Vinnare och förlorare

Ett fenomen jag lagt märke till när jag sett barn leka nu för tiden är förändringen i tävlandet. När jag var barn, vilket i och för sig är så länge sedan att det räknas som en annan tidsera, var det viktiga vem som vann. Vinnaren fick oändlig ära i fem minuter, minst, och möttes av jubel och hyllningskör, och gjordes väldigt stor affär av. Resten var förlorare, möjligen kunde tvåan få viss del av äran om han/hon gjort en väldig prestation men resten var förlorare.

Idag tycks det spela mindre roll vem som vinner, och vara viktigare vem som kom sist. Den som kommer sist är Förloraren, och görs till föremål för hån, tråkningar och pikas länge efter. Det man kämpar för, springer så fort man kan för, klättrar så högt man vågar och lite till för, spottar långt för och ljuger stort för att vinna är inte äran, utan priset är en kort stund när man är säker på att få vara bland hånarna, och någon annan får ta smällarna.

Hur hamnade vi där? Är detta frukten av den mycket medvetna dagispolitiken att 'alla som är med är vinnare', 'det spelar ingen roll vem som kommer först, alla som gjort sitt bästa är vinnare' etc? Människan har ett behov av att rangordna, att veta sin och andras plats i hierarkin, och barn har ett behov av att tävla, att mäta sig mot andra barn, att hävda sig och att finna sin plats i just den aktuella gruppen. Har vuxensamhället i sitt oändligt välmenande puttnuttande skapat en situation där det fel att visa sin rang genom att böja sig för den som är över, och rätt att hävda sin plats i hierarkin genom att trampa på den som är under?

Hur ser ett samhälle ut där vi applicerar detta tänkande på de vuxna?