Att be om hjälp

Det är svårt att be om hjälp, man placerar sig i en beroendesituation och i tacksamhetsskuld. I synnerhet är det svårt att be om hjälp från någon som befinner sig i en position över en själv - en förälder, en chef, en lärare. Det kräver en stor portion självövervinnelse och en stor portion mod.

Därför är det väldigt viktigt att man, som lärare, tar emot elever med ödmjukhet när de ber om hjälp. Man behöver inte alltid säga ja, man kan inte alltid säga ja, men man får aldrig någonsin svara med förakt eller hån.

Man riskerar att göra livslång skada.

Utopiska visioner

Expressens Anna Dahlberg suckar över bristen på politiska visioner, hon frågar sig bland annat varför inte Reinfeldt pratar om det utopia jag beskrivit tidigare:

Han skulle kunna beskriva hur Sverige ska bli en världsledande kunskaps- och forskningsnation. Varför inte anfört av ett nytt toppuniversitet, Nobeluniversitetet, som vår krönikör Gunnar Wetterberg föreslog härförleden, med resurser nog att locka forskare från hela världen?

Det är lite synd att Dahlberg inte länkade till Wetterberg, jag hittar inte hans förslag men tar hennes ord på att han också förespråkar Sverige som en ledande kunskaps- och forskningsnation.

Vad är en lärare?

Jag läste i DN en ledare som handlar om lärare och lärares arbetstid.

”engagerade lärare” är ingen given resurs som kan användas hur som helst. Arbetsgivare som minskar de anställdas utrymme att själva bestämma över hur arbetet ska läggas upp riskerar att döda engagemanget [...] Lärare är inte programmerare eller uppfinnare. Det finns lärare som tappat gnistan och avverkar lektionerna som enheter på ett löpande band. Men de lärare som når goda resultat har mycket mer gemensamt med konstnärer och vetenskapsmän än med arbetarna vid det löpande bandet. De har såväl den inre glöden som driften att ständigt pröva nya grepp.

Det är sådana lärare skolan behöver. Det är sådana medarbetare en framsynt skolledning ger möjligheter att växa. Självklart ska höga krav ställas på lärarna. Men det som bör kontrolleras hårdare är inte den formella arbetstiden utan resultatet

Man kan tycka att detta borde vara självklarheter, men det tål att påpekas. Om och om igen. En lärare är ingen byråkrat, ingen ackordsjobbare, ingen artist eller underhållare. Konstnär och vetenskapsman kommer nära, men når inte heller ända fram. En lärare är inte heller en uppfostrare eller ordningsman, sagoberättare eller föräldrasubstitut, utan något helt annat.

En lärare är en guide - till lärande, till kunskap, till bildning. En lärare är också en förmedlare - av kunnande, av vetande, av metoder och modeller för att utöka sitt eget kunnande. En lärare är en inspiratör, en motivatör, en vägledare och en handledare, och inte helt sällan fungerar en lärare som en sköld och en försvarare för elevers rätt till utökade kunskaper och den frihet det innebär att veta och känna till.

Och ibland är jag lite orolig för att det är detta sista man försöker komma åt genom att kontrollera lärarens arbete - elevernas, framtidens människors, rätt till frihet.

Skoldebatten, jag kan inte släppa den

Ibland får jag en känsla av att debatten kring de kommunala skolorna och friskolorna i någon mån handlar om att viljan att förändra är mycket mindre än tanken om att sakernas läge inte är optimala i dagsläget. Man väljer att fokusera på det goda, på det som fungerar väl. Man väljer att inte låtsas om att barn far oerhört illa i svenska skolor, på grund av huvudmans bristande ansvarstagande.

Det känns bekymmersamt.

Hade jag varit drastisk hade jag dragit hemska paralleller till mönsteranläggningar som visas fram för pressrepresentanter, men det avstår jag ifrån. Det finns kommunala skolor som fungerar väl, det finns kommuner som tar sitt uppdrag på yttersta allvar och gör ett mycket gott jobb.

Men det finns andra kommuner också. Bortser vi från det bortser vi från de barn som växer upp där.

Är det rimligt?

Runda bordet

Vad hette de, riddarna kring runda bordet? Tristan, Lancelot, Galahad, Percival.... men där var ju åtta till? Eftersom vi lever i en tid där fakta finns vid våra fingertoppar kunde vi ett par ögonblick senare komplettera listan, och fortsätta vårt samtal om medeltida litteratur. Dagens mobiltelefoner är verkligen oerhört användbara i pedagogiska sammanhang!

Avkepsning

Anne-Marie Körling skriver klokt om det här med killar och kepsar, och de reaktioner och kontrollbehov de väcker när man kombinerar de två:

Jag har sett så många övertramp då det gäller kepsar – hur man som lärare bara tar sig rätten att utan att fråga slita kepsen av huvudet på en elev och utan respekt slänga samma keps i en låda bland andra saker. En keps är en keps. Det är mer än bara något att ha på huvudet.

Varför blir vi medelålders tanter av alla kön så ohemult provocerade av kepsar? Varför ruskar vi ogillande på huvudet åt byxhäng och gigantiska skor? Vilka knappar i oss trycker denna oskyldiga huvudbonad på?

Jag har, ärligt talat, aldrig någonsin funnit att en keps på huvudet påverkar en elevs attityd, kunnande, inlärningsförmåga, analytiska förmåga, logiska tänkande, nyfikenhet, grad av vakenhet, kommunikationsförmåga, kommunikationsvillighet eller någon annan aspekt som påverkar vare sig klassrumssituationen eller deras egen skolsituation. Däremot har jag noterat hur ett klassrumsklimat kan frysa ihop på ett ögonblick, och förbli djupfryst under lång tid, av en kepskonflikt, även om den bara berör en endaste elev och en enda lärare.

Och det är det inte värt.

Dessutom är de rätt snygga, många av de där kepsarna, har ni tänkt på det?

Inspirerande visioner

Jag behövde fundera lite över argumenten i skoldebatten, skrev jag häromdagen. Så läste jag Fredriksbloggen om framtid och visioner, och fick tillbaka inspirationen.

Läs ni också, skratta åt Björklund och låt er ett ögonblick förföras och inspireras av visionerandet. Det ger kraft och glädje.

Elefanten revisited

Har man sett på maken, elefanten är i tidningen!

Motivation och förståelse är centrala för framgångsrikt lärande. Men den svenska skolans form och arbetssätt motverkar snarare än förstärker elevernas inre motivation, skriver Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet och ledare för Linnéprojektet Cognition, Communication and Learning.

Skolans institutionella struktur med läroplaner, scheman och lektioner bygger på tradition och inte på vetenskap. Det finns ingen forskning som säger att denna struktur är den bästa för lärande [...] Ett av de svåraste problemen med dagens skola är att den tar kål på många elevers motivation. Det är bara skickliga lärare som lyckas övervinna det motstånd som skolans struktur innebär och motivera sina elever.

Så bra att den lyfts fram och pratas om. Det är ett stort problem, och vi måste göra något åt saken.

Vi. Skolan. Lärarna.

Faktiskt.

Lärarlegitimationer

Införande av lärarlegitimationer är på tapeten, det tas upp i media och på bloggar.

Att yrkeslärare, dvs män i medelåldern som kommer från 'den riktiga världen' och 'kan ta grabbar på ett sätt som inte de där lärarna kan', inte behöver ha legitimation förvånar mig inte, det skulle ju innebära ett erkännande om att 'de där lärarna' kanske har något att komma med de också och solka det romantiska skimret kring 'de riktiga männen från den riktiga världen'. Att hemspråkslärare också undantas förvånar inte heller, de räknas ju ändå inte riktigt som riktiga lärare.

(jag hoppas ni noterar den något sarkastiska tonen?)

I övrigt tycks det vara ett bra förslag, förutom detaljer om att rektorer ska vara inblandade. Det öppnar för ännu mer av det godtycke och den svågerpolitik som redan präglar den kommunala skolan, och riskerar att göra eleverna situation än mer utsatt.

Nej, tänk ett varv till där, regering, och lägg makten hos någon som inte spelar golf med kommunalrådet eller är gift med dennes bror.

Skoldebatten

Jag behöver fundera ett tag över argumenten mot friskolor och för kommunala skolor, för jag hänger inte alls med i debatten.

Jag förstår inte hur man kan hävda att ett system där man tillåter det att regna in i ett klassrum i tiotals år utan att det åtgärdas mer än provisoriskt; där det är acceptabelt att elever, år efter år efter år, tvingas sitta i ett klassrum där temperaturen sänker deras koncentrationsförmåga; där en elev kan mobbas ut total efter att ha blivit kränkt av en annan elev, som i sin tur hyllas, allt medan rektor och övriga pedagogisk personal obekymrat mumlar om att de inte gått utbildning i att använda Internet; där rektorer kan uttala sig raljant och förnedrande om elever med funktionshinder och ändå få behålla både position och anseende; hur man kan hävda att detta system är ett system som stärker jämställdheten och mångfalden i samhället.

Innebär jämställdhet att alla har det lika jävligt?

Jag förstår det faktiskt inte. Därför kommer jag inte att skriva mer om saken förrän jag hunnit fundera lite över det hela, lyssnat mer till argument och frågat hur folk egentligen tänker när de argumenterar. Kanske förstår jag sen.

En fri skola

En liten debattartikel i SvD har orsakat viss uppståndelse. Artikeln slår fast, med statistik i ryggen, att

De försämrade resultaten i grundskolan framför allt i matematik och naturvetenskap, och de stora skillnaderna mellan kommuner i utbildningsresultat, riskerar att leda till en sämre utbildad arbetskraft, som också drabbar näringslivet. Men ett ljus i mörkret är friskolornas prestationer

Frågan är om inte största ansvaret för de kommunala skolornas otillräckliga undervisningsframgångar ligger hos de skolansvariga kommunalpolitikerna runt om i landet. När de väljer att ta resurser från skolan och lägga på annat, när de tillsätter rektorer utifrån kontakter snarare än meriter och lämplighet, när de sätter lärarnas löner så lågt att de blir sistahandsval för nyutbildade lärare, när de ljuger för skolverket om åtgärder de struntat i, när de ser pengar till lärares fortbildning som kostnader istället för investeringar orsakar de att elever i kommunala skolor får sämre förutsättningar än elever i friskolor.

Det går att förbättra den svenska skolan redan på kort sikt. Här är det kommunerna och skolorna som har ansvaret och verktygen. Friskolorna har visat att det är möjligt

avslutar Anders Morin och Malin Sahlén sin artikel. Och visst går det, men det går inte av sig själv, och det är inte gratis.

Begåvade elever

Någon sökte på begåvade elever och kom hit. Jag blev förtjust, överglad och utbrast

Hell Yeah!

(jag tenderar att utbrista sånt när jag blir överglad, och överglad är ett uttryck jag plockat upp från en mycket yngre generation och ja, jag är medveten om att det låter anakronistiskt men nu var det just överglad jag blev och då måste jag uttrycka mig så)

Hur som helst, jag utbrast som ovan för det är ju faktiskt så, att mina kära elever är mycket begåvade, var och en på alldeles sitt eget sätt. Och det gläder mig ohemult att även google snappat upp detta.

Vi har förresten öppet hus på torsdag, mellan klockan 13 och 18 är alla som känner att det där med att läsa in gymnasiekompetensen, det vore kanske inte så dumt men komvux passar inte, nej, något annat, något mänskligare, personligare, individuellare skulle passa mycket bättre. Kom ut till Åkarp och besök oss, det är lätt att hitta. Ta buss 130 (går var tjugonde minut från både Lund och Malmö) och kliv av vid Lindvägen.

Där kommer att bjudas på kakor i somliga klassrum, det har jag från mycket säker källa.

Elefanten och stökiga ungar

Det finns en aspekt av det här med stökiga ungar i skolan man sällan tar upp. Den är som den där elefanten mitt i rummet, den där, ni vet, som alla ser men ingen låtsas om.

Jag har aldrig varit särskilt politisk korrekt, och ser ingen anledning att bli det nu, så:

Barn och ungdomar i den svenska skolan snackar i klassrummet, de skickar en massa sms till varandra, de skrattar och tramsar och leker istället för att sitta ordentligt och lyssna på läraren. Ett sätt att försöka få bukt med detta är att ta ifrån dem mobiltelefonerna, kontakta föräldrarna, ge kvarsittning, införa katederundervisning, kort sagt, skärpa tonen. Ett annat sätt är att prata om elefanten.

Låt oss göra det.

Det är tråkigt i den svenska skolan. Klassrummen är ofta slitna, akustiken är sällan bra, möblerna är fula och möbleringen, låt oss vara ärliga, är statisk och funktionell, men inte är den särskilt rolig. Att sitta stilla på en obekväm trästol och koncentrera sig på något man är halvintresserad av, i bästa fall, är fruktansvärt tråkigt!

Barn och ungdomar är ofta kreativa människor, och de tycker det är mycket roligare att ha roligt än att ha tråkigt. Alltså ser de till att pigga upp tillvaron med lite lek, lite smsande, lite småprat, lite skämtande, lite skratt och trams och rätt som det är vad vi vuxna, vi som accepterat att livet minsann inte ska vara så jävla roligt alla gånger, kallar stök.

Barn och ungdomar stökar och stimmar för att de är uttråkade.

Nej, vän av ordning, lyssna färdigt på mig innan du går i taket, jag föreslår inte att vi ska leka hela dagarna i skolan. Det skulle förmodligen bli rätt tråkigt det också innan alldeles jättelång tid hade gått. Jag föreslår däremot att vi ska tänka över arbetssättet. Jag föreslår att vi ska tänka över arbetsmiljön. Jag föreslår att vi ska tänka över möbleringen, och planeringen, och att vi någonstans i bakhuvudet ska ha med oss att barn och ungdomar som vet att då och då blir det en happening av lektionen, de härdar ut med en del tråk utan att börja stöka och böka. Jag föreslår också att vi ska ta och tänka över om det här med läsåret verkligen är optimalt planerat för att kunna erbjuda en skola som inte är fruktansvärt tråkig.

Kanske vore det en god idé att gå över till tre terminer, fler skolveckor, färre utströsslade lov och kortare, intensivare, flexiblare dagar, i synnerhet för dem som är gamla nog att inte behöva skolbarnomsorg längre.

Där står den, elefanten, och den ser ut att stå bekvämt. Jag tror inte den flyttar sig av sig själv, vad tror ni?

SKL förhandlar

Förhandlingarna mellan lärarförbunden och SKL rör sig sakta i en långsam cirkel kring detta med arbetstiden. Samtidigt närmar sig en av de mest arbetsintensiva perioderna i en lärares arbetsår - betyg ska sättas, projektarbeten bedömas och Sista Dagars Heliga inträder, dvs elever inkommer i elfte timmen med arbeten de borde lämnat in under läsåret. Det känns ironiskt när SKL skickar ett brev till kommunerna där de

förklarar att de vill att skolledningar i samråd med lärarna på skolor ska kunna avgöra om några eller flera lärare ska jobba 40-timmarsvecka med vanlig semester i stället för som i dag: att all arbetstid koncentreras till terminerna.

"Dagens system med 45-timmarsvecka under terminerna innebär att arbetstiden blir ojämnt fördelad över året", skriver bland andra SKL:s ordförande Anders Knape (M), förste vice ordföranden Carola Gunnarsson (C) och andre vice ordföranden Ilmar Reepalu (S) i brevet.

Arbetstiden är ojämnt fördelad över året därför att arbetsintensiteten är ojämnt fördelad över året. I dagens system, med två terminer åtskilda av ett treveckorslov och läsåren åtskilda av ett tioveckorslov, med ytterligare lov av olika storlek strösslade över terminerna vore det omöjligt att, utan stort övertidsuttag i perioder, utan fullt utrustade arbetsrum för varje enskild lärare, med dator, telefon, skrivare och utrymme för enskilda samtal med elever, föräldrar, bibehålla en ens rimlig arbetssituation för eleverna om lärarna arbetade 40 timmar och sedan gick hem, utan att ta med uppsatser att läsa eller prov att rätta under helgen.

Nej, SKL, inte heller detta verkar ni tänkt igenom ordentligt. Fundera över varför det är så viktigt för er att behålla det gamla, med långt sommarlov, två terminer alltför långa för att kunna genomföras utan ytterligare lovveckor, och därtill tre veckors jullov; samtidigt som det svider så ända in i skinnet på er att lärare tycks ha så mycket ledighet, trots att deras årsarbetstid inte alls är så mycket mindre som er kontorstädares (vet ni förresten vad h*n heter?) skulle vara om h*n hade lika många veckor ledigt. Det handlar helt tydligt inte om pengar, de ombyggnationer ni skulle tvingas beordra för att ge varje lärare ett arbetsrum med egen dator och telefon (för ni har väl inte tänkt er att läraren ska sitta i klassrummet och arbeta med blyertspenna och papper, eller trängas i fikarummet med alla andra lärare på skolan?) och de många timmars övertid ni skulle tvingas betala ut (och vi skulle ta ut det i pengar, inte i tid) för att eleverna inte ska förlora på dealen skulle, utöver de små löneförhöjningar ni nästan utlovat, kosta era kommuninnevånare åtskilligt. Så varför driver ni detta?

Berätta, hur tänker ni?

Tänkta tankar

Det är nyttigt att inse att de tankar man själv umgåtts med, lekt med, bollat med, tänkt och vänt och vridit på är inte med automatik lika självklart bekanta för andra. Jag hörde Troed Troedsson tala idag, om framtiden, om det paradigmskifte vi i princip befinner oss i just nu. Egentligen har det redan skett men eftersom vi befinner oss i den fas där vi, som samhälle, ännu inte vant oss vid eller riktigt uppfattat vad som skett - befinner oss i. Han talade bland annat om dagens ungdom, ett ämne jag berört ibland, han talade om kommunikation, om framtid, om attityd och om skolan i framtiden.

Jag kände så väl igen allt det han sa, alla tankar han presenterade och ritade och illustrerade. Jag har tänkt dem, och stämmer in. Han nämnde till och med min tanke om skolan som ett lärdomstempel, dit människor kommer för att studera och lärarna finns och fungerar som en slag mellanting mellan vägvisare, handledare och guider, visar vägen och samlar in mer kunskap; där forskning sker och allt finns samlat och spritt över hela världen på samma gång, eftersom vi lever i den tid vi gör med Internet och öppna gränser (jo, i mina framtidsdrömmar är det öppna gränser). Han kallade det inte lärdomstempel, men han beskrev det precis, så när som på pelarsalarna (men han kan ju inte veta allt) och de många läsrummen, både verkliga, lite här och där i världen, och virtuella.

Men alla reagerade inte likadant. För många var detta nya tankar, inte helt lika bekväma och invanda som mina. Jag är glad att jag såg det, jag har lätt att bara traska iväg i egna tankar och missar att andra tänker på annat sätt.

Beatrice Ask och kunskapen

Ett rykte når mig, jag vet inte om det ligger någon sanning i det men källan är vederhäftig och dessutom förstahandskälla, om att Beatrice Ask, i ett samtal om studenter som intresserat tar del av kursen men sen är helt ointresserade av själva tentan, irriterat hörts utbrista ungefär:

Jag hoppas vi inte är på väg mot ett samhälle där människor läser bara för att de är intresserade!

Nej, hur skulle det se ut, om människor helt anarkistiskt studerade vad de hade lust till, utan minsta respekt för Bologna-avtal eller andra riktlinjer?

Lärares arbetstid

SKL är en arbetsgivare och intresseorganisation för svenska kommuner och landsting. De befinner sig just ni i förhandling om nytt avtal för de lärare som arbetar i de skolor de har ansvar för.

Ni har säkert läst om striden kring arbetstiden? Nu hoppar Folkpartiet av förhandlingarna, enligt artikel i DN för att partiet anser att SKLs krav på ökad kontroll fördjupar krisen.

- Jag tror inte att det inträffat någon gång tidigare, säger Lennart Gabrielsson (FP), styrelseledamot och tredje vice ordförande i Sveriges Kommuner och Landsting (SKL).

Lärarnas arbetstid har diskuterats i flera år. Enligt Gabrielsson är frågan så infekterad att förhandlingar under avtalsrörelsen är meningslös.

- Man kan inte ha krig år ut och år in, avtalsrörelse efter avtalsrörelse. Ska man lösa den här typen av problematik, så bygger det på ett förtroendesamtal mellan parterna. Och det finns inte i dag, säger Gabrielsson till TT

Det är glädjande att någon tycks behålla huvudet på i den här frågan.

Tre terminer

Via Lilla O hittar jag till Klaras Plats och därifrån vidare till Anders Rönmarks krönika om lärares arbetstider. Jag vet inte alls vem denne Rönmark är, men det han säger är viktigt:

alla ni som vill ta bort förtroendetiden för lärarna och tror att det finns en poäng i att all arbetstid för lärarna är förlagd till skolan, tänk färdigt era tankar.
Driv istället på idén om att den svenska skolan ska ha tre terminer. Låt lärarna arbeta 40 timmar i veckan och ha vanlig semester på fem eller sex veckor. Det innebär i och för sig att lärarna också ska kunna ta ut semester när de vill, ska skriva upp all övertid – och få betalt för den – samt få kompledigt.
Det kommer inte att bli dyrt.
Det kommer att bli oerhört dyrt, då antalet anställda lärare måste bli större och övertidsersättningarna kommer att tvinga fram betydligt större skolbudgetar.
De största motståndarna mot ett skolår med tre terminer kommer därför inte att bli lärarna och deras fackförbund, utan föräldrar och elever; föräldrar kommer att prata om farorna med ”pressade” och ”utbrända” barn (när de i själva verket oroas över hur de ska ordna barnpassningen när deras ätteläggar har sina lov på ”fel” tider på året, alltså inte samtidigt som sommarsemestern) och den svenska skolan riskerar att utmålas som ”kall” och hård”.

Vi lever inte längre i ett bondesamhälle, barnen behövs inte hemma på gården för att hjälpa till, varken med att vakta djur eller rensa ogräs. Vi har pratat om detta med tre terminer tidigare, och det börjar bli dags att gå från ord till handling.

Den farliga okunskapen

Bjästa är en vacker lite ort, den ligger mycket vackert, idylliskt skulle man rent av kunna benämna den. Den sortens ort man ofta hör småbarnsföräldrar prata om med längtan i rösten, den sortens ort dit man flyttar för att ge barnen en trygg uppväxtmiljö.

Men där finns okunskap. Där finns en präst som åtnjuter stort anseende i bygden men nu är rikskänd för sitt tydliga ställningstagande för den våldtäktsdömde unge mannen, och sin förmåga att inte ens tänka på den våldtagna flickan, och en rektor som är rikskänd bland annat för att hon inte ens klarar av att läsa texter på internet. Och där finns människor som inte förstår vad fingerade namn betyder, och därför tvingas nu ännu en ung människa fly undan mobben.

Alla Bjästabor är inte så grundligt okunniga som man kan få intryck av efter de senaste dagarnas mediauppmärksamhet, och Bjästa är inte unikt i något avseende. Denna okunskap, denna inskränkthet, denna provinsialism och detta förakt mot utsocknes tänkande och kunnande finns överallt. I små orter där genomströmningen av människor är liten, där den sociala kontrollen är järnhård och den som 'gör sig till', 'förhäver sig' och 'tror h*n är något' genom att studera och utbilda sig eller sticker ut genom att - ve och fasa - vara homosexuell drar förakt över både sig själv och sin familj.

Det finns bara en enda sak som hjälper här. Nej, inte några bibliska bestraffningar där de får 'känna på', inga hämndattacker eller avfolkningsprojekt. Det handlar inte om att vi 'andra' ska få våra primitiva känslor bejakade eller få känna oss präktiga.

Det som behövs är utbildning, och de vidgade horisonter som kunskap innebär. Det gäller i Bjästa, det gäller i Rödeby och det gäller i Stockholm. Okunskap kan endast botas med kunskap.

Inte så häftigt som hämdattacker med stora svärd, men bättre på lång sikt.

Vägd, mätt, värderad

Det är mycket skriverier och prat om prestationsprinsessor och glidarelever i de svenska skolorna just nu. Jag har också skrivit om det tidigare, och nu gör jag det igen.

Att det nuvarande betygssystemet är ett trubbigt och svårtolkat instrument är nog de flesta medvetna om. Det är oklart vad som betygssätts, det är oklart hur betygssättningen egentligen går till, det är oklart för den som tar emot eleven vad det satta betyget egentligen säger. Kopplingar mellan skolors status, lärares lön och tjänstgöring och betygssnitt har gjort betygssituationen än värre och luddigare än någonsin, och resultatet har blivit en konstant ökande känsla av osäkerhet hos eleverna - vad kommer på betygen, och vad kommer inte? Är provresultatet det viktigaste, eller prestationen i klassrummet? Hur tungt väger grupparbetesprocessen i jämförelse med de individuella inlämningsuppgifterna?

Somliga elever lägger ner enorm energi på att tolka lärarna, att försöka räkna ut vad varje lärare vill ha och leverera just detta till den läraren. Andra elever lägger energin på att lära sig saker och ting istället, väl medvetna om att de kanske inte kommer att få toppbetyg i alla ämnen men till freds med insikten att de kommer att ha kunskaper med sig. Ytterligare andra ger upp inför systemet, somliga högljutt protesterande, andra tyst och diskret.

Nu får vi en ny skollag, ett nytt system, förutsatt att de lyckas få ordning på saker och ting i regeringen, men så länge det gamla tänkesättet finns kvar hos lärare och skolledning, och inte minst hos skolpolitiker, lär skillnaden för eleverna bli marginell.

Debatten om glidarelever och prestationsprinsessor (de finns av alla möjliga kön, kom ihåg det) har initialt handlat mycket om vad vi kan göra för de stackars pojkarna som halkar efter, men börjar nu glida över till prestationsprinsessornas situation. De är, som mycket riktigt framhålls i artikeln i Aftonbladet, inte problemet, och de förtjänar inte att tvingas stå tillbaka för någon annan. De förtjänar både sina höga betyg och uppmärksamhet, beröm och stöd från oss omkring. De förtjänar dessutom en skola där de ges möjlighet att fokusera på sin egen kunskapsutveckling, en skola där lärarna är tillräckligt ämneskunniga för att kunna guida dem vidare, en skola där lärarna ser dem som individer och tror på dem. Och vet ni, glidareleverna förtjänar samma sak, liksom de högljutt protesterande och de tysta som gömmer sig.

Det är dags att vi slutar väga, mäta och värdera eleverna och övergår till att väga, mäta och värdera deras kunskapsnivå. Det är dags att vi slutar le överseende åt charmiga latoxar istället för att förvänta oss att de ska göra sitt bästa. Det är dags att vi slutar belöna fjäsk, trots att fjäsket smickrar vårt eget ego som lärare, och börjar belöna kunskapsutveckling. Det är dags att vi slutar bestraffa sunda protester och istället lyssnar till vad det är de säger.

Kort sagt, det är dags att vi väger, mäter och värderar vår egen insats, som skola. Vi ska förmedla och utveckla kunskap, inte stressa sönder eleverna.