söndag 31 maj 2009

Björklund och tonårspojkar igen

Under det senaste året har vi flera gånger fått ta del av utbildningsminister Björklunds åsikter om tonårspojkar. Han har inte försummat något tillfälle att framhålla deras farlighet, oavsett om diskussionen gällt högstadieskolor, mellanstadieskolor eller flickor i förskolan ventilerade han sin oro över hur dessa horder av hotfulla högstadiepojkar härjar hejdlöst. Det blev till ett skämt, alla visste att förr eller senare skulle utbildningsministern dra fram detta kort, och skämtet gick så småningom över i en misstanke och ett viskat rykte kring att det kanske är mer än bara rädsla från tonårstiden som ligger bakom denna fixering och fascination inför dessa unga män.

När han nu byter anslag och istället lägger fokus på en annan grupp elever ligger minnet av hans tidigare orerande kvar som ett eko. I varje samtal kring det som i media benämns elitklasser orsakar återklangen av Björklunds utfall en känsla av att utbildningsministern, och via honom hela utbildningsdepartementet, ja kanske hela regeringen, har som mål att lyfta upp en grupp elever på bekostnad av en annan, att avsikten är att ta resurser från vanliga klasser och ge till elitklasserna. Det finns också en obehaglig känsla av att elever från regeringshåll delas upp i fina och mindre fina grupper, grupper värda att satsa på och resten.

Det känns som att vi i Björklund har en utbildningsminister som har förvånandsvärt liten insikt i det område han satts att styra, utan betraktar allt enbart och uteslutande utifrån sin egen erfarenhet som skolelev. Även hans goda förslag känns omedelbart maskstugna av det han tidigare visat upp, sagt och gjort.

Det är tråkigt.

Ett öppet öga ser mer än ett slutet

Öpedagogen har varit i Holland och mött en rektor för en privat (gissar jag, hon säger det inte rent ut) skola för elever med högre IQ. Öpedagogen berättar hur hon fått höra att dessa elever, när de gick "i den ordinarie skolan hade varit ointressanta, stökiga, trötta och oengagerade - det var helt enkelt ingen utmaning för dem". Hon fascineras av hur de nu, i sin nya skola, "intresserade sig och engagerade sig i sin skolgång", och hon avslutar sitt inlägg med att fundera vidare över svenska förhållanden och förhållningssätt:
Vi kanske ska ta oss en funderare över våra "ointresserade, stökiga, trötta och oengagerade" elever. Varför agerar de som de gör? Är det en protest över den undervisning vi bedriver i vårt klassrum? Hmmm - det tåls att tänka på. I DN fokus skrivs bland annat: "Det är ett trendbrott att satsa på den här typen av elever. Det har varit tabu tidigare och vi vill gärna bidra med att bryta det"..... Varför ska det vara tabu att satsa på elever som kräver mer än vad den ordinarie undervisningen ger. Vi satsar ju på de elever som behöver hjälp för att nå målen, varför inte hjälpa de elever som har andra mål i sikte än de som finns i grundskolans/gymnasiets kursplanmål? Jaha, så har jag stuckit ut hakan i skoldebatten - det känns bra.
Betraktande situationen genom sina nyöppnade ögon sätter Öpedagogen fingret på en viktig aspekt: varför är det tabu att satsa på elever som kräver mer än vad den ordinarie undervisningen ger? Är det faktiskt vanlig ohederlig gammal avundsjuka som sticker fram sitt grinande tryne och viskar att eliteleverna kommer att ta resurser från andra elever?

lördag 30 maj 2009

Alla - en definition

I diskussionen kring profilklasser, profilskolor och nivågrupperingar i största allmänhet blir det ibland lite luddigt vilka elever man pratar om. Det är lätt att ta för givet att alla tänker på samma sätt som man själv tänker, vilket rätt som det är leder till missförstånd och kommunikationsproblem.

Jag har vi flera tillfällen pratat om alla elever, att alla elever utvecklas om de stimuleras och utmanas på den nivå där de befinner sig. Alla elever här innebär bokstavligt talat alla elever. Nivågrupperingar, profilskolor och så vidare ger inte bara utrymme för de högbegåvade eleverna inom ett visst ämne att utvecklas, det ger precis samma utrymme för övriga elever att utvecklas tillsammans med elever på ungefär samma nivå.

Förutsatt, givetvis, att ingen politiker, skolledare eller byråkrat någonstans får för sig att ta resurser från någon elevgrupp. Det kan tyckas, för en ytlig iakttagare, att det här med att bedriva skola kostar ett samhälle en faslig massa pengar. I själva verket, vill jag hävda, handlar det om att man investerar en del i skolan, på alla nivåer för alla för att man klokt nog inser att det i långa loppet ger samhälleliga vinster av stora mått.

Jag hoppas jag förklarat hur jag ser saken tydligt nog nu? För säkerhets skull:

Alla elever innebär varenda en, oavsett förkunskapsnivå, oavsett talang eller begåvning, oavsett socialgrupp eller geografisk närhet till ett eller annan, oavsett kön eller kultur eller vilket annat sorteringsverktyg man kan tänka sig.

Ville bara få det sagt.

fredag 29 maj 2009

Kulturfyra

Kulturfyran blir ofta på gott humör av att lyssna på musik. Eller lycklig kanske? Vad är lycka?
Var blir du lycklig av? Idag blev jag fånigt lycklig av att läsa att det säkert inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att gå att lyssna på musik med Spotify, i mobiltelefonen.

Så den här två dagar försenade Kulturfyran får handla om Lyckan.

1. När kände du dig lycklig senast och vad berodde det på?


Alldeles nyss när min son retades med mig på bruten ryska, jag är fortfarande kvillrande skrattande i hjärtat.

2. Finns det någon musik eller låt som får dig att känna dig lycklig?

Det gör det. Mängder, massor, låtar och band av olika slag. Flera av dem har ni mött här tidigare, andra har jag kanske inte hunnit nämna än. Jane's Addiction är ett av de band som höjer min livskänsla:



3. Finns det någon bok som gett dig lyckokänsla?

Den bok jag ännu inte läst.

4. Hur definierar du “lycka”?

Lycka är de där ögonblicken som fortfarande får din själ att glittrande när du tittar tillbaka på dem årtionden senare.

På ett öppet, obegränsat Internet

En elev frågade mig hur man gör en innehållsförteckning i Word på en Mac. Jag är ingen erfaren Macanvändare, men skickade ut frågan på Twitter och fick raskt hjälp av en gentleman från det stora landet i väster, det på andra sidan det stora havet ni vet. Uppenbarligen är gentlemannen i fråga mycket mer hemma på Mac än någon av oss, liksom de övriga unga männen från samma land, och från det andra stora landet i väster, den trevliga damen från en av öarna strax söder om det stora landet, samt den unga dam från det långa landet i väster, det på andra sidan kölen, som också genast erbjöd sin hjälp. Problemet var löst på mindre än fem minuter och innehållsförteckningen blev mycket bra.

Detta är en av anledningarna till att jag älskar Internet. Jag beskrev i ett tidigare inlägg nätet som en marknadsplats där många olika människor från många olika delar av världen möts, utbyter erfarenheter och varor, pratar, skämtar, lär av varandra och lär ut vad man själv kan.

Det är också anledningen till varför vi måste behålla Internet öppet och obegränsat. Överallt. I hela världen, så småningom.

torsdag 28 maj 2009

Trafikradio

Jag fick ett mail igår, Hallå P3 frågade om de fick ringa upp mig och prata lite om elitskolor och profilklasser. Ja, visst, så trevligt. De ringde när jag precis klev av bussen vid jobbet i morse, men lastbilarna som dundrade förbi busshållsplatsen hördes lyckligtvis inte alltför mycket.

onsdag 27 maj 2009

Ord med innebörd

Att det är skillnad på att vänta, att längta och att lämna vet de flesta. Man kan inte byta ut begreppen mot varandra utan att ändra hela innebörden i budskapet. Det gäller i lika hög grad, minst, underbart och uppenbart också. Att man byter hjärtat mot livet är inte fullt lika radikalt.

Det blir nog bra så småningom, även om det svajar i semantiken just nu.

söndag 24 maj 2009

Kulturfyran

När Kulturfyran skriver detta är det förmiddag på Kristi Himmelsfärdsdag. I Aftonbladet läser jag om en biolog och forskare som föreslår att kyrkan öppnar för alla, ja alla religioner borde få finnas där. Han skriver:

I dag på Kristi Himmelfärd firar vi att en gud som blev människa flög upp till himlen. Detta efter att ha kommit ner till jorden för att låta sig dödas för att kunna förlåta oss. Det här är en märklig berättelse som inte blir bättre av att vissa säger att man bör förstå den symboliskt. En symbol för vad? Godtrogenhet?

Tja, det får mig att vilja fråga er följande i veckans kulturfyra:


1. Har du läst Bibeln eller delar av den? Har du i så fall någon favoritdel?


Jag har läst hela, många gånger, den ingår dels i litteraturhistorian, dels i SO-blocket på högstadiet. Rut är en favorit som brukar uppskattas i de flesta grupper.

2. Har du läst något ur andra religioners skrifter?

Visst har jag det, eftersom jag undervisat i SO ingick det i arbetet.

3. Vad betyder religion för dig? Vad associerar du ordet religion med?

Religion är ett sätt att betrakta världen, att försöka finna förklaringar till det oförklarliga och en trygghet i en värld som känns otrygg och farlig.

4. Finns det någon bok som för dig är så viktig som Bibeln är för kristna, eller som inspirerar dig i dina livsval?

Nej. Livet är alltför komplicerat och föränderligt för att en enstaka bok skall kunna fylla en sådan funktion.

lördag 23 maj 2009

Ungdomar, skolor och brott

Mats på Tysta Tankar har under en tid nu funderat kring mansrollen, både utifrån sitt perspektiv som lärarutbildare och utifrån ett mer generellt samhällsperspektiv. Jag har ifrågasatt och diskuterat utifrån min utgångspunkt som naturligtvis är rätt annorlunda än hans. Vi har väl inte varit helt överens om perspektivet och slutsatserna, men inte helt oense heller alla gånger. Sakine Mandon tar också upp en diskussion kring mansroller i dagens Expressen. Hon placerar fokus på unga män i trasiga förorter, och på hur övriga samhället förhåller sig till dem.
I den franska musikgruppen Justices video "Stress", som sedan länge finns på You Tube, trakasserar ett förortsgäng sin omgivning. Okontrollerade arga killar ger sig på kvinnor och män, de rånar och slår folk. Eldar upp en bil. Fördomsfullt och stereotypiserande, populärt bland främlingsfientliga? Utan tvekan. Men det är också en ärlig skildring.I Sverige håller vi oss däremot till harmlösa pjäser där "skådespelarna är nya och gamla svenskar", som ska ge en bild av gängbråk.
Mandon, och jag håller med henne, är skeptisk till om projekt av den sorten gör någon skillnad för ungdomar som lever som ungdomarna i videon:
Värdegrundsutbildningar, kurser mot fördomar och projekt med tjusiga visioner spelar ingen roll. Likaså att journalister, som om det vore heroiskt, offentligt deklarerar att de är mot gatuvåld, mord och sjukdomar. Hur vore det att tona ner fluffet? En ung kille jag pratar med säger "Att bara hänga och tugga solrosfrön är inte så spännande. När du suger i skolan och aldrig kommer få ett vettigt jobb blir det spännande med brott. När du dessutom tror att alla svenskar, som du knappt möter, är rasister, blir det ännu lättare att råna dem."
Vi kommer aldrig undan skolan i diskussioner som dessa. Skolan är oerhört viktig för unga människor och oerhört viktig för ett samhälle. Ett samhälles värderingar både formas och speglas i skolan. I en nedsliten skola i en nedsliten förort, en skola med stora klasser, trasiga klassrum, trötta lärare och uppgivna elever, är känslan att samhället skiter fullständigt i de elever som går där. Det gäller både pojkar och flickor, unga män och unga kvinnor.

Men som Mandon skriver "I dag står tyckare i kö för att visa att de bryr sig om invandrartjejer. Men vem bryr sig om förortskillar som slår och bråkar?
Om svenska killar som bråkar?" Jag säger inte att vi ska sluta bry oss om invandrartjejer, eller tjejer överhuvudtaget. Jag säger absolut inte att vi ska ta resurser från en grupp och flytta till en annan. Jag säger att vi måste vidga perspektivet så att vi kan bry oss om tjejer och killar, fattiga och rika, från medelklassen och underklassen, i fina villakvarter och slitna förorter, på samma gång.

Tro mig, det går.

Spotifyinbjudningarna slut

Tyvärr har jag inte en endaste inbjudan kvar till Spotify, jag skulle gärna delat ut tio till om jag haft men så är det inte. Ni som har, var generösa och sprid musiken över världen!

fredag 22 maj 2009

Skärpning, bankkunder!

Är folk idioter? Så här naiv får man inte vara, pengarna ni förlorat får ni föra upp på kontot för dyrbara läxor.

torsdag 21 maj 2009

En oroande tanke

Vi tycks stå inför ett paradigmskifte i den svenska skolverkligheten. Sånt rör alltid upp känslor, orsakar oro och frustration, rädsla för vad som komma skall och hur det ska bli och vad som ska ske och vem som ska vart och hur och när och varför och i omkvädet oroligt upprepade tänkom ditt och tänkom datt.

Det är fullständigt naturligt. Man vet vad man har, vem vet vad man får, man vet hur det är, vem vet hur det går?

Det som oroar mig är tanken på att en och annan sprattlar emot inte av oro utan av ren bekvämlighet, inte av omtanke om eleverna eller kollegorna utan rätt upp och ner för att det är besvärligt att behöva ändra på sig. Någon antydde att risken finns att blir det profilklasser så kommer de lärare som inte undervisar i dessa att slå av på takten, bara lära ut det absolut nödvändigaste och inte mer.

Jag, som tänkt precis tvärtom, att profileringen skulle ge utrymme för alla elever att utvecklas mer än nu, och möjlighet för lärarna att guida dem på denna resa utan att behöva känna att de försummar antingen de ena eller de andra, blev bryskt väckt ur min glittrande dröm där lärare är lärare för att lära ut, inte för att vara kompisar eller ordningsvakter.

Det oroar mig.

onsdag 20 maj 2009

Elitklasser, kan det va' nå't?

Om profilklasser i t ex matte skriver ChristerMagister. Han pekar på risker både för utvecklingen av skolan och utvecklingen av samhället, för eleverna i dessa profilklasser och för eleverna utanför. Han tvivlar, och jag instämmer med honom, på att det kommer att tillföras resurser för dessa klasser, utan resurser kommer att omfördelas och tas från vanliga elevers tilldelning.
Om jag trodde att man kunde införa profilklasser utan att det drabbade de andra eleverna och utan att hela skolsystemet och samhället i övrigt förändrades till det sämre så skulle jag vara helhjärtat för, men så tror jag inte att det är. Profilklasser innebär en försämring av utbildningen för övriga elever, vissa risker för de som går i profilklass och dessutom ett mer segregerat samhälle; och segregationen ligger redan på en farlig nivå!
Föga överraskande framställs det hela något annorlunda i svenska tidningar. Enligt Expressen, som förefaller luta sig på SvD som främsta källa, handlar det om att "Superelever ska kunna gå i superklasser. Och det ska bli möjligt att gallra fram eliten med antagningsprover" Det finns profilklasser i både matte och annat redan idag, men till skillnad från profilklasser, eller elitklasser som tidningarna föredrar att benämna undervisningsformen, i t ex musik eller idrott så är antagningen geografiskt styrd. Detta reagerar Jan Björklund på, berättar bland andra Aftonbladet som använder samma källa som Expressen:
De mest motiverade eleverna riskerar att inte få komma in i profilklasser för teoretiska ämnen som fysik och matematik, säger Jan Björklund (FP) till Svenska Dagbladet.
– Elever som är studiebegåvade ska ha rätt att utvecklas oavsett vilket ämne de är duktiga i, säger utbildningsministern som anser att dagen regel är märklig.
Ordföranden i lärarförbundet instämmer i den artikel som Sydsvenskan och DN delar på:
Ordföranden i Lärarnas riksförbund Metta Fjelkner anser att det ska ”vara tillåtet att vara duktig i matematik” liksom det är ”tillåtet att vara duktig i idrott och musik. Intagningstester är ”inget dramatiskt”, säger hon.
Socialdemokraterna är inte lika positiva till förslaget, berättar SvD:
Marie Granlund (S), skolpolitisk talesperson, är kritisk till att sökande till profilklasser med teoretisk inriktning ska sållas med hjälp av tester.
–Jag ser matte , svenska och engelska som en medborgerlig rättighet. Det är ämnen som alla behöver. Alliansregeringens utbildningspolitik kommer att ”skikta samhället”, anser hon, och ser proven som ytterligare ett bevis på Jan Björklunds sorteringsskola.
–OECD och andra pekar på att den sammanhållna skolan, där man inte gör tidiga val och inte sorterar, är den mest framgångsrika, säger Marie Granlund.
Givetvis är matte, svenska och engelska medborgerliga rättigheter! Men detta utesluter inte möjligheten att elever som finner dessa ämnen mer fascinerande än genomsnittet tillåts fördjupa sig i sina intressen, gräva ner sig i formler eller grammatiska finesser och förtjust utvecklas tillsammans med likasinnade. Precis på samma sätt som idrottsintresserade elever blommar upp i andra ämnen när de tillåts ägna sig åt sina intressen på skoltid, som musikintresserade elever plötsligt börjar trassla upp de bekymmersnystan ekvationer utgjort när de får lov att ägna ett par timmar var dag åt skalor och harmonier så utvecklas matematikbegåvningar även inom andra ämnen när de ges utrymme att ge sig hän åt sina specialområden.

Jaha, men resten då? De där vanliga grå eleverna utan någon speciell begåvning inom något område? Vet ni, de finns inte. Det finns inga elever utan någon speciell begåvning. Jag har aldrig under hela mitt liv (jag är rätt gammal dessutom) träffat någon enda människa utan någon speciell begåvning. Jag har träffat människor som tryckt ner sin begåvning, som dolt den, som skamsna viftat bort den med att 'det är väl inget' eller som inte vågat utveckla den för att de ständigt sett människorna omkring sig som mer begåvade. Det betyder inte att de inte, var och en, besuttit en alldeles fantastisk begåvning!

Elever som är väldigt begåvade inom ett ämnesområde förstår ofta saker och ting redan vid första genomgången, ibland rent av innan. Det innebär att de kan bli både understimulerade och uttråkade när någon frågar om, när saker repeteras och tas om till fromma för dem i gruppen som inte besitter just den sortens begåvning. Detta leder ofta till att den som egentligen inte förstått ändå väljer att tiga eftersom, tja, hur kul är det när folk stönar och himlar med ögonen när man frågar? Man lär sig mer om man får fråga om det man inte förstått, och man förstår förklaringar bättre om man inte känner att folk omkring en på alla vis försöker signalera att man är korkad. Genom att tillåta elever att tillsammans med likasinnade utveckla sina specialområden skapar vi utrymme för övriga elever att fråga och förstå, och för lärarna att förklara och stimulera utan att ha dåligt samvete för att de som är specialbegåvade inom ämnet sitter understimulerade trots att normalsluga inte hinner med.

Det här med antagningsprov, då, det innebär ju att alla som vill inte kommer att antas i dessa klasser? Ja visst gör det, och det kan ju tyckas lite orättvist. Men de är nödvändiga, eleverna behöver besitta vissa förkunskaper för att undervisningen skall kunna bedrivas på ett sånt sätt att de tillåts utvecklas. Och dessutom, hur sorgligt det än är, så länge vi har föräldrar som på alla vis försöker få barnen att uppfylla föräldrarnas drömmar, som pushar och driver på över barnens förmåga så behöver vi ha antagningsproven som ett skydd för de barn som kanske inte alls har sin begåvning inom just matte, bara föräldrar som önskar att så vore fallet.

Du har visat många sidor jag inte gillar, Jan, men det här är faktiskt ett riktigt bra förslag. Du har din begåvning du också.

måndag 18 maj 2009

Tydlighet i kommunikation

Det är inte alls säkert att människan du talar med lägger samma betydelse i orden som du gör alla gånger. Detta är ett vanligt fenomen vid t ex kommunikation mellan olika generationer.

söndag 17 maj 2009

lördag 16 maj 2009

Tinnitus och grannsämja

Kära grannar, det är jättekul att ni finner utlopp för er kreativitet i trädgårdsarbetet. Det gläder mig att ni finner gemenskap kring hackor och buskar och gräsmattor och klagosånger och skitsnack kring den som inte engagerar sig i blomsterodlandet.

Men somliga av era maskiner som ni med förtjusning drar ut och kör omkring på helgerna är förfärlig! Jag förstår att de underlättar ert trädgårdspysslande, men de avger ett vasst, enträget, ihållande ljud som triggar min tinnitus på ett mycket plågsamt sätt.

Tinnitus är ett kroniskt tillstånd, det syns inte utanpå men påverkar tillvaron för den drabbade på många sätt. Jag vet att många av er, kära grannar, sagt att ni är drabbade av kronisk värk. Det finns många likheter mellan tinnitus och kronisk värk. En likhet är detta med triggerfaktorer, dvs saker och ting som plötsligt förvärrar tillståndet. I mitt fall, och kanske för fler än mig här i världen, är ljudet från trädgårdsmaskinerna en sådan triggerfaktor.

Jag skulle uppskatta om ni kunde tänka er att t ex sätta upp varningslappar i trapphusen dagen innan ni har för avsikt att dra ut dessa apparater. Det skulle bespara mig, och kanske flera med mig, timmar av plåga eftersom jag skulle vara beredd och kunna förebygga problemet.

Ska vi säga så?

fredag 15 maj 2009

Du kan bara du vill

Ibland känns det mer som ett hån än som en uppmuntran.


Tack till Lise för både bild och visdom

Lyssna!

Anders Mildner talar i sin blogg om Göteborgsdemonstrationerna 2001.
När chockade reportrar såg chockade demonstranter som slogs mot chockade poliser blev alla parter krigsskadade och kastade förnuftet åt sidan. Butiker vandaliserades, bilar vältes, demonstrater slogs ned, poliser skadades – och journalisterna ropade på hämnd. Det gick inte att föra ett samtal med någon. Det var förklarligt, men knappast försvarligt.
Jag var inte där, men jag träffade många som var. Jag träffade dem innan de åkte, optimistiska och ivriga, glittrande av ungdomlig övertygelse om att de kunde, att de skulle, göra något som skulle göra skillnad. De var på väg till en manifestation som skulle höras över hela världen!

Och nog hördes den över hela världen, men inte på det sätt de föreställt sig. Jag träffade dem igen när de kom tillbaka, desillusionerade, chockade, ledsna, förvirrade. Vad hände? Hur kunde det bli som det blev? Varför sågs de plötsligt som fienden? Varför hade ingen lyssnat på vad de ville säga? Mildner skriver:
mitt ibland allt detta hat, förändrades verklighetsbilden för alla ungdomar som var med i Göteborg. Det var den riktiga sorgen, det var det som var mest allvarligt. Och nästan ingen klarade av att se det. Eller var ens intresserad att titta.

Jag har ofta tänkt på Göteborg när jag sett de där meningslösa våldssammandrabbningarna som flammar upp på ”gatufester” då och då. Det går inte att försvara, men antagligen att förklara. Började det i Göteborg? Kanske för vissa. Man sår lite vad man skördar och när jag 2003 följde en grupp unga Irak-krigs-demonstranter, lyfte alla upp Göteborg 2001 som den viktigaste händelsen som format deras politiska idévärld. Det var först då polisen och samhället började betraktas som fiender.
Allvarligt talat, upp med en hand alla ni som på allvar tror att alla dessa protesterande agerande reagerande ungdomar är ute för att slåss och jävlas bara för att slåss och jävlas. Så många? Och hur många tror att de slåss och bråkar för att de inte längre vågar tro på att de kan bli hörda på annat sätt? Vilken lättnad, ni fanns ni också.

Kommer ni ihåg skolskjutningen i Columbine 1999? Jag minns den mycket väl, och jag minns sorgen och skräcken efteråt, och jag minns alla desperata, obesvarade VARFÖR? Marilyn Manson betraktades som mer än indirekt delskyldig eftersom hans musik betydde en del för skyttarna. Hans svar på frågan om vad han skulle säga till ungdomarna i Columbine är klokt, och något jag ofta återvänder till:
I wouldn't say a single word to them, I would listen to what they had to say. And that's what noone did.
Oavsett vad ni tycker om Marilyn Manson som artist så lyssna på vad han säger i det här klippet. Det är viktiga ord:

torsdag 14 maj 2009

Kulturfyran

DN Bok hade för ett tag sedan en artikel om flera indiska författare. Jag blev jättesugen på att gå till biblioteket och försöka få tag på några av dessa böcker av indiska författare.
Kulturfyran startar här.


1. Hur många böcker av indiska författare har du läst?


Det var en svår fråga. Jag vet inte. Ett antal, somliga bra, somliga usla.

2. Från vilka länder kommer de författare som du läser mest? Vilket land har du aldrig läst någon bok från?

Det finns en ruskig massa länder här i världen. Jag tror aldrig jag läst någon bok från t ex Uzbekistan, men jag är inte säker. Den författare jag läst mest på senare tid kommer från Skottland, men jag är periodare, även geografiskt.

3. Hur hittar du nya böcker? Bokrecensioner? Bloggtips? Kompistips? Hyllan på biblioteket? I bokhandeln?

All of the above. Dessutom har jag förmånen att få tips från elever, varje läsår.

4. Det finns en barnbok om en tiger och en björn som vandrar och vandrar för att ta sig till sina drömmars land. Vilket är dina drömmars land?

Mina drömmars land står inte att finna på någon karta. Det handlar om så mycket mer än bara platsen, självklart, i mina drömmars land finns frihet och jämlikhet, inte bara för den som har resurser. Det finns väl fungerande kollektivtrafik, formidabla skolor, solidaritet, öppenhet och individualism. Det finns hänsyn och omtanke, utrymme för drömmare och visionärer, kultur, kreativitet.

Och nattugglor bemöts med lika stor respekt som morgonrävar, romantiker värdesätts lika högt som rationalister.

tisdag 12 maj 2009

Varfördå skola för?

Skolans uppdrag är, enkelt uttryckt, att föra vidare de kunskaper den äldre generationen erövrat till den yngre generationen så att den yngre generationen har ett basläger att utgå ifrån, en plattform att bygga vidare på och erövra nya områden utifrån. Först genom att dela med sig av baskunskaperna, läsning, skrivning, matematik, språkkunskap, datorkunskap, helt enkelt de verktyg eleven behöver behärska för att på ett hanterligt sätt erövra nya kunskapsbaser.

Därefter, när eleven erövrat dessa färdigheter genom mångahanda varierande övningar, bör eleven ges del av de kunskaper som samlats ihop genom årtusendena. Det är ett stort projekt som kräver att man får tillgång till alla discipliner, även de konstnärliga, att man får tillgång till material av hög kvalitet, hög aktualitet och stor variation, samt kunniga och generösa vägledare som ges möjlighet att fokusera på sin uppgift utan att behöva oroa sig för resurser eller annat trams.

måndag 11 maj 2009

Till mina kära elever

Bara så att ni vet det, ni är helt fantastiska människor! Jag är så innerligt stolt över er, allesammans utan undantag, på lika många olika sätt som ni är individer.

Ville bara nämna det.

söndag 10 maj 2009

så länge det finns ungar så finns det hopp

Jag brukar ständigt använda området jag bor i som exempel på diverse mindre positiva samhällsfenomen, idag tänkte att det vore en god idé att balansera upp det lite.

Nyss satt jag med gitarren i knät och värmde upp fingrarna med Idas Sommarvisa. Jag är lite osäker på texten här och där men idag fick jag hjälp. Rätt som det var stämde barnarösterna utanför köksfönstret in, och de kunde minsann vartenda ord. När sången var slut och jag tog för lång tid på mig att fundera efter vad mer de kunde vilja sjunga sprang de sin väg och mötet mellan deras värld och min var över för den här gången.

Ibland blir man rent varm i själen av ungar som bara finns, och är ungar.

Björklund, lyssna och lär

För ett drygt år sedan talade den då blivande president Obama om varför det blir så fel med enbart teoretisk undervisning helt inriktad på standardiserande tester. Han förklarar varför bildundervisning och musikundervisning är så viktig för elevernas utveckling, och pekar på betydelsen av idrottsundervisning för elevernas uthållighet och energinivå.

Och, förklarar den blivande presidenten, det kostar faktiskt inte så mycket som man gärna tror, i synnerhet inte om man sätter det i relation till vad det ger:

Part of what arts education does is it teaches people to see each other throught each other's eyes. It teaches us to respect and understand people who are not like us. And that makes us better citizens, and it makes our democracy work better.


Väl medveten om att den som innehar utbildningsministerposten i Sverige inte bryr sig ett skvatt om vad en så obetydlig väljare som jag har att säga hoppas jag att han kanske lyssnar på en mer inflytelserik politikerkollega istället:



Tack till FredrikBloggen för tipset.

Sextiotalister, vi måste prata

Sextiotalisternas kollektiva medelålderskrisande liknar tidigare generationers medelålderskrisande i återskapandet av någon slags tonårsagerande. Gråhåriga föräldrarebeller klär upp sig i ungdomliga kostymer, dricker sig till ett eko av tonårens känsla av odödlighet och oändlig framtid och går ut och gör vad man tycker sig minnas att man gjorde som tonåring: hävdar sitt revir, kräver utrymme och skuffar de som står i vägen åt sidan.

Det är inte vackert att se.

Medelålders rebeller med den rebelliska marijuanan i radhusets klädkammare och det busrufsigt ungdomliga håret tuperat fäster den komparativa blicken på sin egen föräldrageneration och väser att "sådana ska vi aldrig bli!" i fullkomlig förnekelse inför verkligheten att precis just det har redan skett.

Dagens ungdomar har det inte lätt, föräldragenerationens medelålderskrisande har följt direkt på samma generations frigörelseprocess. Ungdomarna har många gånger behandlats som dekorativa matchande accessoarer som pyntats med fina leksaker, curlats till en krävande hjälplöshet inför världens krav, skentrygga i föreställningen att föräldrarna alltid kommer att plocka dem av kroken oavsett vilka konsekvenser handlingarna får.

Nu medelålderskrisar curlarna och plötsligt skall ungdomarna hantera en förbryllande blanding av åthutningar och utmaningar när de som borde vara förebilder gör desperat uppror mot sitt eget åldrande.

Kära generationskamrater, att vi går mot döden vart vi går är en skrämmande insikt. Att plötsligt och skoningslöst ställas inför detta kan få vem som helst att vilja skrika och slåss. Men allvarligt talat, sextiotalister, ta inte ut er medelåldersångest på ungdomarna. Det är inte alltid åttiotalisterna har möjlighet eller ens lust att gå emellan när ni lyckats reta upp en hord nittiotalister som inte alls har lust att respektera er som vuxna när ni betett er som trotsiga barnungar mot dem.

lördag 9 maj 2009

Följetongen tvättstugan

Hörde häromdagen en granne, som får förbli barmhärtigt anonym, beklaga sig över hur en annan granne 'bokade så himla konstiga tvättider!' Jag har fastnat i detta och kan inte låta bli att fundera över om det betyder att grannen ifråga bokar, i den klagandes ögon, för många tvättider eller om det helt enkelt är så att de råkar vilja ha samma tider och den klagande egentligen menar ungefär 'den där människan har alltid bokat när jag vill boka, hur kan h*n alltid hinna först?'

För inte kan det väl vara så illa att det bara helt enkelt handlar om ett desperat försök att hitta ytterligare något att klaga på hos en granne? Nej, det vore ju rent patetiskt, så illa vill jag inte tro om mina grannar!

fredag 8 maj 2009

Mobilchock

Jag har en rosa mobil. Den är rätt sliten, rätt liten och väldigt rosa. I morse ringde den på bussen, jag plockade fram den och svarade (Trots allt är Cell en saga. Det är bara en saga. Inte sant? Jo, bara en saga) och tösen intill mig gjorde stora ögon.

- Har du en rosa mobil? Det trodde jag aldrig!

Jag förklarade som det är, jag har ärvt den, men hennes reaktion, och en snarlik reaktion från två unga töser på nästa buss, fick mig att fundera på det här med utseende och vad det gör med våra förväntningar på människor. För visst är det så att vi omedelbart skapar oss en bild av människan vi har framför oss, utifrån hur hon eller han ser ut. Kläder, frisyr, färger, ja till och med skor, påverkar vår uppfattning av människan. Mer utifrån igenkänning än något annat, tror jag. En människa som på något vis påminner oss om någon vi tycker om får vi ett positivt första intryck av; en människa som på ett eller annat vis påminner om någon vi tycker illa om blir vi genast misstänksamma mot. Sen fyller vi i den bilden med detaljer utifrån vår förväntan. Därför blir vi lätt förvånade om en präst dyker upp i kedjor och läder, om den gamla damen med rullatorn visar sig älska skräckfilm, om hon den svartklädda har en rosa mobil eller om ett band som Killer Instinct spelar något vi inte väntar oss.





De förväntningar vi har på människor utifrån hur de ser ut återspeglas i hur vi bemöter dem. Handlar det om någon vi ser på bussen en gång och kanske aldrig mer gör det inte så stor skillnad för det mesta, handlar det däremot om någon vi möter dagligdags bör vi sträva efter att så fort vi kan se förbi ytan och se människan.

Ecce homo, minns ni?


torsdag 7 maj 2009

Mobiltelefoner

Min bussbok för dagen är Stephen Kings Cell, vilket fått mig att börja fundera kring mobiltelefoner i allmänhet, och mobiltelefonetikett i synnerhet.

Det är inte helt ovanligt att människor pratar obekymrat om både det ena och det andra i sina mobiler, på bussar eller på tåg. Tyvärr är det inte heller ovanligt att någon blir fasligt irriterad på detta, och kommenterar mer eller mindre direkt på hur oförskämt det är att prata i telefon på det viset. Och tänk, jag förstår faktiskt inte varför? Varför är det mer oförskämt att föra ett privat samtal i en mobiltelefon än det är att föra ett privat samtal med någon som sitter på andra sidan gången i bussen, på sätet bakom eller kanske helt enkelt på sätet bredvid en själv?

Det är inte heller ovanligt att någon irriterar sig på att någon annan, vanligen någon tämligen ung, har hörlurar på. Än en gång finner jag mig i de förbryllades hörna. Varför är det oförskämt? Hur kan det störa någon att någon annan väljer att flytta sitt fokus en bit bort ifrån den rätt tråkiga miljön i bussen eller tåget?

Jag har verkligen försökt, men detta kan jag inte förstå.

onsdag 6 maj 2009

Kulturfyran

DN berättar att Arkivet för ufo-forskning ska hålla öppet en dag. Alltså det svenska arkivet som ligger i Norrköping. Låt oss starta veckans Kulturfyra där.

1. Tror du på Ufon?


Oidentifierade Flygande Föremål finns det ju gott om, både i myter och legender och andra slags berättelser. Drakar kallade kineserna dem, om jag inte missminner mig. Så visst finns de. Om de sen råkar finnas i samma universum som vi eller inte är en mycket ointressant fråga.

2. Vad skulle du säga om du såg en varelse komma ut ur ett Ufo?

Sannolikt något i stil med 'Vem söker du? Kan jag hjälpa dig med något?' Jag kan bli alldeles osannolikt servicesinnad när tillfället så kräver.

3. Om du mötte utomjordingar och de kunde läsa: vilken bok skulle du lämna över till dem?

Liftarens Guide till Galaxen av Douglas Adams.

4. Läser du Science Fiction? Har du någon favoritbok eller serie i den kategorin? Om du inte läser Science fiction: vilken slags böcker engagerar dig mest?

Jag är väldigt förtjust i Isaac Asimovs I Robot.

Pedagogisk förebild

Tänkte att kanske är det någon som skulle finna det intressant att stifta bekantskap med en av mina pedagogiska förebilder?

Det här med att se saker

Pratar då och då med någon som ser saker jag själv inte ser, och ser saker jag ser på ett helt annat sätt än jag ser dem. Det leder rätt som det är till att jag börjar lägga märke till saker jag inte lägger märke till annars.

Vid busshållsplatsen i morse började jag till min egen enorma förvåning lägga märke till hur mycket skor kan betyda för helhetsintrycket. Ett par foppa-tofflor, t ex, säger något helt annat än ett par trivsamt slitna gympaskor, som i sin tur skickar ett helt annat budskap än ett par malplacerade pumps.

En ny värld. Jag undrar om det är något jag kommer att fortsätta lägga märke till eller om det kommer att falla i glömska igen?

tisdag 5 maj 2009

Telekompaketet

Det bekymrar mig en aning, faktiskt.

måndag 4 maj 2009

Praktiskt!

otroligt användbart, genomtänkt, behändigt och praktiskt!

söndag 3 maj 2009

Sommarplåga

Sommaren kom tidigare än någonsin i år, berättar Expressen. Vad det innebär i längden får vi inte veta något om, men min gissning ser ut såhär: tidigare, varmare, torrare, längre. Missväxt, vattenbrist, ökning av hudcancer och algblomning. Och vidrigare sommarplågor än både Boten Anna och Macarena tillsammans kommer att vevas varv på varv på varv både i TV, radio och butiker.

Sommaren är inte min favoritårstid, det stämmer.

Internet

Föreställ dig en populär marknad i utkanten av ett större samhälle, en stor öppen plats med stånd, scener, tält och mängder med människor. Ingen tar inträde, platsen är inte inhägnad utan öppen för alla, från alla håll. Och folk har verkligen kommit från alla håll, bokstavligt talat, för denna marknad. Från olika väderstreck, från olika kulturer, från olika samhällsskikt har folk kommit resande. Somliga har rest långt, andra bara ett par timmar. En del besöker marknaden för en kort stund, andra stannar i dagar, ytterligare andra är bofasta och marknaden är deras vardag. Somliga är mycket affärsmässigt här för att handla, köpa eller sälja eller göra reklam för sina tjänster, andra har kommit för att uppleva saker och ting. Det finns de som är här bara för det som finns i tälten, och de som kommer för att träffa nya och gamla vänner. Det finns till och med de som är här för att lära sig saker och ting, här finns bibliotek, det finns nyheter att få, det finns lärare och kloka människor att fråga om saker och ting. Det finns sagoberättare och äventyrare, hantverkare och konstnärer som hoppas kunna förtjäna sitt levebröd på sin konst.

Och alla är lika välkomna. Visst finns det skurkar här, människor som är ute efter att lura på intet ont anande besökare rent strunt för stora pengar, ficktjuvar, illgärningsmän i kostymer och trasor, precis som överallt annars i världen bör man se upp och inte naivt lita på vem som helst. Men de flesta är vanliga människor, bra människor, trevliga, härliga, fantastiska, fascinerande människor, olika och lika på oräkneliga sätt som möts i olika konstellationer.

Ungefär så skulle en mycket enkelt och konkret bild av Internet kunna se ut, skulle den inte?

lördag 2 maj 2009

Det finns präster

och så finns det präster. Och nästan bara därför lyssnar vi på Opeth ikväll.

Nej, förlåt, naturligtvis i minst lika hög grad för att jag älskar Opeth. Såklart.

Tidszoner

Jag är en utpräglad nattmänniska. Jag lever i ständig konflikt med det moderna samhället på grund av detta, överväger t ex att säga upp mitt telefonabonnemang för att slippa råka ut för samtal av typen "Sov du? Vilken tur att jag ringde då så du inte sov bort hela dagen!"

Varför? På vilket sätt är timmarna före lunch värdefullare än timmarna före midnatt? Vem bestämde att den som gäspar klockan tio och stiger upp pigg och glad i gryningen är en bättre människa än den som glatt jobbar vidare till klockan tre och sedan sover till middag?

Jag har tjatat om detta tidigare, och jag kommer att fortsätta. Det är ju nämligen inte så att ens dygnsrytm på något sätt avgör om man är en bra människa eller inte! Tvärtom, vi behövs allesammans, och samhället skulle vinna mycket på att släppa på gamla värderingar och anpassa sig efter människor istället för att försöka anpassa människor efter samhället.

fredag 1 maj 2009

Dagens ungdom igen

Det firades Valborg runt om i landet igår och tidningar rapporterar traditionsenligt om fylla och bråk. Med tanke på vädret och situationen i allmänhet en stillsam tilldragelse, jämförelsevis, tycks det.

Låt oss därför lägga fokus på något annat än det vanliga tantgnället om ungdomars eländiga uppförande. Jag hör att det bland unga män numera händer att det väcker mer respekt att någon inte slåss för att försvara sin heder. "Han sa att ryktet inte var sant och så var det inte mer med det, han slogs inte eller skrek eller något! Det är fan respekt."

Jag har sagt det förr men det tål att upprepas: dagens ungdom inger mig gott hopp om en bättre framtid!

Amanda Palmer

Fredag morgon, första maj.

Det känns som ett bra tillfälle att ge den rara och underbara Amanda Palmer lite reklam. Hon är värd uppmärksamhet.