Att vara vuxen

Så vi svek barnen då vi upphörde att vara vuxna kring dem. Så vi svek barnen då vi avsade oss vårt ansvar. Så vi svek barnen då vi gjorde dem skyldiga för våra brister. Så vi svek barnen då vi inte visade dem tilltro. Så vi svek barnen då vi trodde de var tomma blad som vi kunde skriva in vad som helst i

Ann-Marie Körling skriver om hur vuxenvärlden svikit en hel uppväxande generation genom att vägra vara vuxna. Genom att abdikera från det ansvar man tar på sina axlar den dag man tänker tanken att ta hand om ett barn, genom att försöka skapa en liten skyddad verkstad till dem istället för att lära dem hantera den värld vi lever i.

Jag återvänder än en gång till Astrid Lindgren och hennes klokskaper. I Ronja Rövardotter följer vi Ronjas erövrande av världen, först den lilla, med stora salen, getstallarna, föräldrarna och de trygga, vänliga rövarna.



Sen den lite större, med skogen, älven, helvetesgapet och andra saker hon märker så småningom. Vackra, fantastisk saker, men också skrämmande grådvärgar att lära sig hantera, med vuxna som finns i närheten men inte griper in förrän det verkligen behövs:



Och så småningom får hon också lära sig hantera det svåra i världen, rövarpolitiken som inte står kostympolitiken efter i brutalitet och brist på förmåga att se andra människor som just människor och inte handelsvaror, men där hon också får se att det finns ett annat sätt att förhålla sig, oavsett om det är ett ormyngel eller inte man har framför sig:



Astrid Lindgren väjde inte för det svåra, tunga, skrämmande. Hon visade barn världen som den är, trots att dagens sagoförmedlare väljer att lägga fokus på det idylliska och gulliga så finns det svåra där. Fattighjonens situation kontrasterar mot storböndernas, Lus-Mias liv där fattigvårdens julskinka ger perspektiv på Junibackens strålande överflöd och den förtryckta Törnrosdalen är inte alls den fria värld som man föreställer sig när man tänker på sagornas och lägereldarnas tid.

Våga följa hennes exempel, barnen behöver, som Ronja, få lära sig hantera det svåra också, annars står de där oskyddade och hjälplösa den dag de möter det.

För den dagen kommer, hur gärna vi än vill skydda dem.

Tre terminer

Via Lilla O hittar jag till Klaras Plats och därifrån vidare till Anders Rönmarks krönika om lärares arbetstider. Jag vet inte alls vem denne Rönmark är, men det han säger är viktigt:

alla ni som vill ta bort förtroendetiden för lärarna och tror att det finns en poäng i att all arbetstid för lärarna är förlagd till skolan, tänk färdigt era tankar.
Driv istället på idén om att den svenska skolan ska ha tre terminer. Låt lärarna arbeta 40 timmar i veckan och ha vanlig semester på fem eller sex veckor. Det innebär i och för sig att lärarna också ska kunna ta ut semester när de vill, ska skriva upp all övertid – och få betalt för den – samt få kompledigt.
Det kommer inte att bli dyrt.
Det kommer att bli oerhört dyrt, då antalet anställda lärare måste bli större och övertidsersättningarna kommer att tvinga fram betydligt större skolbudgetar.
De största motståndarna mot ett skolår med tre terminer kommer därför inte att bli lärarna och deras fackförbund, utan föräldrar och elever; föräldrar kommer att prata om farorna med ”pressade” och ”utbrända” barn (när de i själva verket oroas över hur de ska ordna barnpassningen när deras ätteläggar har sina lov på ”fel” tider på året, alltså inte samtidigt som sommarsemestern) och den svenska skolan riskerar att utmålas som ”kall” och hård”.

Vi lever inte längre i ett bondesamhälle, barnen behövs inte hemma på gården för att hjälpa till, varken med att vakta djur eller rensa ogräs. Vi har pratat om detta med tre terminer tidigare, och det börjar bli dags att gå från ord till handling.

Tonåringar

De kan vara taggiga, trasiga, krångliga, bråkiga, stökiga, jobbiga, ifrågasättande, tjatiga, högljudda, allmänt besvärliga och fullkomligt obegripliga. De kan vara korkade, förvirrade, klantiga, drumliga, ohörsamma, rent av ohövliga ibland.

Men de är också rara, omtänksamma, söta, gulliga, snälla, fantastiska, kloka, välvilliga, hjälpsamma, läraktiga, hörsamma, nyfikna, vetgiriga, generösa, tysta och mjuka. De är små och stora på samma gång, ofta vilse och ibland utan att veta om det, och det är inte så lätt alla gånger.

Ta hand om dem, ge dem ett vänligt ord då och då och kom ihåg att de faktiskt gör sitt bästa. För det mesta.

Diagnoser och individer

Nattens Bibliotek skriver om den glädje och lättnad som ligger i att slutligen få sin diagnos när man under en lång tid känt att något inte stämmer. Hon skriver om "Dyslexi, ADHD. Bipolär. Tourettes. Hjärnskada." men kunde lika gärna skriva om MS, diabetes, reumatism. Diagnoser på symptom man måste förhålla sig till hela livet, ofta inrätta sig liv utifrån. Diagnoser som öppnar en dörr av information, av andras erfarenheter att ta del av, av förklaringar och möjligheter att få hjälp att underlätta vardagen och livet. Diagnoser som kan utgöra skillnaden mellan ett gott liv och ett miserabelt liv.

Det är bara en liten skillnad på de diagnoser Nattens Bibliotek radar upp och de jag la till. Omgivningens reaktion. Ingen skulle väl få för sig att säga något i stil med det McDanne skriver i en kommentar till hennes inlägg

Om vi ökade förståelsen, för att vi alla är individer, så skulle färre behöva få en diagnos

i en diskussion om reumatism eller MS? Ändå är dessa åsikter lika vanliga som maskrosor om sommaren i diskussioner om t ex dyslexi eller Tourettes. Det finns fortfarande en anda av att den diagnostiserade i själva verket är lat, ovillig, lite dum kanske, och skulle klara av det som är problematiskt bara h*n skärpte sig, la manken till, ryckte upp sig, tog sig i kragen. Ett skuldbeläggande som gör situationen mångdubbelt tyngre att bära för den diagnostiserade.

Och det är beklagligt.

I de lugnaste vatten

I ett samhälle där moralnormen är så snäv att en töntig mössa på en presbild på Facebook anses tillräckligt graverande för att hindra fortsatt anställning finns anledning att vara försiktig. Människor som hela dagarna tvingas leva med andan i halsen, ständigt medvetna om att Någon Ser Dem i alla situationer, har samma lustar, behov och impulser som vi andra, men vågar inte släppa fram dem. Och det som döljs under ytan länga nog förvrids och förgiftar, och pyser ut i alla fall förr eller senare.

Jag skulle avråda varje förälder som frågade mig om råd från att sätta sina barn i Frilufts Förskolor. Inte för att förtala dem, inte på grund av något som hänt, men på grund av deras moralnormer. De tycks farliga. Men det är jag, ni bör använda ert eget omdöme.

Klassfråga från ett annat perspektiv

Häromdagen skrev jag ett par ord om klassfrågan, och jag skulle vilja fortsätta resonemanget en bit till. På olika håll i landet arbetar man med åldersintegrerade klasser, men på de flesta håll har man fortfarande tanken att de elever som åldersmässigt tillhör t ex åk 3 skall läsa och kunna saker och ting på den nivån som 'tillhör' åk 3. Oavsett socioekonomiska förhållanden, oavsett förkunskaper, oavsett intressen, förmågor, begåvningar, vilja eller några andra förhållanden, och oavsett om de är födda den sista december eller den första januari, och det således skiljer ett helt år i ålder.

Det tycks som om det finns vissa brister i tänkte här, gör det inte?

Vi vet att barn och ungdomar utvecklas olika. Olika fort, olika mycket, på olika sätt och i olika tempo. Somliga är oerhört motoriskt välutvecklade, andra är intellektuella så det knakar, ytterligare andra har en finmotorik som kan få en att sucka av avund, andras emotionella utveckling hisnar och så vidare. En del utvecklas i prydliga små steg där man nästan kan pricka av varje steg på en kurva, andra glider omärkligt igenom sin utveckling utan att man riktigt vet hur. Ytterligare andra tycks stå stilla, stå stilla, stå stilla och så brakar det till och de utvecklas på alla sätt på en gång, och hinner knappt med själva.

Trots detta tycker vi att det är en god idé att samtliga dessa synnerligen individuella individer skall gå i samma årskurs, bara för att råkar vara födda samma år.

Skulle vi kunna tänka oss en åldersintegrerad, kursbaserad grundskola istället? Jag tänker mig en skola där alla nya elever placeras i en grupp tillsammans med elever i olika åldrar, och får en lärare som har speciellt ansvar för dem. Denna grupp ingår i en större grupp sammansatt av flera grupper uppbyggda på samma sätt. Lärarna med speciellt ansvar för dessa elever utgör tillsammans ett arbetslag, där det ingår ämneslärare i alla förekommande ämnen - matte, svenska, naturvetenskapliga ämnen, samhällsvetenskapliga ämnen, engelska, bild, musik, gymnastik, slöjd etc.

Varje elev läser ämnen tillsammans med elever i sin grupp, och i sin storgrupp, utifrån sin nivå i respektive ämne, inte utifrån ålder.

Jag hör invändningen att det skulle bli otryggt för eleven, många olika lärare, olika lektioner på olika platser, huh nej de är alldeles för små! Jag svarar: underskatta inte barnen; och blanda inte ihop föräldrars otrygghet, önskan att känna igen sig och rädsla för förändringar med barnens känslor.

Vad tror ni?

Klassfråga

Jag funderar på det här med klasser. Ja, klasser som i skolan, alltså.

Det finns en önskan, tycker jag mig uppfatta, inom vissa grupper att alla barn ska vara mer eller mindre lika. De ska befinna sig på mer eller mindre samma nivå, ungefär samtidigt, i samtliga ämnen, prydligt uppdelade efter ålder.

Så är det givetvis inte. Somliga ungar är smällbegåvade inom ett eller annat område, andra över hela linjen. Och somliga tycks behöva kämpa sig till varenda smula kunskap.

Det finns någonstans en tanke i svenskt skolväsende att det är en jämställdhetsfråga och en demokratifråga att alla dessa olika barn ändå går i samma skola, och i samma klass. De starka eleverna ska dra fram de svagare, och de svagare ska inspireras till stordåd av sina starkare klasskamrater.

Det finns ett motstånd mot tanken att de elever som är extra begåvade inom ett område skulle få lov att gå fortare fram än andra inom detta område. Dels skulle det vara orättvist mot de andra eleverna, de som blir kvar. Andrahandssortering är ett uttryck som luftas ibland. Dels skulle det vara plågsamt och elakt mot de elever som då skulle tillåtas öka takten. Elitklasser, fnyses föraktfullt fram.

Men vore inte det jämlikt och demokratiskt, om var och en tilläts utvecklas till sin fulla potential, i sin egen takt, oavsett om det rör sig om en rasande snabb eller mer eftertänksam takt? Om vi låter bli att värdera det ena högre än det andra, och istället för elitklasser och andrahandssortering pratar om profilklasser och basklasser, är det fortfarande hotfullt då?

Nu ska vi vara nu ska vi vara snälla

I en kommentar till ett annat inlägg här i bloggen skriver Mats om lärarstudenters grubblande över

dilemma om relationer ("Hur kan jag få barnen att tycka om varandra") där idelaen korsar varandra. Alla ska vara snälla - Alla ska ha rätt att välja fritt.

Han sätter fingret på ett av de verkligt stora bekymren i den sociala miljön i svensk skola idag: Alla ska tycka om varandra, alla ska vara snälla och alla ska få vara med, trots att vi när det gäller vuxna utan att blinka accepterar att det faktiskt är som det står i visan "alla kan ju inte älska alla här i världen". I och med att vi har dessa mer eller mindre uttalade förväntningar på att alla barn faktiskt ska lära sig att inte bara acceptera varandra och uppföra sig hövligt mot varandra utan faktiskt tycka om och leka tillsammans med alla andra, utan undantag, ställer vi många gånger högre krav på dem än vi gör på oss själva.

Jag tror att mycket vore vunnet om vi synkroniserade kraven och förväntningarna vi ställer på barnen med kraven och förväntningarna vi ställer på oss själva. Dels skulle det bli en rimligare situation, kraven skulle bli möjliga att leva upp till, dels skulle det vi säger och det vi gör, vi vuxna, plötsligt stämma många gånger bättre överens.

Om vi släppte förväntningarna på att alla barn SKA tycka om alla andra barn på sin dagisavdelning/i sin klass/i sin grupp och ersatte dem med förväntningar på att alla barn SKA uppföra sig hövligt och respektfullt mot alla andra barn, och acceptera dem som individer oavsett om de har glasögon, konstiga kläder, bryter på ett annat språk eller har föräldrar som ägnar sig åt ovanliga saker, strippar, är kommunalråd, sitter i fängelse, eller står på en scen etc tror jag att det skulle bli lättare, både för barnen och för oss vuxna, att nå fram.

Vad tror du?

Den anpassliga manligheten

Idealmannen byter ständigt skepnad. Vekling blir muskelknutte. Råskinn blir gentleman. Och plötsligt ska den jämställde bli auktoritär. Många tycker det är förvirrande. Men det tycker inte Niclas Järvklo, maskulinitetsforskare vid Stockholms universitet

Om honom skriver Sydsvenskan en artikel i sin serie om manlighet. Han finner att "det är överdrivet med män som talar om hur svårt det är att veta hur man ska vara" och framhåller att "Män kan slappna av och behöver inte leva upp till fyrkantiga mansideal hela tiden" Men, framhåller Järvklo, det är inte självklart för alla att hitta sin nya roll. Lite guidning kan behövas: "Lösningen för den moderne mannen är att vara ödmjuk. Det är inte svårare än så för att lyckas i de nya rollerna. Men samtidigt är männen rädda att förlora sin maktposition och då hänvisar de till förvirrande ideal och krav för att försvara sin brist på jämställdhet"

Jahapp, männen är rädda, de lider brist på ödmjukhet, måste slappna av och de överdriver när de pratar om hur svårt det är att veta hur man ska vara. Det låter inte som någon helt enkel sits att ta avstamp ifrån, men det finns hopp, enligt Järvklo är det den unga generationen vi bör sätta vårt hopp till:

I dag finns det däremot större synlighet för homosexuella och en massa queer-kids – unga som struntar i att säga att de är det ena eller det andra. De flyttar på gränserna för vad män och kvinnor kan göra

Men inte ens bland unga är allt självklart lätt och enkelt

I ett grabbgäng handlar det om att visa sig tuff och stark inför den egna gruppen. Många skulle må bra av att minska den hetsen, men de är rädda att tappa masken inför andra killar och det är extra känsligt när man är ung. De flesta tycker nog att det är skönt att slippa ifrån det när de blir äldre

Sådärja, grabbar, nu vet ni precis hur ni ska förhålla er, eller hur?

Svensk Hjälte trots kommunens agerande

Svenska Hjältar, i år står bland andra tioåriga Liv bland de nominerade. Liv var utanför bland eleverna, men det är gry i tösen. Hon samlade ihop pengar och gav skolan för att hjälpa till att finansiera ett besök från Friends med föräldrautbildning, kamratstödshjälp, lärarutbildning med mera. Ett strålande initiativ, givetvis, all heder till tösen. Numera är situationen i skolan annorlunda:

På skolgården är det samling kring hjälten. Alla vill vara med. Precis då ropar någon att USA:s president Obama fått Nobels fredspris.

– Äh, fredspriset borde gå till våran Liv! kommer det unisont.

All heder till tösen, men vad säger vi om skolan och kommunen? Det länder dem inte till heder att en tioårig tös var tvungen att ta tag i situationen för att det skulle hända något. Tyvärr är det en alltför vanlig historia, kommuner runt om i landet brister både i handlingplaner och i praktiskt arbete. Våra barn och unga lever i en fruktansvärt utsatt situation, kommuner bryter mot lagen och räknar kallt med att slippa granskning och påföljd.

Vi kan starta insamlingar och skicka pengar till unga Liv, som borde slippa bära denna ansvarsbörda, vi kan skicka pengar till Friends, men vi kan inte köpa oss fria från vårt ansvar. Det är vi vuxna som måste lära barnen att bete sig mot varandra.

Ett billigt sätt är att föregå med gott exempel.

Skolavgifter

Mobiltelefonetikett som disktuerades igår är ett lite rart problem som nog mest har sin grund i bristande tolerans och ovana.

Skolavgifter är ett större problem, och inte alls särskilt rart, och har snarare sin grund i arrogans och obetänksamhet.

I skollagen står bland annat följande:

2 § Alla barn och ungdomar skall, oberoende av kön, geografiskt hemvist samt sociala och ekonomiska förhållanden, ha lika tillgång till utbildning i det offentliga skolväsendet för barn och ungdom.

4 § Utbildningen i grundskolan skall vara avgiftsfri för eleverna. De skall utan kostnad ha tillgång till böcker, skrivmateriel, verktyg och andra hjälpmedel som behövs för en tidsenlig utbildning. I verksamheten får dock förekomma enstaka inslag som kan föranleda en obetydlig kostnad för eleverna.

21 § Utbildningen i gymnasieskolan skall vara avgiftsfri för eleverna. De skall utan kostnad ha tillgång till böcker, verktyg och andra hjälpmedel som behövs för en tidsenlig utbildning. Huvudmannen får dock besluta att eleverna skall hålla sig med enstaka egna hjälpmedel. I verksamheten får också förekomma enstaka inslag som kan medföra en obetydlig kostnad för eleverna.

Expressen inleder idag en artikelserie om skolavgifterna och om hur stora hål den lilla femtiolappen till frökens blommor, matsäckarna varje gång det ska vara utflykt, slanten till buss och inträde och glass på museibesöket, krav på skridskor och skidutrustning till idrotten etc gräver i fattiga familjers ekonomi. Bytardagar i all ära, har man inget att byta med kostar även den begagnade idrottsutrustningen pengar. Avgifterna kan tyckas små och oskyldiga var för sig, men sammanlagt blir det ofta uppåt en tusenlapp per barn och termin, inte en så obetydlig kostnad. För en ensamstående flerbarnsförälder kan dessa tusenlappar bli den tuva som stjälper hela ekonomin.

Skolresor, friluftsdagar och presentinsamlingar tvingar honom att jobba extra för att klara vardagen.
Ensamstående trebarnspappan Sören Andersson vill inte göra fler matsäckar.
- Men man har inte lust att ställa sig upp på ett föräldramöte och säga att man inte har råd

Läste ni 2 § i skollagen i citatet ovan? "Alla barn och ungdomar skall, oberoende av kön, geografiskt hemvist samt sociala och ekonomiska förhållanden, ha lika
tillgång till utbildning i det offentliga skolväsendet för barn och ungdom" Alla barn och ungdomar inkluderar även barn och ungdomar i fattiga familjer. När de tvingas avstå studiebesök, utflykter och annat med den ena kreativa ursäkten efter den andra, för vem vill stigmatiseras med fattigmärket i pannan?, får de inte längre full tillgång till utbildning.

För hundra år sedan kunde läraren ange 'saknar skor eller ytterkläder' som giltig frånvaroorsak för eleverna, i synnerhet under vintern. Är det dit vi är på väg igen? Är det acceptabelt i vårt samhälle?

Jag tycker inte det.

På spaning uti den tid som flyr

Dagens föräldrageneration kallas ofta den ironiska generationen. Ironi är en svårbemästrad konst, och få ens i den ironiska generationen bemästrar den i någon högre grad. Den kräver fingertoppskänsla, elegans, timing och uppbyggnad, och den kräver att den man kommunicerar med är insatt i den värld man ironiserar kring. Fattas någon beståndsdel blir det vanligen plump lyteskomik av det hela, och inte alls vare sig roligt eller minnesvärt.

Den uppväxande generationen, våra barn, borde benämnas den kommunicerande generationen. Det kommuniceras konstant, hela tiden, i oändligt antal riktningar, på olika nivåer, på skämt och på allvar på samma gång med olika personer.

Föräldragenerationen tar ofta illa upp när den kommunicerande generationen skickar sms på mobilen samtidigt som de talar med föräldern. Man känner sig, från den ironiska generationens sida, ringaktad och ouppmärksammad. Man känner sig förbisprungen och gammal, och kan ibland reagera som gamla generationer reagerat på det nya obegripliga i alla tider: med ilska och avståndstagande.

Och det är ju dumt.

Jag noterade idag hur moderna människor kommunicerar med sina hörlurar. När man möter någon bekant skickar man en signal om sin egen tillgänglighetsstatus med dessa. Tar man av sig dem med en tydlig rörelse signalerar man att man är tillgänglig för en stunds samtal. Tar man av sig den ena och låter den hänga ner har man visat att man hinner stanna till, hälsa och utbyta ett par ord men inte mer. Tar man av sig den ena och håller den i handen signalerar man att man hinner sakta ner farten, hälsa, men måste gå vidare. Behåller man hörlurarna på och vinkar signalerar man Upptagen, hinner inte stanna nu, vi pratar en annan gång!

Så praktiskt!

Säkert finns fler lika praktiska kommunikatorer som jag ännu inte upptäckt, berätta gärna om ni noterar något intressant.

Lärare är väl också människor? Ja, det är just vad de är

Jag skrev igår lite om det faktum att lärare, precis som t ex poliser, på många sätt är offentliga personer. Jag skrev det som en utveckling av min kommentar hos Jag ska bli lärare men uttryckte mig lite illa, eftersom mina ord tolkades som att lärare bör vara mönstermedborgare, prydligt perfekta ut i ögonfransarna.

Och så var det inte jag tänkte, snarare tvärtom, egentligen.

Det jag tänkte när jag skrev

Som lärare är man i allt väsentligt en offentlig person. Att vara offentlig person innebär att man har ögon på sig även när man inte direkt befinner sig i sin yrkesroll, i synnerhet när man befinner sig i det offentliga rummet

var istället att man som lärare vinner mycket på att vara sig själv, så långt det är praktiskt möjligt, i klassrummet och bland kollegorna. Man kan tycka att det känns onödigt och fånigt att behöva säga rent ut att man t ex är homosexuell, tillhör Jehovas Vittnen eller att man på hobbybasis spelar i ett dansband. Det är väl inget som påverkar ens arbete, man är inte sämre på att lära ut konsten att trassla upp en ekvation för att man tillhör en speciell församling, eller sämre på att lära eleverna göra volter för att man är basist i ett dansband, eller hur? Givetvis inte, precis som det gör fullkomligt detsamma om man lever tillsammans med Anna eller Erik.

Men, för det finns ett men. Den lärare som valt att inte berätta om exempelvis sin homosexualitet löper ständigt risken att någon ser att h*n lever tillsammans med en person av samma kön, och att ryktet börjar gå. Och vips är det som egentligen är fullkomligt irrelevant i sammanhanget en stor sak, och frågan varför personen inte sagt något börjar viskas bakom ryggen på läraren.

Har man däremot varit öppen med det från början, redan vid anställningsintervjun, så har man tagit udden av skvallret. Jag menar inte att man ständigt ska prata om saken, såklart, den är trots allt en rätt oviktig detalj, det räcker gott med att vara sig själv så att man inte riskerar att ens yrkesjag rätt som det är frontalkrockar med ens privata jag. I synnerhet för den som, i likhet med poliser och lärare, har ett yrke där människors bild av vem h*n är ett arbetsverktyg finns det mycket att vinna på att spela med öppna kort, att hitta en balanspunkt där h*n kan vara sig själv och undvika, så långt det går, att försöka leva upp till en bild av perfektion, samtidigt som h*n minns att för elever, föräldrar och framtida arbetsgivare är och förblir h*n läraren även vid fruktdisken på Konsum.

När man funnit den balansen, då blir man en hejdundrande förebild kan jag lova!

Lärare i offentligheten

Jag kommenterade på ett inlägg i Jag ska bli lärares blogg, men beslöt mig för att fylla på tankegången lite här:

Som lärare är man i allt väsentligt en offentlig person. Att vara offentlig person innebär att man har ögon på sig även när man inte direkt befinner sig i sin yrkesroll, i synnerhet när man befinner sig i det offentliga rummet.

Elever noterar om man köper mellanmjölk eller lättmjölk, de noterar vilka filmer man ser på bio och de noterar vilka butiker man handlar sina kläder i. Så är det bara. För elever är man alltid Läraren, oavsett om det är mitt i sommaren och man har sommarlov eller det gått tjugo år sedan eleven lämnade skolan. Hur man agerar privat, oavsett om det är på krogen eller i affären, påverkar hur eleverna bemöter en i skolan. Den lärare som väljer att gå ut och supa i skallen i bitar bör inte bli förvånad när de elever som ser detta bemöter honom eller henne annorlunda i klassrummet i fortsättningen, hennes eller hans agerande har helt enkelt ändrat deras bild av honom eller henne.

Internet är en del av det offentliga rummet, även Facebook och Twitter, bloggen och kommentarsfältet i dagstidningarna är en del av det offentliga rummet. Det är lätt att falla i den än idag frekvent förekommande fällan "Internet är lika privat som mitt vardagsrum". Det får konsekvenser, precis som det får konsekvenser om man glömmer bort att torget är ett offentligt rum och inte ens eget vardagsrum, oavsett om man sen tycker det är rimligt eller inte.

Jag har intrycket av att detta är en del av lärarrollen som gås förbi med tystnad eller åtminstone näst intill i lärarutbildningarna, men jag kan ha fel. Jag tror livet skulle bli lättare för många unga lärare om man åtminstone nämnt det, för en och annan kan det annars komma som en obehaglig överraskning rätt som det är.

Lyssna!

Anders Mildner talar i sin blogg om Göteborgsdemonstrationerna 2001.

När chockade reportrar såg chockade demonstranter som slogs mot chockade poliser blev alla parter krigsskadade och kastade förnuftet åt sidan. Butiker vandaliserades, bilar vältes, demonstrater slogs ned, poliser skadades – och journalisterna ropade på hämnd. Det gick inte att föra ett samtal med någon. Det var förklarligt, men knappast försvarligt.

Jag var inte där, men jag träffade många som var. Jag träffade dem innan de åkte, optimistiska och ivriga, glittrande av ungdomlig övertygelse om att de kunde, att de skulle, göra något som skulle göra skillnad. De var på väg till en manifestation som skulle höras över hela världen!

Och nog hördes den över hela världen, men inte på det sätt de föreställt sig. Jag träffade dem igen när de kom tillbaka, desillusionerade, chockade, ledsna, förvirrade. Vad hände? Hur kunde det bli som det blev? Varför sågs de plötsligt som fienden? Varför hade ingen lyssnat på vad de ville säga? Mildner skriver:

mitt ibland allt detta hat, förändrades verklighetsbilden för alla ungdomar som var med i Göteborg. Det var den riktiga sorgen, det var det som var mest allvarligt. Och nästan ingen klarade av att se det. Eller var ens intresserad att titta.

Jag har ofta tänkt på Göteborg när jag sett de där meningslösa våldssammandrabbningarna som flammar upp på ”gatufester” då och då. Det går inte att försvara, men antagligen att förklara. Började det i Göteborg? Kanske för vissa. Man sår lite vad man skördar och när jag 2003 följde en grupp unga Irak-krigs-demonstranter, lyfte alla upp Göteborg 2001 som den viktigaste händelsen som format deras politiska idévärld. Det var först då polisen och samhället började betraktas som fiender.

Allvarligt talat, upp med en hand alla ni som på allvar tror att alla dessa protesterande agerande reagerande ungdomar är ute för att slåss och jävlas bara för att slåss och jävlas. Så många? Och hur många tror att de slåss och bråkar för att de inte längre vågar tro på att de kan bli hörda på annat sätt? Vilken lättnad, ni fanns ni också.

Kommer ni ihåg skolskjutningen i Columbine 1999? Jag minns den mycket väl, och jag minns sorgen och skräcken efteråt, och jag minns alla desperata, obesvarade VARFÖR? Marilyn Manson betraktades som mer än indirekt delskyldig eftersom hans musik betydde en del för skyttarna. Hans svar på frågan om vad han skulle säga till ungdomarna i Columbine är klokt, och något jag ofta återvänder till:

I wouldn't say a single word to them, I would listen to what they had to say. And that's what noone did.

Oavsett vad ni tycker om Marilyn Manson som artist så lyssna på vad han säger i det här klippet. Det är viktiga ord:

Curlingbarnen söker arbete

Det är en inte helt ovanlig situation idag att en arbetssökande har mamma med sig till intervjun, berättar DI.

En som varit med om föräldrars jobbfiske är Tommy Andersson, vd för Hellmans SBA Verkstad i Norberg. Han säger att han inte automatiskt nobbar en sådan jobbkandidat.

"Men samtidigt söker jag folk som visar engagemang och framåtanda, som har ett driv. Och kan man inte söka jobbet själv kan man ju undra om det engagemanget finns. När jag väl pratar med jobbkandidaten brukar jag säga till dem att 'din mamma ska inte ringa åt dig'", säger Tommy Andersson till Chef

Jahapp. Är det inte nästan lite skämsigt att chefen in spe är tvungen att tala om att mamma inte ska ringa?

Det här med barn på tåg och sånt

Att åka tåg med barn kräver en massa av den som gör det. Det kräver att man är beredd att sysselsätta, roa, förmana och hålla koll på. Oavbrutet.

Jag vet. Jag har gjort det.

Att åka tåg i samma kupé som någon som åker med barn innebär ibland att man förväntas delta, i högre eller lägre grad, i detta sysselsättande. Man kan få frågor, förväntas lyssna på något som återberättas på ett barns vis, med omtagningar och hopp och mummel och 'öhh umm', plötsligt förväntas man delta i en lite spontan tittutlek. Man kan rent av, om man inte ser upp eller finner det roligt, plötsligt bli engagerad i sagoläsning, teckningsritande eller legobyggande, spelspelande eller barbielekande.

Eller så föredrar man att slippa. Jag tillhör denna kategori, jag föredrar att slippa. Jag läser inte för att jag har långtråkigt, jag läser för att jag vill läsa. Jag lyssnar inte heller på musik för att jag har långtråkigt, utan för att jag vill lyssna på just den musiken. Så lilla halvt medelålders småbarnsförälder, håll reda på ditt barn själv. Jag vill inte prata med det, jag kommer att ignorera stenhårt även om den lille gnomen stirrar på mig i en kvart, och jag kommer att blänga surt om den petar på mig eller rent av drar i mina hörlurar.

Vill du att jag ska vara barnvakt en stund? Fråga mig i så fall. Jag kanske säger ja, men jag ställer inte upp på att tas för given.

Respekt i skolan

Ungjävlar skitungar snorungar! Tukthus för smådjävlarna! Dagens ungar är ett ynkligt släkte, att de inte blir straffade gör saken värre! Vakter i skolan! Femtiotalets skola tillbaka! Föräldrarna måste lära ungarna hut! Agan tillbaka!

Ett käckt axplock ur de balanserade kommentarerna till artikeln om lärarinnan som fick sin fläta avklippt.

En stillsam undran: hur tror ni att barnen ska få för sig att visa sin lärare respekt när ni föräldrar är så totalt respektlösa mot både skola och lärare? Lyssna på hur ni själva talar om era barns lärare därhemma. Lyssna vilka ord ni använder. Lyssna på hur ni svarar när läraren påtalar er ätteläggs tillkortakommanden. Lyssna på hur ni bemöter läraren på utvecklingssamtalet. Lyssna på hur ni talar om läraren med andra föräldrar efter föräldrarmötet. Och lyssna på hur de talar om läraren.

Fundera sedan på om ni visar läraren och skolan respekt. Inte det? Nähä, varför skulle då era barn göra det?

Barnuppfostran igen

Tänk på detta när du uppfostrar syskon, uppmanar Expressens barnbilaga förnumstigt. Stora syskon, små syskon, äldre syskon, yngre syskon, nog spelar positionen i syskonskaran roll, det vore fånigt att förneka. Men det artikelförfattaren behändigt väljer bort, i förenklingens namn får vi anta, är att samma position i olika syskonskaror spelar olika roller. Att alla barn är individer behöver vi väl inte upprepa ännu en gång, det har alla klart för sig vid det här laget, inte sant? Utmärkt, bra. Det innebär att alla syskonskaror är olika, eftersom de är sammansatta av individer. Introverta, extroverta, glada, sura, trotsiga, medgörliga, starka, svaga, tysta, högljudda, pratsamma, tystlåtna, hjälpsamma, lata individer som inte alls beter sig enligt mall 1:a i pamfletten från BVC.

Så visst, att läsa en artikel och småle åt hur väl vissa bitar stämmer in är inget dumt sätt att förströ sig ett par minuter. Men tänk på vem ditt barn är, inte på vilken plats det har i syskonskaran, när du uppfostrar. Se varje individ för sig, det har de gjort sig förtjänta av. Manualer är för enkla saker, som att installera en DVD, räkna ut kvantfysiska teorier eller laga en Coq-au-rouge, men när det kommer till människor är en manual i bästa fall en samling generella riktlinjer, inte mer.

Tant Präktig talar

om alkohol.

Av två anledningar gör hon det, dels den 'lättsamt humoristiska' listan, publicerad av Aftonbladets Barnbilaga, över saker föräldrar ljuger om. På andra plats placerar sig:

Alkoholkonsumtionen
Självklart älskar vi att bada de kära små liven och berätta för dem hur gott de luktar efteråt när de ska läggas.
Men vi berättar inte lika gärna om att det enda som faktiskt håller oss uppe genom den uppslitande sovritualen är det där första magiska glaset kallt vitt vin - som vi sveper i oss det ögonblick som barnen sluter sina små ögonlock (vilket oftast sker alltför sent)

Jo, även en präktig tant i foträta kängor förstår att detta inte är på riktigt, att det inte går till så bak varenda prydlig köksgardin runt om i landet, men jag säger det ändå: mammor som känner att det enda som håller dem uppe genom sovritualen är det hägrande vinet är alkoholister och kommer att orsaka sina barn, och sig själva, varaktig skada.

Dels gör hon det på grund av de sms hon mottagit under natten. Ja, visst kan alkohol fungera som en terapeutisk drog. Men inte för att man blir glad av alkohol, och inte för att man upplever att alkohol dämpar ångest. Alkohol förhöjer inte känslorna, men det förstärker dem. Är man glad när man dricker blir man gladare. Är man arg blir man argare. Alkohol tar bort spärrar, de upplöses till inget alls. Plötsligt gör man saker, säger saker och vågar saker man inte gör, säger eller vågar annars, utan en tanke på konsekvenser. Man vågar berätta om smärta man annars biter ihop om, om känslor man annars inte erkänner. Det skulle vi behöva mer av i det här samhället, det borde vara accepterat att prata om det som gör ont. Hur ska man annars bli av med det?

Men det går inte att dränka vare sig sorger eller problem i alkohol. De simmar skickligare än sälar. Du kommer att sjunka innan de gör det.

Ett sista men innan tant Präktig talat färdigt för denna gång: Men det är klokare att smsa tanter mitt i natten (även om de inte svarar, ty de sover ibland om nätterna) än att smsa någon som kanske missar det faktum att det handlar om terapi och blir arg på en eller något annat dumt.