Artisten och läraren

Jag hade glädjen att bevista en mycket trivsam söndagskonsert idag, sång och orgel i skön harmoni. Inte visste jag att det fanns en sån maffig orgel i den kyrka som ditintills bara utgjort en rätt anonym busshållsplats på vägen till den busshållplats där jag flera gånger i veckan byter buss, där ser man var mycket man kan upptäcka i vardagsmarkerna. Att kyrkan därtill håller sig med svarta lampkronor och dramatiska fönster bakom altaret ger ytterligare plus i kanten.

På vägen hem filosoferade jag över de likheter som faktiskt finns mellan artister och lärare. En god artist är, bland annat, en artist som, oavsett om där är 20 000, 550 eller 20 personer i publiken, gör sitt yttersta för att ge var och en av dessa en så bra föreställning som möjligt. H*n har givetvis en viss talang och en inrepeterad repertoar också att dela med sig av, och gör detta med liv och lust oavsett storleken på publiken eller var scenen råkar befinna sig.

På samma sätt bör vi lärare alltid sträva efter att, oavsett om vi står inför en full klass ivriga elever eller där bara är fem elever närvarande, sträva efter att ge dessa elever en så givande lektion som möjligt. Det är så lätt att man blir uppgiven och ledsen över att så många är frånvarande, och det går helt orätt ut över de som faktiskt är närvarande. Om man istället lyckas lägga fokus på dem som är där, gläds åt att de kommit och därigenom visar att de är intresserade av ämnet, och gör sitt bästa för att ge dem så mycket kunskap och en så god lektion man någonsin kan finns chansen att de berättar detta för dem som inte var där, och nästa lektion har man istället sju förväntansfulla elever närvarande.

Elever pratar ju med varandra, precis som vi lärare (jo, kära elever, det gör vi faktiskt) pratar om klasser och elever. Därför har vi allt att vinna och intet att förlora på att faktiskt ge även en klass där åttio procent av eleverna är frånvarande så stimulerande och intressanta lektioner som möjligt, även om det känns tröstlöst.

Nätverk

Var på nätverksträff för första gången i afton. Ja, första gången med detta närverk, alltså. Det är så härligt att träffa människor som tänker klokt, att lyssna på dem, prata med dem och höra dem prata med varandra.

Mer sånt!

Den viktigaste frågan

Varför?

Sluta aldrig fråga varför.

Frågor på det?

Lite skolflum är bara bra

I dagens Express påvisar Johannes Forssberg hur stor skillnad det är i kunskap mellan elever som gått i en skola där nationella prov, katederundervisning och strikt styrda ämneskunskaper råder, Forssberg tar det kinesiska skolsystemet som exempel, och elever som gått i en skola där analys, friare arbetssätt och ämnesöverskridande undervisning, Forssberg tar det svenska skolsystemet som exempel, råder. Flertalet elever i det förra, av kinesisk modell, kan vara i besittning av enorma mängder ämneskunskaper och kunna svara på många direkt ställda frågor, men ställda inför mer komplicerade problem där de förväntas tänka utanför ramarna tvekar de och misslyckas ofta. De saknar den styrka många elever i det senare systemet, det av svensk modell, besitter: förmågan att ställa egna frågor, analysera och använda sin fantasi till att dra slutsatser utöver de givna, prova sig fram och kunna se ett fallerat försök inte som ett misslyckande utan ett sätt att utesluta en teori.

I det kinesiska skolsystemet, skriver Forssberg, "finns inget eget arbete, inget elevinflytande och ingen föreställning om att skolan är till för att dana självständiga personer" nej tvärtom, förklarar han: "Så länge Kina är vad det är i dag - en gigantisk fabrik - har man stor glädje av ett utbildningssystem som producerar kunniga robotar" och just där ligger problemet: "om landet ska bli en innovativ ekonomi måste barnen lära sig att fantisera"

Och jag kan inte annat än fundera över vilken slags medborgare Björklund tänker sig att skapa? För visst är det bra med analyserande, reflekterande, kreativa människor som ifrågasätter, filosoferar, vrider och vänder på saker och ting och sätter ett i samband med ett annat, i all synnerhet om de har en grundlig kunskapsbas att ta avstamp ifrån, men ack, de är svåra att kontrollera, fritänkarna! De går sin egen väg, de ställer besvärliga frågor och lyfter fram jobbiga tuvor av fakta som ibland stjälper det prydligaste politiska lass rätt ner i diket. De drar fram besvärliga skelett ur garderober och får dem att dansa på borden. Sånt gör en politikers tillvaro jobbigare.

Elever, medborgare, människor i landet och världen, ett råd från mig till er: sluta aldrig ifrågasätta. Fråga varför, hur och för vem, varifrån och varthän, när och hur länge? Acceptera inte stillatigande, varken pålagor eller direktiv, om ni inte är grundligt klara över syfte och vem som ligger bakom och godtar båda. Lita inte på någon som utger sig för att veta allt, oavsett om denne är politiker, myndighetsrepresentant eller lärare.

Och lärare, gläds åt och med den där besvärliga frågvisa eleven som aldrig tycks nöjd med det svar h*n får.

Kan vi vara överens om det?

Om elever

Hej lärarkollegor,

Ni vet de där eleverna som har svårt att sitta stilla i klassrummet? De där som alltid pillar med något sådär irriterande, jonglerar med pennan t ex, plockar med saker i väskan, pillar med mobilen, fipplar med saker och ting under bordet, småsnackar med bänkgrannen, klottrar på papperet istället för att skriva av det som står på tavlan. De där eleverna som inte, hur många gånger man än säger ifrån, lägger ner pennan, mobilen, håller tyst, tar upp händerna på bordet och fokuserar på det vi lärare pratar om istället! Känner ni igen dem? Ni har dem också i era klassrum? Jag trodde nästan det.

Låt dem hållas. Stör det att de fipplar med just det de fipplar med så ge dem något annat som inte låter om sig, det finns små mjuka bollar fyllda med plastkorn som inte låter något alls, t ex, kostar en tia i leksaksaffärerna, det finns såna där hjärnor och dödskallar och demonskallar och vad det nu är som är fyllda med någon slags gelemojs som man kan forma om hur mycket som helst, det finns suddgummin istället för pennor och det finns säkert annat jag inte kommer på just nu.

Det är nämligen ofta så att dessa elever behöver ett utlopp för sitt rörelsebehov, de behöver få hålla sina fingrar sysselsatta för att kunna slappna av och lyssna. Om de tvingas hålla fingrarna stilla och titta mot tavlan på ett uppmärksamt sätt så är det där fokuset hamnar - på stillasittandet och tittandet i rätt riktning. De kommer inte att höra ett ljud av det som sägs, inte se ett ord av det som står på tavlan, inte dra en slutsats eller kunna svara på en fråga för hela deras koncentration kommer att ligga på att vara stilla. En tankeloop i hjärnan - sitt stilla inte pilla sitt stilla inte pilla sitt stilla inte pilla - kommer att blockera all input.

Och det var ju inte alls det vi ville uppnå, eller hur?

Låt dem hållas och gläds åt att de funnit en strategi för att kunna balansera rörelsebehov mot kravet på att fokusera och lyssna.

Värt att testa, inte sant?

/Morrica

Skolinspektör

Skolinspektionen hyr in holländska skolinspektörer för att granska undervisningen i engelska i svenska grundskolor. Ett trettiotal grundskolor runtom i Sverige kommer att få besök av inspektionen, berättar DN, och det holländska inslaget motiveras såhär:

Vi vill lära oss hur andra länder gör sin skolinspektion. Och så vill vi satsa på internationalisering och själva bidra med kunskapsöverföring, säger Carina Abréu, avdelningschef vid Skolinspektionen i Göteborg som leder projektet.

De holländska inspektörerna kommer att börja sitt inspekterande först efter jul, först ska de få tid att sätta sig in i det svenska skolsystemet, och de svenska inspektörerna som också kommer att delta i projektet kommer att få tid att åka till Holland för att studera hur holländarna granskar sina skolor på plats.

De svenska lärarfacken är kritiska, Metta Fjelkner, ordförande i Lärarnas riksförbund, säger enligt SvD och Aftonbladet:

Jag ifrågasätter hur ett holländskt företag ska kunna läsa in sig på svensk skola. Vilka förutsättningar har de att bedöma svensk skola och vad ska resultatet användas till? säger Metta Fjelkner, ordförande för Lärarnas riksförbund.

Det är relevanta frågor. Vad ska resultatet användas till? Enligt DNs artikel är motivet

Vi vill lära oss hur andra länder gör sin skolinspektion. Och så vill vi satsa på internationalisering och själva bidra med kunskapsöverföring, säger Carina Abréu, avdelningschef vid Skolinspektionen i Göteborg som leder projektet.

Skolinspektionen är en ny myndighet vars mål för verksamheten, enligt deras egen hemsida, är:

att bidra till alla barns och elevers lika rätt till god utbildning i en trygg miljö, där alla når maximala resultat och minst godkänt i alla ämnen. Enligt Skolinspektionens regleringsbrev ska myndigheten bedriva verksamhet inom två verksamhetsgrenar – tillståndsprövning respektive tillsyn och kvalitetsgranskning.

De holländska inspektörerna torde sortera under kategorin tillsyn och kvalitetsgranskning, så låt oss titta närmare på vad som står i det stycket:

Inom tillsyn och kvalitetsgranskning ska Skolinspektionen bland annat

• bidra till ökad måluppfyllelse, kvalitet och likvärdighet,
• regelbundet och med utgångspunkt i en risk och väsentlighetsanalys granska kvaliteten i och utöva tillsyn över huvudmän och verksamheter,
• kommunicera resultat från tillsyn och kvalitetsgranskning

Så vad har då Skolinspektionen själv att säga om det holländska besöket?

Det är det holländska utvärderingsinstitutet Cito som har fått i uppdrag att granska undervisningen i engelska i årskurserna 5 och 9 på ett trettiotal grundskolor i hela landet. Cito var från början ett statligt institut som privatiserades 1999. Idag är Cito en av de internationellt främsta institutionerna för mätning och utvärdering av utbildningsverksamhet. Cito har verksamhet i många länder med kontor bland annat i Tyskland, USA och Australien.

Skolinspektionen kommer ha ett övergripande ansvar för granskningen och fattar alla myndighetsbeslut, till exempel beslut om att rikta kritik mot en skola. Ansvaret för projektet ligger hos Skolinspektionens avdelning i Göteborg. Två av Skolinspektionens tjänstemän leder projektet, de kommer att arbeta nära Citos personal och till exempel följa med på skolbesök.

Jag förstår att Fjelkner och Eva-Lis Sirén, ordförande i Lärarförbundet, är irriterade på att inte ha fått information. Det borde de givetvis ha fått.

Men projektet som sådant är inte så dumt. Det är lätt att bli hemmablind, och nya ögon ser saker vi själva inte ser. Frågan 'voffor gör ni på detta vise'?' kan kännas kritisk och jobbig men den är väldigt nyttig, ty den tvingar oss att granska det vi tar för givet. Kanske finns det moment i vår undervisning som en gång i tiden fyllde en viktig funktion, som en gång ingick i en helhet men som sedan bara hängt med och nu inte tillför något, bara fyller ut tid? Det är lätt att missa sånt när man går i sitt dagliga värv.

Svenska lärare är ofta duktiga på att ge feedback och konstruktiv kritik, men lika ofta innerligt känsliga för att själva ta kritik, vare sig den är befogad eller inte. Hänger detta ihop med den ställning skolan och lärarna har i samhället idag? Osäkra människor har ofta svårt att ta kritik, hur konstruktiv den än är, då de upplever den som en bekräftelse på osäkerheten snarare än förslag på förbättringsområden och gärna reagerar antingen med att gå i försvar eller förnekelse.

Finns det en risk att detta är grunden till den skepsis som möter de holländska inspektörerna?

Magister Nyman, Roger Haddad, Gerdaus skolblogg, Dr Cai och Rektorns Blogg skriver också om de holländska inspektörerna från olika synvinklar.

Uppdatering: Jimmy Mannung från Lärarförbundet är vänlig nog att i kommentarerna nedan låta oss ta del av Lärarförbundets TT-meddelande. Tack!

En hemsk fundering

Jag har grubblat och grubblat på om jag skulle skriva detta, och i så fall hur. Risken att någon tar illa vid sig och känner sig utpekad och smått kränkt är stor, men då får det vara så. I bästa fall skriver den som eventuellt upplever sig utpekad något om saken i kommentarsfältet så att vi kan prata vidare om saken.

Det är mycket diskussoner kring skolan just nu, och jag har intrycket att de flesta är rätt överens om att den svenska skolan i dagsläget inte fungerar fullt ut så bra som den borde kunna göra. Orsakerna är många, de som oftast nämns är för stora klasser, för lite resurser, politiker som inte är insatta och fattar huvudlösa beslut och personal, ffa lärare, som av varierande orsaker inte gör ett tillräckligt bra jobb.

Var gång lärarnas betydelse kommer upp på agendan dyker där upp röster som indignerat förklarar hur svårt, för att inte säga omöjligt, det är att göra ett bra jobb under de förutsättningar som råder! Vet någon hur mycket som krävs av lärare i skolan idag? Vet någon hur de springer, hur mycket det gör utöver att undervisa? Förstår någon hur de uppoffrar sig för barnens bästa?

Visst ligger det sanning i detta, dagens lärare har fått fler arbetsuppgifter på sitt bord som tidigare skötts av andra yrkesgrupper. Både städning, kopiering, logistik och administration har hamnat på lärares bord, och lärare har bitit ihop och kämpat på, och går idag på knäna många gånger.

Och då är det kanske elakt av mig att undra, men jag kan inte låta bli, om det inte kan vara så att det finns en och annan som faktiskt på något avigt vis trivs med detta? Som någonstans mår lite bra av att känna att det är rättfärdigt att klaga? Som går omkring och känner sig som en martyr och i smyg faktiskt trivs med att kunna framhålla sitt slit? Som, om jag ett ögonblick får uttrycka mig grovt, trivs med att känna att h*n har rätt att gnälla?

Kan det vara så? En eller annan groda som faktiskt gillar värmen?

Behöver vi göra något åt saken?

Vad, i så fall?

Prov - what is it good for?

Lärare klagar ofta över att eleverna frågar "kommer det här på provet?" och inte alls vill förstå att de bör lära sig saker och ting för sin egen skull, inte för provets skull. Eleverna i sin tur klagar på att lärarna bara tittar på proven, och inte alls på vad eleven presterat på lektionerna, eller omvänt - att de har ju skrivit jättebra på alla prov och ändå får de inte högsta betyg.

Det verkar inte som om systemet med prov fungerar riktigt som det är tänkt. Är det verkligen ett bra sätt att lära sig? Ger det eleverna en stabil bildningsgrund att stå på, en hållbar referensram att ställa nya kunskaper i relation till, ökar elevernas förmåga att analysera information de möter när de lär sig att tänka i korta steg, från prov till prov, och att sedan slänga stora delar av det som stoppats in i korttidsminnet när de går vidare till nästa prov?

Jag är skeptisk.

Finns det ingen bättre väg att gå? Det finns ju så många alternativa sätt att kontrollera vad eleverna förstått och inte förstått, det finns många andra sätt att redovisa sina kunskaper, och framförallt så finns det andra sätt att befästa sina kunskaper så att man bygger sig den stabila bildningsgrund man har glädje av hela sitt fortsatta liv.

Vad tror ni? Fyller prov den funktion vi gärna vill tro att de fyller, eller är de bara ett gammalt ineffektivt system som blivit kvar?

Lärare är väl också människor? Ja, det är just vad de är

Jag skrev igår lite om det faktum att lärare, precis som t ex poliser, på många sätt är offentliga personer. Jag skrev det som en utveckling av min kommentar hos Jag ska bli lärare men uttryckte mig lite illa, eftersom mina ord tolkades som att lärare bör vara mönstermedborgare, prydligt perfekta ut i ögonfransarna.

Och så var det inte jag tänkte, snarare tvärtom, egentligen.

Det jag tänkte när jag skrev

Som lärare är man i allt väsentligt en offentlig person. Att vara offentlig person innebär att man har ögon på sig även när man inte direkt befinner sig i sin yrkesroll, i synnerhet när man befinner sig i det offentliga rummet

var istället att man som lärare vinner mycket på att vara sig själv, så långt det är praktiskt möjligt, i klassrummet och bland kollegorna. Man kan tycka att det känns onödigt och fånigt att behöva säga rent ut att man t ex är homosexuell, tillhör Jehovas Vittnen eller att man på hobbybasis spelar i ett dansband. Det är väl inget som påverkar ens arbete, man är inte sämre på att lära ut konsten att trassla upp en ekvation för att man tillhör en speciell församling, eller sämre på att lära eleverna göra volter för att man är basist i ett dansband, eller hur? Givetvis inte, precis som det gör fullkomligt detsamma om man lever tillsammans med Anna eller Erik.

Men, för det finns ett men. Den lärare som valt att inte berätta om exempelvis sin homosexualitet löper ständigt risken att någon ser att h*n lever tillsammans med en person av samma kön, och att ryktet börjar gå. Och vips är det som egentligen är fullkomligt irrelevant i sammanhanget en stor sak, och frågan varför personen inte sagt något börjar viskas bakom ryggen på läraren.

Har man däremot varit öppen med det från början, redan vid anställningsintervjun, så har man tagit udden av skvallret. Jag menar inte att man ständigt ska prata om saken, såklart, den är trots allt en rätt oviktig detalj, det räcker gott med att vara sig själv så att man inte riskerar att ens yrkesjag rätt som det är frontalkrockar med ens privata jag. I synnerhet för den som, i likhet med poliser och lärare, har ett yrke där människors bild av vem h*n är ett arbetsverktyg finns det mycket att vinna på att spela med öppna kort, att hitta en balanspunkt där h*n kan vara sig själv och undvika, så långt det går, att försöka leva upp till en bild av perfektion, samtidigt som h*n minns att för elever, föräldrar och framtida arbetsgivare är och förblir h*n läraren även vid fruktdisken på Konsum.

När man funnit den balansen, då blir man en hejdundrande förebild kan jag lova!

Lärare i offentligheten

Jag kommenterade på ett inlägg i Jag ska bli lärares blogg, men beslöt mig för att fylla på tankegången lite här:

Som lärare är man i allt väsentligt en offentlig person. Att vara offentlig person innebär att man har ögon på sig även när man inte direkt befinner sig i sin yrkesroll, i synnerhet när man befinner sig i det offentliga rummet.

Elever noterar om man köper mellanmjölk eller lättmjölk, de noterar vilka filmer man ser på bio och de noterar vilka butiker man handlar sina kläder i. Så är det bara. För elever är man alltid Läraren, oavsett om det är mitt i sommaren och man har sommarlov eller det gått tjugo år sedan eleven lämnade skolan. Hur man agerar privat, oavsett om det är på krogen eller i affären, påverkar hur eleverna bemöter en i skolan. Den lärare som väljer att gå ut och supa i skallen i bitar bör inte bli förvånad när de elever som ser detta bemöter honom eller henne annorlunda i klassrummet i fortsättningen, hennes eller hans agerande har helt enkelt ändrat deras bild av honom eller henne.

Internet är en del av det offentliga rummet, även Facebook och Twitter, bloggen och kommentarsfältet i dagstidningarna är en del av det offentliga rummet. Det är lätt att falla i den än idag frekvent förekommande fällan "Internet är lika privat som mitt vardagsrum". Det får konsekvenser, precis som det får konsekvenser om man glömmer bort att torget är ett offentligt rum och inte ens eget vardagsrum, oavsett om man sen tycker det är rimligt eller inte.

Jag har intrycket av att detta är en del av lärarrollen som gås förbi med tystnad eller åtminstone näst intill i lärarutbildningarna, men jag kan ha fel. Jag tror livet skulle bli lättare för många unga lärare om man åtminstone nämnt det, för en och annan kan det annars komma som en obehaglig överraskning rätt som det är.

Lärmiljö

Klassrum ser ofta väldigt lika ut. Bänkar och stolar för eleverna, en whiteboard eller i förekommande fall en smartboard för läraren, och eleverna placerade i första hand för att alla ska kunna se whiteboarden och läraren där framme. Nästan oavsett ämne ser klassrummen ut så, med små variationer.

Betyder det att vi en gång för alla funnit den optimala pedagogiska klassrumsplaneringen och dito möbleringen? Eller betyder det att vi än en gång trillat dit på 'så har vi alltid gjort'?

Det är klart att det är praktiskt med skrivplatser till alla elever när det måste skrivas, och det är klart att det är viktigt att alla ser vad som skrivs på tavlan. Men det är inte alltid det behöver skrivas på tavlan, och samtalet, det viktiga, oundgängliga samtalet, är ofta svårt att få någon riktig fnutt på i standardmöblerade klassrum.

Det finns alternativ. Inte för att ersätta, men för att komplettera. Se hur Robert Frost och hans elever förlorar sig i samtal kring det de just läst, i otvungna soffor och smått hemtrevlig miljö:


Visserligen sitter de alla vända mot Frost, men nog inbjuder sofforna till tämligen otvungen samtal, även studenterna emellan? Att de ser lite uppstyltade ut på bilden skyller jag på att de blir fotograferade.

Pelargångar inbjuder också till samtal, långsamma vindlande krokiga finurliga underfundiga kloka filosofiska samtal, samtal om statsskick, om böcker, om filmer, om livet och framtiden, om historia, religion och kultur. Varje skola behöver en pelargång eller flera, gärna en där man faktiskt kan gå runt utan att störa andra alltför mycket, och utan att bli alltför distraherad av världen omkring, likt den i Lyceum, men även raka fyller sin funktion.



Har man inga pelargångar att tillgå kan en vacker skolgård, gärna med tillhörande äppelträdgård, vara en god ersättare till pelargången:



Det är sommarlov nu. Låt oss fundera över våra lärmiljöer inför hösten. Kan vi variera den traditionella klassrumsmöbleringen för att göra inlärningssituationen för eleverna ännu bättre?

Björklund, vi behöver prata - igen

Jag läser i SVD en recension av boken Genans och värdighet av Dag Solstad. Boken är säkert givande på sitt sätt, det är jag övertygad om, men jag har inte läst den så vi lämnar den därhän så länge och koncentrerar oss istället på recensentens avslutande avvikelse:

Häromveckan meddelade regeringen att gymnasieskolan helt och hållet ska underkasta sig arbetsmarknadens krav. En konsekvens av detta är att eleverna på de praktiska programmen inte längre ska läsa skönlitterära böcker under engelsklektionerna, de ska läsa bruksanvisningar

Detta, Jan, måste vi prata om. Varken du eller arbetsmarknaden vet vad ni pratar om här, det är tydligt. Arbetsmarknaden vill ha arbetare som kan ta till sig en facktext även om den är skriven på engelska, och har uttryckt något som du tolkat som att de anser att vägen till detta går genom att öva eleverna intensivt på just detta moment.

Så är inte fallet.

För att eleverna utan större mankemang skall kunna tillgodogöra sig en facktext behöver de, utöver att känna till adekvata fackuttryck, en hyggligt driven engelsk läsförståelse, något som övas upp genom att läsa sammanhängande texter. De behöver också kunna uttrycka sig, både i skrift och i text, samt förstå talad engelska även om talaren haltar fram. Ett språk är mer än en glosrad på ett papper, käre Jan, och i en allt mer internationaliserad värld är det ett handikapp att inte ha en brukbar engelska.

Jag förstår fullt ut att du har svårt att hinna sätta dig in i denna fråga, så slappna istället av och lita på att engelsklärarna vet vad de gör. Och du, byt ut dina medhjälpare, de lurar dig och får dig ibland att se rätt dum ut. Och det vill du väl inte?

Björklund och tonårspojkar igen

Under det senaste året har vi flera gånger fått ta del av utbildningsminister Björklunds åsikter om tonårspojkar. Han har inte försummat något tillfälle att framhålla deras farlighet, oavsett om diskussionen gällt högstadieskolor, mellanstadieskolor eller flickor i förskolan ventilerade han sin oro över hur dessa horder av hotfulla högstadiepojkar härjar hejdlöst. Det blev till ett skämt, alla visste att förr eller senare skulle utbildningsministern dra fram detta kort, och skämtet gick så småningom över i en misstanke och ett viskat rykte kring att det kanske är mer än bara rädsla från tonårstiden som ligger bakom denna fixering och fascination inför dessa unga män.

När han nu byter anslag och istället lägger fokus på en annan grupp elever ligger minnet av hans tidigare orerande kvar som ett eko. I varje samtal kring det som i media benämns elitklasser orsakar återklangen av Björklunds utfall en känsla av att utbildningsministern, och via honom hela utbildningsdepartementet, ja kanske hela regeringen, har som mål att lyfta upp en grupp elever på bekostnad av en annan, att avsikten är att ta resurser från vanliga klasser och ge till elitklasserna. Det finns också en obehaglig känsla av att elever från regeringshåll delas upp i fina och mindre fina grupper, grupper värda att satsa på och resten.

Det känns som att vi i Björklund har en utbildningsminister som har förvånandsvärt liten insikt i det område han satts att styra, utan betraktar allt enbart och uteslutande utifrån sin egen erfarenhet som skolelev. Även hans goda förslag känns omedelbart maskstugna av det han tidigare visat upp, sagt och gjort.

Det är tråkigt.

Varfördå skola för?

Skolans uppdrag är, enkelt uttryckt, att föra vidare de kunskaper den äldre generationen erövrat till den yngre generationen så att den yngre generationen har ett basläger att utgå ifrån, en plattform att bygga vidare på och erövra nya områden utifrån. Först genom att dela med sig av baskunskaperna, läsning, skrivning, matematik, språkkunskap, datorkunskap, helt enkelt de verktyg eleven behöver behärska för att på ett hanterligt sätt erövra nya kunskapsbaser.

Därefter, när eleven erövrat dessa färdigheter genom mångahanda varierande övningar, bör eleven ges del av de kunskaper som samlats ihop genom årtusendena. Det är ett stort projekt som kräver att man får tillgång till alla discipliner, även de konstnärliga, att man får tillgång till material av hög kvalitet, hög aktualitet och stor variation, samt kunniga och generösa vägledare som ges möjlighet att fokusera på sin uppgift utan att behöva oroa sig för resurser eller annat trams.

Pedagogisk förebild

Tänkte att kanske är det någon som skulle finna det intressant att stifta bekantskap med en av mina pedagogiska förebilder?

Internet

Föreställ dig en populär marknad i utkanten av ett större samhälle, en stor öppen plats med stånd, scener, tält och mängder med människor. Ingen tar inträde, platsen är inte inhägnad utan öppen för alla, från alla håll. Och folk har verkligen kommit från alla håll, bokstavligt talat, för denna marknad. Från olika väderstreck, från olika kulturer, från olika samhällsskikt har folk kommit resande. Somliga har rest långt, andra bara ett par timmar. En del besöker marknaden för en kort stund, andra stannar i dagar, ytterligare andra är bofasta och marknaden är deras vardag. Somliga är mycket affärsmässigt här för att handla, köpa eller sälja eller göra reklam för sina tjänster, andra har kommit för att uppleva saker och ting. Det finns de som är här bara för det som finns i tälten, och de som kommer för att träffa nya och gamla vänner. Det finns till och med de som är här för att lära sig saker och ting, här finns bibliotek, det finns nyheter att få, det finns lärare och kloka människor att fråga om saker och ting. Det finns sagoberättare och äventyrare, hantverkare och konstnärer som hoppas kunna förtjäna sitt levebröd på sin konst.

Och alla är lika välkomna. Visst finns det skurkar här, människor som är ute efter att lura på intet ont anande besökare rent strunt för stora pengar, ficktjuvar, illgärningsmän i kostymer och trasor, precis som överallt annars i världen bör man se upp och inte naivt lita på vem som helst. Men de flesta är vanliga människor, bra människor, trevliga, härliga, fantastiska, fascinerande människor, olika och lika på oräkneliga sätt som möts i olika konstellationer.

Ungefär så skulle en mycket enkelt och konkret bild av Internet kunna se ut, skulle den inte?

De utlovade männen i småskolan

Mats på Tysta Tankar vill gärna höra vad folk tycker om saken. Han har, tillsammans med Rasmus Wennergren och Fredrik Karlsson, skrivit en debattartikel i ämnet i Sydsvenskan:

Det råder obalans mellan könen i svensk skola. För att råda bot på detta förhållande gav regeringen Högskoleverket i uppdrag att se över rekryteringsfrågan till lärarutbildningen och problemet med att män oftare hoppar av utan att ta examen. Pojkarnas svaga skolprestationer har tidigare lyfts i ett antal rapporter och i flera intervjuer har utbildningsminister Jan Björklund (FP) oroat sig över att grabbgängen utgör ett hot mot skolans arbetsmiljö. Männen skulle då vara en enkel lösning på skolans disciplinära problem.

Ett sådant mansromantiskt förhållningssätt är svårt att förena med det likhetsfeministiska perspektiv som präglat svenskt skolväsende de senaste åren. Den teoretiska utgångspunkten är att olikheter mellan kön är sociala konstruktioner. Blotta tanken på ett manligt annorlundaskap skapar orimliga förväntningar på män som ger sig in i en kvinnodominerad skola eller förskola. De blir stereotyper och förstör därmed skolans uppdrag att motverka traditionella könsroller.

[...] De förslag som skall stödja män som vill arbeta mot yngre barn är vaga och psykologiserande. Fokus ligger på att det kan bli bättre stämning i arbetslaget med olika kön. Det kvinnliga tolkningsföreträdet utmanas inte. Manliga pedagoger reduceras till könsförebilder medan kvinnorna även fortsättningsvis präglar innehållet.

Christermagister har gett sin syn på saken, och i mångt och mycket håller jag med honom:

Jag anser att det behövs fler män i skolan, helt enkelt för att en större variation behövs. Grundförutsättningen är förstås att alla lärare är goda pedagoger, men även den personliga dimensionen som förebild är en viktig del av lärarrollen. Jag menar inte att man alltid måste vara en fantastisk och felfri förebild för våra barn och ungdomar, verkligen inte! Med förebild menar jag att man är i huvudsak god och att man genom sin blotta existens uppvisar ett alternativ. En man i skolan kan vara förebild bara genom att visa att inte alla män super, slåss eller hänsynslöst jagar ekonomiska vinster, för några elever. En man i skolan kan visa att det är OK även för män att välja ett omsorgsyrke, för andra elever. En man i skolan kan tillföra undervisningen dimensioner som inte hade funnits annars, som passar vissa elever. Hur bra en pedagog än är, oavsett kön eller stil, så skulle det inte vara lyckat att klona denna pedagog; det är en variation av goda pedagoger vi behöver. Inte bara i ett genusperspektiv.

Här kommer en ganska ofärdig tanke: Björklund verkar se en enda anledning att ha män i skolan, som stämmer väl överens med hans övriga “pedagogik”; han anser att män är bättre på att hålla ordning i skolan. Han vill ha män med auktoritet som kan kväsa de farliga “grabbgängen” med hjälp av sin fysiska styrka. Hans bild av män i skolan är därför mycket annorlunda än min, och lösningarna blir antagligen väldigt olika…

Där har ni bakgrunden. Morrica tycker såhär: Självklart, givetvis behövs det män i småskolan, lika självklart som att män behövs överallt annars i tillvaron. Det är, som Christermagister säger, absolut nödvändigt med mångfald. Män, kvinnor, gamla, unga, dansband, punk, invandrare, utvandrare, kringvandrare och stugsittare, romantiker, rationalister, drömmare och konkretisörer, mjukisbyxor och auktoriteter, handikappade, sportfånar, homosexuella, asexuella, normsexuella och kameleonter, nitbälten, schalar och hawaiiskjortor. På en gång. Alla lika betydelsefulla.

Men hur ser det ut i dagens skolor? Är där en färgglad blandad sallad som lockar och erbjuder många olika smakupplevelser och en varierad och bred uppsättning näringsämnen och vitaminer?

Inte så ofta, nej. Det är ett fasligt tantvälde i svenska skolor, låt oss vara uppriktiga om den saken. (Jo, hr Linden, jag vet, patriarkatets lakej och tjo och tjim. Men gå inte i taket ännu, häng med en stund till om du vågar) När en man, eller otant av annat slag, kommer in i skolan hamnar han, eller hon, automatiskt lite vid sidan av. Tanterna sluter sina led, de nya smaker och konsistenser denna nya, främmande grönsak i salladen erbjuder betraktas med skepsis. Därefter finns två vägar att gå, och i det här läget ligger båda tillsynes likvärdiga, med löv där ännu ingen satt sin fot.

Alternativ ett: otanten är en alltför främmande fågel, och de slutna leden förblir slutna. Otanten hänvisas till snickarverkstan, kojbyggande och annat steretypiskt otantigt, och normerna förblir som de varit.

Alternativ två: otanten tas så småningom upp i leden, och en konformerande transformering sker. Otanten tantas till, i förhållningssätt, i agerande, i uppträdande. Och normerna förblir som de varit.

Det behövs en tredje väg. Det tantliga tolkningsföreträdet behöver sopas ut i vårstädningen, fönstren behöver öppnas, luft och ljus behöver släppas in. Tanterna behövs, de gör ett mycket bra jobb, men inte bara tanter. In med piercade punkare, mysiga muslimer, skrattande sk8are, mullrande män och typiska tanter, alla tillsammans på en gång och håll ett strängt öga på normen så att den förblir färgglad salladsskål snarare än jämngrå smältdegel där allas egenskaper konformeras och likriktas.

Jesses vilken drapa! Den som läst ända hit får en guldstjärna.

Hemkunskap utan mat

I Svenstaviks skola i Jämtland får barnen ha hemkunskap med teoretisk matlagning, förtäljer oss Expressen.

Problemen har även drabbat sy- och träslöjden.
– När sytråden är slut, då blir det inget mer där. De får sy utan tråd antar jag, säger Pia Tronsgård-Falk.

Det är hon som är den teoretiska hemkunskapsläraren.

Ja vaddå då? Har inte barnen nuförtiden någon fantasi? Ha! När jag var ung, då hade vi fantasi minsann! Då lekte vi med kottar och pinnar, vi kokade soppa på spik och vi var förbaskat tacksamma om vi fick en teoretisk hemkunskapslektion. Vi steg upp en kvart innan vi gick och la oss, och sen fick vi gå sju mil till skolan. Utan skor. På grusväg. När vi sen kom fram till skolan fick vi först hugga ved och bära in vatten, sen fick vi sätta oss på varsin stubbe, med varsin pinne som vi hade till att skriva i jorden. Men vilken fin handstil vi fick!

Det var tider det.

Ursäkta, jag blev lite väl Pythonsk där ett ögonblick.

Allvarligt, det här är ju löjligt. Politiker, man kan inte bromsa sig ur en uppförsbacke! Nu får ni ta och bestämma er: vill ni ha en konkurrenskraftig, högkvalitativ svensk skola, eller vill ni ha en svensk skola som används som avskräckande exempel i världen? Jag vet vad jag vill, men frågan är om ni vet vad vi vill?

Liten handling, stor konsekvens

Alternativen:

1. En skarp tillsägelse till den hårde, en korrigering av beteendet och attityden.

2. En liten vänlighet till den hårde, en liten omtanke. Den kostade givaren max femton sekunder.

Konsekvensen blev en tillbakalutad, spontant improviserad historiegeografisk lektion, där hela klassen fick del av leendet, det ljusa glittrande leendet, och generositeten som oftast bara skymtar under ytan fick fritt spelrum. Och alla vet vad som hände kring engelska kanalen 1066.

Gissa, om det inte är uppenbart, vilket av alternativen det var som gav denna konsekvens.

Gordon Ramsey

Jag är lite lite kär i Gordon Ramsey, på en strikt professionell basis. Inte egentligen som kock, utan mer som språkbrukare. Mina elever är mycket förtjusta i hans program, nämligen, och plockar upp det ena färgstarka uttrycket efter det andra. Tack vare hans tirader har de lärt sig att våga uttrycka sig, kryddar man språket med lite Ramseyismer så känns det mycket säkrare plötsligt.

Sånt kan göra en språklärare lite språkmässigt kär.

Jag ska nog ta och titta på hans program också, för att se vad han är för filur egentligen.