I väntan på taxin i arla gryningsstund funderar jag över det här med kvällsmänniskor och morgonmänniskor. Jag är kvällsmänniska, så utpräglad kvällsmänniska att man rent av skulle kunna kalla mig nattmänniska utan att överdriva. Jag börjar gärna jobba vid tio, när tystnaden börjar lägga sig över världen och morgonmänniskorna uppsöker sina kuddar. Det skulle aldrig falla mig in att lyfta telefonen vid elva på kvällen och ringa upp någon jag vet är morgonmänniska för att förvånad utbrista 'va, sov du redan? Ojdå, då var det ju tur att jag ringde *hehehehe*'. Den uppringde skulle, med all rätt, bli arg och irriterad och förmodligen berätta för folk vilken galning jag är. Tolv timmar senare är det en annan sak, att ringa upp mig vid elva på morgonen och glatt skrocka något om vilken tur det var att just den personen ringde så jag kom upp...
Varför är det fint att vara morgonmänniska, och fult att vara kvällsmänniska? I don't get it...
Scream for me!
14 år sedan
Märkligt nog så förstår inte människor att även nattugglor behöver sova. Otaliga är de gånger de har ringt från jobbet(!) klockan 11 när jag har jobbat på natten och förvånat sagt: sover du? men klockan är ju 11!
SvaraRaderaJa, men för mig är det typ midnatt.
(nu hör det dessutom till ovanligheterna att jag vaknar av någon telefon över huvud taget, men envisas man och släpper fram 18 signaler ett par gånger i följd har tom jag svårt att inte vakna)
jävla pack! Man ringer inte och väcker folk
Åtminstone kan man be hövligt om ursäkt, man vet inte varför människan i fråga behöver sova på andra tider än en själv, och inte hehehea sig över fenomentet.
SvaraRaderaja, är man lite smart där så säger man hejdå, jag ringer sen och lägger på när folk sover.
SvaraRaderaPrecis!
SvaraRadera