Gränsfilosoferande

Jan Björklund, ni vet, utbildningsminister här i landet, talar sig gärna varm för gränssättning i skolan. Och till en viss gräns ger jag honom rätt. Långt ifrån fullt ut men till en viss gräns.

Det är nämligen viktigt med klara gränser i skolan. I ett rum stort som ett ordinärt lantkök skall tjugofem-trettio personer få tillräckligt med plats för att kunna tänka, grunna, växa, ifrågasätta, fundera, utvecklas, samarbeta och lära sig saker och ting. För mig är det självklart att det går, då gränserna är klara och ramarna för hur man uppför sig tydliga, och var och en tar sitt ansvar för att hålla dessa. Ett klassrum är ingen demokrati, i betydelsen att alla är jämlika. Det är snarare en demokratisk diktatur, där läraren är diktatorn, den som dikterar och har ansvar för att upprätthålla gränserna, se till att det finns utrymme för alla och, vid behov, utdela konsekvenserna för gränsöverträdelser. Eleverna, alla jämlika, har ansvar för att hålla sig inom gränserna.

Luddiga gränser svajiga som Hawaiimusik skapar ett stressigt klimat, där ingen riktigt vet vad som gäller. Somliga kommer att testa, testa, testa och åter testa gränserna för att se hur långt de går att töja, andra kommer att skapa egna gränser, åter andra kommer att smyga omkring livrädda för att råka överträda en av de svajiga gränserna om den just den dagen skulle råka vara snäv, ytterligare andra kommer att utnyttja luddigheten till max och glida omkring i en gränslöst flummig tillvaro. Få, om ens några, kommer att utvecklas så mycket som de har kapacitet till, eller lära sig så mycket som de skulle ha möjlighet till.

Men, Björklund, här trampar du fel. Klara gränser är inte synonymt med stränga, snäva gränser. Klara gränser är inte heller synonymt med kadaverdisciplin, pekpinnesnärtar, beslagtagna huvudbonader, straffarbete eller kvarsittning. Tänk på hur det fungerar i en förstaklass: redan under första veckan sitter klassen i en ring på golvet och funderar tillsammans över vad som är viktigt att tänka på när man ska vara i skolan, vilka ordningsregler som behövs för att alla ska kunna trivas jobba. Man kommer överens, och läraren skriver på tavlan eller på ett blädderblock. Samma regler förekommer i alla klassrum: man lyssnar och avbryter inte när någon pratar, man sitter på sin plats och springer inte runt, man är hänsynsfull och snäll, slåss inte och förstör inte för andra, räcker upp handen när man vill något, hjälps åt, låter alla vara med, gör det man ska och man håller tiderna. Eleverna kastar fram förslag efter förslag och läraren styr med mild hand samtalet tills alla de regler hon/han vill ha kommit med.

Gränserna är satta, ramarna givna. Inom dessa får man stor frihet till individuell utveckling, kreativt tänkande, improvisation, lek och lärande. Det är lärarens ansvar att hålla gränserna fasta, där de är satta från början, eleverna skall inte behöva tänka på det (det gör de ändå, åtminstone i en förstaklass, men det är inte deras ansvar) utan ha full frihet att lägga sitt fokus på vad de lär sig.

Lärarens ansvar upphör inte för att eleverna blir äldre, tvärtom. Gränserna måste upprätthållas för att alla elever, utan undantag, skall få utrymme att utvecklas.

Så ser jag det.