Skvaller, sladder, vassa tungor som sprider noga utvalda delar av sanningen, kryddad med lika väl valda delar osanning. Skitsnack, rykten, kikande bakom gardiner, snokande. Alla vet vi vem hon är också, inte sant? Skvallertanten, Krösamajan som springer från gård till gård med skvallret hon vridit till sensation. Somliga väljer att hantera henne genom att hålla sig undan, hålla en låg profil och försöka göra så lite väsen av sig som möjligt. Andra genom att hålla sig väl med henne, har man henne på sin sida och mutar henne med lite smaskigt skvaller ibland slipper man nästan säkert få hennes giftiga dolkar i ryggen. Ytterligare andra försöker att inte låtsas om henne, men känner varje sting.
Den änden av skalan, den blå, kalla, obehagliga, vi har väl alla någon gång upplevt detta, inte sant? Det kan vara fruktansvärt obehagligt, och skadorna det ger är ofta irreparabla, när något spridit sig till allmänt vetande är det ett faktum, vare sig det finns minsta sanning i det eller inte.
Men skalan har en annan sida också, den röda, varma. Den omtänksamma sociala kontrollen, den som får oss att hälsa på våra grannar, småprata lite när vi möts i hissen. Den som får oss att faktiskt ringa på hos den där ensamma damen under oss när vi inte sett henne på ett par dagar, och ringa ambulansen när vi hör henne stöna men inte öppna dörren. Det är samma kontroll som gör att vi håller ett extra öga på grannens dotter om vi ser henne ute sent om natten, inte för att säga något till någon, utan bara så att hon inte råkar illa ut. Den som får oss att erbjuda grannen skjuts hem när det ösregnar och vi kör förbi busshållsplatsen.
Nog vore det skönt om vi kunde göra samhället lite rödare?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar