Hägglund och patientsäkerheten

Expressen berättar om den nuvarande regeringens förslag till patientssäkerhetslag. Förslaget går väl i linje med deras tidigare genomförda reformer inom t ex sjukförsäkringssystemet. Det pratas inte så mycket längre om hur sjuka utförsäkrades på löpande band, och istället fördes över till arbetsförmedlingar och socialtjänster runt om i landet, men ni minns det, inte sant?

Nu är det patientsäkerheten som är på tapeten. Lagförslaget innebär att legitimerad sjukvårdspersonal, dvs läkare och sjuksköterskor, inte längre skall kunna få vare sig erinran eller varning från HSAN*. Det är istället socialstyrelsen som ska utreda fel i vården, och socialstyrelsens beslut skall inte kunna överklagas.

Det måste vara någon som har sista ordet när saker och ting prövas. Så är det bara, säger Göran Hägglund

Det är valår i år.

*hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd

Delad börda

Ibland gör människor saker och ting som retar oss. Ibland säger vi ifrån; ibland frågar vi om de kan vara snälla att göra på ett annat sätt; ibland biter vi ihop och stör oss och ibland försöker vi få människan att göra saker och ting på ett annat sätt genom att påpeka att det de gör är dumt, att det stör oss, att vår relation blir lidande av det, att deras görande orsakar problem inte bara för dem utan för oss också. Vi Skuldbelägger, helt enkelt.

Om människan vi just lagt en stor tung börda skuld på säger att snälla gör inte så! Jag vet att det jag gör stör dig, är fel, orsakar problem och elände. Jag vet, och jag försöker verkligen komma tillrätta med det! Det blir bara så mycket svårare när du skuldbelägger mig och får mig att skämmas ännu mer! hur reagerar vi då?

Jag tror att vi gärna vill tro, de flesta av oss, att vi säger något i stil med Oh kära du, så bra att du berättar det här! Hur kan jag göra istället för att hjälpa dig hantera detta? men jag ser att det är så mycket lättare att genast lägga tillbaka hela bördan på den vi retar oss på, och det är väldigt lätt att samtidigt klappa sig själv på axeln i vetskapen om att vi minsann inte gör detta fel själva.

Det är inte så konstruktivt alla gånger.

Det är vår

Det spritter i bena på små människor när det blir vår. De blir ystra som kalvar och springer runt, och de är små. De varken ser eller syns särskilt bra, och de tänker sig inte ett dugg för.

Så ser er för när ni kör bil. Särskilt när ni backar. Kör inte där det är körförbud, även om ni tillhör en myndighet, och var oerhört försiktiga när ni backar ut förbi häckar, staket, blomrabatter eller annat som kan dölja små människor. Ta det lugnt, hur försenade ni än är så är det bättre att komma den där halvtimmen försent än att köra över en liten människa.

Tänk på det.

Inspirerande visioner

Jag behövde fundera lite över argumenten i skoldebatten, skrev jag häromdagen. Så läste jag Fredriksbloggen om framtid och visioner, och fick tillbaka inspirationen.

Läs ni också, skratta åt Björklund och låt er ett ögonblick förföras och inspireras av visionerandet. Det ger kraft och glädje.

Gruppen och makten

När man jobbat med grupper, i synnerhet med grupper som inte fungerar helt optimalt, där det finns konflikter, grupperingar, inre motsättningar, frustration, irritation eller rent av kaos, så lär man sig att iaktta.

Ofta, inte varje gång men ofta, finner man att det man först såg egentligen inte alls är vad det verkar vara. Det som vid en första anblick tycktes vara orsaken är oftare ett symptom på något annat, något dolt. För att upptäcka detta behöver man få möjlighet att iaktta gruppen, att glo på den ur många vinklar och prata med så många som möjligt, både i och utanför gruppen.

Det är intressant att ta sig tid för detta. Att våga ifrågasätta sitt första intryck och acceptera att det man först tyckte sig se inte alltid stämmer med vad som egentligen pågår.

Att vara vuxen

Så vi svek barnen då vi upphörde att vara vuxna kring dem. Så vi svek barnen då vi avsade oss vårt ansvar. Så vi svek barnen då vi gjorde dem skyldiga för våra brister. Så vi svek barnen då vi inte visade dem tilltro. Så vi svek barnen då vi trodde de var tomma blad som vi kunde skriva in vad som helst i

Ann-Marie Körling skriver om hur vuxenvärlden svikit en hel uppväxande generation genom att vägra vara vuxna. Genom att abdikera från det ansvar man tar på sina axlar den dag man tänker tanken att ta hand om ett barn, genom att försöka skapa en liten skyddad verkstad till dem istället för att lära dem hantera den värld vi lever i.

Jag återvänder än en gång till Astrid Lindgren och hennes klokskaper. I Ronja Rövardotter följer vi Ronjas erövrande av världen, först den lilla, med stora salen, getstallarna, föräldrarna och de trygga, vänliga rövarna.



Sen den lite större, med skogen, älven, helvetesgapet och andra saker hon märker så småningom. Vackra, fantastisk saker, men också skrämmande grådvärgar att lära sig hantera, med vuxna som finns i närheten men inte griper in förrän det verkligen behövs:



Och så småningom får hon också lära sig hantera det svåra i världen, rövarpolitiken som inte står kostympolitiken efter i brutalitet och brist på förmåga att se andra människor som just människor och inte handelsvaror, men där hon också får se att det finns ett annat sätt att förhålla sig, oavsett om det är ett ormyngel eller inte man har framför sig:



Astrid Lindgren väjde inte för det svåra, tunga, skrämmande. Hon visade barn världen som den är, trots att dagens sagoförmedlare väljer att lägga fokus på det idylliska och gulliga så finns det svåra där. Fattighjonens situation kontrasterar mot storböndernas, Lus-Mias liv där fattigvårdens julskinka ger perspektiv på Junibackens strålande överflöd och den förtryckta Törnrosdalen är inte alls den fria värld som man föreställer sig när man tänker på sagornas och lägereldarnas tid.

Våga följa hennes exempel, barnen behöver, som Ronja, få lära sig hantera det svåra också, annars står de där oskyddade och hjälplösa den dag de möter det.

För den dagen kommer, hur gärna vi än vill skydda dem.

Tre terminer

Via Lilla O hittar jag till Klaras Plats och därifrån vidare till Anders Rönmarks krönika om lärares arbetstider. Jag vet inte alls vem denne Rönmark är, men det han säger är viktigt:

alla ni som vill ta bort förtroendetiden för lärarna och tror att det finns en poäng i att all arbetstid för lärarna är förlagd till skolan, tänk färdigt era tankar.
Driv istället på idén om att den svenska skolan ska ha tre terminer. Låt lärarna arbeta 40 timmar i veckan och ha vanlig semester på fem eller sex veckor. Det innebär i och för sig att lärarna också ska kunna ta ut semester när de vill, ska skriva upp all övertid – och få betalt för den – samt få kompledigt.
Det kommer inte att bli dyrt.
Det kommer att bli oerhört dyrt, då antalet anställda lärare måste bli större och övertidsersättningarna kommer att tvinga fram betydligt större skolbudgetar.
De största motståndarna mot ett skolår med tre terminer kommer därför inte att bli lärarna och deras fackförbund, utan föräldrar och elever; föräldrar kommer att prata om farorna med ”pressade” och ”utbrända” barn (när de i själva verket oroas över hur de ska ordna barnpassningen när deras ätteläggar har sina lov på ”fel” tider på året, alltså inte samtidigt som sommarsemestern) och den svenska skolan riskerar att utmålas som ”kall” och hård”.

Vi lever inte längre i ett bondesamhälle, barnen behövs inte hemma på gården för att hjälpa till, varken med att vakta djur eller rensa ogräs. Vi har pratat om detta med tre terminer tidigare, och det börjar bli dags att gå från ord till handling.

Monarkiskatt

Martin Ezpeleta föreslår att vi ska göra med monarkin som med kyrkan - införa en frivillig skatt där hågade som trivs med systemet med monarki och kungahus betalar, och de som tycker det hela är onödigt helt enkelt låter bli.

Jag föreslår att man inför en särskild och frivillig monarkiskatt.
Den som inte vill klippa av navelsträngen till medeltiden, betalar.
Vi andra slipper. Det funkar ju bra med kyrkan.
Det vore rättvist och demokratiskt. Två ord vi vanligtvis inte associerar med kungafamiljen.

Ett utmärkt förslag, jag instämmer helt och hållet.

Den farliga okunskapen

Bjästa är en vacker lite ort, den ligger mycket vackert, idylliskt skulle man rent av kunna benämna den. Den sortens ort man ofta hör småbarnsföräldrar prata om med längtan i rösten, den sortens ort dit man flyttar för att ge barnen en trygg uppväxtmiljö.

Men där finns okunskap. Där finns en präst som åtnjuter stort anseende i bygden men nu är rikskänd för sitt tydliga ställningstagande för den våldtäktsdömde unge mannen, och sin förmåga att inte ens tänka på den våldtagna flickan, och en rektor som är rikskänd bland annat för att hon inte ens klarar av att läsa texter på internet. Och där finns människor som inte förstår vad fingerade namn betyder, och därför tvingas nu ännu en ung människa fly undan mobben.

Alla Bjästabor är inte så grundligt okunniga som man kan få intryck av efter de senaste dagarnas mediauppmärksamhet, och Bjästa är inte unikt i något avseende. Denna okunskap, denna inskränkthet, denna provinsialism och detta förakt mot utsocknes tänkande och kunnande finns överallt. I små orter där genomströmningen av människor är liten, där den sociala kontrollen är järnhård och den som 'gör sig till', 'förhäver sig' och 'tror h*n är något' genom att studera och utbilda sig eller sticker ut genom att - ve och fasa - vara homosexuell drar förakt över både sig själv och sin familj.

Det finns bara en enda sak som hjälper här. Nej, inte några bibliska bestraffningar där de får 'känna på', inga hämndattacker eller avfolkningsprojekt. Det handlar inte om att vi 'andra' ska få våra primitiva känslor bejakade eller få känna oss präktiga.

Det som behövs är utbildning, och de vidgade horisonter som kunskap innebär. Det gäller i Bjästa, det gäller i Rödeby och det gäller i Stockholm. Okunskap kan endast botas med kunskap.

Inte så häftigt som hämdattacker med stora svärd, men bättre på lång sikt.

Vägd, mätt, värderad

Det är mycket skriverier och prat om prestationsprinsessor och glidarelever i de svenska skolorna just nu. Jag har också skrivit om det tidigare, och nu gör jag det igen.

Att det nuvarande betygssystemet är ett trubbigt och svårtolkat instrument är nog de flesta medvetna om. Det är oklart vad som betygssätts, det är oklart hur betygssättningen egentligen går till, det är oklart för den som tar emot eleven vad det satta betyget egentligen säger. Kopplingar mellan skolors status, lärares lön och tjänstgöring och betygssnitt har gjort betygssituationen än värre och luddigare än någonsin, och resultatet har blivit en konstant ökande känsla av osäkerhet hos eleverna - vad kommer på betygen, och vad kommer inte? Är provresultatet det viktigaste, eller prestationen i klassrummet? Hur tungt väger grupparbetesprocessen i jämförelse med de individuella inlämningsuppgifterna?

Somliga elever lägger ner enorm energi på att tolka lärarna, att försöka räkna ut vad varje lärare vill ha och leverera just detta till den läraren. Andra elever lägger energin på att lära sig saker och ting istället, väl medvetna om att de kanske inte kommer att få toppbetyg i alla ämnen men till freds med insikten att de kommer att ha kunskaper med sig. Ytterligare andra ger upp inför systemet, somliga högljutt protesterande, andra tyst och diskret.

Nu får vi en ny skollag, ett nytt system, förutsatt att de lyckas få ordning på saker och ting i regeringen, men så länge det gamla tänkesättet finns kvar hos lärare och skolledning, och inte minst hos skolpolitiker, lär skillnaden för eleverna bli marginell.

Debatten om glidarelever och prestationsprinsessor (de finns av alla möjliga kön, kom ihåg det) har initialt handlat mycket om vad vi kan göra för de stackars pojkarna som halkar efter, men börjar nu glida över till prestationsprinsessornas situation. De är, som mycket riktigt framhålls i artikeln i Aftonbladet, inte problemet, och de förtjänar inte att tvingas stå tillbaka för någon annan. De förtjänar både sina höga betyg och uppmärksamhet, beröm och stöd från oss omkring. De förtjänar dessutom en skola där de ges möjlighet att fokusera på sin egen kunskapsutveckling, en skola där lärarna är tillräckligt ämneskunniga för att kunna guida dem vidare, en skola där lärarna ser dem som individer och tror på dem. Och vet ni, glidareleverna förtjänar samma sak, liksom de högljutt protesterande och de tysta som gömmer sig.

Det är dags att vi slutar väga, mäta och värdera eleverna och övergår till att väga, mäta och värdera deras kunskapsnivå. Det är dags att vi slutar le överseende åt charmiga latoxar istället för att förvänta oss att de ska göra sitt bästa. Det är dags att vi slutar belöna fjäsk, trots att fjäsket smickrar vårt eget ego som lärare, och börjar belöna kunskapsutveckling. Det är dags att vi slutar bestraffa sunda protester och istället lyssnar till vad det är de säger.

Kort sagt, det är dags att vi väger, mäter och värderar vår egen insats, som skola. Vi ska förmedla och utveckla kunskap, inte stressa sönder eleverna.

Nätet och verkligheten

SvD skriver om hur barn och ungdomar lämnas ensamma på nätet och hur vuxna är blinda för nätmobbning. Givetvis är det den västernorrländska händelsen som utgör utgångspunkten, där rektorn framstod som osedvanligt velig och oinformerad när reporten ifrågasatte att varken hon eller lärarna tagit del av det som skrivits på bland annat Facebook.

Skolorna är för dåliga på att arbeta mot mobbning och förföljelse på nätet, trots att Skolverket kräver att så sker. Det menar samtliga experter som SvD har talat med.

–Det är ett stort fel, för det som händer på internet är en stor del av ungas liv. En kommentar eller en bild som läggs upp finns kvar på ett annat sätt, säger Johnny Lindqvist, som arbetar med ungdomskommunikation på kommunikationsbyrån Dist.

Psykologiprofessorn Ann Frisén, som forskar om nätmobbning, håller med om att skolorna är dåliga på att hantera mobbning på nätet:

–De vuxna är frånvarande och ingen säger ifrån. Barn och unga är lämnade ensamma.

Det ligger mycket i det. Vet ni att det faktiskt finns lärare som argumenterar att 'skolan ska vara en fristad från Internet'? Nej, det var inte tjugo år sedan detta sades, det är inte ens tjugo dagar sen. Det är en oacceptabel situation. Om det verkligen är som Bjästarektorn försökte hävda att lärarna helt enkelt inte kan använda internet utan behöver utbildning så bör samtliga sveriges kommuner genast åläggas att avsätta pengar och tid för sådana utbildningar.

Även Cecilia Nauclér, som är presschef på Bris, är kritisk mot skolans och vuxenvärldens syn på unga som trakasserar andra unga.

–Ofta ser man det som en konflikt mellan barn, men det är det inte. Det är en kränkning mot en person och det är kriminellt. Men skolornas åtgärder är ofta halvhjärtade och den utsatta blir inte alltid betrodd, säger hon.

Anders Ahlqvist, biträdande chef på it-brottssektionen vid Rikskriminalpolisen, menar att många – både offer och förövare – inte förstår att hot på nätet är lika allvarligt som andra hot.

–Internet är precis samma sak som i fysiska världen. Det är ingen skillnad i ansvarsfrågor och det verkar som att många har svårt att fatta det, säger han.

(Vilket plötsligt, helt utanför vad jag planerat att skriva om, får mig att undra om den hotfulle person som är huvudorsaken till att jag skriver halvanonymt fortfarande jobbar på den skolan han jobbade på då? Är om han är lika hotfull och otrevlig i verkliga livet, tro, eller om han också är en sån som beter sig som en rå sälle på nätet men visar upp trevligare sidor för sina nätovana kollegor? Nå, det lär vi aldrig få reda på, så tillbaka till det vi pratade om)

Anders Linder skriver också i SvD apropå Bjästasituationen om faran i att försöka låtsas att nätet inte är en del av verkligheten:

Samtidigt som Bjästa självklart är en väckarklocka för många när det gäller vikten av att vuxenvärlden inser att den måste engagera sig i internetkulturen för att faktiskt förstå vilken verklighet de unga lever i så visar de senaste dagarnas diskussion också hur lätt det är att gå fel i den här debatten.

För det räcker ju att kika på världen utanför nätsidorna för att se att den i det här fallet såg precis likadant ut där som på internet. De förfärliga digitala trakasserierna och den djupt obehagliga mobbmentaliteten var bara en spegel av den fysiska verklig- heten vilket manifesterades med nästan övertydlig symbolik i ortens kyrka, på skolavslutningen.

Internet är inte längre ett medium som är skilt från resten av världen. Det går inte att betrakta nätet som en separat företeelse som det går att gå in i, rota runt, fixa till och därmed tro att man har löst några samhällsproblem.

Att låtsas att nätet inte finns, eller är något litet nördintresse man kan bortse ifrån är ungefär lika verklighetsanknytet som att låtsas att Grönland inte finns. Vi kan inte längre bedriva en skola där rektorer velar runt och skyller på att de inte gått 'kursen', det är pinsamt och farligt.

Det krävs ingen IT-strategi, det krävs en uppgradering av skolornas datorparker och lite intresse för världen. När höstterminen börjar känner alla sveriges lärare till nätet, är vi överens om det?

Skolchefen och den sociala kontrollen

I Expressen uttalar sig skolområdeschefen i Ö-vik, Anders Fager, om Bjästaskolans agerande efter våldtäkten och orsakerna till den situation som uppstod. Den bild han väljer att förmedla är helt enkelt att den som rår för att det gått så långt som det gjort är mamman till den fjortonåriga flicka som utsattes för oral våldtäkt på en skoltoalett. Fager säger, enligt lokaltidningen Allehanda, att skolan gjort vad den kunnat:

Skolchefen Anders Fager hävdar att skolan inte har gjort för lite.
– Vi har bland annat haft temadagar om kamratskap och sex- och samlevnad. Vi har också samlat föräldrar och barn, en handfull elever, de som mamman och dottern tyckte gjorde sådana här saker. Det gjordes också några polisanmälningar om kränkningar, men de lades ner, säger han.

men, fortsätter Expressen:

en del av killarna som blängt kan ha blivit provocerade av att skolpersonalen agerat - och att det kan ha gjort det värre för Linnea.
Anders Fager använde ordet "överbeskyddande" när han pratade om Linneas mamma och hennes kamp för dotterns trygghet på skolan.
- Vi fick bort att de kommenterade och att de kanske gjorde gester och tecken åt henne. Och där kanske man hade kunnat accepterat att man fick ner det på den nivån. Längre kom vi inte, vi kunde inte få dem att sluta titta och snegla.

I många små, isolerade delar av samhället råder, som vi talat om tidigare, en hederskultur. Vem man är och vem som umgås med en avgör helt vilken handlingsfrihet man har, vilken respekt man åtnjuter och vilka rättigheter man har att ställa krav. Vi har tidigare sett hur vuxna och ungdomar tog ställning för pojken, hur bekantas bekantas ord hölls för sannare än DNA, antingen för att bekantas bekantas ord passade in i den världsbild man har eller för att det upplevs viktigare att hålla sig väl med rätt människor på orten än att ta ställning. Det vi ser här i skolområdenschefens ord visar andra sidan. Mamman till en våldtagen fjortonåring ställer krav på skolan att agera för att skydda flickan, och skolchef kommenterar:

- Om det varit en annan förälder kan jag lova att det här inte hade gått så långt, sa han

Så här ser denne skolchef ut:

Min tredje halva

Nej, kamrater och mötesdeltagare, det är varken nyttigt, utvecklande eller motiverande för mig att jag glömde min tredje hjärnhalva härom morgonen. Det är bara stressande. Jag tog inte alls illa upp av era kommentarer, och vill inte att ni ska känna er skamsna, men jag vill ta tillfället i akt och berätta om en sak:

Jag skämtar inte när jag talar om mig själv som tankspridd, det är blodigt allvar. Utan telefonen med kalender och larm, utan den förträffliga anteckningsfunktionen i densamma har jag ingen möjlighet att veta att jag inte glömt något inbokat möte, jag vet inte om vi hann med allt det vi skulle hinna med på förra lektionen, jag vet inte vilka som var där eller med vem jag haft utvecklingssamtal och med vem jag inte haft det.

Den telefon jag har nu har utan överdrift inneburit ett helt nytt liv för mig. Plötsligt ligger jag inte två steg efter hela tiden. Jag slipper ursäkta mig för bortglömda möten flera gånger i veckan, jag slipper ha ångest för att jag glömt mina anteckningar på okänd plats och de är helt borta, eller att jag ska förlägga kalendern eller glömma att uppdatera den på skolans nätverk eller den i papper. Kalendern i telefonen synkroniserar sig snällt med den på nätverket medan jag laddar dess batterier, det gör inget att jag glömmer sånt. Jag minns vad jag ska handla, eftersom jag har listan i telefonen i stället för kvar hemma på köksbordet. Jag behöver inte missa bussen eftersom jag har internet i telefonen och kan kolla när den går, trots att jag är inkapabel till att hålla siffror och därmed busstider i huvudet. Och tack vare att jag slipper oroa mig för allt detta har min vardagsstressnivå sjunkit många nivåer, och mitt närminne börjat fungera bättre än det någonsin gjort tidigare.

Jag kan inte i ord förklara vilken lättnad det är.

Jag minns fortfarande inte födelsedagar eller helgdagar, jag glömmer varför jag gick till förrådet och hämtar papper till skrivaren när det är whiteboardpennor jag behöver, jag glömmer att lämna in tidrapporter men det är en mycket liten del av den ständiga ångesten över allt jag glömde bara för ett år sedan.

Att käckt säga att det var bra för mig att vara utan telefonen en dag är jämförbart med att säga till en synskadad att det var bra och utvecklande för honom att vara utan sin käpp en dag. Han hade sannolikt överlevt det, precis som jag överlevde dagen, men det hade varit en kamp och han hade fungerat många gånger sämre. Tankspriddhet kan verkar vara en lustig bagatell, men tro mig, den är ett dolt handikapp av rang.

Svensk hederskultur

En högstadieskola, ja, en hel västernorrländsk by vänder sig nästan mangrant mot en fjortonårig flicka. Vuxna människor, män såväl som kvinnor, tar ställning emot henne, uttalar sig öppet i media om att hon är en lögnare. De har hört, 'via bekantas bekanta', att hon varit ute efter hämnd, att hon velat det själv. Byskvallret har spritt sig ut över landet och vuxna människor tar rykten för sanning och uttalar sig om hennes beteende. De uttalar att de vill misshandla henne, tortera henne, de önskar att hon ska våldtas ytterligare för att 'lära sig en läxa'. Till slut lyckas de driva henne från byn, hon flyttar 50 mil bort men det är inte över.

Han dömdes, bland annat på sitt eget detaljerade erkännande, vittnesmål från lärare och rättsintyg, i både tingsrätt och hovrätt, till våldtäkt.

Hon dömdes, av byborna, vuxna och ungdomar, till en tillvaro i skam. Andra ungdomar berättar om hur det var helt tyst omkring henne, ingen pratade med henne.

Han är en 'fin kille', en 'schysst kille'. Hans mamma driver en intensiv kampanj på nätet för att fria sin lille pojke, hans uppdykande på skolavslutningen (ett brott i sig eftersom han har besöksförbud mot flickan) beskrivs av byprästen Lennart Kempe som en 'stark demonstration'. Han, den populäre, snygge, charmige pojken som satte sig på en fjortonårings armar och tvingade henne att suga av honom, som enligt egen utsago 'sprutade sin sats i hennes ansikte', lyfts i filmen från kyrkan fram som en återvändande hjälte. Han får applåder och kramar av både lärare och elever. Prästen blinkar förvirrat när han får frågan om hur han tror detta känns för flickan. Det har han inte tänkt på.

På kvällen våldtar pojken ytterligare en flicka. Denna gång finns fysisk bevisning, men DNA är något som viftas bort av byborna. De 'har hört' att det räcker med samma ögonfärg, de 'har hört' att det var ett väldigt svagt DNA-prov. Än en gång fäster de mycket större vikt vid vad de 'har hört' av 'bekantas bekanta' än vid vad som faktiskt kommer fram i rättegången. Grannars ord väger tyngre än alla DNA-kedjor i världen i kulturer som dessa.

Han dömdes, ytterligare en gång på mindre än ett år, till våldtäkt i både tingsrätt och hovrätt. Han genomgår just nu ett behandlingsprogram.

Även denna flicka dömdes, av byborna och deras svans på nätet, till en tillvaro i skam. Ungdomar berättar hur de ropade 'hora' efter henne.

Prästen och rektorn som uttalar sig i reportaget visar ett oförstånd och en okunnighet som rimligen borde betraktas som direkt tjänstefel. Deras agerande har gjort situationen många gånger värre för flickorna, och sannolikt även för den pojke de så gärna vill skydda.

Vi har inte tagit många steg ut ur medeltiden här i Sverige, hederskulturer lever och frodas. Är det inte dags att vi går in i den moderna tiden, där DNA är tyngre bevis än grannars skvaller; där en våldtäktsman, oavsett hur snygg och charmig han än må vara, får behandling istället för hjältestatus i bygden; där en våldtäktsmans anhöriga får stöd och terapi de också och slipper försöka hantera sin bitterhet genom att sprida etter mot våldtäktsoffret på Facebook; där skam inte används som ett vapen.

En viktig röst

Din enskilda röst gör faktiskt skillnad. Jag vet att det inte alltid känns så, att det ibland känns som att du ropar i ödemarken eller att din röst inte alls hörs. Men den gör faktiskt skillnad.

Så använd den väl.

Minns att för en enda röst måste motståndarsidan ha två. En för att uppväga din röst, och så en till för att väga över. Så du är viktig. Dubbelt så viktig som motståndarna.

Jo, jag vet att jag är lite tjatig om detta, men jag blir så ledsen varje gång jag hör någon säga att just deras röst inte gör någon skillnad, att just de är betydelselösa att jag inte kan hålla tyst.

För du gör skillnad. Du är betydelsefull.

Ett straight under!

"Det är ett under att det finns straighta kvinnor", utbrast en ung man idag i ett ögonblick av klarsyn, "de luktar så gott och är så mjuka, och ändå lägger de sig frivilligt bredvid någon som luktar som män gör! Vi borde tacka dem!"

Med tanke på hur svårt det ibland tycks att se likheterna mellan könen snarare än skillnaderna så ligger det nog en del i det han sa. Det är strängt taget inte mycket mindre än ett under att vi står ut med varandra, inte bara män och kvinnor utan människor överhuvudtaget.

Vilken tur att vi besitter den intellektuella förmågan att faktiskt sätta oss in i andra människors situation, så att vi härdar ut att leva tillsammans här i världen.

Bamse och samarbetet

Scaber Nestor påminner om det fackliga löftet. Det tål att upprepas:

Vi lovar och försäkrar
att aldrig någonsin
under några omständigheter
arbeta på sämre villkor eller till lägre lön
än det vi nu lovat varandra.

Vi lovar varandra detta
i den djupa insikten om
att om vi alla håller detta löfte
så måste arbetsgivaren
uppfylla våra krav!

Det är som Bamse brukar säga: många små tillsammans är starkare än en ensam stor.

Vart är vi på väg, egentligen?

Jag har en envist gnagande känsla av brådska när jag tänker på politik. En känsla av att valet i höst gäller så mycket mer än den kommande valperioden, att det är viktigare än det någonsin varit att vi faktiskt går och röstar. Att vi använder oss av rösträtten, inte tar den för given utan faktiskt visar att den är viktig, och spelar roll. Att vi, människor, är viktiga och spelar roll.

Kom ihåg att oavsett om du är fattig eller rik, högutbildad eller saknar gymnasiekompetens, har hög status i samhället eller befinner dig så långt nere att du tillhör dem som håller stegen på plats snarare än dem som klättrar så räknas din röst lika tungt som Reinfeldts. I valet är en röst en röst, oavsett vems den är.

Gå och rösta. Om du aldrig gjort det tidigare så gör det i höst.

Du är viktig.

Slut på energi

Ibland händer det sig att energin och kraften bara tar slut. Man faller ihop i en trött och ledsen hög, och orkar inte något alls. Det händer oss alla ibland, man är inte misslyckad som människa för det.

Men det är viktigt att man kommer ihåg, även när det händer, att man får lov att be om hjälp. Även när man befinner sig i den trötta ledsna högen. Särskilt när man befinner sig där, faktiskt.

Ville bara få det sagt.

Pojkar och flickor och mönster och sånt

På ett tåg på väg från söder till norr funderar jag och förundras en gnutta över hur diskussionerna kring det här med pojkar och flickor i klassrummen går. Att det finns olika, tämligen könsspecifika, mönster är de flesta rätt överens om men vad det beror på är inte fullt lika enkelt att sätta fingret på.

Somliga håller blicken stadigt i skrevhöjd och förklarar allt med sex och sexuellt spel, andra talar om att lärare inte bara tillåter utan faktiskt också uppmuntrar dessa mönster.

Ytterligare andra talar om behovet av manliga förebilder i skolan, föreslår könsuppdelade skolor där unga män och kvinnor överhuvudtaget inte skulle mötas i klassrummet för att slippa bekymra sig om hur det andra könet betraktar en.

Jag förvånas dock över diskussionens begränsningar - skolan existerar inte i en bubbla, den ingår i den kontext som är det svenska samhället. På stationen i väntan på tåget noterade jag präktiga medelålders män som tydligt markerade sin närvaro med högljudda skratt, yviga gester och en ogenerat hög samtalston där ingen i närheten kunde missa deras samtal, och därigenom informerades om hur viktig deras resa var.

Förbi denna högljudda grupp tassade kvinnor, enskilda och i små försynta grupper. De drog sina effektiva väskor på hjul efter sig, vinkade till varandra, log och hälsade. Samtalen fördes med vänligt diskreta röster, gesterna var ekonomiska och inkluderade bara den talande och möjligen den tilltalade.

Detta var ingen unik situation, tvärtom - alla har vi sett ungefär motsvarande situation gång efter gång, inte sant? Det finns ett etablerat mönster i samhället för hur man uppför sig utifrån vem man är och var man befinner sig. Unga människor ser detta, imiterar och tar efter.

Vill vi ändra på hur pojkar och flickor uppför sig i klassrummet? Är vi alldeles säkra på att det är i själva klassrummet vi kan åstadkomma detta isåfall? Kanske borde vi lyfta blicken och se på hur samhället utanför ser ut, det samhälle barn och ungdomar växer upp i, och fundera på om vi kan och vill ändra det först.

Mats på Tysta Tankar, Christermagister och Ann-Marie Körling är några av de bloggare som tar upp ämnet.