FRA, eller Lex Orwell?

Noterar ni, liksom jag, hur debattens fokus sakta men säkert flyttas, från själva lagen till myndigheten? Problemet, som jag ser det, är att lagen, som genomdrevs med partipiskor och mutor innan riksdagen flydde undan debatten och gick på sommarlov, är så luddigt och undanglidande formulerad att den ger utrymme för maktmissbruk. Den ger utrymme för avlyssning av precis vem som helst, hur länge som helst, hur ingående och detaljerat som helst, på beslut av vilken myndighet som helst, nu existerande eller kommande.

Jag lurar på om inte detta var själva avsikten med att låta Åkesson stå i rampljuset, och att Tolgfors först nu tittar fram? Åkesson representerar myndigheten, pratar enbart om myndighetens aktiviteter, rutiner, vanor och metoder, media följer snällt efter i dansen. Börjar bloggosfären också luta dithän?

Är FRA i sig problemet, eller är myndigheten bara ett verktyg, som kan brukas eller missbrukas av den som håller i det? Är inte problemet snarare lagen som ger brukaren fria händer att använda verktyget till att bygga upp eller krossa, utan att någon får lov att lägga fingrarna emellan för att hålla det hela på rimlig nivå?