samma sak som pågår i slott och hotell.

Att fylla, flirtar och sexism får passera obemärkt som familjeunderhållning i Stjärnorna på slottet, men ses som skadligt för barn i Paradise Hotel handlar snarare om deltagarnas status och klass än någonting annat.

Kanske är det så att vilket vi väljer att se handlar mindre om vem vi är än om vem vi vill vara?

I de lugnaste vatten

I ett samhälle där moralnormen är så snäv att en töntig mössa på en presbild på Facebook anses tillräckligt graverande för att hindra fortsatt anställning finns anledning att vara försiktig. Människor som hela dagarna tvingas leva med andan i halsen, ständigt medvetna om att Någon Ser Dem i alla situationer, har samma lustar, behov och impulser som vi andra, men vågar inte släppa fram dem. Och det som döljs under ytan länga nog förvrids och förgiftar, och pyser ut i alla fall förr eller senare.

Jag skulle avråda varje förälder som frågade mig om råd från att sätta sina barn i Frilufts Förskolor. Inte för att förtala dem, inte på grund av något som hänt, men på grund av deras moralnormer. De tycks farliga. Men det är jag, ni bör använda ert eget omdöme.

bloglovin mummelmummel

Blev tipsad om Bloglovin som alternativ till de otroligt bekväma, men lokala, RSS-feederna så kvällen har gått åt till att lägga in bloggar från den senare till den första för ett par veckors test och utvärdering.

Men hur lägger man in kommentarsfeeder? Det har jag inte lyckats räkna ut. Går det? Jag hoppas det, annars blir jag bekymrad.

Följ min blogg med bloglovin om ni vill.

Bokfrågornas ABC

Välkommen till den nionde omgången av Bokfrågornas ABC. Bokstaven I står på programmet den här veckan:

Förra veckan handlade det om en huvudperson du tycker om, nu undrar jag vilken person i böckernas värld som du identifierar dig med mest?


Delirium i Neil Gaimans Sandmanserie är förvirrad, tankspridd, rar och spontant. I henne känner jag igen mig.

Internatskolor är populära att skriva om. Berätta om en bok som utspelar sig på en sådan.

Harry Potter och hemligheternas kammare är den charmigaste i serien. Jag tycker om författarens uppenbara förtjusning för sin magiska värld, jag tycker om stämningen i skolan och miljön.

Berätta om en bok som handlar om identitet och sökande efter detsamma!

I Klotter och kärlek blir klassens tysta försynta blyga duktiga flicka kär i klassens coole klottrare, eller åtminstone i bilden hon har av honom. Han försöker förmå henne att sabotera men hon finner sitt mod och säger nej, lämnar honom och går vidare i livet, lite starkare, lite klokare och lite närmare sig själv.

Vilka bokrelaterade sidor på internet besöker du oftast?

AdLibris är nog den jag är inne på oftast, åtminstone ett par gånger per arbetsdag i olika ärenden.

Jahapp

Så fick svenska folket äntligen höra Supergruppen Casablanca igår på P3Guld. Jag såg det inte, jag hade viktigare saker för mig. Klappade sannolikt katten på magen, han var på det humöret igår. Är det inte lite väl många galor och prisutdelningar och jox just nu, med tanke på att vi är ett rätt litet land med rätt begränsad marknad? De glider liksom in i varandra de här kalasen, samma människor delar ut pris till varandra och drar ungefär samma skämt och hela konceptet antar mer och mer formen av personalfest.

Däremot lyssnade jag nyss av låten. Jag är inte imponerad. Det låter som en tunnare, försiktigare version av Backyard Babies och framförallt, det låter som något man hört många gånger tidigare.

Två inlägg har de fått nu, Supergruppen Casablanca, se det som mitt sätt att lyfta fram den svenska musikbranschen.

Nätläsare

Jag nämnde för inte så länge sedan att en dryg tredjedel av läsarna här fortfarande använder Internet Explorer. Det håller sig sig, trots varningar och hål.

Och trots att det finns alternativ.

Kära läsare, ni betyder en hel del för mig. Överväg att byta webbläsare så att inte den orsakar att ni försvinner.

Vi ses igen

Cancerfonden: Pg: 901986-0, Bg: 901-9514








Kommentarsfältet stängt till detta inlägg

Skämt eller allvar?

Supergruppen går till anfall, skriver Expressen och jag läser och förundras. Är detta på allvar? Det känns som om någon skämtar med någon, men jag är inte säker på vem riktigt:

Det har tisslats och tasslats om dem i två år. Nu är det dags - för Casablanca att ta rockvärlden med storm.

Jahapp. Jag undrar vilken målgrupp denna 'supergrupp' vänder sig till med sin "classic rock med urspung i 70-talshårdrock", och jag undrar vad det är som får mig att känna att någon driver med mig? Kanske är det raden om basisten:

Enligt Ryan Roxie som kontaktade Mats via Facebook är han sinnebilden av hur en rockstjärna ska se ut

som ger mig en känsla av att här handlar det mer om image än om musik.

Nå, vi får se. Den nittonde kan ni höra dem på P3Guldgalan, om ni vill, och eftersom jag är generös har jag gett dem ett helt blogginlägg uppmärksamhet.

Nörden och nördan

Sydsvenskan skriver idag om hur tjejerna tar plats i nördkulturen. Artikeln konstaterar det självklara idag - det är inne att vara nörd:

Under det senaste decenniet kom nörden, geeken, att bli mainstream, till och med hjälte, såväl inom populärkulturens Matrix- och fantasyestetik som genom samhällets teknikutveckling. Geek-glasögon la sig till ro på den stilmedvetnas nästipp och kalenderbitare och specialintresserade kunde utnyttja bloggmediet för att odla mer och frälsa fler

Det är idag inte bara socialt accepterat utan rent av lite chique att vara udda, att gå in i sitt specialintresse och med hull och hår ge sig hän åt det.

För mig är det färdigheter och nyfikenhet, ett angreppssätt. Att man kan begrava sig fullständigt i ett ämne under en tid, bli mycket entusiastisk och verkligen vilja förkovra sig. Det kan vara stickning, konst eller vetenskap, säger Charlotte Frantzdatter Johansen, som förutom handarbete är djupt nedgrävd i isländska handskrifter

Att vara nörd är det nya svart, helt enkelt, och det märks tydligt på att villa-Svensson gått från grillskryt till nördskryt. Medelålders medelklassmän som nått en viss position i samhället där de kan stå stadigt med brett mellan fötterna, puta med pondusmagen och skämta på andras bekostnad i sällskap med likasinnande skryter sig själva som 'nördar' och framhåller hur de sannerligen alltid varit speciella. Hur de redan i skolan utmärkte sig med sina specialintressen, sin modellflygplan och sina mekaniska prylar, hur de aldrig riktigt accepterats av etablissemanget och alltid varit rebelliska och gått sin egen väg (Att deras egen väg är bred och vältrampad av många fötter, trygg med höga räcken på sidorna och trevliga rastplatser med god service får man inte nämna). Under många år har de hånfullt skrattat åt nördarna men nu befinner vi oss i en era där det finns en viss status i att vara nörd, så nu vill de ha del av positionen de också.

Och det om något visar mig att det inte alls handlar om att vara nörd, egentligen. Det handlar än en gång om ytan. Att vara framgångsrik, ha position och ett litet charmig specialintresse. Den kvinnliga nörden, framhåller artikeln, har varken finnar eller svårt att finna sig till rätta i sociala sammanhang.

2008 gjorde tidningen Newsweek ett reportage om ”The Nerdette”: ”Möt nördtjejerna. De är smarta, de är teknikkunniga och de är heta. De är alltså inga sociala misfits utan snygga hejarklacksledartyper som även är fast i dataspelsträsket, kan programmera eller älskar fantasy

Kanske är vi faktiskt på väg mot en era där nördarna blir accepterade som de människor de är. Vi lämnar industrialismen och går in i något annat, något ingen av oss riktigt vet vad det är ännu oavsett tankesmedjors förutsägelser och funderingar. Det vore inte dumt om vi ginge mot en era av intellektualism men för dagen får vi nog leva med att nörd är det nya svart, men att de riktiga nördarna, de där tankspridda figurerna med missmatchande kläder, konstiga frisyrer och bristande social förmåga, varken är sociala projekt att rädda eller lustiga kufar att visa upp utan lika mycket människor som alla andra.

Kattmänniskor

Det sägs att kattmänniskor är självständiga individualister, lite högdragna men vänliga och mycket civiliserade.

Det är inte sant.

Kattmänniskor är slavar till egensinniga högfärdiga nyckfulla härskare som bestraffar och belönar och styr med sammetstass lika obönhörligt som vilken järnhand som helst. Beslutar katten sig för att ta en kunglig lur på en så blir man sittande, eftersom alternativet ofta innebär smärta.

Jag får sluta skriva nu, tangentbordet knattrar för högt för kattens gillande.

Bionic Gate

Någon sökte på Bionic Gate och hamnade av outgrundlig anledning hos mig. Google har ibland ett elakt sinne för humor, jag hoppas att du ändå fann något av värde här, käre sökare.

Jag blev nyfiken på detta fantastiska uttryck och forskade snabbt och ytligt och har man sett, så spännande!

HAR DU HJÄRNAN PÅ NÄTET?

FORSKARDATORER MED LÖGNDETEKTOR -OCH DIAGNOSTIK PROGRAMVAROR I CLOUD/GRID COMPUTING KAN AVKODA OCH LÄRA SIG LÄSA DINA TANKAR. MÄNNISKAN HÅLLER MED NANOELEKTRONIKEN ATT FÖRVANDLAS TILL EN MULTIMEDIAAPPLIKATION.

Hmmmm

Tre dagar i Linköping, snö, kallt och vackert väder, och som avslutning fick vi den stora äran och glädjen att närvara vid disputationen av Henrik Hegenders avhandling Mellan akademi och profession: Hur lärarkunskap formuleras och bedöms i verksamhetsförlagd lärarutbildning där han granskat hur lärarkunskap formuleras och bedöms i den verksamhetsförlagda delen av utbildningen, det som idag kallas VFU och igår kallades praktik. Läs den, den är ruskigt intressant på många sätt, lättläst och lätt att förstå även för den som inte är helt insatt i ämnet.

Opponent var professor Tomas Kroksmark och jag får väl erkänna att jag hoppade högt av förtjusning när det gick upp för mig. Det är första gången jag faktiskt hört och sett professorn i verkligheten, och han levde upp till de rätt höga förväntningar jag hade. Jag kopierar direkt ur mina anteckningar från disputationen, där jag beskrivit Kroksmark såhär: "inspirerande, pedagogisk, underhållande, varm och sympatisk" och lite senare "konkret, tydlig, konstruktiv i sin kritik, noggrann och klargörande frågeställningar" och som avslutning "tänk att man kan säga så många olika saker så tydligt genom att säga hmmmmmmm".

Vilken härlig eftermiddag!

Dygnsrytm och morgonrävarna

Jag har talat om detta med kvällsmänniskor kontra morgonmänniskor och dygnsrytm tidigare, men ämnet är ständigt lika aktuellt.

Idag är det SvD och Expressen som tar upp hur svårt det är att ta igen förlorad sömn.

Efter en lång period av vakenhet eller många nätter med för lite sömn kan det krävas mycket vila för att man ska återhämta sig helt. Det visar en ny amerikansk studie som presenteras i tidskriften Science Translational Medicine.

–Tidigare har man trott att om man hoppar över sömnen en natt så kan man ta igen det. Men det här visar att man inte tar igen sömn på samma sätt som man tidigare trodde, säger Torbjörn Åkerstedt, professor på Karolinska institutets sömnforskningsinstitut.

Detta är givetvis inget nytt, vi har alla haft perioder i livet då vi av en eller annan anledning sovit alldeles för lite (åren som småbarnsföräldrar, tonåren, stressperioder etc) och känt hur vi hamnat allt mer på efterkälken, efter oss själva och efter andra människor. Vi tänker långsammare, reagerar långsammare, vi fryser och blir lättirriterade och presterar sämre på alla fronter när vi sovit för lite.

Ändå har vi ett samhälle ordnat på ett sådant sätt att möjligheten att sova tillräckligt mycket är en lyx förunnad den som har resurser. Den som inte behöver förlita sig på kollektivtrafik, den som själv kan styra sina arbetstider, den som har möjlighet att ta långlunch, den som har råd att få hjälp att sköta hushållsysslorna. Kort sagt, den som har råd.

Nej, den som är arbetslös har inte möjlighet att sova, den förväntas glädjas åt att skutta runt på aktiviteter för att 'hålla en normal rutin'. Skolelever lider ofta av konstant sömnbrist, både på grund av schematider, restider och läxbelastning.

Åkerstedt igen:

Sover man mindre än sju timmar per natt bygger man upp en sömnbrist. De flesta människor korrigerar ju det här på helgen, men till exempel utbrända gör inte det. De har en mer permanent sömnbrist som byggs upp

Kvällsmänniskor, upplever jag, lider oftare än morgonmänniskor av permanent sömnbrist. Det är svårt att få morgonmänniskor, som utan större besvär sluter sina ljusblå redan vid tiotiden på kvällen och skuttar upp vid sex, pigga och utsövda, att inse hur tungt det är för den som faktiskt kan lägga sig vid halv elva men ändå inte somna förrän framåt två. Inte av stress, inte av tankar som snurrar, inte av störande grannar eller trafik, utan helt enkelt av dygnsrytmiska skäl.

Det finns ett stråk av moral i detta med dygnsrytm som jag har svårt att acceptera. Huruvida man är morgonmänniska eller kvällsmänniska har inget att göra med hur man är som människa i övrigt, och det finns ingen anledning att lägga värderingar i det.

Det finns, däremot, anledning att anpassa samhället efter människor, och inte tvärtom.

Klassfråga från ett annat perspektiv

Häromdagen skrev jag ett par ord om klassfrågan, och jag skulle vilja fortsätta resonemanget en bit till. På olika håll i landet arbetar man med åldersintegrerade klasser, men på de flesta håll har man fortfarande tanken att de elever som åldersmässigt tillhör t ex åk 3 skall läsa och kunna saker och ting på den nivån som 'tillhör' åk 3. Oavsett socioekonomiska förhållanden, oavsett förkunskaper, oavsett intressen, förmågor, begåvningar, vilja eller några andra förhållanden, och oavsett om de är födda den sista december eller den första januari, och det således skiljer ett helt år i ålder.

Det tycks som om det finns vissa brister i tänkte här, gör det inte?

Vi vet att barn och ungdomar utvecklas olika. Olika fort, olika mycket, på olika sätt och i olika tempo. Somliga är oerhört motoriskt välutvecklade, andra är intellektuella så det knakar, ytterligare andra har en finmotorik som kan få en att sucka av avund, andras emotionella utveckling hisnar och så vidare. En del utvecklas i prydliga små steg där man nästan kan pricka av varje steg på en kurva, andra glider omärkligt igenom sin utveckling utan att man riktigt vet hur. Ytterligare andra tycks stå stilla, stå stilla, stå stilla och så brakar det till och de utvecklas på alla sätt på en gång, och hinner knappt med själva.

Trots detta tycker vi att det är en god idé att samtliga dessa synnerligen individuella individer skall gå i samma årskurs, bara för att råkar vara födda samma år.

Skulle vi kunna tänka oss en åldersintegrerad, kursbaserad grundskola istället? Jag tänker mig en skola där alla nya elever placeras i en grupp tillsammans med elever i olika åldrar, och får en lärare som har speciellt ansvar för dem. Denna grupp ingår i en större grupp sammansatt av flera grupper uppbyggda på samma sätt. Lärarna med speciellt ansvar för dessa elever utgör tillsammans ett arbetslag, där det ingår ämneslärare i alla förekommande ämnen - matte, svenska, naturvetenskapliga ämnen, samhällsvetenskapliga ämnen, engelska, bild, musik, gymnastik, slöjd etc.

Varje elev läser ämnen tillsammans med elever i sin grupp, och i sin storgrupp, utifrån sin nivå i respektive ämne, inte utifrån ålder.

Jag hör invändningen att det skulle bli otryggt för eleven, många olika lärare, olika lektioner på olika platser, huh nej de är alldeles för små! Jag svarar: underskatta inte barnen; och blanda inte ihop föräldrars otrygghet, önskan att känna igen sig och rädsla för förändringar med barnens känslor.

Vad tror ni?

Bokfrågornas ABC

Veckans bokstav i Bokfrågornas ABC är H och den här veckan blir det faktiskt fyra frågor:

Vilken huvudperson i en bok tycker du mest om?

Jag tycker om Jane Eyre. Hon är modig och stark och tar ständigt ansvar för sitt eget liv, oavsett om det gäller att försvara sig mot kusiners orättvisa attacker, uppfostra små fransyskor eller... nej, stopp, alla har kanske inte läst boken ännu? Gör det, ni ångrar er inte!

Vem är den ultimata hjälten i böckernas värld?

Marvin i The Hitchhikers Guide to the Galaxy. Han är en ständigt deprimerad robot som inte alls vill vara med, som stundtals tvingas gå runt runt i cirklar på grund av en olycklig händelse, som tappas bort, återfinns och som till slut lyckas rädda hela världen genom att vara just deprimerad.

Och den ultimata hjältinnan?

Door i Neverwhere är modig trots att hon är rädd, stark trots att hon är rätt liten och svag och behåller hela tiden siktet på det som är viktigt här i livet. Henne tycker jag om.

Vilken är den bästa historiska roman du läst?

Jag är dåligt på att läsa historiska romaner, ofta är de för inriktade på att återge en autentisk miljö och berättelsen är tunnare än spindelväv. Fast Shogun tycket jag mycket om när jag läste den, så den kan jag rekommendera, åtminstone till läsare som är i tonåren (jag har inte läst den sen dess, så jag vet inte om den håller)

SJ SJ gamle vän

Ska resa drygt fyrtio mil norrut imorgon, biljetterna bokade för länge sedan (så tidigt att uppresan gick på under hundralappen, man tackar!), väskan packad och nästan förberedd på de uppgifter som ska utföras när jag väl är på plats stod jag på bussen på väg hem.

Då, precis då, ringde telefonen. SJ ringde upp mig och en inspelad röst meddelade glatt att mitt tåg är inställt. Jahopp. Fyrtiosju minuter i telefonkö senare fick jag prata med en trevlig västernorrländsk dam, det blir en tidigare morgon men å andra sidan en bättre sittplats, lovade hon, och jag kommer att vara framme tidigare än beräknat.

Det kan jag leva med.

Klassfråga

Jag funderar på det här med klasser. Ja, klasser som i skolan, alltså.

Det finns en önskan, tycker jag mig uppfatta, inom vissa grupper att alla barn ska vara mer eller mindre lika. De ska befinna sig på mer eller mindre samma nivå, ungefär samtidigt, i samtliga ämnen, prydligt uppdelade efter ålder.

Så är det givetvis inte. Somliga ungar är smällbegåvade inom ett eller annat område, andra över hela linjen. Och somliga tycks behöva kämpa sig till varenda smula kunskap.

Det finns någonstans en tanke i svenskt skolväsende att det är en jämställdhetsfråga och en demokratifråga att alla dessa olika barn ändå går i samma skola, och i samma klass. De starka eleverna ska dra fram de svagare, och de svagare ska inspireras till stordåd av sina starkare klasskamrater.

Det finns ett motstånd mot tanken att de elever som är extra begåvade inom ett område skulle få lov att gå fortare fram än andra inom detta område. Dels skulle det vara orättvist mot de andra eleverna, de som blir kvar. Andrahandssortering är ett uttryck som luftas ibland. Dels skulle det vara plågsamt och elakt mot de elever som då skulle tillåtas öka takten. Elitklasser, fnyses föraktfullt fram.

Men vore inte det jämlikt och demokratiskt, om var och en tilläts utvecklas till sin fulla potential, i sin egen takt, oavsett om det rör sig om en rasande snabb eller mer eftertänksam takt? Om vi låter bli att värdera det ena högre än det andra, och istället för elitklasser och andrahandssortering pratar om profilklasser och basklasser, är det fortfarande hotfullt då?

Avvikare och rakknivar

Jenny Östergren skriver i Expressen om hur utrymmet för att vara annorlunda i vårt samhälle minskar dag för dag

Annorlunda blir för varje dag allt mer osynligt. Annorlunda tar tid. Annorlunda gör oss osäkra.
Framför allt kostar annorlunda pengar i en värld där varje korvöre måste motiveras i en färdig produkt. Politikens ledord tycks utesluta allt som inte är kopplat till lönsamhet: Arbetslinje, multikompetens, individuell lönesättning, resurssnålhet, tillväxt.

Jo, det finns ett visst utrymme även i dagens värld, men, framhåller Östergren, det är ett utrymme reserverat för en speciell grupp människor

De avvikande som får ta plats måste prestera.
Björn Ranelid säljer vilket tv-program som helst med sina maniska tal från hjärtat. Stephen Hawkins lanserar komplexa kvantfysiska teorier från rullstolen och som konstnär kan du var hur knäpp som helst även offentligt så snart tavlorna värderas över hundra tusen

För oss andra är friutrymmet mindre än någonsin. Framförallt gäller det människor i svaga grupper - sjuka, handikappade, barn, de mest utsatta i samhället, måste anpassa sig efter allt trängre normer för att ha en möjlighet att få respekt och manöverutrymme. Östergren använder skolan som tydligt exempel:

I dag är marginalerna så små att en enda unge som faller utanför normalklustret och är lite för pratsam, lite för svårlärd, lite för kreativ och lite för sprättig i benen riskerar att stjälpa en hel klass. Lösningen blir att diagnosticera för att kunna få extra resurser som sedan i alla fall rinner ut i det undernärda systemet.

Det enda kvarvarande alternativet blir att visa vägen till särskolan. Kreativitet, empati och förmågan att bidra med ett skratt eller en uppochnedvänd tanke har inga poster i den kommunala balansräkningen. De värdena bygger på relationer och relationer kräver tid som vi inte har råd med. Barnen lär sig från första dagen på förskolan att "alla lika, alla olika". Sedan rensar vi effektivt bort allt som kan vidga känslan av vad det är att vara människa och stärker utanförskapet mellan de som presterar och de som inte kan.

Trivs vi och mår väl detta samhälle där det kostar pengar att få rätten att vara individuell? Där den som inte har tillräcklig inkomst eller förmögenhet tvingas anpassa sig efter den mer bemedlades nycker för att få del av smulorna?

I samma tidning ser jag hur påven illustrerar det Östergren skriver om när han kritiserar "de lagändringar till stöd för sexuellt likaberättigande som genomförts i europeiska och amerikanska länder på senare år" genom att hävda att

Friheten kan inte vara absolut

Har han rätt?

Så länge människor håller sig inom given norm är det enkelt att kontrollera dem, att få dem dit man vill. Så länge de vet, eller tror sig veta, att repressalierna ovanifrån, oavsett om det är från stat, myndigheter, lärare, föräldrar, något övernaturligt eller från den gemenskap där de vill förbli en del kommer att bli outhärdliga för den som avviker går det att kontrollera människor, och med ökat hot om repressalier öka kontrollen. Men det är balansgång på Hanlons rakkniv.

Förr eller senare når, och passerar man, den punkt där situationen för människorna i samhället är värre än de repressalier man kan hota med. Och det är då man upptäcker hur vass den rakkniv man balanserat på faktiskt är.

Själv föredrar jag att vika av långt mycket tidigare.

Skånes djurpark, varghägnet och på slutet några elever

Känner ni till vad som hände i Skånes Djurpark i helgen? Vargarna tog sig ut ur hägnet och flocken avlivades. Vargar är rätt smarta djur, och när en av hannarna väl fått kläm på att det gick att tugga av vajrarna som skulle hålla staketet på plats var det bara en fråga om tid innan de kunde ta sig ut.

I hägnet intill gick därtill mumsiga kronhjortar och bara väntade på att bli söndagslunch för en flock vargar. Djurparkspersonalen såg sig ingen annan råd än att avliva flocken, med skarpa skott. Man såg enligt vissa uppgifter till att få ut alla besökare innan man började skjuta, enligt andra gick det lite annorlunda till. Jag var inte där, så jag vet inte.

Det har ju varit en del skriverier om vargar och vargjakt den senaste tiden, dock inte på det här sättet, men det är inte ämnet för dagen. Istället skulle jag vilja ta avstamp i Kvällspostens artikel om att man tror att vargflocken sannolikt inte var helt harmonisk. Det antyds i t ex SvD att de två hannarna som först tog sig ut "kan ha utmanat den rådande hierarkin" eller helt enkelt velat ta sig ifrån flocken för att det inte fanns plats för dem längre. Kvällsposten igen:

Alfaparet Vera och Viljar och deras flock etablerades i Skånes djurpark under Staffan Åkebys tid som djurparkschef.
Under de senaste åren har vargparet blivit föräldrar till flera ungar.
- Vera har varit mycket produktiv och fått åtta valpar varje år. De flesta av ungarna har vi skickat till andra djurparker, men några har behållits från var årskull för att få en bra struktur i flocken, säger Staffan Åkeby.

Jag håller det för tänkbart att det en djurparkschef ser som en bra struktur i en vargflock inte med automatik överensstämmer med vad vargarna själva tycker.

Men jag kan inte låta bli att känna att vargarnas migration ut ur hägnet var rätt sund. Visserligen är det så att de är så domesticerade att de sannolikt aldrig skulle överleva ute i naturen utan gå på husdjur och kanske rent av människor för att få tag i mat. De är inte vilda, men de är heller inte tama. De är inga husdjur. De befinner sig i ett ingenmansland någonstans däremellan. Trots detta tog de sig därifrån. De föll inte ihop i letargi utan tog sig ut ur hägnet, och även om friheten inte varade länge så hade de den en kort stund.

Någonstans i detta ser jag en parallell till skolungdomar, ihopfösta i klasser där de inte känner att de passar in, där de inte har någon annan plats än möjligen längst ner, kanske rent av under hackkycklingarna, eller svävande som ensamma satelliter utanför alla gemenskaper. Det är inte så konstigt att de också gör som vargarna, gnager av en vajer och tar sig ut. Även om deras gnagande ser annorlunda ut, och består i t ex dagdrömmande, trots eller hysterisk arbetsnarkomani så strävar de också mot friheten.

Det borde vi göra något åt.

Mannen med tamburinen

Han kom förbi i går afton, mr Tambourine Man, och fyllde på mitt sinande lager. Han är så välkommen att dela det med mig närhelst han önskar!

En eskapistisk dröm

Världen idag *ruskar på huvudet* miljö, ekonomi, sociala relationer... Det ser lite mörkt ut för ögonblicket.

Dröm dig bort en stund, visionera, se världen som den skulle kunna vara.

Låt ingen stoppa dig! Drömmar är viktiga, de är inte ett sätt att fly verkligheten, de innehåller de frön vi behöver för att bygga framtiden.

Nu ska vi vara nu ska vi vara snälla

I en kommentar till ett annat inlägg här i bloggen skriver Mats om lärarstudenters grubblande över

dilemma om relationer ("Hur kan jag få barnen att tycka om varandra") där idelaen korsar varandra. Alla ska vara snälla - Alla ska ha rätt att välja fritt.

Han sätter fingret på ett av de verkligt stora bekymren i den sociala miljön i svensk skola idag: Alla ska tycka om varandra, alla ska vara snälla och alla ska få vara med, trots att vi när det gäller vuxna utan att blinka accepterar att det faktiskt är som det står i visan "alla kan ju inte älska alla här i världen". I och med att vi har dessa mer eller mindre uttalade förväntningar på att alla barn faktiskt ska lära sig att inte bara acceptera varandra och uppföra sig hövligt mot varandra utan faktiskt tycka om och leka tillsammans med alla andra, utan undantag, ställer vi många gånger högre krav på dem än vi gör på oss själva.

Jag tror att mycket vore vunnet om vi synkroniserade kraven och förväntningarna vi ställer på barnen med kraven och förväntningarna vi ställer på oss själva. Dels skulle det bli en rimligare situation, kraven skulle bli möjliga att leva upp till, dels skulle det vi säger och det vi gör, vi vuxna, plötsligt stämma många gånger bättre överens.

Om vi släppte förväntningarna på att alla barn SKA tycka om alla andra barn på sin dagisavdelning/i sin klass/i sin grupp och ersatte dem med förväntningar på att alla barn SKA uppföra sig hövligt och respektfullt mot alla andra barn, och acceptera dem som individer oavsett om de har glasögon, konstiga kläder, bryter på ett annat språk eller har föräldrar som ägnar sig åt ovanliga saker, strippar, är kommunalråd, sitter i fängelse, eller står på en scen etc tror jag att det skulle bli lättare, både för barnen och för oss vuxna, att nå fram.

Vad tror du?

Skillnaden på att visa hur man gör och att göra åt

Ni vet det där eventuellt kinesiska ordspråket om mannen och fisken? Ge en man en fisk så är han mätt en dag, lär honom fiska så kommer han att förbli mätt resten av livet. Jag har egentligen inte alls tid med detta, av orsaker jag inte på något vis rår över förlorade jag, vips, två hela dagar precis innan uppstarten av den nya terminen. Vi bryr oss inte om att gräva mer i varför, den eller de (jag är osäker på ansvarsbördan mellan dessa två men tror den väger över rätt rejält åt ena hållet) som orsakade denna reva i tiden borde veta bättre, och så låter vi det ligga där.

Åter till fiskerihistorian. Eller inte, egentligen, för det här handlar om datorer.

Jag skulle bara i all hast vilja påpeka att det är en fasligt stor skillnad på att visa någon, steg för steg eller alla steg på en gång i en eller annan slags lathund, aka manual, hur man gör och låta personen göra manövern, gång på gång tills den sitter; och på att säga 'ja men det är lugnt sörru det fixar jag åt dig'.

Skillnaden ligger inte bara i kunskapsinhämtandet och kunskapsöverförande, det är en skillnad i makt också. I det första exemplet överför man samtidigt med kunskapen en del av makten över manövern till adepten, som framgent har makt och därmed ansvar för att avgöra när manövern skall utföras, och när den skall föras vidare. I det andra exemplet, däremot, verkar man vid första ögonkastet snäll och generöst när man i själva verket svartsjukt bevakar inte bara sin kunskap utan också sin makt och därmed sin position.

Den första metoden kan vi kalla kunskapsöverförande. Det är den som rimligen borde praktiseras i klassrum runt om i landet och i världen. Den andra kan vi kalla något annat. Den förekommer den också i klassrum, där läraren är personen med makten och eleven den andra. Där sker ett utförande, men inget lärande. Det är dumt i en lärandesituation.

Jag har skrivit alldeles för fort och antagligen helt osammanhängande, men tanken dök på förekommen anledning plötsligt upp och kommer att försvinna när jag nu sätter axeln till plogen och fokuserar på det jag skulle behövt ha gjort för två dagar sedan.

Kära elever, jag har sagt det hur många gånger och jag säger det igen - tidsresor är inte bra, vare sig man väljer själv eller knuffas in i gondolen.

*visslar åt oxen att lägga manken till och börjar plöja*

Intet är som väntans tider

Intet är som väntanstider,
vårflodsveckor, knoppningstider,
ingen maj en dager sprider
som den klarnande april.
Kom på stigens sista halka,
skogen ger sin dävna svalka
och sitt djupa sus därtill.
Sommarns vällust vill jag skänka
för de första strån som blänka
i en dunkel furusänka,
och den första trastens drill.

Intet är som längtanstider,
väntansår, trolovningstider.
Ingen vår ett skimmer sprider
som en hemlig hjärtanskär.
Sällan mötas, skiljas snarligt,
drömma om allt ljuvt och farligt
livet i sitt sköte bär!
Gyllne frukt må andra skaka;
jag vill dröja och försaka,
i min lustgård vill jag vaka,
medan träden knoppas där.

Vad är det han säger, Erik Axel Karlfeldt, i den här dikten? Det är värt att meditera över en stund, för den som känner sig ha tid och sinnesro för det.

Ni andra är välkomna tillbaka när ni har tid, bloggen är alltid öppen och ni är lika välkomna när än ni kommer, hur ofta ni än kommer.

Själv läser jag dikten för att finna den ro och förvänta Karlfeldt finner, trots att tiden till min egen deadline krymper oroväckande medan den nödvändiga informationen för att gå vidare dröjer i fjärran.

Känner ni förresten till texten som Pippi Långstrumps klasskamrat kämpar så med? Fjäääraaan han drödjer, minns ni? Det är en vemodig finsk folkvisa översatt till svenskan av Karl Wetterhoff

Fjärran han dröjer.

Fjärran han dröjer från grönskande dalar,
borta i konungens gyllene salar.

Ack, lilla fågelen! Ack, lilla hjärtevän!
Kommer du ej snart! Kommer du ej snart!

Där finns säkert de fagraste tärnor,
glömmer du mig för de strålande stjärnor?

Ack, lilla fågelen! Ack, lilla hjärtevän!
Kommer du ej snart! Kommer du ej snart!

Kom, kom tillbaka till grönskande dalen,
annars förgås jag av tärande kvalen!

Ack, lilla fågelen! Ack, lilla hjärtevän!
Kommer du ej snart! Kommer du ej snart!

Ack lilla viktiga nyckelinformationen, kommer du ej snart, kommer du ej snart?

Lärare utan gränser/Lärare över alla gränser

Av de frekvent återkommande sökorden som leder människor hit ligger Lärare utan gränser ständigt bland topp 5, så låt oss prata lite mer om ämnet.

Ni känner till organisationen Läkare utan gränser, inte sant? För säkerhets skull citerar jag lite från deras hemsida:

Det här är Läkare Utan Gränsers arbete
Läkare Utan Gränser (Médecins Sans Frontières) ger humanitär medicinsk katastrofhjälp till människor som drabbats av väpnade konflikter, kriser, epidemier och naturkatastrofer samt till befolkningsgrupper som saknar hälsovård på grund av social eller geografisk isolering.

Läkare Utan Gränser har egna projekt i över 60 länder runt om i världen. Under ett år skickar Läkare Utan Gränser ut cirka 2 000 internationella fältarbetare på sammanlagt 4 200 uppdrag. Tillsammans med 21 000 lokalt anställda bedriver dessa verksamheten i fält.

Det finns en organisation vid namn Lärare utan Gränser, har jag nyss lärt mig. Den arbetar med APU för elever och kompetensutveckling för lärare, och erbjuder resor och praktik i Zambia. Är det den du letar efter, klicka på länken här ovan och du hamnar rätt.

Det är nämligen inte alls den jag tänker skriva om här, utan om en helt annan sorts organisation, en internationell organisation av lärare och skolpersonal som jobbar gränslöst, över alla gränser, oavsett om det gäller nationsgränser, kulturella gränser, religiösa gränser eller någon annan sorts gränser. Den finns inte i sinnevärlden ännu den här organisationen, såvitt jag vet, men den borde finnas.

Tanken bakom Lärare över alla gränser är dels att kunskap är ett mäktigt verktyg. Människor drabbade av kriser, epidemier, konflikter, politiska eller väpnade etc behöver kunskap - dels för att ta sig ur situationen, för att förebygga att det händer igen och för att få fler valmöjligheter i sin framtid. Dels finns en tanke om att barn i drabbade områden behöver den rutin, den skärva av normalitet som regelbunden skolgång innebär.

Jag tänker mig en organisation som arbetar med undervisning överallt i världen, gärna i samarbete med Läkare utan gränser, Unicef, Röda Korset eller allesammans på en gång.

Dels skulle Lärare över alla gränser arbeta direkt med undervisning där så är möjligt, men viktigare ändå, föreställer jag mig, vore arbetet med att möjliggöra undervisning - bistå med material, en plats att hålla till på, stöd till de lokala lärarna, utbildning och hjälp att bygga upp en fungerande verksamhet. Som internationell organisation har man mer auktoritet än som enskild människa, och kan ofta nå resultat snabbare och enklare bara på grund av detta. Kanske skulle man kunna säkra ett område för barnen att ha rast på, bistå med vatten att dricka och något att äta under skoldagen, om så bara en frukt eller lite bröd. Ett bibliotek med böcker och tidskrifter, både på engelska och på språket på platsen, vore också bra att ha med sig, inte bara för eleverna utan för andra också att låna och ta del av.

Anställningsrutiner och organisationens finansiering beror ju på vem man samarbetar med, men även här tror jag mycket vore vunnet, åtminstone i uppbyggnadsskedet, på att samarbeta med och kanske rent av kopiera de rutiner och modeller t ex Läkare utan gränser arbetat fram.

Ja, så ser min vision ut. Det är ingen copyright på den, om du tycker det låter intressant så ta den och bygg vidare på den! Jag har inte möjlighet att bygga upp organisationen, jag har varken de kontakter eller medel som behövs, men kanske någon annan har?

Bokfrågornas ABC

Dags för bokstaven G i Bokfrågornas ABC för att få igång hjärnan inför morgondagen. Två frågor och två påståenden som anknyter till veckans bokstav:

1. Tantsnusk har väl alla hört talas om, men har du läst någon bok som skulle kunna kallas gubbsnusk? Jag har läst de två första böckerna i den sk Millenietrilogin, så ja, det har jag gjort.

2. Berätta om en bok som fick dig att gråta! Händer det ofta att du gråter av böcker?

Nej, det gör det inte. Men Astrid Lindgren kan, som ingen annan. Bröderna Lejonhjärta fick mig att gråta floder, slutscenen grep mig ända in i hjärterötterna när jag läste den, om och om igen under mellanstadiet. I dag griper mig Madickenböckerna hårdare, där finns t ex skildringen av Mias familj så brutalt kontrasterad mot Junibacken-idyllen, en svidande kritik mot alla dem som väljer att bara se solsidan.

3. Berätta om en gammal favoritbok som du ofta återkommer till!

Sven-Eric Liedmans Ett oändligt äventyr har jag ständigt inom räckhåll, den är så full av understrykningar och marginalanteckningar att den vid det här laget mer liknar en kursbok än en bok jag köpte bara för att. Den är så full av klokhet, värme och insikter att jag ständigt hittar något nytt i den, skriven i en så hemtrevligt lättsam ton att varje sida är en fröjd för ögat.

4. I programmet Go´kväll brukar någon känd person bjuda in till en fiktiv middag. Vilka fyra författare, levande eller döda, skulle du bjuda och vad tror du att ni skulle prata om?

Hmmm, svår fråga. Jag skulle kunna välja fyra stycken som jag trodde skulle imponera, jag skulle kunna välja fyra stycken jag ville träffa själv men de ska ju helst ha trevligt de också, eller snarare de i första hand eftersom de vore mina gäster så det bör vara fyra stycken jag tror skulle ha trevligt tillsammans.

Bodil Malmsten, Neil Gaiman, Margaret Atwood och Jeanette Winterson tror jag skulle kunna ha en trevlig afton tillsammans. Vad vi skulle prata om vet jag inte, det beror ju på vilken väg tankarna tar.

Jo, det här med allmänbildning och framtid och sånt

Häromdagen skrev jag om hur allmänbildning stolt hamnade i topp på listan över statusindikatorer. Jag pratade också om hur det egentligen inte är allmänbildning per se det handlar om, ty vore det så skulle våra samhällshierarkier se mycket annorlunda ut. Jag avslutade inlägget med att, rätt glad, konstatera att vi har ett folk som vill bli mer allmänbildade, eftersom vi tycker att den som är allmänbildad är cool.

Vad gör vi åt det?

Jo, jag skriver vi, för min fråga riktar sig till oss alla som tillsammans utgör samhället. I hög grad riktar den sig till makthavarna - Björklund, du hör väl upp när jag talar till dig? - men i nästan lika hög grad riktar den sig till oss allesammans.

Vi skulle till exempel kunna passa på tillfället att bygga ut bildningsväsendet i landet. Vi har en situation där enorma mängder kunnande riskerar att rinna ut i avloppet, bortsköljda av lågkonjunkturen. Vi skulle kunna ta den tillvara istället. Men vi får raska på, för det är nu, genast, den är aktuell, all denna kunskap.

Jag tänker t ex på alla de tekniker, designers, utvecklare och vad mer det nu kan vara som förlorat sina jobb i de stora industriernas dödsryckningar. Volvo, Saab, Ericsson med flera, ni vet vilka jag talar om, inte sant? Tänk om de kunde få möjlighet att samtidigt dela med sig av sitt kunnande till fler, få möjlighet att hålla sig uppdaterade med forskning och utveckling och kanske rent av själva få möjlighet att bidra? Vore inte det en samhällsvinst?

Så varför inte slå två flugor i en smäll? Bygga ut bildningsväsendet, låta folket få tillfälle att just allmänbilda sig och dra nytta av kunnandet som finns?

Jag ser ingen orsak alls till att inte börja genast.

Ger allmänbildning status?

Företaget United Minds AB gör sedan fem år tillbaka en årlig undersökning av vad som anses vara hög status i svenskars ögon. Resultaten publiceras strax innan årskiftet i dagstidningar runtom i landet, och man nickar inkännande mot varandra. Visst är det så, absolut. De tre topplaceringarna på listan ser ut såhär:

1. Vara allmänbildad
2 Vara duktig på sitt arbete
3 Ha en egen hoparbetad förmögenhet

En allmänbildad människa smäller alltså högre än en rik, till och med högre än en som är duktig på sitt arbete, om vi ska tro på resultaten.

Stämmer det?

Har ni sett filmen A Love Song For Bobby Long? Om inte, gör det, jag rekommenderar den varmt.



Bobby Long är lärare. Han är allmänbildad, kunnig och duktig på att förmedla sitt kunnande, han är entusiasmerande och begär av sina elever att de ska göra sitt bästa. Av olika anledningar, som jag inte tänker gå in på för att inte förstöra upplevelsen för er, har han sjunkit allt längre ner i samhällshierarkin. Han är försupen och lever bland slitna människor i ett slitet hus. Skulle någon anse att han är en representant för hög status?

Inte?

Varför inte?

Jo, därför att Bobby Long uppfyller inte det viktigaste kriteriet av alla, det som är så underförstått att det inte ens nämns i undersökningen. Det som är så grundläggande att det är möjligt att United Minds AB helt enkelt glömt bort att det finns: Han är ingen avundsvärd person.

Där, kamrater och mötesdeltagare, ligger nyckeln till hög status, i andra människors avund. Hög status innebär att många önskar att de hade den egenskap eller position som hamnar högt på listor som dessa.

Vi har alltså ett folk som önskar att de vore mer allmänbildade. Det är en tanke värd att tänka mer på.

Friskoletankar en nyårsdag i början av årtusendet

Ett intressant fenomen som seglat upp på senare år är friskolorna - de har funnits i många år men börjar ta allt större plats och elevgrupperna märks allt tydligare bland gymnasieeleverna.

Och det är av godo. Elever som kommer från kommunala högstadieskolor har ofta upplevt en stressig skoltid, de har, låt oss vara ärliga med den saken, ofta brister i både förkunskaper och studieteknik. Utan att ha vare sig statistik eller vetenskapligt underlag drar jag slutsatsen att detta beror på brister i skolsystemet. Lärarna är inte dåliga lärare, de är engagerade i sina elever och i sina ämnen. Men de saknar uppbackning och medel från politiskt håll, det är inget att hymla om.

Åh, jo, somliga kommuner eller kommundelar tar sitt uppdrag på allvar, de förstår att en bra skola som ger eleverna en stabil kunskapsbas att stå på när de ska bygga sin framtid inte är en kostnad utan en investering. De förstår behovet av speciallärare, förstår att övrig personal på skolan också är resurser, inser att skolmaten spelar roll och satsar vid behov extra resurser, de investerar i moderna, väl fungerande maskinparker och goda skolmiljöer både ute och inne.

Men många kommuner prioriterar på annat sätt - de ser skolan som en stor utgiftspost i den kommunala budgeten och ser mer till hur sparsamma de framstår om de lyckas minska siffrorna än vilka konsekvenser nedskärningar får för eleverna, på kort och lång sikt.

Det är inte konstigt att friskolorna får ett uppsving under dessa förhållanden, och att överväga att förbjuda eller beskära deras utrymme är fel väg att gå. I många fall är friskolorna en fristad från kaoset i den kommunala skolan, och eleverna som lämnar friskolorna gör det som starkare individer bättre rustade för nästa steg i studierna än de skulle gjort om de tvingats stanna kvar i det kommunala skolsystemet.