lördag 31 januari 2009

Tant Flum talar om: Vikten av att tillåtas vara den man är


Låt mig presentera er för vår lilla katta. Två och ett halvt kilo luddig päls och kärlek, en mycket liten, lättskrämd, förvirrad, nyfiken, leklysten, ständigt hungrig katta som mentalt aldrig kommer att komma ur kattungestadiet. Hon kan konster, hon kan t ex peka ut sin lillmattes näsa, öga och mun. Hon kan leka tittut. Hon kan klättra upp på fönsterbrädan. Hon kan hoppa ner från köksbordet alldeles själv, utan att ropa på hjälp (det lärde hon sig i julas). Hon kan bli platt som en mask och gömma sig längst in under soffan om det går förbi en hund och säger något hotfullt. Vi tycker alla väldigt mycket om henne, precis som hon är.

Skulle någon få för sig att försöka göra en tuff och smått aggressiv schäfer (därmed inte sagt att alla schäfrar är sådana) av henne skulle hon sannolikt dö på kuppen, och skulle hon överleva vore hon förändrad för evigt. Men vem skulle få för sig något så dumt?

Men människor omkring oss försöker vi ändra på. Vi pikar, påpekar, påtalar och antyder. Vi tittar snett, fnyser, skvallrar bakom ryggar, skriver moraliska lappar, fryser ute, och säger ibland rent ut att människan framför oss inte alls duger som h*n är, utan behöver ändra på sitt utseende, sin attityd, sin tankevärld, sitt sätt, sin hållning, you name it, we pick on it.

Varför tror någon att det går för sig att försöka förvandla en kattunge till en schäfer, bara för att det råkar vara en människa vi har att göra med? Vore det inte trevligare om vi slutade upp med att bekymra oss så mycket om vad andra gör, och ägnade den tiden åt vad vi själva gör mot andra istället?

Listor

Elever vid en skola i Ängelholm fick skriva namnet på den jobbigaste i klassen på en lapp och lämna till sina mentorer. Resultatet skulle redovisas på ett föräldramöte, berättar Sydsvenskan att de läst i Helsingborgs Dagblad. Väljer vi att läsa där får vi veta att det gäller en åttondeklass på namngiven skola. Två flickor i klassen protesterade enligt artikeln mot hur kränkande det skulle kännas för den utpekade, men lärarna stod på sig och det hela slutade i ett föräldramöte där flera föräldrars protester fick slut på äventyret, trots att andra föräldrar stöttade lärarnas agerande. Rektorn på skolan intervjuas i tidningen:
Stämmer det som står i anmälan så är det alldeles uppåt väggarna. Det är absolut inte förenligt med vår värdegrund. Att peka ut klassens jobbigaste elev, vad skulle det kunna leda till som är positivt? frågar sig Olle Nilsson.
Syftet med kuppen får de två mentorerna själva svara för, jag nöjer mig med att säga att nej, det här vara inte rätt tänkt. Generella problem i klassen lyfts på föräldramöten utan att namn nämns. Individuella problem lyfts på utvecklingssamtal.

Jag skulle kunna ägna en stund åt att skriva om vilka processer de två vuxna satte igång i klassen. Jag skulle kunna ägna en stund åt att skriva om vilka gränser de flyttat, eller att skriva om mobbning på föräldrarmöten, men jag väljer istället att berätta om en annan lista.

Det händer nämligen ibland att jag avsätter en stund åt en övning jag fann i en artikel en gång för länge sedan. Det är en rätt enkel övning som kan få förvånandsvärda konsekvenser, och går till såhär:

Jag trycker upp klasslistor med samtliga elevers namn på. Efter varje namn finns ett par tomma rader att skriva på. Eleverna får sedan i uppdrag att vid varje namn, utan undantag, skriva något positivt om klasskamraten i fråga. De får bara skriva positiva saker, aldrig så välmenande kritik eller 'jag vet inte' duger inte, något positivt måste det vara, även om det bästa de kan åstadkomma är 'fin frisyr'. Jag samlar sedan in listorna och sammanställer dem, och lägger till något eget, så att varje elev vid nästa lektionstillfälle får en lista där alla positiva ord om just henne eller honom står att läsa.

Denna övning brukar starta processer den också.

fredag 30 januari 2009

Behövs sportlovet?

Fjällanläggningarna behöver det, men om vi ser det ur skolans perspektiv, behöver skolan verkligen sportlovet? Det kommer så tätt inpå jullovet, bryter den arbetsrutin som börjat komma igång i klassrumen och hackar upp den redan trasiga trassliga vårterminen ännu mer. Vore det inte bättre att ta bort det, stryka det, och istället lägga till en vecka på påsklovet?

Förlåt fjällanläggningar!

Superpedagogen

Hon är ung och glad, full av entusiasm och upptåg, hon leker och sjunger och tramsar och är allvarlig med sina elever, ger dem gigantiska uppgifter som tar veckor att lösa, och små lätta uppgifter som rinner iväg som ett vatten. Hon lyssnar och pratar och ger dem kloka råd när livet är så tungt som det kan vara i tonåren, hon är varm och go och omtänksam, en vuxen att lita på i ett stormande samhälle.

Nej, utan att ha frågat henne tänker jag inte skriva hennes namn, jag nöjer mig med att säga att hon är mattelärare på en av Lunds högstadieskolor, och på två terminer lärt ut mer än andra mattelärare lyckats förmedla på fem år.

Är inte det en superpedagog?

Kulturfyran

Veckans kulturfyra handlar om själva drivkraften bakom dagens kris: pengar!

Vad skulle du göra om du vann 2 miljarder? Aftonbladet hade nyligen en artikel där en man berättar om vilket helvete hans liv blev efter att han vunnit storvinsten. Jag tog upp det i ett inlägg, för min del tror jag inte på att pengar inte kan göra en lycklig. Utan pengar oroar man sig för väldigt mycket. Så nu undrar jag förstås:


1. Vad skulle vara det första du skulle göra om du vann 2 miljarder kronor?


Bli glad

2. Det som förstör livet för många, både den som har mycket pengar och den som har lite, är det där omättliga begäret som aldrig blir nöjd: girigheten. Vad är din svaghet när det gäller pengar, vad har du lättast för att slösa på mer än du borde?

Jag är inte säker på att jag tolkar frågan som den är avsedd att tolkas, men svaret blir familj och vänner.

3. Om du skulle skänka något till något välgörande ändamål: vad skulle du skänka till?

Läkare utan gränser, Röda Korset, forskningsprojekt, utbildningsprojekt, ungdomsprojekt etc

4. Om du skulle satsa en del av pengarna i något kulturellt, vad skulle det vara? En film? Sponsra en författare? Sätta uppe en teater? Köpa in konst?

Jag skulle köpa den lilla nedlagda bensinstationen jag tittat på, bygga om den till replokaler, anställa vettiga musikintresserade fritidsledare och låta unga band spela till så låg månadskostnad som möjligt. Sen skulle jag ge en konsert varje månad där banden fick stå på scenen och känna på publikens jubel.

Flextid i skolan

Jag har talat om ämnet tidigare, och jag återkommer till det igen. Skolan borde införa flextid. Det torde inte medföra stora organisatoriska svårigheter, lägg kärnämnen i ett pass på morgonen, och motsvarande pass på eftermiddagen. Dela sen in eleverna i undervisningsgrupper efter dygnsrytm istället för efter klass, och *häpp* vi har en flexiblare skola, anpassad efter verkligheten att vissa är morgonmänniskor, andra lever i konstant jetlag när de måste börja prestera åtta på morgonen.

Björklund, du är välkommen att kontakta mig för fler detaljer.

onsdag 28 januari 2009

Kvällsinspiration

Inspirerad av CrimsonAnna gjorde jag ett fé-test.

Your fairy is called Lichen Moonweb
She is the moon goddess's messenger.
She lives in stony places and tumbling wastes.
She is only seen in the mist of an early morning.
She wears heather-coloured dresses. She has beautiful blue butterfly wings.

Att hon syns i morgondimman bör nog inte förväxlas med någon slags morgonpigghet, hon är troligen ute på en liten kvällspromenad innan hon kryper ner i valnötsskalet eller var féer nu sover. Hon tilltalar mig, få se om vi inte kan hitta någon liten bild av henne så småningom.

Tack Crimson!

Försåtsformuleringar

Flera myndigheter stängs ute från FRA, hojtar Expressen efter att ha sett på SVTs Aktuelltsändning. Detta är en försåtlig formulering. Den låter antyda dels att detta kommer att försvåra myndigheternas arbete, dels att vi kan sova tryggt, informationen kommer inte att kastas ut över landet som glittrande konfetti. Stämmer detta?

Landets alla länsstyrelser, polismyndigheten, landsting, luftfartsverket, Telia, tullen, skatteverket, kustbevakningen, vägverket, ekobrottsmyndigheten, svenska kraftnätet mfl får enligt SVT tillgång till den information som samlas in av FRA. När dessa myndigheter i sin tur sammanställt informationen (vilket inte behöver betyda mer än att de tar bort någon för dem mindre viktig detalj, ett komma eller en källa) hindrar inget att de skickar den vidare till de 'utestängda myndigheterna'.

Är detta bra? Den som tittar i sin påse och ser rent vitt mjöl kan väl luta sig tillbaka i trygg förvissning om att staten tar väl hand om de sina? Såvida inte dotterns pojkväns brors kompis kusins jobbarkompis gör något som fastnar i filtret, förstås. Den där svarta fläcken i kanten på det vita mjölet, den är där för att stanna. Inte för att mjölbäraren gjort något, direkt, vad man vet och kan bevisa, just nu. Men registrerad har den blivit, och ingen rök utan eld. Nästa gång är de kanske närmare.... För mycket vitt mjöl döljer man lätt både det ena och det andra i. Dessutom är det inte bra för hälsan.

Musik i skolan, skulle det vara viktigt?

Tysta Tankar filosoferas kring musikundervisning i skolan. Jag hade gärna lämnat en kommentar men kanske har jag råkat säga något riktigt dumt, som jag absolut inte menat och innerligt ber om ursäkt för, eftersom jag inte längre är välkommen att kommentera.

Och det jag har att säga i frågan illustreras rätt bra med det här klippet:



Musik ska byggas utav glädje, och av glädje bygger man kunskap. Musiklektionerna i skolan är av största vikt för inlärningen, och borde betraktas med vördnad.

tisdag 27 januari 2009

Ny bild?



Jo minsann. Kelly Matten heter konstnären.

Ilskesonett på frustrerad meter

Jag går

Jag tar inte striden, jag vänder dig ryggen, jag går.
Jag går, jag backar, jag är inte rädd att förlora.
Nej, jag drar mig bort för att saker så fort blir för stora
så låt mig nu gå, du kan inte vinna, det du sår

är draksådd, och det är en skörd jag aldrig vill röra.
Jag är inte rädd att förlora, jag vet att jag vinner
om striden blir av. Men än finns det tid. Jag hinner
tänka och går. Det finns inget annat att göra.

Jag vet att jag vinner. Men du klarar inte förlora.
Du kan inte stå rak och ta en förlust, du droppar
din bitterhets etter i kalken och sedan så doppar
du dolkar däri, vassa men inte för stora.

De vill jag inte ha i min rygg. Varför
låter jag dig tro att du vann? Därför.

Tyr

måndag 26 januari 2009

Konkurser

Jag nås av rykten om att försäkringskassan håller på att gå i konkurs. Jag nås av rykten att flera svenska kommuner kommer att gå i konkurs under 2009 och 2010.

Och jag slås av tanken att oavsett om det finns ett korn av sanning i ryktena eller inte så torde de ha en faslig effekt på både hopp och ro hos människor.

Och så var det det här med sociogram igen: ett sociogram är en karta över en människas sociala kontaktnät, och över kontakternas kontaktnät. Det kan användas i olika syften, för att planera skolor, arbetsmarknad, bostadsmarknad etc; för att kartlägga människors vanor i syfte att t ex styra deras shoppningvanor; eller för att kartlägga människor, deras umgänge och vanor helt enkelt för att hålla koll på dem, kanske för något framtida, dolt eller ännu ospecificerat syfte.

Om det fortfarande känns oklart så är du välkommen att fråga igen.

söndag 25 januari 2009

Skuggtänk

Kom i samtal om den dolda läroplanen i svenska skolor häromdagen. Helt överens om vad den inrymmer var vi inte, och är fortfarande inte. Någon hävdade till och med att den inte finns, att det bara handlar om olika tolkningar av den öppna läroplanen och formuleringar i styrdokument, någon dold agenda finns inte. Det sker ingen skolning för olika framtidsuppgifter, och den dolda läroplanen anpassas inte efter hur samhällsklimatet ändrar sig. Eftersom den inte finns.

Kom i samband med detta att fundera kring andra dolda agendor och skuggkabinetter i vårt samhälle. Jag undrar hur många som skulle säga som Någon ovan, att de inte finns, det handlar bara om olika synsätt och tolkningar. Det finns inget skuggkabinett, inga dolda agendor, inga hemliga möten eller ljusskygga allianser. Det finns ingen Plan bakom besluten som tas, det är inte så att t ex FRA, Ipred och andra registreringar ingår i något större. Kartläggningen som sker ingår inte i något större.

Sverige är, har varit i somliga aspekter och är fortfarande i andra, ett öppet samhälle, ett samhälle där var och en kan få se handlingar och akter som är självklart hemliga i andra samhällen. Kanske har vi vant oss vid ljuset som spelar över de delar av samhället vi ser framför oss så till den grad att vi tar det för givet? Att det släcks och stängs av här och där gör kanske inte någon egentlig skillnad?

Det är lätt att koka en groda om man vet hur man gör, visste ni det? Stoppar man ner den i hett vatten hoppar den sin väg. Men stoppar man ner den i rumstempererat vatten och höjer temperaturen långsamt och försiktigt sitter den snällt kvar, utan att ana oråd, tills det är försent.

Hippietrend

Det sägs av de som förstår sig på sånt att hippietrenden kommer att komma med lågkonjunkturen. Jag har inte riktigt klart för mig om det är Love och Peace också, eller bara kläderna, inte heller om det kommer att handla om ett ändrat tänkesätt med tillsammans och kollektiv eller snarare att second hand blir chique och inne, kanske av krasst ekonomiska skäl egentligen. Det återstår att se.

lördag 24 januari 2009

Att dansa eller inte dansa?

-Kom igen, kom upp och dansa med oss!

-Nä, jag kan inte dansa. Jag ser bara dum ut...

-Men kolla på dem på dansgolvet! Alla ser dumma ut, det är bara det att de skiter i det. Kom igen, det är kul!

Självklart! Dansar gör man för att det är kul, för att man har kul, inte för att se bra ut, då missar man poängen.

Veckans kulturfyra

Veckans Kulturfyra handlar om gripande historier och rena sömnpillren

Jag såg en förhandsvisning av Lukas Moodyssons nya film Mammut i måndags och jag var på en presskonferens med honom på tisdagen. Filmen Mammut grep mig starkt och jag går fortfarande och tänker på filmen.



1. Vilken film har gripit dig mest?

Utan tveckan the Notebook, så vacker, så rörande, så underbar och vilket slut!



2. När jag såg Stålmannen första gången på bio somnade jag mitt i filmen. Har du somnat i någon film någon gång?

Oh ja! Mel Gibson's Passion of the Christ t ex. Trots flera försök har jag aldrig lyckats se den till slut. Skådespelarna stolpar omkring som förskrämda giraffer och pratar styltigt något som ska föreställa, antar jag, forntidshebreiska, alla förefaller så uppfyllda av storheten de känner i historien de ska berätta att det bara blir pekoral av alltsammans. Bedrövligt! Förtjänar inte ens en trailer.

3. En del böcker griper tag i mig så mycket att jag inte kan sluta läsa, jag tar med mig boken och läser på kafferasten och på bussen och läser hellre än pratar med arbetskamraterna. Henning Mankells första Wallander-böcker var sådana som jag inte kunde lägga ifrån mig utan bara ville läsa, läsa, läsa. Har du läst någon bok du inte kunde slita dig ifrån?

Det händer ibland, senast var det nog Stephen King's the Dark Tower som ständigt låg i min ficka och fick mig att önska att ingen skulle vilja prata med mig på bussen. Annars har jag en tendens att göra precis tvärtom: är boken riktigt bra så ransonerar jag den, läser bara ett kapitel åt gången, mot slutet bara en enda sida ibland, för att få den att räcka så länge som möjligt. John Twelve Hawkes The Dark River var en sån bok, den räckte nästan en hel månad.

4. Det är inte ofta jag lägger undan böcker och inte läser klart dem. Har du tyckt någon bok varit så hopplöst dålig eller illa skriven att du inte läst klart den?

*skrattar* det händer ofta, och jag uppmanar mina elever att göra detsamma när de har möjlighet. Det finns många böcker som är illa skrivna, som inte säger något, som är både platta och tråkiga och livet är för kort för att slösas på sån bedrövelse. Bättre då att slänga dem åt sidan och istället finna sig en väl berättat, spännande, vacker givande bok, särskilt om man inte är en riktigt van läsare.

fredag 23 januari 2009

grubblar vidare

Någon blir ju sårad om jag inte säger något också, men blir jag mindre sårad om jag sårar någon annan också? Sannolikt inte.

Så många vinklar på en enda liten sak!

grubblar

Det var inte lätt det här inte. Kanske vore det klokaste att helt enkelt låta bli? Någon kommer att bli sårad, och allt behöver inte sägas.

Jag grubblar vidare ett tag.

Barnuppfostran igen

Tänk på detta när du uppfostrar syskon, uppmanar Expressens barnbilaga förnumstigt. Stora syskon, små syskon, äldre syskon, yngre syskon, nog spelar positionen i syskonskaran roll, det vore fånigt att förneka. Men det artikelförfattaren behändigt väljer bort, i förenklingens namn får vi anta, är att samma position i olika syskonskaror spelar olika roller. Att alla barn är individer behöver vi väl inte upprepa ännu en gång, det har alla klart för sig vid det här laget, inte sant? Utmärkt, bra. Det innebär att alla syskonskaror är olika, eftersom de är sammansatta av individer. Introverta, extroverta, glada, sura, trotsiga, medgörliga, starka, svaga, tysta, högljudda, pratsamma, tystlåtna, hjälpsamma, lata individer som inte alls beter sig enligt mall 1:a i pamfletten från BVC.

Så visst, att läsa en artikel och småle åt hur väl vissa bitar stämmer in är inget dumt sätt att förströ sig ett par minuter. Men tänk på vem ditt barn är, inte på vilken plats det har i syskonskaran, när du uppfostrar. Se varje individ för sig, det har de gjort sig förtjänta av. Manualer är för enkla saker, som att installera en DVD, räkna ut kvantfysiska teorier eller laga en Coq-au-rouge, men när det kommer till människor är en manual i bästa fall en samling generella riktlinjer, inte mer.

torsdag 22 januari 2009

Obama insvuren

Jag hörde Obamas tal medan jag diskade/lagade mat/strök skjortor/körde bil/målade om/dammsög....
Var det verkligen bara här vi satt i soffan och såg det koncentrerat? Det är en stor händelse i den engelskaspråkiga sfären, större än vanliga presidentinstallationer, och det var en bra tal. Obama talade om vikten av samarbete, solidaritet och generositet. Han talade om hur vi måste dela med oss, fokusera på det som betyder något och tänka långsiktigt, inte på hur stor vinst vi idag kan stoppa i vår egen ficka utan på hur vi kan planera så att det räcker till flera, och flera dagar, istället.

Jag funderar på varför så många känner ett behov av att visa hur aktiva de är, hur effektivt de multitaskade och inte bara förslösade tiden med att sitta framför tvn, trots att det var en historisk händelse? Det ingår i mitt jobb att planera in sådana här saker i direktsändning om möjligt. Och tack vare en uppmärksam person slapp jag se det på den lilla datorskärmen med de burkiga högtalarna *tackar och bockar*, men jag funderar på om det är just detta som gör det ok för mig att säga högt att jag inte målade om huset, skurade trappan eller planterade om blommor utan just såg på talet? Kanske är jag lika illa jag som någon annan?

Jag undrar om det är bra i längden, detta, att vi inte kan göra en sak i taget utan att ha dåligt samvete för de andra sjuttioelva sakerna vi inte gör? Jag tror vi, som samhälle, skulle må bättre om vi lärde oss göra en sak i taget, och göra den bra. Denna ultraeffektivitet skapar mer stress än fri tid.

Dagens läxa: gör en sak i taget.

onsdag 21 januari 2009

Varning till känsliga läsare

Jag är av hamnsjåarsläkte, släktled efter släktled har släpat, burit, lyft, baxat och svurit långa osande haranger. Nu bor jag i inlandet, saknar doften av hav och tång i dimman men har kvar språket.

Det var varningen. Nu blir det eder, för somliga händelser finns inget annat lämpligt språkbruk:

Helvetes satans jävla förbannelse. Ungar, ungdomar, unga vuxna, livet är för djälva tungt ibland, visst fan är det det. Ibland känns det helt jävla svart och fullkomligt jävla hopplöst. Rent åt helvete med hela skiten, och man tror att nu satan blir det aldrig bättre.

Ge då för helvete inte upp. För det blir bättre.

Tror ni jag blev såhär jävla gammal utan att ha varit nere för räkning? Så fan heller. Femtioelva jävla smällar har jag tagit, långt nere i leran har jag varit, och jag kommer att åka dit igen, det kan jag lova.

Men det blir bättre.

Det blir bättre.

Jag svär.

Det blir bättre.

Mer DiLeva i världen

Vi behöver hoppets röst, allesamman, unga, gamla, starka, svaga, friska, sjuka, rika, fattiga. Allesammans behöver vi hoppets röst.



Och vi behöver lyssna på den, lita på den och veta att den finns där. Thomas DiLeva har kommit en lång väg från the Pillisnorks, men den varma vänligheten, den skenbara sävligheten som ger tid har inte förändrats.

tisdag 20 januari 2009

måndag 19 januari 2009

Blyger

Kollega på annan skola sa om en väldigt söt men väldigt osäker elev:

Blyg? Om hon nu är så blyg, varför färgar hon håret rosa och har såna där skor och såna där kläder? Det förstår man väl att folk stirrar på henne då! Hon vill ju väcka uppmärksamhet, vore hon blyg skulle hon försöka smälta in!

Men du, kollega, kan det inte vara så att hon färgar håret rosa, har decimeterhöga platåskor och färglada kläder med både fjädrar och glitter för att hon tycker det är fint? Och kan det inte vara så att det är skönt för en Blyger att klä sig så, för att håret och kläderna drar uppmärksamheten till sig, så att folk stirrar mindre på Blyger själv? Ofta är det ju så att den blyge känner sig utstirrad hur beige h*n än gör sig, kan det då inte vara så att det känns bättre att distrahera?

Fundera på saken en stund så pratar vi mer om det sen.

söndag 18 januari 2009

varför debatten är viktig

Debatten kring Gömda rullar vidare. Marklundskans genmäle i Expressen placerar fokus på syftet med berättelsen, att belysa en misshandlad kvinnas utsatta situation när människor omkring henne förringar det hon varit med om, slätar över och vill jämka.

Debatten är viktig, den visar tydligt vilken tyngd det skrivna ordet har, och den visar betydelsen av källkritik. Jag nämnde tidigare att Gömda varit en del av min arbetsvardag under de senaste åren, och hur den var gång lett till diskussioner kring frågor om källgranskning, sanning och sannolikhet, poetisk frihet, vinkling etc. Läsarna har trott på boken, tagit Mia till sitt hjärta. Mannen med de svarta ögonen, som enligt Marklundskan senare uttalanden är en fiktiv karaktär, har väckt misstänksamhet och rädsla mot män från arabiska och persiska språkområden i största allmänhet, i synnerhet efter att läsarna letat fram uttalanden från Marklundskan där hon bestämt hävdar både att Gömda är en faktabok och att allt är sant, inget behövde läggas till för sanningen var tillräcklig. Inget, alltså inte heller någon fiktiv man med svarta ögon.

Marklundskans syfte med Expressentexten är sannolikt vällovligt, men hennes trovärdighet är skadeskjuten, och hon har själv laddat bössan med sina tidigare uttalanden kring boken.

Det vi kan lära oss av debatten kring Gömda är att det behövs betydligt mer kritisk läsning i skolorna idag. Inte bara källgranskning i samband med egna presentationer, utan de små bokrecensioner som lämnas in för att visa att man faktiskt läst en bok bör, redan från tidig ålder, utökas med en kritiskt granskande diskussion kring boken, i synnerhet kring den idag så populära genren dokumentärroman, dvs till synes sanna berättelser, ofta djupt rörande, återgivna av människor som hävdar att de lyckats ta sig ur veritabla helveten och gå vidare. Vad är budskapet? Vill författaren säga något till oss med sin bok? Vem är författaren, var kommer h*n ifrån, var står h*n politiskt? I vilket historiskt sammanhang är boken skriven och utgiven från början? Och vilka författartekniska grepp har författaren använt sig av för att förstärka sitt budskap? Inte för att förstöra läsupplevelsen, men för att fördjupa den, förstärka den och för att låta eleverna infoga texten de läst i ett sammanhang, så att de börjar kunna se helheten och inte bara delen.

Pre-release



Den sjätte februari släpper Havok sin första fullängdare, men redan igår gavs en möjlighet för dedikerade att lägga tassarna på ett ex. Mitt är signerat. Simon Dahlberg, den nye gitarristen kändes lite blyg, det ska bli intressant att följa hans utveckling. Johan Bergström, sångaren i Havok, besitter en underbar kombination av energi och charm som överbrygger avståndet mellan scen och golv. Att gå på en Havokkonsert är mer som att gå på en Havokfest, där alla är inbjudna att vara med och delta och bandet spelar tillsammans med publiken snarare än för publiken.

Det gillar jag.

När de gick på scenen lystes Skåne upp av en meteorit, den sägs ska ha varit synlig ända uppe i Östergötland. En gång i tiden skulle detta med självklarhet tagits som ett förebådande om bandets kommande storhet och renderat dem närmast gudomlig status. Jag är beredd att hålla med. Känn ingen press, killar =)

fredag 16 januari 2009

Tiden går

Köpte mig nya kängor idag, de gamla trotjänarna släpper in både väder och väta och får gå till de sälla skomakerierna. Det blir tredje paret som nöter Hvilans trappsteg. Är det verkligen så lång tid? Sant är att det första paret hängt med ett tag när jag började, men ändå. Tredje paret kängor, det är en väldig massa år.



Jag undrar hur världen kommer att se ut när dessa är utnötta? Färre bilar och mer kollektivtrafik, hoppas jag. Skattefinansierad, kostnadsfritt för den som åker. Färre semesterresor med flyg, eftersom tågen rustats och går i tid, ofta och är bekväma och snabba. Och skattefinansierade, nästan fullt ut. En hundralapp mellan Göteborg och Stockholm verkar lagom som egenavgift. Inga plastkassar i butikerna, bara tygkassar och engångskassar i papper för den glömske. Mindre plast. Bättre villkor för studerande, högre bidrag och ingen ränta på studielån. Internet överallt, skattefinansierat det också. FRA bara ett skämt om korkade politiska beslut en gång för ett antal år, och val, sedan. Stora, välutrustade och väl uppdaterade bibliotek i de köpcentra som går omkull nu i finanskrisen.

Jo, vi hänger ihop ett antal år, mina kängor och jag, men det är inga eoner av tid vi pratar om, så vänta inte med att börja anpassa er till det nya. Vi kan ju inleda med att skrota FRA, sådär genast och direkt.

Saga

Ibland får jag frågor irl om något jag skrivit på bloggen. Idag, till exempel, frågades vad jag menar med att kalla Marklundskans bok för en saga, när den ju faktiskt är sann, åtminstone lite grann någonstans i botten.

De flesta sagor innehåller korn av sanning. Många sagor har en kärna av sanning som berättaren eller berättarna, för ofta har ju sagor vandrat genom århundrandena fram till nu, bygger vidare på, broderar ut, förstärker och förvränger både för att få fram poängen tydligare och för att dramatisera och göra en bra historia av det hela. Marklundskan är ingen högklassig berättare, tvärtom, men hon broderar ut, vrider och vänder, överdriver och förstärker och får fram sin poäng med önskvärd tydlighet: misshandlade kvinnor har det inte lätt, de får inte tillräckligt med stöd och de som de tror sig kunna lita på kan de när som helst få en kniv i ryggen av.

I sagor är världen svart och vit. Den onda är ond så in i baljan, och bara ond. Renodlat ond, inga försonande drag finns, och ser man sådana är det något elakingen lagt sig till med för att luras. Den goda är så god att änglar skäms över sin ofullkomlighet, ständigt god, vacker, fullkomlig och vinner i slutet. Marklundskan polerade upp kvinnan, sägs det, gav henne höga betyg, en god utbildning och en trevlig medelklassbakgrund, en kvinna att identifiera sig med, att känna igen sig i, att känna sympati för. Sen förstärkte hon mannens ondska, gjorde honom till bödel, krigsförbrytare och utsträckte hans ondska utanför honom själv, gjorde andra män med svarta ögon till ondskans medhjälpare. För i sagan så är den onda ond och den goda god. Och Marklundskan, hon skrev en saga.

Den klassiska sagoinledningen, ni vet Det var en gång, den signalerar också att berättelsen är sann. Eller åtminstone att den skulle kunna vara sann. Om inte precis här och nu, så någongång, någonstans, kanske i en galax långt långt borta.

Så menade jag när jag kallade Marklundskans berättelse en saga.

Kulturfyra

Veckans kulturfyra går i pessimismens tecken:

Svenska företag är de mest pessimistiska i världen, läste jag i Aftonbladet. Varför är det så?

Vad är pessimism förresten? Är det att se saker svartare än de egentligen är, eller är det att vara realist? Låt oss starta kulturfrågan här.

1. Är du pessimist eller optimist?


Jag är en fatalistisk pessimistisk optimist. Allt går, förr eller senare, åt helvete. Men eftersom vi besitter en obändig förmåga att anpassa oss så blir det rätt bra ändå.

2. Vilken är den mest pessimistiska bok eller film du läst eller sett?’

Jag har grubblat, men kommer inte på någon, det tycks alltid glimta fram hopp i sprickorna. Dystopiska böcker och filmer har jag sett många, men dystopi är inte pessimism.

3. Vilken musik lyssnar du på om du känner dig pessimistisk?

Amon Amarth, och genast känns det bättre.



4. Vad gör du när du känner dig pessimistisk om något?

Det är ju samma fråga igen? Är inte det lite fusk, kulturfyra? Men ok, svaret kan ju utvidgas:

Marklundskan

Liza Marklund. Hon dominerar media just nu, upprördheten kring en bok hon totade ihop för omkring 20 år sedan skakar både tidningar och tv och det bloggas flitigt om saken.

Boken i fråga har varit ständigt aktuell för mig de senaste åtta, kanske tio, åren. Varje år har minst en elev, vanligen fler, valt att läsa och skriva om just den, och varje år har historien i boken berört, upprört, skakat och gett hopp. Trots att den är uselt skriven och illa berättad, platt och hafsig så berör den, läsarnas empatiska förmåga och inlevelse har fyllt ut, färgsatt, berikat och gjort de endimensionella streckgubbar Marklund lyckats teckna till riktiga, levande människor vars historia berör. Mannen med de svarta ögonen har väckt rädslor både för män i allmänhet och invandrare i synnerhet, många och långa samtal har vi haft om att det är en bok, en saga, de läst. De kan inte döma alla män med svarta ögon efter denna grovt tillyxade karikatyr, och de bör ha klart för sig dels att författare skruvar sina historier för att väcka känslor, dels att en så kass skribent som Marklund ofta tar i mer än genomsnittliga författare för att nå fram.

I den upprördhet som ekar genom cyberia nu hör jag samma reaktioner som hos mina elever. Många har trott på Marklund när hon hävdar, om och om igen, att hon berättar sanningen, inget annat än sanningen, många vänliga omtänksamma kärleksfulla människor som berörts av det öde som drabbat kvinnan i boken har lagt till, fyllt ut, fyllt i och i sina sinnen och hjärtan sett henne som en väninna, en kvinna att värna och skydda. Det är inte alltid roligt att se att man svalt en historia med hull och hår när man borde både flått och rensat den, om bilden ursäktas.

torsdag 15 januari 2009

Drottning



Till den som föredrar orginalet

onsdag 14 januari 2009

Lärarprofessionalism

Med ständigt stigande förvåning tar jag del av hur kristendomens eventuella särställning i skolan diskuteras och debatteras, jämta andra religioners vara eller icke vara som friskolor och fenomen i vår sekulära skola.

Det framhålls att en lärare som är bekännande kristen kan hamna i en konstig situation om h*n tvingas undervisa om evolutionsteorin, även om h*n skulle anse ID lika trovärdig, hur fel det är att kristnas skattepengar skall gå till 'ateistiska' skolor och funderas med rynkade pannor över hur lärare skall förhålla sig vid direkta frågor om sin tro.

Jag är också bekymrad, och fundersam. Vart tog lärarprofessionalismen vägen? Insikten om den enorma makt man besitter som lärare, betygsättare, bedömare, måste gå hand i hand med en insikt om att man just därför måste hålla en professionell distans. Jag är inte privatpersonen Morrica när jag jobbar, jag är lärare. Jag umgås inte privat med mina elever, tackar alltid nej till vänliga inbjudningar till fester och avstår från att bjuda in dem, hur underbara och trevliga de än är. Träffas vi ute hälsar vi, skakar hand, skrattar och skämtar lite men umgås inte, dricker inte ihop och går inte tillsammans.

Den dag betygen är satta, och utdelade, kan jag bli privat med eleverna, då kan jag spela rollspel, gå på fest, köpa deras skivor och gå på deras spelningar, ta en öl tillsammans, skratta och lära känna privat. Men inte förr. Fram till skolavslutningen är jag läraren, de elever, och den distinktionen måste hållas. Inte för min skull, men för elevernas. De ska kunna komma till mig och be om hjälp och råd, väl vetande att det som sägs i förtroende dyker inte upp på vare sig Facebook eller fest. De ska få sina betyg för att de förtjänat dem, och inte behöva höra skvaller om att de nådde toppen för att de och jag brukar gå ut tillsammans.

Denna distans gäller min egen livsåskådning också. Skolan har ett uppdrag att förmedla kunskap om de stora världsreligionerna, och om religionens betydelse som fenomen. Jag, läraren, har i uppdrag att utföra detta förmedlande. Jag har inte i uppdrag att förmedla min privata livsåskådning. Det är inte detsamma som att dölja den, hymla med den eller vara någon jag inte är. Det är bara enkel professionalism.

Fildelning

Vill du ha fil?

Det får du inte, för fildelning är olaglig!




(man måste nog föreställa sig att det sägs av en väldigt kawaii fjortonåring för full effekt)

måndag 12 januari 2009

Fördomar bekräftade

Ikväll fick jag en fördom bekräftad.

Antingen är jag fördomsfull mot människor som lyssnar på dansband, eller så har jag en förutfattad mening om vilka som lyssnar på eländet, jag vet inte säkert. Men när det visade sig att människan som är den direkta orsaken till de senaste veckornas ökade dödsmetalbehov är dansbandsfan var det en bekräftelse på vad jag trott och anat.

Och inte blev jag särskilt glad för det, inte.

söndag 11 januari 2009

Tant Präktig talar

om alkohol.

Av två anledningar gör hon det, dels den 'lättsamt humoristiska' listan, publicerad av Aftonbladets Barnbilaga, över saker föräldrar ljuger om. På andra plats placerar sig:
Alkoholkonsumtionen
Självklart älskar vi att bada de kära små liven och berätta för dem hur gott de luktar efteråt när de ska läggas.
Men vi berättar inte lika gärna om att det enda som faktiskt håller oss uppe genom den uppslitande sovritualen är det där första magiska glaset kallt vitt vin - som vi sveper i oss det ögonblick som barnen sluter sina små ögonlock (vilket oftast sker alltför sent)
Jo, även en präktig tant i foträta kängor förstår att detta inte är på riktigt, att det inte går till så bak varenda prydlig köksgardin runt om i landet, men jag säger det ändå: mammor som känner att det enda som håller dem uppe genom sovritualen är det hägrande vinet är alkoholister och kommer att orsaka sina barn, och sig själva, varaktig skada.

Dels gör hon det på grund av de sms hon mottagit under natten. Ja, visst kan alkohol fungera som en terapeutisk drog. Men inte för att man blir glad av alkohol, och inte för att man upplever att alkohol dämpar ångest. Alkohol förhöjer inte känslorna, men det förstärker dem. Är man glad när man dricker blir man gladare. Är man arg blir man argare. Alkohol tar bort spärrar, de upplöses till inget alls. Plötsligt gör man saker, säger saker och vågar saker man inte gör, säger eller vågar annars, utan en tanke på konsekvenser. Man vågar berätta om smärta man annars biter ihop om, om känslor man annars inte erkänner. Det skulle vi behöva mer av i det här samhället, det borde vara accepterat att prata om det som gör ont. Hur ska man annars bli av med det?

Men det går inte att dränka vare sig sorger eller problem i alkohol. De simmar skickligare än sälar. Du kommer att sjunka innan de gör det.

Ett sista men innan tant Präktig talat färdigt för denna gång: Men det är klokare att smsa tanter mitt i natten (även om de inte svarar, ty de sover ibland om nätterna) än att smsa någon som kanske missar det faktum att det handlar om terapi och blir arg på en eller något annat dumt.

Körslaget

Jag har inte sagt ett ljud om Körslaget, inser jag just. Detta får vi göra något åt. I år håller vi på Chulle Rytkönens Bollnäs!



Jag trodde, tog nästan för givet, att de flesta känt igen Morgana LeFays sångare men så var det tydligen inte.

lördag 10 januari 2009

Rena 1984!!!

hojtade Kleerup i tidningarna efter att ha fått lämna urinprov på Grammisgalan. Hans PR-drive tycks gå utmärkt, uppmärksamheten stannar hos honom och jag är säker på att folk i ren nyfikenhet letar upp hans musik på nätet och lyssnar också. Många kommer att rycka på axlarna, finna musiken ointressant och gå vidare. En och annan blir säkert glad och tycker WOW, och laddar ner för att lyssna mer. Kanske köper någon en skiva, eller betalar en peng för en låt om de känner att han är tillräckligt bra för att lägga pengar på.

Jag bara undrar lite stillsamt mitt i alltsammans, är det någon som har någon koll på var Kleerup står i nedladdningsfrågan? Vad har han sagt? Har han tagit officiell ställning? Det hade gett ett intressant perspektiv till hans agerande just nu, när han spelar på medias strängar och njuter av den ökade uppmärksamhet den stora fria tillgången på musik ger honom.

fredag 9 januari 2009

Att falla igenom

Visste ni att det finns ett hål i tiden? Ett hål som man, om man har otur, kan falla igenom. Jo, det är sant. Ni vet på nyårsnatten, innan klockan börjar slå, så är det fortfarande det gamla året. Nu senast var det t ex 2008 innan klockan började slå. När det tolfte slaget förklingat är det nya året inne.

Men mellan det första slaget och det sista slaget så var det varken år 2008 eller år 2009. Då, precis då, drog det genom världen, hålet i tiden, precis som det gjort varje nyårsafton sen urminnes tider. Har man otur så faller man igenom. Det kan bara ske om ingen tittar på en, och man råkar befinna sig där hålet drar förbi, men vem vet var det är? Det syns ju bara där ingen tittar!

Ni fnyser? Ni tror jag hittar på? Jo, ni är lyckliga ni som kan fnysa, men jag ska säga er att för inte alls länge sedan, ungefär då när din mormors mamma var lika gammal som du är nu, så var där en ung flicka, ungefär åtta var hon det året om jag inte minns fel, som också fnös. Hon gömde sig, den eländiga ungen, bakom ett par buskar i den kalla trädgården när familjen och vännerna gick ut för att hälsa det nya året välkommet. Ingen såg henne, förutom hålet.

De fann hennes hårband på busken dagen efter, när solen gått upp och de kom hem efter att ha letat igenom hela staden under natten. Men henne såg ingen i familjen någonsin igen.

Så kan det gå för den som gömmer sig i natten, bara för att man inte tror på vad gammalt folk säger. Tror du vi varit såhär gamla om vi fnyst och gömt oss?


Ungefär sånt undviker engelska föräldrar, om man ska tro på Aftonbladets artikel, att berätta om för sina barn. Det är inte politiskt korrekt, och barnen kan bli skrämda och drömma otäcka drömmar. De kan till och med inspireras till otrevliga lekar! Bättre då med bara roliga sagor om luddiga djur som gör gulliga saker, och inte så mycket mer.

När kvällsrävarna jagar Lilla Syster Kanin och Storebror, som glömde tiden och stannade ute för länge, riskerar barnen att bli skrämda men söta föräldrar, de riskerar också att lära sig hålla tiden. Det är ingen dum risk. När ni läser Bockarna Bruse blir de rädda för trollet men lär sig att det lönar sig bättre att förhandla och snacka än att försöka ta sig förbi med våld.

Sagoskatten behöver inte uppdateras, och inte förgulligas (framförallt inte det!) men den behöver kompletteras med sagor som lär barnen hantera farorna av idag. Också.

Hur det gick för flickan? Jo, jag tog mig ut ur hålet igen en nyårsnatt i början av sjuttiotalet, när någon råkade fästa blicken åt det håll där busken stått ; )

torsdag 8 januari 2009

En första antydan

Ett projekt, ännu så länge hemligt, kommer under våren att genomföras på initiativ av en, likaledes ännu så länge hemlig, klass, där intäkterna odelat kommer att gå till Röda Korset.

Ni hörde det först här, håll ögon och öron öppna så kommer ni att höra mer om det.

Och medan ni väntar otåligt på detta, skänk gärna en slant i förväg, för att liksom komma igång sådär. Röda Korset tar inte ställning för varken den ena eller den andra sidan i en konflikt, inte i någon konflikt, de tar ställning för de skadade, svaga, små och de som överhuvudtaget aldrig borde dras in i någon konflikt.

Pg 900 800-4 ; Bg 900-8004

Kuturfyra - två i en

Jag trodde Kulturfyran tagit långt jullov, men inser nu att jag missat en vecka. Jag hoppas det är ok att jag därför tar två på en gång?

Först, Kulturfyran från December 31, 2008

2008 har varit ett år då mycket nytt hänt mig och jag har lärt känna nya människor, fått nya vänner och upptäckt massor av ny musik och jag har förverkligat några av mina små drömmar.

1. Ett band jag upptäckte 2008 är Vampire Weekend. Har du hittat någon ny musik 2008?

Ja, det har jag ju... väl... det måste bara bero på åldern att jag inte sådär i brådrappet kommer på vad jag upptäckt 2008 och vad jag upptäckte 2007... Jo, Pandemonium upptäckte jag ju på sätt och vis faktiskt i December, och Blodsrit snubblade vi väl lite till mans över i juni, när en bigott rektor valde att sparka en nyanställd lärare på grund av lärarens hobbymusicerande?

2. Jonas på Kattkorgen är en av de nya vänner jag fått via bloggvärlden. Har du fått någon ny kontakt via bloggvärlden? Eller hittat en ny favoritblogg?

En skock, se bloggrollen

3. Jag såg Leonard Cohen i Globen. Det var en av mina smådrömmar som förverkligades. Har du någon liten dröm som du förverkligat under 2008?

Min äldste son tog studenten.

4. När du tänker tillbaka på 2008, vilken händelse är den första du kommer att tänka på då?

Min äldste son tog studenten. (Det ekar inte här inne, men det är det första som dyker upp i tanken. Barnen är trots allt alltid närmast.)


Hej vad det går, då tar vi nästa:

Det här är den första kulturfyran år 2009. Den måste så klart handla om det nya året. Själv har jag fått tag på två biljetter till Jean Michel Jarres konsert i Stockholm. Att uppleva den konserten är en av de händelser jag verkligen ser fram emot i år.

1. Har du avgett något nyårslöfte?

Ja

2. Vilken är den första boken du ska läsa eller har läst i år?

Neverwhere av Neil Gaiman. Han dyker ofta upp i min tillvaro på ett eller annat vis.

(nu har jag länkat så många gånger till AdLibris.com att det inte alls skulle kännas fel med en liten rabatt som tack)

3. Vilken är den första filmen du har sett eller ska se i år?

Men oh, året är en hel vecka gammalt, vilken var den första? Kate and Leopold, tror jag? Ursöt feelgood-kräveringetavtittaren-film

4. Vilket kulturevenemang ser du mest fram emot i år?

Megadeth i Malmö, utan tvekan (äntligen en fråga som inte krävde långt och potentiellt farligt grävande i minnesarkivet!)



Två till priset av en, håller jag på att bli ett lågprisvaruhus? Har jag kanske alltid varit det, utan att veta om det? Berätta det skonsamt isåfall.

And the Turner goes to....

Det var grammisgala igår, och folket visade sig ha en något annorlunda uppfattning än juryn. Igen. Glada EMD vann över långtråkiga, men haussade, Kleerup. Kanske börjar jag bli för gammal, helt enkelt, för att kunna höra vad som är nytt och intressant? Många galor hålls och många pris delas ut såhär års. Det prestigefyllda brittiska Turnerpriset som delades ut strax före jul gick i år till videokonstnären Mark Leckey. Få är förvånade, han var storfavoriten bland de fyra nominerade även om röster höjts i protest mot den slätstrukenhet man tyckt sig uppfatta hos årets nominerade.

Detta vore enbart en nyhet för insatta, intresserade, om det inte varit för den lilla retfulla detaljen SvD rapporterar om, och väljer att vinkla rubriken om på sin förstasida på nätet:
valet väckte ändå viss besvikelse i en del läger eftersom han var den ende manlige konstnären som nominerats till konstpriset. I år var tre av de fyra nominerade kvinnor, men Runa Islam, Goshka Maqcuga och Cathy Wilkes nådde inte ända fram enligt juryn, där för övrigt svensken Daniel Birnbaum är en av medlemmarna.
Givetvis är kvinnor lika bra som män. Men det innebär också att män är lika bra som kvinnor. Om tvådimensionella Islam, tråkiga Maqcuga eller skumma Wilkes hade vunnit enbart på grund av sitt kön hade det varit lika diskriminerande som om säregne Leckey vunnit enbart på grund av sitt kön.

Ville bara ha det sagt.

onsdag 7 januari 2009

Ett religionsinlägg, faktiskt

När en lärare säger att Bibeln bara är påhitt anses han vara objektiv. Om en lärare skulle säga att Bibeln hjälper oss att få veta mer om Gud så indoktrinerar han.
konstaterar Kyrksyster helt riktigt. Kristendomens oerhört dominerande ställning i västvärlden har lett till att det ofta tas för givet att den skall och bör ha en särställning i skolan, både i religionsundervisning och i andra ämnen. Det förekommer argument om att konceptet ID skall framhållas som en realistisk teori jämte evolutionsteorin; kristen etik framställs som överlägsen annan etik utan att vi egentligen reflekterar över saken, den är så självklart invävd i den västerländska kulturen och vi är, de allra flesta av oss, uppväxta med både julevangelium och korsfästelseberättelse.

Den ack så lilla men betydelsebärande vinklingen som finns dold i Kyrksysters, och många med henne, uttalande är att det finns bara två sidor: antingen är man med, eller så är man emot. Det stämmer givetvis inte. När en lärare säger att bibeln lär människor mer om gud indoktrinerar läraren. När en lärare säger att bibeln innehåller berättelser som visar hur kristna ser på sin gud håller sig läraren till läroplanen. En till synes liten men betydelsebärande skillnad.

Påminnelse

Jag känner hur jag för varje dag som går lär mig allt mer om den frustration som finns inbyggd i konceptet grupparbete. Jag ser också hur viktigt det är med närvarande lärare, i synnerhet i distansutbildningar är det viktigt att läraren då och då låter om sig lite bara för att visa att han eller hon faktiskt finns där, även i stunder då allt flyter.

Detta är inga nyheter, men det tål att påminnas om.

måndag 5 januari 2009

Moderaterna spekulerar om distansutbildning

En moderat arbetsgrupp föreslår att de ungdomar som av olika anledningar inte går till skolan skall få genomföra sin utbildning i en slags School of the Air, eller snarare School of the Net.
De eleverna måste vi försöka hitta något bättre alternativ för. Om inte eleverna kommer till skolan, så kanske skolan får komma till eleverna, säger Mats Gerdau, ordförande i arbetsgruppen [...]Det är väl att ge upp i dag när så många elever inte är i skolan. Då måste man hitta andra metoder för att nå dem. De ska lära sig det de behöver lära sig, i vilken form det sker måste vara underordnat [...]Inspirationen kommer från England och Nya Zeeland där skoltrötta elever erbjuds kontakt med mentorer dygnet runt i virtuell miljö
Modellen man inspirerats av kallas Not School. Det är en tämligen kostbar historia:
All of the researchers are provided with an iMac computer, printer and constant internet access at home, with access to other equipment such as a digital camera, scanner and graphics tablet, and technical support.
Samtliga researchers, som eleverna kallas i projektet, har dessutom möjlighet att ha kontakt med sina lärare, mentorer benämns dessa, 24 timmar om dygnet. Om det också är sju dagar i veckan, 52 veckor om året, framgår inte. Visst låter det fantastiskt? Men vänta, det stod något mer längre ner på sidan:
The project is aimed not only at those excluded from school, but also at young people who do not attend because they have been bullied, are phobic, ill or pregnant, although they may still be quite willing to learn. It was found that Notschool.net does not work for those who are in short-term care placements or temporary hostel accommodation, are completely disengaged from learning, or are living in a severely dysfunctional family where there is no support from any carer.
Jag talade om detta tidigare: distansundervisning är ett alternativ, men inte för alla. Det kräver självdisciplin, och det kräver att man har förmågan att be om hjälp. Och det kräver att man har möjlighet att studera hemifrån. Det kräver dessutom att man har en fungerande dator, internetuppkoppling och, för många, någon som då och då sätter lite press på en så att man faktiskt sätter sig vid datorn.

Även på Skolverkets sida finns en presentation av Not School, där elevgruppen beskrivs lite annorlunda:
NotSchool har utvecklats för dem som under en lång tid har befunnit sig utanför undervisningssystemet och är utslängda och omotiverade. Det behöver inte innebära att konceptet fungerar för alla elever. NotSchool har inte utformats för högpresterande och väl motiverade elever och jag tror inte att formen passar yngre barn.
Nej, inget koncept fungerar för alla elever, och även om Not School kan vara oerhört givande för en del, så finns det andra som behöver andra modeller, och aldrig någonsin får vi tappa bort helhetensperspektivet. Kom ihåg, ber jag, att skolan är mer än ett bibliotek, det är också en social arena där elever bör få tillfälle att lära sig sociala normer, demokratiska värden och den svåra konsten att umgås med andra individer i ett samhälle.

Vem ska betala för detta, förresten?

Mer terapi

(ni som har svårt för growl, bry er inte om att klicka på den här)



Lite lugnare, något lite mjukare får avrunda:



Tack Behemoth, och tack Arch Enemy!

Ibland känns det som att balansera på gränsen till galenskap, men jävlar vad mycket man lär sig på vägen!

Det gråter ett barn i trappan

Jag vet precis varför, den dumma porten är för tung igen, hon vill ut, solen skiner och gungorna hägrar. Varför envisas vuxna med att man måste klä på sig då för? Så dumt!

Jag hör pappan komma nerför trappan, han sjunger för henne på arabiska, och hon skrattar, följer med upp och låter sig kläs på. Han sjunger hela vägen ner i trappan igen, ända tills porten är öppen och hon kan rusa iväg.

Musikens magi.

söndag 4 januari 2009

Frustration!

(använd gärna hörlurar för full terapeutisk effekt)



*phew* nu känns det bättre

En sång till färdtjänst

Där är där man inte är

Här är här där man är

Och här har man alltid med sig

När man går ut och går


Jag hoppas ni kan era Fem Myror så ni minns den smäktande melodin

Men godmorgon!

Väckte jag dig? Vilken tur, det är ju långt inpå förmiddagen!
Skadeglad röst i telefonen. Vi har pratat om detta förut, men det är ständigt aktuellt: Människor har olika dygnsrytm, och i detta läggs allt emellanåt till synes skämtsamma värderingar. Jo, till synes, för i verkligheten är de inte helt på skämt. Kvällsmänniskor, för att inte tala om nattmänniskor, betraktas med viss misstänksamhet och förväntas anpassa sig efter det samhälle med morgontider vi har.

I skolan ställer detta till problem. Elever med annan dygnsrytm än den gängse har ibland svårt att anpassa sig till att börja sin dag åtta, eller halv nio. De kan ta sig till skolan, men att sitta i ett klassrum, fokusera, koncentrera sig och faktiskt prestera är svårt när man knappt är vaken. Har de då ett ämne enbart på morgontimmarna, svenska, matte, samhällskunskap gör ingen större skillnad, hamnar de i ett läge där de inte har möjlighet att visa sig från sin bästa sida, överhuvudtaget, i det ämnet.

Samtidigt, i samma klass, sitter elever som är på toppen av sin prestationsförmåga just under morgontimmarna, och som tappar orken framåt eftermiddagen. Därför är alternativet att helt enkelt börja skoldagen tio eller rent av ännu senare inte heller optimalt. Distansstudier möjliggör ju för eleven att helt anpassa tiderna efter sig själv, men det är inte för alla. Få tonåringar har t ex den självdisciplin som tarvas.

Nej, det förefaller behövas ett fjärde alternativ. En flexibilitet där det finns utrymme för både morgonmänniskor och kvällsmänniskor. Vad sägs om att erbjuda morgonlektionen i repris på eftermiddagen, så får eleverna själva välja vilken grupp de önskar tillhöra, morgongruppen eller eftermiddagsgruppen? Detta kräver en flexibel syn på detta med klasser, morgonelever från olika klasser blandas i mattesalen på måndagmorgon, och deras klasskamrater möts på eftermiddagen i samma sal. För läraren blir det inga fler lektioner, för skolan inga högre kostnader, och för eleverna blir det vinst i form av möjlighet att anpassa skolgången efter dygnsrytmen.

Jag tror det skulle funka, vad tror ni?

lördag 3 januari 2009

Filmord

She left this world a better place than she found it, säger Kevin Spaceys rollfigur i kvällens tv4-film the Life of David Gale.

Det är inget dålig gravskrift, och inget dumt mål att sträva mot. Att försöka göra världen lite lite bättre, om inte för alla så åtminstone för en och annan utöver sig själv.

Tillägger efter att ha sett filmen till slut att även om det inte är något dumt mål att sträva mot bör man fundera noga över om man verkligen skall gå hur långt som helst för att uppnå det. En halv miljon dollar ersätter t ex inte en far.

Ordvalar

Jag funderar, varje gång fallen lyfts fram i media, varför de två företagarna, verksamma i byggbranschen och, enligt Expressen sannolikt inblandade i kriminell verksamhet, ständigt refereras till som 'småbarnspapporna' och mjukt omnämns med sina förnamn, som vore de vänner till oss alla. På vilket sätt är det relevant att de är just småbarnspappor? Försvinnandena verkar inte på något vis knutna till deras familjerelationer:
Polisen misstänker att det finns en koppling mellan fallen då de båda företagarna varit verksamma i byggbranschen [...] Tidigare i utredningen sa Thord Haraldsson, kriminalkommissarie vid länskriminalpolisen i Trollhättan:
- Det finns gänginblandning med i bilden av utredningen. Men ännu kan vi inte peka mot något specifikt kriminellt gäng.
Även i det klassiska kvällstidningsreportaget där en av de försvunnas syster intervjuas och får uttala sig om hur orolig hon är nämns den kriminella kopplingen:
Slutsatserna av polisutredningen så här långt är:
Antingen har männen dragit utomlands, skaffat nya identiteter och ligger lågt.
Eller så är de bortrövade och sannolikt mördade [...] Det så kallade Bogdan-spåret ger polisen heller inte mycket för. Enligt uppgifter till SR Väst hade Peter Larsson mycket otalt med denne "Bogdan". Han ska ha hotat Larsson, bland annat för en otrohetsaffär och en ekonomisk skuld.
Polisen avfärdar dock uppgifterna [...]Däremot har man konstaterat att Daniel Olsson Smith haft kopplingar till organiserad brottslighet, och att ett kontrakt om att driva in en skuld på 500000 kronor av Daniel lagts ut på en utpressningsdömd man från Dalsland [...] Båda männen var småbarnspappor och egna företagare i byggbranschen. Polisen har bekräftat att de kände varandra.
Sannolikheten tycks tala för att de försvunnit för sin inblandning i kriminella aktiviteter. Vilket gäng spelar väl ingen större roll, men varför detta fokus på att de är småbarnspappor?

Är det för att hr och fru Svensson har lättare att identifiera sig med en småbarnspappa, genast fäster sitt fokus på hur de stackars små barnen har det och därigenom förväntas köpa fler tidningar, kanske rent av välja att berätta något de vet för de stackars barnens skull? Eller är det för att varna andra småbarnspappor för att välja den kriminella vägen när det går knackigt i affärerna?

Visste man inte bättre, och var lite spekulativt lagd sådär, kunde man rent av fått för sig att det rör sig om verksamheter som är så vanliga i antingen byggbranschen eller i dessa herrars sociala kretsar att man inte anser det värt att nämna, att man rent av riskerar sin egen ekonomi och säkerhet om man nämner det. Men så är det såklart inte....

fredag 2 januari 2009

Rätt och fel debatt om religion

Karin Olsson påpekar i Expressen att det är fel islamdebatt som förs, apropå kravallerna i Rosengård.
De tre muslimska programledarna för "Halal-tv" granskades frenetiskt i månader. Deras åsikter, kläder och ämnesval blev heta debattämnen.
Men när en grupp anhängare till en av de mest puritanska och västfientliga tolkningarna av islam tände gnistan till upploppen i Rosengård talades det nästan bara om utanförskap - inte om ideologi och religion.
Ligger det något i vad hon skriver? Finns det rätt debatt och fel debatt, och vem avgör isåfall vad som är vad? Olsson fortsätter:
Det finns föräldrar i Rosengård som tycker det är skönt att detta konservativa samfund inte längre samlas runt husknuten och vill engagera deras barn.
Inte så konstigt att de inte gärna skyltar med den åsikten när de bor granne med sina meningsmotståndare. Vi andra borde i stället ha berättat om deras inställning och ställt frågorna.
Den stora uppslutningen av det civila samhället i Rosengård efter våldet, i form av bland annat nattvandringar med vuxna, visar tydligt att den förkrossande majoriteten inte vill ha något att göra med dessa extrema yttringar.
Det finns gott om föräldrar i de fattigare delarna av ett litet samhälle utanför Malmö som skulle tycka det var skönt om det konservativa kristna samfund som hålls i en källarlokal inte längre samlades där, och skulle dra en lättnadens suck om de kristna inte längre dök upp på lekplatserna och försökte engagera barnen i att leka bibliska historier, eller lockar med saft och lekar för att få ner barnen i källarlokalen. Få skyltar med sin åsikt, det finns risk för konsekvenser av ett slag som gör att man hellre pratar om det med mycket små bokstäver.

Det jag vill säga med detta är att det inte är fel att debattera hur lämpligt det är att låta konservativa, fundamentalistiska religiösa föreningar etablera sig i källarlokaler i bostadsområden, särskilt i bostadsområden där samhällets minst starka lever. Det är inte heller fel att debattera isoleringen i invandrartäta områden, utanförskapet i ett samhälle där ekonomin från att ha förefallit lyfta som en fyrverkeripjäs nu faller som ett utbränt papprör. Lika lite som det är fel att debattera Halal-tv, Josefssons debattprogram vad det nu heter, risken för konsekvenser om man skyltar med fel åsikter i fel område, eller regeringens nuvarande eller framtida invandrarpolitik. Det jag är tveksam till, däremot, är om det är rätt av en krönikör i en av våra större kvällstidningar att hävda att hon kan avgöra vad som är rätt eller fel att debattera.

IT i dagens skola.

Öpedagogen understryker med emfas att IT inte är morgondagens teknik. IT är dagens! Våra elever använder IT med samma självklarthet som vi använder telefoner och dagstidningar, och det är tid att vi börjar göra det i skolan också.

Det ligger mycket i det hon skriver. Internet är en del av världen lika mycket som pappersmedia var det på sextiotalet, och lika viktigt är det att vi som pedagoger, de vars uppgift i tillvaron är att vägleda till kunskapen, raskt gör oss åtminstone rimligt hemmastadda.

torsdag 1 januari 2009

Vädernotering

Jag noterar att sedan vintersolståndet har varje dag börjat med strålande solsken. Det har oftast blivit molning, och ibland lite regn, innan kvällen men solen har varje morgon visat sig.

Det skulle kunna tolkas som ett budskap, eller ett förebud, eller rent av ett järtecken för dem som så önskar.