Skrämmande bloggare

Hos Teflonminne görs jag uppmärksam på Correns artikel om bloggares ruskighet. Corren saknar den gemytlighet och otvugna stämningen som var kännetecknet för Almedalsveckan för ett par år sedan och söker förklaringen i bloggosfären. Med så många bloggare på plats, med mobiltelefoner i högsta hugg redo att göra giftiga inlägg, så har politikerna blivit försiktigare. Det är inte längre frågan om att gå ut på krogen en sväng tillsammans med journalister för lite otvungen samvaro och ett och annat tips, utan nu super politiker för sig, meddelar Corren.

Inte alls, invänder Teflonminne, förklaringen står snarare att finna i traditionella medias lösnummerjakt och sensationsmakande. Det som hamnar på löpsedeln fastnar i folks minne, många läser bara löpsedlarna utan att köpa tidningen och ser inte eventuell dementi dagen efter. En bloggare som skruvar till det alltför illa, däremot, blir bemött av andra bloggare som talar om hur det egentligen ligger till.

Jag tror ändå Corren har till viss del rätt. Teflonminne också. Jag tror inte det är bloggarnas snabbhet som skrämmer så mycket som deras skärpa, och det faktum att den hederskodex som politikerna upplevt hos journalisterna ser väldigt annorlund ut än den hederskodex som finns bland bloggare. Att dela en pava rödtjut och tala i förtroende med en bloggare är inte lika tryggt som att göra det med en gammal journalistvän, och därför har partiledningarna delat ut direktiven om supande endast i egna leden.