Att be om hjälp

Det är svårt att be om hjälp, man placerar sig i en beroendesituation och i tacksamhetsskuld. I synnerhet är det svårt att be om hjälp från någon som befinner sig i en position över en själv - en förälder, en chef, en lärare. Det kräver en stor portion självövervinnelse och en stor portion mod.

Därför är det väldigt viktigt att man, som lärare, tar emot elever med ödmjukhet när de ber om hjälp. Man behöver inte alltid säga ja, man kan inte alltid säga ja, men man får aldrig någonsin svara med förakt eller hån.

Man riskerar att göra livslång skada.

Utopiska visioner

Expressens Anna Dahlberg suckar över bristen på politiska visioner, hon frågar sig bland annat varför inte Reinfeldt pratar om det utopia jag beskrivit tidigare:

Han skulle kunna beskriva hur Sverige ska bli en världsledande kunskaps- och forskningsnation. Varför inte anfört av ett nytt toppuniversitet, Nobeluniversitetet, som vår krönikör Gunnar Wetterberg föreslog härförleden, med resurser nog att locka forskare från hela världen?

Det är lite synd att Dahlberg inte länkade till Wetterberg, jag hittar inte hans förslag men tar hennes ord på att han också förespråkar Sverige som en ledande kunskaps- och forskningsnation.

Vad är en lärare?

Jag läste i DN en ledare som handlar om lärare och lärares arbetstid.

”engagerade lärare” är ingen given resurs som kan användas hur som helst. Arbetsgivare som minskar de anställdas utrymme att själva bestämma över hur arbetet ska läggas upp riskerar att döda engagemanget [...] Lärare är inte programmerare eller uppfinnare. Det finns lärare som tappat gnistan och avverkar lektionerna som enheter på ett löpande band. Men de lärare som når goda resultat har mycket mer gemensamt med konstnärer och vetenskapsmän än med arbetarna vid det löpande bandet. De har såväl den inre glöden som driften att ständigt pröva nya grepp.

Det är sådana lärare skolan behöver. Det är sådana medarbetare en framsynt skolledning ger möjligheter att växa. Självklart ska höga krav ställas på lärarna. Men det som bör kontrolleras hårdare är inte den formella arbetstiden utan resultatet

Man kan tycka att detta borde vara självklarheter, men det tål att påpekas. Om och om igen. En lärare är ingen byråkrat, ingen ackordsjobbare, ingen artist eller underhållare. Konstnär och vetenskapsman kommer nära, men når inte heller ända fram. En lärare är inte heller en uppfostrare eller ordningsman, sagoberättare eller föräldrasubstitut, utan något helt annat.

En lärare är en guide - till lärande, till kunskap, till bildning. En lärare är också en förmedlare - av kunnande, av vetande, av metoder och modeller för att utöka sitt eget kunnande. En lärare är en inspiratör, en motivatör, en vägledare och en handledare, och inte helt sällan fungerar en lärare som en sköld och en försvarare för elevers rätt till utökade kunskaper och den frihet det innebär att veta och känna till.

Och ibland är jag lite orolig för att det är detta sista man försöker komma åt genom att kontrollera lärarens arbete - elevernas, framtidens människors, rätt till frihet.

Runda bordet

Vad hette de, riddarna kring runda bordet? Tristan, Lancelot, Galahad, Percival.... men där var ju åtta till? Eftersom vi lever i en tid där fakta finns vid våra fingertoppar kunde vi ett par ögonblick senare komplettera listan, och fortsätta vårt samtal om medeltida litteratur. Dagens mobiltelefoner är verkligen oerhört användbara i pedagogiska sammanhang!

Inspirerande visioner

Jag behövde fundera lite över argumenten i skoldebatten, skrev jag häromdagen. Så läste jag Fredriksbloggen om framtid och visioner, och fick tillbaka inspirationen.

Läs ni också, skratta åt Björklund och låt er ett ögonblick förföras och inspireras av visionerandet. Det ger kraft och glädje.

Elefanten revisited

Har man sett på maken, elefanten är i tidningen!

Motivation och förståelse är centrala för framgångsrikt lärande. Men den svenska skolans form och arbetssätt motverkar snarare än förstärker elevernas inre motivation, skriver Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet och ledare för Linnéprojektet Cognition, Communication and Learning.

Skolans institutionella struktur med läroplaner, scheman och lektioner bygger på tradition och inte på vetenskap. Det finns ingen forskning som säger att denna struktur är den bästa för lärande [...] Ett av de svåraste problemen med dagens skola är att den tar kål på många elevers motivation. Det är bara skickliga lärare som lyckas övervinna det motstånd som skolans struktur innebär och motivera sina elever.

Så bra att den lyfts fram och pratas om. Det är ett stort problem, och vi måste göra något åt saken.

Vi. Skolan. Lärarna.

Faktiskt.

Virkande

Ett litet stavfel skapade ett nytt, mycket användbart, ord idag. Nätvirkande känns hållbarare, konstruktivare och mer process än färdig produkt än nätverkande.

Idag har jag nätvirkat, och det gjorde jag förra tisdagen också. Det var trevligt på många sätt.

Skoldebatten

Jag behöver fundera ett tag över argumenten mot friskolor och för kommunala skolor, för jag hänger inte alls med i debatten.

Jag förstår inte hur man kan hävda att ett system där man tillåter det att regna in i ett klassrum i tiotals år utan att det åtgärdas mer än provisoriskt; där det är acceptabelt att elever, år efter år efter år, tvingas sitta i ett klassrum där temperaturen sänker deras koncentrationsförmåga; där en elev kan mobbas ut total efter att ha blivit kränkt av en annan elev, som i sin tur hyllas, allt medan rektor och övriga pedagogisk personal obekymrat mumlar om att de inte gått utbildning i att använda Internet; där rektorer kan uttala sig raljant och förnedrande om elever med funktionshinder och ändå få behålla både position och anseende; hur man kan hävda att detta system är ett system som stärker jämställdheten och mångfalden i samhället.

Innebär jämställdhet att alla har det lika jävligt?

Jag förstår det faktiskt inte. Därför kommer jag inte att skriva mer om saken förrän jag hunnit fundera lite över det hela, lyssnat mer till argument och frågat hur folk egentligen tänker när de argumenterar. Kanske förstår jag sen.

En fri skola

En liten debattartikel i SvD har orsakat viss uppståndelse. Artikeln slår fast, med statistik i ryggen, att

De försämrade resultaten i grundskolan framför allt i matematik och naturvetenskap, och de stora skillnaderna mellan kommuner i utbildningsresultat, riskerar att leda till en sämre utbildad arbetskraft, som också drabbar näringslivet. Men ett ljus i mörkret är friskolornas prestationer

Frågan är om inte största ansvaret för de kommunala skolornas otillräckliga undervisningsframgångar ligger hos de skolansvariga kommunalpolitikerna runt om i landet. När de väljer att ta resurser från skolan och lägga på annat, när de tillsätter rektorer utifrån kontakter snarare än meriter och lämplighet, när de sätter lärarnas löner så lågt att de blir sistahandsval för nyutbildade lärare, när de ljuger för skolverket om åtgärder de struntat i, när de ser pengar till lärares fortbildning som kostnader istället för investeringar orsakar de att elever i kommunala skolor får sämre förutsättningar än elever i friskolor.

Det går att förbättra den svenska skolan redan på kort sikt. Här är det kommunerna och skolorna som har ansvaret och verktygen. Friskolorna har visat att det är möjligt

avslutar Anders Morin och Malin Sahlén sin artikel. Och visst går det, men det går inte av sig själv, och det är inte gratis.

Begåvade elever

Någon sökte på begåvade elever och kom hit. Jag blev förtjust, överglad och utbrast

Hell Yeah!

(jag tenderar att utbrista sånt när jag blir överglad, och överglad är ett uttryck jag plockat upp från en mycket yngre generation och ja, jag är medveten om att det låter anakronistiskt men nu var det just överglad jag blev och då måste jag uttrycka mig så)

Hur som helst, jag utbrast som ovan för det är ju faktiskt så, att mina kära elever är mycket begåvade, var och en på alldeles sitt eget sätt. Och det gläder mig ohemult att även google snappat upp detta.

Vi har förresten öppet hus på torsdag, mellan klockan 13 och 18 är alla som känner att det där med att läsa in gymnasiekompetensen, det vore kanske inte så dumt men komvux passar inte, nej, något annat, något mänskligare, personligare, individuellare skulle passa mycket bättre. Kom ut till Åkarp och besök oss, det är lätt att hitta. Ta buss 130 (går var tjugonde minut från både Lund och Malmö) och kliv av vid Lindvägen.

Där kommer att bjudas på kakor i somliga klassrum, det har jag från mycket säker källa.

Elefanten och stökiga ungar

Det finns en aspekt av det här med stökiga ungar i skolan man sällan tar upp. Den är som den där elefanten mitt i rummet, den där, ni vet, som alla ser men ingen låtsas om.

Jag har aldrig varit särskilt politisk korrekt, och ser ingen anledning att bli det nu, så:

Barn och ungdomar i den svenska skolan snackar i klassrummet, de skickar en massa sms till varandra, de skrattar och tramsar och leker istället för att sitta ordentligt och lyssna på läraren. Ett sätt att försöka få bukt med detta är att ta ifrån dem mobiltelefonerna, kontakta föräldrarna, ge kvarsittning, införa katederundervisning, kort sagt, skärpa tonen. Ett annat sätt är att prata om elefanten.

Låt oss göra det.

Det är tråkigt i den svenska skolan. Klassrummen är ofta slitna, akustiken är sällan bra, möblerna är fula och möbleringen, låt oss vara ärliga, är statisk och funktionell, men inte är den särskilt rolig. Att sitta stilla på en obekväm trästol och koncentrera sig på något man är halvintresserad av, i bästa fall, är fruktansvärt tråkigt!

Barn och ungdomar är ofta kreativa människor, och de tycker det är mycket roligare att ha roligt än att ha tråkigt. Alltså ser de till att pigga upp tillvaron med lite lek, lite smsande, lite småprat, lite skämtande, lite skratt och trams och rätt som det är vad vi vuxna, vi som accepterat att livet minsann inte ska vara så jävla roligt alla gånger, kallar stök.

Barn och ungdomar stökar och stimmar för att de är uttråkade.

Nej, vän av ordning, lyssna färdigt på mig innan du går i taket, jag föreslår inte att vi ska leka hela dagarna i skolan. Det skulle förmodligen bli rätt tråkigt det också innan alldeles jättelång tid hade gått. Jag föreslår däremot att vi ska tänka över arbetssättet. Jag föreslår att vi ska tänka över arbetsmiljön. Jag föreslår att vi ska tänka över möbleringen, och planeringen, och att vi någonstans i bakhuvudet ska ha med oss att barn och ungdomar som vet att då och då blir det en happening av lektionen, de härdar ut med en del tråk utan att börja stöka och böka. Jag föreslår också att vi ska ta och tänka över om det här med läsåret verkligen är optimalt planerat för att kunna erbjuda en skola som inte är fruktansvärt tråkig.

Kanske vore det en god idé att gå över till tre terminer, fler skolveckor, färre utströsslade lov och kortare, intensivare, flexiblare dagar, i synnerhet för dem som är gamla nog att inte behöva skolbarnomsorg längre.

Där står den, elefanten, och den ser ut att stå bekvämt. Jag tror inte den flyttar sig av sig själv, vad tror ni?

SKL förhandlar

Förhandlingarna mellan lärarförbunden och SKL rör sig sakta i en långsam cirkel kring detta med arbetstiden. Samtidigt närmar sig en av de mest arbetsintensiva perioderna i en lärares arbetsår - betyg ska sättas, projektarbeten bedömas och Sista Dagars Heliga inträder, dvs elever inkommer i elfte timmen med arbeten de borde lämnat in under läsåret. Det känns ironiskt när SKL skickar ett brev till kommunerna där de

förklarar att de vill att skolledningar i samråd med lärarna på skolor ska kunna avgöra om några eller flera lärare ska jobba 40-timmarsvecka med vanlig semester i stället för som i dag: att all arbetstid koncentreras till terminerna.

"Dagens system med 45-timmarsvecka under terminerna innebär att arbetstiden blir ojämnt fördelad över året", skriver bland andra SKL:s ordförande Anders Knape (M), förste vice ordföranden Carola Gunnarsson (C) och andre vice ordföranden Ilmar Reepalu (S) i brevet.

Arbetstiden är ojämnt fördelad över året därför att arbetsintensiteten är ojämnt fördelad över året. I dagens system, med två terminer åtskilda av ett treveckorslov och läsåren åtskilda av ett tioveckorslov, med ytterligare lov av olika storlek strösslade över terminerna vore det omöjligt att, utan stort övertidsuttag i perioder, utan fullt utrustade arbetsrum för varje enskild lärare, med dator, telefon, skrivare och utrymme för enskilda samtal med elever, föräldrar, bibehålla en ens rimlig arbetssituation för eleverna om lärarna arbetade 40 timmar och sedan gick hem, utan att ta med uppsatser att läsa eller prov att rätta under helgen.

Nej, SKL, inte heller detta verkar ni tänkt igenom ordentligt. Fundera över varför det är så viktigt för er att behålla det gamla, med långt sommarlov, två terminer alltför långa för att kunna genomföras utan ytterligare lovveckor, och därtill tre veckors jullov; samtidigt som det svider så ända in i skinnet på er att lärare tycks ha så mycket ledighet, trots att deras årsarbetstid inte alls är så mycket mindre som er kontorstädares (vet ni förresten vad h*n heter?) skulle vara om h*n hade lika många veckor ledigt. Det handlar helt tydligt inte om pengar, de ombyggnationer ni skulle tvingas beordra för att ge varje lärare ett arbetsrum med egen dator och telefon (för ni har väl inte tänkt er att läraren ska sitta i klassrummet och arbeta med blyertspenna och papper, eller trängas i fikarummet med alla andra lärare på skolan?) och de många timmars övertid ni skulle tvingas betala ut (och vi skulle ta ut det i pengar, inte i tid) för att eleverna inte ska förlora på dealen skulle, utöver de små löneförhöjningar ni nästan utlovat, kosta era kommuninnevånare åtskilligt. Så varför driver ni detta?

Berätta, hur tänker ni?

Tänkta tankar

Det är nyttigt att inse att de tankar man själv umgåtts med, lekt med, bollat med, tänkt och vänt och vridit på är inte med automatik lika självklart bekanta för andra. Jag hörde Troed Troedsson tala idag, om framtiden, om det paradigmskifte vi i princip befinner oss i just nu. Egentligen har det redan skett men eftersom vi befinner oss i den fas där vi, som samhälle, ännu inte vant oss vid eller riktigt uppfattat vad som skett - befinner oss i. Han talade bland annat om dagens ungdom, ett ämne jag berört ibland, han talade om kommunikation, om framtid, om attityd och om skolan i framtiden.

Jag kände så väl igen allt det han sa, alla tankar han presenterade och ritade och illustrerade. Jag har tänkt dem, och stämmer in. Han nämnde till och med min tanke om skolan som ett lärdomstempel, dit människor kommer för att studera och lärarna finns och fungerar som en slag mellanting mellan vägvisare, handledare och guider, visar vägen och samlar in mer kunskap; där forskning sker och allt finns samlat och spritt över hela världen på samma gång, eftersom vi lever i den tid vi gör med Internet och öppna gränser (jo, i mina framtidsdrömmar är det öppna gränser). Han kallade det inte lärdomstempel, men han beskrev det precis, så när som på pelarsalarna (men han kan ju inte veta allt) och de många läsrummen, både verkliga, lite här och där i världen, och virtuella.

Men alla reagerade inte likadant. För många var detta nya tankar, inte helt lika bekväma och invanda som mina. Jag är glad att jag såg det, jag har lätt att bara traska iväg i egna tankar och missar att andra tänker på annat sätt.

Beatrice Ask och kunskapen

Ett rykte når mig, jag vet inte om det ligger någon sanning i det men källan är vederhäftig och dessutom förstahandskälla, om att Beatrice Ask, i ett samtal om studenter som intresserat tar del av kursen men sen är helt ointresserade av själva tentan, irriterat hörts utbrista ungefär:

Jag hoppas vi inte är på väg mot ett samhälle där människor läser bara för att de är intresserade!

Nej, hur skulle det se ut, om människor helt anarkistiskt studerade vad de hade lust till, utan minsta respekt för Bologna-avtal eller andra riktlinjer?

Tre terminer

Via Lilla O hittar jag till Klaras Plats och därifrån vidare till Anders Rönmarks krönika om lärares arbetstider. Jag vet inte alls vem denne Rönmark är, men det han säger är viktigt:

alla ni som vill ta bort förtroendetiden för lärarna och tror att det finns en poäng i att all arbetstid för lärarna är förlagd till skolan, tänk färdigt era tankar.
Driv istället på idén om att den svenska skolan ska ha tre terminer. Låt lärarna arbeta 40 timmar i veckan och ha vanlig semester på fem eller sex veckor. Det innebär i och för sig att lärarna också ska kunna ta ut semester när de vill, ska skriva upp all övertid – och få betalt för den – samt få kompledigt.
Det kommer inte att bli dyrt.
Det kommer att bli oerhört dyrt, då antalet anställda lärare måste bli större och övertidsersättningarna kommer att tvinga fram betydligt större skolbudgetar.
De största motståndarna mot ett skolår med tre terminer kommer därför inte att bli lärarna och deras fackförbund, utan föräldrar och elever; föräldrar kommer att prata om farorna med ”pressade” och ”utbrända” barn (när de i själva verket oroas över hur de ska ordna barnpassningen när deras ätteläggar har sina lov på ”fel” tider på året, alltså inte samtidigt som sommarsemestern) och den svenska skolan riskerar att utmålas som ”kall” och hård”.

Vi lever inte längre i ett bondesamhälle, barnen behövs inte hemma på gården för att hjälpa till, varken med att vakta djur eller rensa ogräs. Vi har pratat om detta med tre terminer tidigare, och det börjar bli dags att gå från ord till handling.

Vilken webbläsare använder du?

När saker och ting på Internet inte fungerar som det är tänkt brukar jag fråga människan som ber om hjälp vilken webbläsare de använder. Ofta får jag samma svar (inte för att racka ner på någon men ett blått e är inblandat) men ibland kommer varianter. Idag fick jag en ovanligt nyttig variant:

- Vilken webbläsare har du?

- Jag har den nyaste Windows, den Vista.

- Det är operativsystemet det ja, bra att veta. Tack tack. Och vilket program använder du för att gå ut på nätet?

- Internet.

- Ja, precis. Vilket ikon klickar du på för att nå Internet?

- Vaddå ikon? Jag klickar på Internet! Jag har Bredbandsbolaget om du nu absolut måste veta!

- Det är din leverantör, det är också bra att veta, tack tack. Hur ser bilden du klickar på när du klickar på Internet ut?

Det var ett blått e.

Det är mycket nyttigt att då och då påminnas om att man bör vara ödmjuk och inte förutsätta att saker man själv tar för givet är lika självklara för alla. Det är lätt att man tror att man uttrycker sig tydligt men om den tillfrågade inte känner till begreppet man frågar efter blir konversationen mer goddag yxskaft än verklig kommunikation.

En webbläsare är alltså det program man använder för att läsa informationen som finns på Internet. Man kan kalla det själva porten till Internet, om det blir lättare att förstå. Några vanliga webbläsare är Internet Explorer, Firefox, Safari och Google Chrome. De är lika på många sätt, men en del sidor på Internet fungerar inte ihop med vissa webbläsare. Därför frågar man, när man via mail eller telefon ska hjälpa någon att hitta orsaken till att det inte fungerar på någon annans dator, vilken webbläsare personen har.

Den farliga okunskapen

Bjästa är en vacker lite ort, den ligger mycket vackert, idylliskt skulle man rent av kunna benämna den. Den sortens ort man ofta hör småbarnsföräldrar prata om med längtan i rösten, den sortens ort dit man flyttar för att ge barnen en trygg uppväxtmiljö.

Men där finns okunskap. Där finns en präst som åtnjuter stort anseende i bygden men nu är rikskänd för sitt tydliga ställningstagande för den våldtäktsdömde unge mannen, och sin förmåga att inte ens tänka på den våldtagna flickan, och en rektor som är rikskänd bland annat för att hon inte ens klarar av att läsa texter på internet. Och där finns människor som inte förstår vad fingerade namn betyder, och därför tvingas nu ännu en ung människa fly undan mobben.

Alla Bjästabor är inte så grundligt okunniga som man kan få intryck av efter de senaste dagarnas mediauppmärksamhet, och Bjästa är inte unikt i något avseende. Denna okunskap, denna inskränkthet, denna provinsialism och detta förakt mot utsocknes tänkande och kunnande finns överallt. I små orter där genomströmningen av människor är liten, där den sociala kontrollen är järnhård och den som 'gör sig till', 'förhäver sig' och 'tror h*n är något' genom att studera och utbilda sig eller sticker ut genom att - ve och fasa - vara homosexuell drar förakt över både sig själv och sin familj.

Det finns bara en enda sak som hjälper här. Nej, inte några bibliska bestraffningar där de får 'känna på', inga hämndattacker eller avfolkningsprojekt. Det handlar inte om att vi 'andra' ska få våra primitiva känslor bejakade eller få känna oss präktiga.

Det som behövs är utbildning, och de vidgade horisonter som kunskap innebär. Det gäller i Bjästa, det gäller i Rödeby och det gäller i Stockholm. Okunskap kan endast botas med kunskap.

Inte så häftigt som hämdattacker med stora svärd, men bättre på lång sikt.

Vägd, mätt, värderad

Det är mycket skriverier och prat om prestationsprinsessor och glidarelever i de svenska skolorna just nu. Jag har också skrivit om det tidigare, och nu gör jag det igen.

Att det nuvarande betygssystemet är ett trubbigt och svårtolkat instrument är nog de flesta medvetna om. Det är oklart vad som betygssätts, det är oklart hur betygssättningen egentligen går till, det är oklart för den som tar emot eleven vad det satta betyget egentligen säger. Kopplingar mellan skolors status, lärares lön och tjänstgöring och betygssnitt har gjort betygssituationen än värre och luddigare än någonsin, och resultatet har blivit en konstant ökande känsla av osäkerhet hos eleverna - vad kommer på betygen, och vad kommer inte? Är provresultatet det viktigaste, eller prestationen i klassrummet? Hur tungt väger grupparbetesprocessen i jämförelse med de individuella inlämningsuppgifterna?

Somliga elever lägger ner enorm energi på att tolka lärarna, att försöka räkna ut vad varje lärare vill ha och leverera just detta till den läraren. Andra elever lägger energin på att lära sig saker och ting istället, väl medvetna om att de kanske inte kommer att få toppbetyg i alla ämnen men till freds med insikten att de kommer att ha kunskaper med sig. Ytterligare andra ger upp inför systemet, somliga högljutt protesterande, andra tyst och diskret.

Nu får vi en ny skollag, ett nytt system, förutsatt att de lyckas få ordning på saker och ting i regeringen, men så länge det gamla tänkesättet finns kvar hos lärare och skolledning, och inte minst hos skolpolitiker, lär skillnaden för eleverna bli marginell.

Debatten om glidarelever och prestationsprinsessor (de finns av alla möjliga kön, kom ihåg det) har initialt handlat mycket om vad vi kan göra för de stackars pojkarna som halkar efter, men börjar nu glida över till prestationsprinsessornas situation. De är, som mycket riktigt framhålls i artikeln i Aftonbladet, inte problemet, och de förtjänar inte att tvingas stå tillbaka för någon annan. De förtjänar både sina höga betyg och uppmärksamhet, beröm och stöd från oss omkring. De förtjänar dessutom en skola där de ges möjlighet att fokusera på sin egen kunskapsutveckling, en skola där lärarna är tillräckligt ämneskunniga för att kunna guida dem vidare, en skola där lärarna ser dem som individer och tror på dem. Och vet ni, glidareleverna förtjänar samma sak, liksom de högljutt protesterande och de tysta som gömmer sig.

Det är dags att vi slutar väga, mäta och värdera eleverna och övergår till att väga, mäta och värdera deras kunskapsnivå. Det är dags att vi slutar le överseende åt charmiga latoxar istället för att förvänta oss att de ska göra sitt bästa. Det är dags att vi slutar belöna fjäsk, trots att fjäsket smickrar vårt eget ego som lärare, och börjar belöna kunskapsutveckling. Det är dags att vi slutar bestraffa sunda protester och istället lyssnar till vad det är de säger.

Kort sagt, det är dags att vi väger, mäter och värderar vår egen insats, som skola. Vi ska förmedla och utveckla kunskap, inte stressa sönder eleverna.

Nätet och verkligheten

SvD skriver om hur barn och ungdomar lämnas ensamma på nätet och hur vuxna är blinda för nätmobbning. Givetvis är det den västernorrländska händelsen som utgör utgångspunkten, där rektorn framstod som osedvanligt velig och oinformerad när reporten ifrågasatte att varken hon eller lärarna tagit del av det som skrivits på bland annat Facebook.

Skolorna är för dåliga på att arbeta mot mobbning och förföljelse på nätet, trots att Skolverket kräver att så sker. Det menar samtliga experter som SvD har talat med.

–Det är ett stort fel, för det som händer på internet är en stor del av ungas liv. En kommentar eller en bild som läggs upp finns kvar på ett annat sätt, säger Johnny Lindqvist, som arbetar med ungdomskommunikation på kommunikationsbyrån Dist.

Psykologiprofessorn Ann Frisén, som forskar om nätmobbning, håller med om att skolorna är dåliga på att hantera mobbning på nätet:

–De vuxna är frånvarande och ingen säger ifrån. Barn och unga är lämnade ensamma.

Det ligger mycket i det. Vet ni att det faktiskt finns lärare som argumenterar att 'skolan ska vara en fristad från Internet'? Nej, det var inte tjugo år sedan detta sades, det är inte ens tjugo dagar sen. Det är en oacceptabel situation. Om det verkligen är som Bjästarektorn försökte hävda att lärarna helt enkelt inte kan använda internet utan behöver utbildning så bör samtliga sveriges kommuner genast åläggas att avsätta pengar och tid för sådana utbildningar.

Även Cecilia Nauclér, som är presschef på Bris, är kritisk mot skolans och vuxenvärldens syn på unga som trakasserar andra unga.

–Ofta ser man det som en konflikt mellan barn, men det är det inte. Det är en kränkning mot en person och det är kriminellt. Men skolornas åtgärder är ofta halvhjärtade och den utsatta blir inte alltid betrodd, säger hon.

Anders Ahlqvist, biträdande chef på it-brottssektionen vid Rikskriminalpolisen, menar att många – både offer och förövare – inte förstår att hot på nätet är lika allvarligt som andra hot.

–Internet är precis samma sak som i fysiska världen. Det är ingen skillnad i ansvarsfrågor och det verkar som att många har svårt att fatta det, säger han.

(Vilket plötsligt, helt utanför vad jag planerat att skriva om, får mig att undra om den hotfulle person som är huvudorsaken till att jag skriver halvanonymt fortfarande jobbar på den skolan han jobbade på då? Är om han är lika hotfull och otrevlig i verkliga livet, tro, eller om han också är en sån som beter sig som en rå sälle på nätet men visar upp trevligare sidor för sina nätovana kollegor? Nå, det lär vi aldrig få reda på, så tillbaka till det vi pratade om)

Anders Linder skriver också i SvD apropå Bjästasituationen om faran i att försöka låtsas att nätet inte är en del av verkligheten:

Samtidigt som Bjästa självklart är en väckarklocka för många när det gäller vikten av att vuxenvärlden inser att den måste engagera sig i internetkulturen för att faktiskt förstå vilken verklighet de unga lever i så visar de senaste dagarnas diskussion också hur lätt det är att gå fel i den här debatten.

För det räcker ju att kika på världen utanför nätsidorna för att se att den i det här fallet såg precis likadant ut där som på internet. De förfärliga digitala trakasserierna och den djupt obehagliga mobbmentaliteten var bara en spegel av den fysiska verklig- heten vilket manifesterades med nästan övertydlig symbolik i ortens kyrka, på skolavslutningen.

Internet är inte längre ett medium som är skilt från resten av världen. Det går inte att betrakta nätet som en separat företeelse som det går att gå in i, rota runt, fixa till och därmed tro att man har löst några samhällsproblem.

Att låtsas att nätet inte finns, eller är något litet nördintresse man kan bortse ifrån är ungefär lika verklighetsanknytet som att låtsas att Grönland inte finns. Vi kan inte längre bedriva en skola där rektorer velar runt och skyller på att de inte gått 'kursen', det är pinsamt och farligt.

Det krävs ingen IT-strategi, det krävs en uppgradering av skolornas datorparker och lite intresse för världen. När höstterminen börjar känner alla sveriges lärare till nätet, är vi överens om det?

Dagen idag

Somliga dagar går slag i slag, det ena börjar strax innan det andra slutar och innan man vet ordet av är dagen slut och kvällen sänker sitt svalt avslappnande sammetsmörker över världen.

Idag är en sån dag.



Hur var det med skollagen, har ni hunnit se något om den?