Engagemang

Fackföreningen är inte starkare än summan av de engagerade medlemmarna. Detsamma gäller bostadsrättsföreningen, syföreningen, idrottsföreningen, hyresgästföreningen. Summan av de engagerade medlemmarna.

En förening med hundra medlemmar har en viss tyngd i sitt medlemsantal, men styrka och tyngd är inte samma sak.

Det talas om hur allt färre engagerar sig, och hur de som faktiskt gör det tvingas offra både hälsa och familj för sitt engagemang, hur de förväntas, av övriga medlemmar underförstått, finnas tillgängliga dygnet runt och dra hela lasset.

Är det så?

Jag ser mig om och ser mängder med människor med engagemang, med vilja och med intresse. De vill påverka, somliga fokuserar på en fråga de brinner för, andra på en mer övergripande bild, det som förenar är viljan att engagera sig.

Hur går dessa två bilder ihop? Har vi ännu en kulturkrock framför oss, en krock mellan olika kulturers sätt att kommunicera? Föreningskulturen i kollision med... köksbordskulturen, kanske vi kan kalla den, förstår ni hur jag menar då?

Där föreningskulturen ser ett värde i själva mötet för mötets egen skull, i protokollet och stadgarna, styrelser, valberedningar, rutiner och sedvänjor ser köksbordskulturen ett krångligt och opraktiskt system, en hierarki som cementerar snarare än öppnar möjligheter för förändring, som stänger ute människor och låser in makten och möjligheten hos några få.

Vem har rätt, och vem ska ge vika? Jag vet inte, men min gissning är att svaret är båda, och ingen av dem. Istället behöver de två kulturerna hitta det gemensamma, ge och ta av varandra för att nå framgång, bygga styrka och öka på sin tyngd.