Galen gemenskap

Pirsig skriver i boken Zen and the Art of Motorcycle Maintenance om vad som gör ett universitet till ett universitet. Det är inte byggnaderna, det är inte lärarna, det är inte ens eleverna. Byggnaderna kan brinna ner eller rivas, byggas upp igen eller flyttas någon helt annanstans. Elever kommer och går, lärare kommer och går, vanligen med lite längre intervallen. Kurserna byts ut med åren, traditonerna förändras, men universitetet består.

För universitetet är inte böckerna, inte byggnaderna, inte eleverna eller lärarna eller kurserna, nej, universitetet är något annat, något som är svårt att sätta ord på. En tanke, ett medvetande om att det är just ett universitet.

Kyrsksyster skriver om hur kyrkan, den konkreta byggnaden med sina anställda, deras inbördes styrkor och svagheter, församlingen, skrifterna och så vidare, hur allt detta inte är kristendomen. Kristendomen är något annat, något mer, något större.

Och detsamma gäller fackföreningar. Fackföreningar är rättigheter, avgifter, lagar och de samlade medlemmarna. Men fackföreningar är något mer, en tanke, en föreställning om hur alla tillsammans drar åt samma håll, hjälps åt, förenas för allas bästa.

Men precis som med universitet och med kristendomen så kommer den här tanken inte alltid i första ledet. Det finns något skrämmande med facket, något som i mångt och mycket faktiskt påminner om det som kan vara skrämmande med kristendomen och andra religioner, till och med med universitet. En besatthet. Något som jag sett inifrån, inte bara en gång, utan flera gånger.

Facket, som tanke, som funktion, är oerhört viktigt. Samarbetet mellan människor, på en arbetsplats och på flera arbetsplatser, är det skydd som finns för den lilla människan.

Men det finns en annan aspekt av facket, ett fack där människorna som engagerar sig, kurserna, utbildningarna, sammankomsterna kan bli något så helt annorlunda. Jag har sett människor dras in i något som mer liknar en sekt än något annat, jag har sett dem välja bort familj och barn, vänner och socialt liv för Facket. Jag hör människor stolt berätta över hur de jobbar för facket kvällar och helger, hur de svarar i telefonen mitt i natten, hur de sitter på julafton och nyårsafton med facket, glider allt längre ifrån den person de en gång var och förvandlas framför ens ögon till någon annan.

Jag har sett en make slå sin fru blodig för att hon ber att den där kvällen med familjen de pratat om faktiskt ska bli av. Jag har sett pappor strunta i sina barn för facket.

Jag säger inte att ni inte ska engagera er fackligt, jag säger inte att ni ska undvika kristendom, och jag säger absolut inte att ni inte ska utbilda er så mycket ni kan, jag säger bara var försiktiga, det finns något sektlikt någonstans därinne. Ok?

Gott Nytt År på er!

Hemmamannen

Sydsvenskan har tagit del av analysföretaget Kairos futures spådomar inför nästa år.

Mer kollektivt. Mer ekologiskt. Med fler kvinnor i hemmen. Färre idealistiska tanter. Mer personfixerat. Med färre skilsmässor. Och med upplevelse­shopping som växande fritidsnöje. Blandat med ”tillbaka till rötterna”-turism.

När analysföretaget Kairos Future gör sin återkommande framtidsspaning in i nästa år är det inte bara dystra toner.

Men vår livsstil och våra vanor kommer delvis att präglas av de karga tiderna. Lite tillbaka till naturen, lite tillbaka till förr. Och samtidigt vidare in i livet på nätet och allt det för med sig.

Fler kvinnor i hemmen? Varför inte fler män? Vi har provat det här med hemmafruar i flera generationer nu, det slutar varje gång med frustrerade kvinnor som först gör livet surt för sig själva, sen bryter sig loss och slår sig tillbaka in på arbetsmarknaden med näbbar och klor. Låt oss prova något nytt:

Finanskrisen och arbetsmarknadskrisen är ett faktum. Vi måste hantera den, och en vanlig metod är att driva hälften av befolkningen tillbaka till spisen. Låt den här gången männen erövra hemmen. Visa mig reklamfilmer där den glada, vackra pappan tar emot den trötta mamman vid dagens slut med dukat bord, rena glada barn och städat hem. Skriv artiklar om hur män hittar sig själva, äntligen, när de får ägna dagarna åt att stå i raggsockor och koka soppa. Intervjua de lyckliga, leende hemmamännen när de kryper upp i soffhörnan och bjuder på hembakta wienerbröd till den frestande nygjorda latten de precis burit ut från köket. Gör små trevliga reportage om hur hemmamannen känner sig som en äkta man igen när han kunnat kasta slipsen och istället dra på sig blåstället och äntligen avsluta den där verandan han började på 2003, men aldrig hann klart för att jobbet krävde och krävde och krävde. Visa honom i parken där kan klättrar i träden med sina vackra, glada, tuffa framåt ungar. Ge oss en vacker motljusbild när han nattar den minsta lilla med ett milt leende.

Erkänn, grabbar, det vore rätt skönt att slippa gå till jobbet? Ägna dagen, när barnen är i skolan, åt att organisera hemmet på ett rationellt sätt. Att kunna luncha med polarna utan att behöva ha ett öga på klockan för att lunchrasten är över.

Nog är det värt ett försök?

å andra sidan

Sven-Eric Liedman skriver i Ett Oändligt Äventyr:

De kontroverser som om och om igen dyker upp mellan biologer och humanvetare, i synnerhet sociologer och psykologer, har emellertid viktigare skäl än de rent inomvetenskapliga. En specialist har visserligen lätt för att se hela världen i ljuset av sin specialitet. Men hettan i de strider som utkämpas förklaras inte av denna ofrånkomliga närsynhtet. Den har mer att göra med prestige, inflytande, resurser - makt. Matkkampen handlar primärt om vilken kunskap som skall användas i olika praktiska situationer, till exempel i hanteringen av människor.

Vi återvänder till holismen. Helhetstänkandet. Det är inte hållbart i längden att försöka kontrollera ett samhälle, en grupp människor, en skola eller en stat utifrån ett enögt betraktande av världen. Det finns alltid ett å andra sidan, och någon måste stå upp för det.

Jag ville bara påminna om det såhär alldeles i slutet av det år när det blivit så tydligt att bara å ena sidan inte räcker.

Information overload

Jag lär mig, och förstår, och kan! Men nästa dag när jag ska göra det igen, då har jag glömt det och kan det inte längre....

Det är ett vanligt bekymmer bland elever idag. Man förstår, där och då, men när man ska upprepa det vid ett senare tillfälle, på ett prov, på nästa lektion eller när man sitter hemma och ska göra läxan, då har man glömt hur man gjorde. Vi såg det tex i serien om Malmö-klassen som med hjälp av superpedagoger skulle lyftas till en av Sveriges bästa. På kort sikt såg det ut att fungera, men i ett längre perspektiv visade sig kunskaperna vara av lättflyktig sort, på gymnasiet lever eleverna inte helt upp till de betyg de fick.

Man skulle kunna fundera över en koppling mellan det jag skrev igår, om kommunikationsgenerationen, och svårigheterna att komma ihåg. I ett och annat fall spelar det helt säkert in, men att skylla allt på kommunicerandet är att göra det för lätt för sig. Nej, den stora boven i dramat tror jag är hattandet, från det ena till det andra. Inte bara från det ena ämnet till det andra, det krävs inte mycket inlevelse för att förstå hur lätt lösningen av ekvationssystem har försvunnit in i dimman om man dessutom ägnat dagen åt att förstå hur elektronskal fungerar, försökt skilja adverb från adjektiv, och satt sig in i Colombias export.

Arbetslagstänkande i all ära, men jag tror det är dags att vi tar nästa steg och på allvar börjar arbeta ämnesövergripande också i våra skolor, även efter det som en gång i tiden kallades första små. En matte helt frikopplad från både kemi och samhällskunskap blir till en fritt svävande väldigt abstrakt satellit i elevens medvetande, precis som grammatiken i engelska kan förbli ett mysterium trots att man i sömnen skulle kunna ta ut satsdelarna på svenska. Jag nämnde igår det flummiga uttrycket holistiskt tänkande och jag återkommer till det idag. Det är lättare att förstå delar i ett sammanhang, precis som det är enklare att överblicka sammanhanget när man betraktat delarna för sig.

Och så var det det här med repetition, och stress. Anar ni hur stressade eleverna på svenska skolor är? Jag kan inte lära mig något alls när jag är stressad, och jag kan definitivt inte få något alls att fastna i mitt minne under dylika förhållanden. Är det likadant för er? Vet ni, jag tror det.

Låt oss alla med någon form av ansvar inom svenskt skolväsende (Björklund, alla inkluderar även dig!) grundligt överväga att avge ett nyårslöfte: 2009 blir det år då vi strävar efter att skona våra elever från stress, det år då vi skyndar långsamt mot kunskapsmålen och tar oss tid både för reflektion och repetition.

Tidens tecken

Utgör dagens unga kommunikationsgenerationen, eller har vi helt enkelt gått in i kommunikationssamhället? Jag ser hur det kommuniceras till höger och vänster, fullständigt oberoende av plats och avstånd, sms blixtras iväg, korta och koncisa, förkortningar utvecklas i en rasande fart för att ytterligare underlätta kommunicerandet, och samtalen irl pågår ostörda trots att de samtalande kan ha fyra andra konversationer igång samtidigt. Var. MSN ligger öppet bakom pågående skolarbeten, tidningsartiklar och vad det nu kan vara som är aktuellt 'på riktigt' och kommunicerandet pågår oavbrutet samtidigt som det arbetas aktivt.

Hur möter vi äldre detta? Bekämpar vi det, försöker anpassa efter hur vi är vana, eller omfamnar vi det med öppna armar och öppet sinne? Jag tror att vi ofta tar till det första alternativet, ty vi klarar inte av multitaskande på samma nivå som den som är uppväxt med det. Vi blir störda när den vi pratar med hela tiden läser på sin mobil och skickar iväg meddelanden, trots att vi egentligen både hör och ser att även den muntliga kommunikationen flyter och inser att samtalet antagligen inte är tillräckligt krävande för att bli lidande. Vi blir störda när vi ser MSN-fönstret ligga över den uppsats om grekiska urnor som borde få elevens fulla fokus, inte för att eleven inte jobbar utan för att vi vet att vi inte skulle klara att göra båda sakerna samtidigt.

Själv går jag in i lyktstolpar och faller ner i diken om jag försöker messa och gå samtidigt, men unga människor vet precis var de har knapparna på telefonen och tänker inte ens på hur de trycker. Att messa tycks lika självklart enkelt som att vinka till någon på andra sidan gatan, och det är inte forntidens långa detaljerade meddelanden heller utan ett enkelt m eller ? räcker för att skickas iväg, besvaras med ett ! eller ^^ och denna stenografiska kommunikation tycks ge samma närhet som ett telefonsamtal, eller rent av ett hastigt möte på gatan.

Fascinerande! Jag iakttar och känner mig som om jag såg ett ånglok för första gången. Horisonten vidgas, och långt borta blir plötsligt närmare. Samtidigt pickar den gamles oro över det nya i mitt huvud: men blir de inte splittrade? Kan de verkligen fokusera när det behövs?* Och tänk om vi tappar kontakten med varandra, när vi plötsligt kommunicerar på olika sätt?**

*De vet när de ska stänga av också, för att ge något odelad uppmärksamhet, de där ungdomarna. När lärde de sig det? Av vem?

**De är lyckligtvis tålmodiga med oss stofiler och tar ner tempot till vår nivå när vi är med. Oftast.

Skolan i förorten

Hur menar jag? Vaddå "profilera sig annorlunda, anpassa sig mer till den grupp elever som söker sig dit"? Sänka kraven, låta dem komma undan med lättare kurser, en slags andraklassens betyg?

Nej, absolut inte, tvärtom!

En förstaklassens skola, med förstaklassens betyg, men inte på samma sätt som de skolor eleverna inte valt. Är ni med?

En mycket förenklad version ser ut såhär: Hög personaltäthet och relativt små elevgrupper i relativt små klassrum. Så heterogen personalgrupp som bara är möjligt att uppnå. Gamla, unga, män, kvinnor, dansband, punk, hårdrock, klassisism, romantik, heterosexuella, homosexuella, transsexuella, muslimer, judar, kristna, hedningar, ateister, handikappade, atleter, specialister, nördar, generalister, humanister, naturvetare, språkvetare, matematiker, logiker, kaosteoretiker, litteraturvetare, teknologer etc. En stark, tålmodig, modig och rättvis skolledning som verkligen leder arbetet och tar ansvar för det sociala klimatet på skolan. Idrott och hälsa på schemat. För alla. Olika aktiviteter olika dagar i veckan, där eleverna väljer fritt om de önskar ägna sig åt bollspel, dansa, simma, prova på lite av varje, rida eller kanske fäktas. Klara, tydliga och beständiga gränser för ordning och uppförande. Noggrann uppföljning av frånvaro, på elevens ansvar. Tät kontakt med föräldrar, regelbundna utvecklingssamtal där både positiva aspekter belyses och konstruktiv kritik ges. Noggrant upprättade och uppföljda handlingsplaner om det uppstår problem. Frukost varje dag, lika självklart som näringsriktig och energirik skollunch.

Jo, visst kostar det en del, framförallt med så stor del högkvalitativ personal, men nog sparar vi in tillräckligt på karusellen under de kommande åren om vi tar oss råd att investera i gungorna idag? Vi, samtliga, som lever i samhället investerar gemensamt i det som är vår framtid när vi via skattsedeln hjälps åt att betala för en god skola för alla. Oavsett om vi har skolbarn eller inte ligger det i vårt intresse.

Men en skola är inte bara byggnaderna, personalen, eleverna, materialet, läget, ryktet. En skola är något mer, något utöver allt detta: en skola är ett tänkesätt, en anda, en vision och en väg att gå mot framtiden. Därför är det viktigt med både flexibilitet i upplägget och inte minst med estetiska ämnen. Elever har olika styrkor och olika sätt att lära sig, för att kunna prestera optimalt behöver de erbjudas olika sätt att arbeta. De behöver också få klart för sig varför de förväntas lära sig det de förväntas lära sig. Vad har de för nytta av det? Hur hänger saker och ting ihop?

Holistiskt tänkande låter fasligt flummigt, men är raka motsatsen. Holistiskt tänkande innebär att tänka på helheten, på att visa var och hur delarna passar in i varandra, och hur det kan komma sig att helheten faktiskt blir större än summan av delarna, när man sätter ihop dem på rätt sätt.

Så, sammanfattningsvis (detta är alltså en sammanfattning av den oerhört korta och förenklade modellen): flexibilitet, individualisering, holistiskt tänkande, gränssättning, uppföljning, ledarskap, långsiktighet och respekt.

Statusskolor

Isobel Hadley-Kamptz skriver i Expressen om en kategori elever som är både ambitiösa, framgångsrika och tar för sig av det skolan erbjuder med öppen famn: invandrartjejer.

"Sämre chans för förortselever" löd en rubrik i Svenska Dagbladet i veckan.
Det handlade om att tjejer som bor i invandrartäta förorter använder sitt fria skolval och söker sig därifrån och lämnar killarna efter sig. Man skulle alltså lika gärna kunna ha exakt motsatt rubrik. "Bättre chanser för förortselever." För tjejerna alltså.

Sannolikt är det SvDs artikel Förortselever får sämre livschans hon referar till. Artikeln behandlar boken När marknaden kom till förorten av Nihad Bunar och belyser situationen för dem som stannar kvar i förortsskolorna, men Hadley-Kapmtz drar tanken vidare till dem som ger sig av och finner en förklaring när hon

pratar med Dilsa Demirbag-Sten om fenomenet überambitiösa unga invandrarkvinnor och hon har några förklaringar. "Utbildning är för många av de här tjejerna det bästa sättet att ta sig hemifrån, kanske slippa bli bortgifta. De vill upp och det blir som den gamla folkbildningen fast för en ny grupp.

Det tycks som om elevernas ambitioner höjer och sänker skolans status, och lärarnas följer givetvis med. Det ger högre status att jobba på en högstatusskola än på en med rykte om sig att vara både pedagogiskt undermålig, dvs med låg betygssnitt, och bråkig. Måste det vara så? Kanske borde skolorna i förorten helt enkelt profilera sig annorlunda, anpassa sig mer till den grupp elever som söker sig dit, och göra ett alldeles förbaskat bra jobb för dem istället för att försöka konkurrera med att vara så lika andra skolor som möjligt?

Situationen påminner om den i Norrbotten, där flickor ofta jobbar på i skolan, studerar, pluggar och sliter för att ta sig ifrån byn och finna sig ett liv bortom machokulturen. Invandrartjejerna från bokens förorter och Norrbottenstjejer tycks ha mer gemensamt än samma invandrartjejer och invandrarkillar, jag tror faktiskt detsamma gäller invandrarkillarna i boken och Norrbottenskillar också. Är det så att eftersom det tycks önskvärt att bli kvar i den machokultur där de känner sig hemma så skyr de skolan eftersom den öppnar en port ut i en annan värld, en värld där det gäller andra värderingar och status vinns på annat sätt än genom att vara mest manlig?

Vad säger ni om tanken på att för ett tag, i media och politik, faktiskt lägga fokus på den elevkategori som vill studera, som önskar nå högre och längre och vidare ut i världen? Låt oss göra som Hadle-Kamptz föreslår och se att skolvalet öppnar möjligheter för förortselever som de inte hade tidigare, det är fantastiskt att se att så många faktiskt omfamnar dessa möjligheter! De banar nya stigar där de lite mer skrajsna, de som gärna vill stanna kvar i det välkända ett tag till, kan tassa efter så småningom.

Statuslärare

Hur ska vi bära oss åt för att höja läraryrkets status, frågar sig FredrikBloggen med anledning av en notis där DN än en gång rapporterar om hur allt färre söker sig till lärarutbildningarna.

Sanningen att säga: jag förstår dem som avstår att söka. Lärarutbildningarna skälls dagligen i tidningarna för att vara flummiga, oseriösa, okvalificerade och allt vad det nu är. Lärarna skälls det också på, finns det någon yrkesgrupp det klagas så friskt på från både slott och koja? Alla är experter, ty alla har gått i skolan och vet precis hur det borde vara. Utbildningsministerns illa dolda förakt inför skolan och lärarkåren trumpetas ut i media och bidrar aktivt till att ytterligare sänka den låga statusen.

Låt oss börja med frågan om varför så få söker lärarutbildningen, framförallt är det få manliga sökande. Utbildningsministern och media tävlar om att framhålla hur kvaliten sjunker, från usel till skamligt låg. Media bidrar ytterligare med att framhålla vilket kaos som råder i svenska skolor, hur eleverna missköter sig, hur de regerar och lärarna mest verkar lysa med sin frånvaro. Allt detta bidrar till att minska antalet sökande.

Men mest av allt handlar det om pengar. Få unga människor drömmer om en tillvaro där de kommer att få vara beredda att jobba dygnet runt, bli uppringda och ställda till svars i sitt eget hem en lördagkväll, kämpa med studielån hela livet samtidigt som de förväntas ge sitt allt för låg lön. För låt oss vara uppriktiga, lärare är inget höginkomstyrke.

I ett samhälle där status mäts i pengar har få föräldrar respekt för den lärare som de vet tjänar hälften av vad de själva gör.

Det är krasst, men det är sant. Lärare har låg status, lärarhögskolan blir allt mindre attraktiv för att lärare inte tjänar just något mer än kaffepengar.

Dagens förslag för höjande av läraryrkets status blir alltså: högre lön och konstruktiv kritik istället för meningslös föraktretorik från utbildningsdepartementet.

Skånevinter

Vinter i Skåne, dimmigt och fuktigt, gässen ropar åt varandra osynliga ovanför dimman. Romantiskt så det förslår, men luktar förfärligt. De få tillfällen det inte blåser härnere känner man hur illa det luktar, avgasdoften sticker i näsan och i halsen. Man har knappt lust att andas, men kan inte låta bli.

Människor, åk kollektivt! Det här är inte hållbart i längden.

Lärare utan gränser

För drygt en månad sedan nämnde jag här 17-åriga Shamsia i Kandahar. Hon fick sitt ansiktet sönderfrätt av syra när hon och hennes kamrater var på väg till skolan, men var ändå bestämd på att hon ville fortsätta sin utbildning.

Idag berättar SvD om hur talibanerna i Pakistans hisnande vackra Swat Valley förbjuder flickor att gå i skolan och hotar döda kvinnliga studenter, enbart för att de är studenter.

Ni har fram till den 15 januari på er att sluta sända era flickor till skolan. Om ni inte lyder kommer vi att döda sådana flickor, ska ledaren ha sagt enligt en myndighetskälla [...]Enligt boende i området har talibanerna redan förstört flera statliga skolor, något som har lett till att vissa inrättar privata skolor i hemmen för att utbilda flickor.

Swatdalen var en gång känd för sitt utmärkta skolväsende. Nu har talibanerna förstört 252 skolor, främst dem där pojkar och flickor gick tillsammans.

1971 startades i Paris Médecins Sans Frontières, som på sin svenska hemsida beskriver sig själva så:

Läkare Utan Gränser är en medicinsk humanitär organisation med världen som arbetsfält. Vi bistår människor som drabbats av kriser, krig och naturkatastrofer oavsett politisk åsikt, religion eller etnisk tillhörighet.

Kanske behövs också Lärare utan Gränser? Beväpnade med pennor och papper, erfarenhet och en obändig vilja att lära ut läsning, räkning, samarbete och alla människors lika värde, naturkunskap, historia etc, förslagsvis i samarbete med FN och Röda Korset?

awardad

"Denna blogg byggs och fylls av NÄRHET - närhet i rum, tid o relationer!
Dessa bloggar är osedvanligt charmerande och söta, och syftet är att finna och att vara vänner. De är inte upptagna av utmärkelser och själviskhet.
Ge denna utmärkelsen till åtta bloggare, som i sin tur väljer ut åtta bloggare."

Fick jag av Crimson Anna. Jag blir alldeles rörd och vet inte riktigt vad jag ska säga, mest rodnar jag och stammar fram något i stil med *oh tack oh tack oh tack...* och ber att få tänka på vem jag väljer att belöna.

Jultävling

Julen är här.

Jahapp.

Jag surfar runt och läser om ångest, hur ska julklapparna tas emot? Hur ska vi hinna? Tänk om någon ser att pepparkakshuset inte är hembakat utan snarare monterat som en legoborg, nej, inte ens så avancerat, bara ihopsmällt som en flyttkartong! Bråttom bråttom för att hinna hit och dit och fram och tillbaka. Snegla på grannens dekorationer och traditioner! Ack så fantastiskt, tänk om de ser att vi köpt glöggen på ICA och inte kryddat den själva?

Och pengarna! Årets julhandel är väl inte summerad ännu, såvitt jag noterat, men att stora summor rullat torde ingen tveka på. Och att januari traditionsenligt blir både lång och kall och fattig för många är nog inte heller någon vågad förutsägelse.

Jag läser också hur allt fler ser på fenomenet jul från en distans som antyder att de nog inte riktigt trivs med helgen sådan den är nu. Kanske är julen faktiskt på väg att fasas ut? Ännu en generationsfråga, kanske? De äldre minns sin egen barndomsjul, där hemmafruarna hade gott om tid att börja förberedelserna månader i förväg, maten lagades i stilla ro hemma i det egna köket och CocaCola-tomten var en bild på ett reklamanslag i metall; de yngre snor omkring med begynnande magsår och tillkämpade leenden när de försöker leva upp till de äldres mer eller mindre uttalade förväntan, presenterad i reklaminslag, annonser, telefonsamtal, menande kommentarer om köpekakor och färdigkokt skinka och grannens fina gran.

Från vilken synvinkel jag än betraktar den känns det som om julen är en tävling snarare än en fest eller en högtid. Mest, störst, ljusast, mest hembakat, finast, minimalistiskast, störst avstånd från, mest ironisk, gladast, vackrast, glittrigast.... Grenarna är lika många som på offergranen, och priset är ett Damoklessvärd att leva med till nästa år.

Grattis, alla vinnare!

Orkar ni ett varv till?

Typ jul

Julhandeln är, enligt Expressen, tämligen opåverkad av finanskrisen.

Men med några dagars handel kvar till julafton, samt mellandagsrean, är det osäkert om prognosen 61,1 miljarder nås.
Enligt TT:s rundringning bland de största företagen inom leksaker och hemelektronik, siktar man på att göra plus minus noll jämfört med 2007.

SvD rapporterar samtidigt att Kalle Anka, den stora svenska jultraditionen, tappat omkring en miljon tittare, framförallt bland barn och ungdomar.

Tittartappet är dock inget som oroar SVT nämnvärt.

–Alla stora nationellt samlande tv-program har nästan samma kurva. Jag tror inte att det är en specifik Kalle-trend, utan en del av den allmänna fragmentiseringen, att mängden tillgång på tv har ökat så dramatiskt, säger Thomas Nilsson, planeringschef på SVT [...] Det handlar möjligen om att det finns ett sådant otroligt ökat utbud av den typen av underhållning, man kan ju se Kalle Anka och hans jul när man vill. Det är inte så himla magiskt längre, det är nog vi föräldrar som tycker det snarare än barnen, säger Malena Janson, barnfilmforskare och SvD:s filmrecensent [...] Jag tror att det kommer att försvinna så småningom. De som inte bryr sig om Kalle Anka idag kommer ju inte att sätta sina barn framför det på julafton, säger hon

Jag undrar om det inte gäller julen rent överlag? Hur? Var? När? var inne på samma tanke häromdagen, Jag ska bli lärare funderar över vilka trationer man egentligen bör ha kvar, när det blir mer förvirrande och obegripligt för barnen än mysigt eller högtidligt är det nog dags att stanna upp och tänka efter, vill vi ha det såhär?

Kulturfyra

Bloggen Blondinbella har anmälts till Konsumentverket. En läsare har reagerat på hur bloggaren Isabella Löwengrip lagt ut bilder på hårvårdsprodukter och en text om hur hon tvättar och fönar håret.

Där börjar jag veckans Kulturfyra:

1. Tycker du att Blondinbella är den viktigaste bloggen? Varför, varför inte?

Vem?

2. Påverkar [sic!] du av om en blogg skriver att en shampo är bra, eller en bok är bra, eller något annat?

Jag kanske blir nyfiken på boken i fråga, kanske kollar jag upp den om jag minns att jag läst om den. Däremot läser jag den inte bara för att vara likadan som Tjorven.

3. Här berättar Blondinbella hur hon nu ska kombinera studier med tv-inspelning. Hon ska göra en dagbok i tv varje dag. 178 kommentarer hade det inlägget när jag läste det. Där berättar hon att hon är förkyld och hur hon botar det Dr. Brandts antioxidantdroppar.
Hur botar du förkylning?

Den går över av sig själv, håller man fötterna och handlederna varma, dricker mycket och undviker sitta i drag går det fortare.

4. Twingly har räknat på sitt sätt för att kora den viktigaste bloggen. Vad tycker du gör en blogg viktig för dig? Vad gör att du återkommer till en blogg?

Att den ger mig en läsupplevelse på ett eller annat sätt.

Jag läser igenom mina svar och konstaterar än en gång att jag är en rätt tråkig tant

Samarbete ger ro

För brandmännen som har Rosengård som sitt område har de senaste dagarna varit mardrömslika. Stenkastning, hot och hemmagjorda bomber har gjort att man utökat sin skyddsutrustning med bland annat skyddsvästar och hjälmar. – Detta är en helt ny situation för oss att behöva arbeta i vad andra kallar en krigszon, säger Henrik Persson, styrkeledare på räddningstjänsten i Jägersro.

Jag förstår att det inte är någon dans på rosor, jag förstår att familjer oroar sig, att de varje dag är rädda att stenen ska träffa just deras pappa/make/son.

Hur oroliga ska inte de familjer som inte kan gå hem när passet är sluta, utan dag efter dag, natt efter natt, bor mitt i det Persson kallar krigszon, vara? De vars barn gråter av skräck, de vars fönster befinner sig i farozonen för den gatsten som råkade få skruv när den kastades. De vars pappor/makar/söner går runt i zonen, utan skyddsutrustning eller poliseskort, beväpnade bara med sina röster och sina ord.

Under natten till lördagen lugnade stämningen ner sig sedan frivilliga vuxna från islamiska föreningar varit ute i stadsdelen och pratat med ungdomarna.

– De har gjort en betydelsefull insats som kommer att fortsätta de närmaste dagarna, säger polisens informatör Charley Nilsson till TT

Hylla dem också i reportage, inte bara som en eftertanke på sista raderna. Inte för att förringa någons insats, utan för att lyfta fram allas.

FRA, Ipred, långtidslagring, sociogram, utförsäkringar

And so as you hear these words telling you now of my state
I tell you to enjoy life I wish I could but its too late

Dumma porttelefon!

När man är två plommon hög och för liten för att kunna läsa vare sig bokstäver eller siffror är porttelefoner ett aber. Vår lilla granne befinner sig just i den situationen, men eftersom det är en initiativrik unge trycks det på varenda knapp tills någon svarar och öppnar.

Men varför ska man alls ha porttelefoner? Fyller de något syfte såhär halvvägs ute på landet? Det har jag lite svårt att förstå, jag tyckte det var bättre innan när porten stod öppen hela dagarna, uppställd om somrarna därtill så att små grannar kunde skutta ut och in bäst de ville.

stolt lärare

Vi har helt enkelt alldeles förbaskat duktiga elever på Hvilan!

Och vet ni, vi har plats för fler!

Rosengård i december 2008

Upplopp, bilbränder, stenkastande ungdomar. Scenerna känns bekanta från bland annat Frankrike och Grekland - men i Sverige? Jodå, även i Sverige.

Det som utlöste konflikten var en uppsägning av hyreskontraktet på den lokal som använts som moské och samlingsplats i området. Efter en stillsam ockupation av lokalen avhystes ockupanterna, lokalen blockerades med containers och kalabalik bröt ut. Räddningstjänsten ger sig inte in i området, utan polisen får släcka där de kan, bulldozers används för att fösa undan brinnande fordon och skräp, det regnar stenar över polisen och hundratals ungdomar, enligt vissa källor, deltar i upploppet.

Alla de 18 omhändertagna under nattens oroligheter i Rosengård tillhör så kallade autonoma kretsar - inte en enda var hemmahörande i Rosengård.
- Det är inte Herrgården som gjort någon form av uppror, utan autonoma kretsar som tagit sig in utifrån. Det här är något vi aldrig upplevt tidigare, säger Börje Aronsson vid polisen.

Den folkpartistiske integrationsministern Nyamko Sabuni deltog enligt KvP i Debatt ikväll och la enligt tidningen hela ansvaret för situationen på föräldrarna:

Det är ett föräldraransvar. Klarar familjerna inte av sina barn får de ta hjälp av socialtjänsten, säger hon.

Frågan är bara i vilken grad föräldrarna i Rosengård, som nu sitter instängda i sina lägenheter, kan förväntas ta ansvar för de aktivister som av olika anledningar strömmar till stadsdelen. KvP rapporterar om tillresta aktivister, välbekanta för polisen. Aktivisterna har uttryckt en vilja att visa solidaritet med moskéockupanterna, men

De utkörda moskéockupanternas talesperson Basem Mahmoud säger till Kvällsposten att han absolut inte vill sammanblandas med bråkstakarna.
– De har också ett ärende. Vilket känner jag inte till, säger han [...] Vi har vårt ärende. Vi använder inte våld. Det hjälper inte vårt ärende att de protesterar på detta sätt. Om de har rätt eller fel känner jag inte till, säger Basem och konstaterar att Herrgården gjorts till en arena också för andra grupper

Kvp ger en bild av de ungdomar vars föräldrar enligt minister Sabuni borde ta kontakt med socialtjänsten för att få hjälp att klara av sina barn:

Bland dem som togs av polisen fanns en miljöpartist med uppdrag i en av Malmös grannkommuner. Det fanns även personer med anknytning till syndikalisterna. Flera av de omhändertagna har deltagit i politiska prostester med koppling till djurrättsrörelsen, husockupationer och fairtrade.
Några läser till lärare, flera av dem tillhör välkända familjer.

Kära våldsamt protesterande ungdomar, lyssna ett ögonblick på en gammal tants ord: stenkastning, bränder och kravaller får adrenalinet att pumpa, ni känner att ni aktivt gör något, att ni sänder ett kraftfullt budskap, att ni är solidariska. Men vem är det ni vänt protesten mot? Egentligen?

När ni protesterat färdigt, när ni känner att ni fått ut ert budskap åker ni hem, till andra kommuner, till andra stadsdelar. Kvar i Rosengård bor de människor med vilka ni önskade visa solidaritet. De kommer att gå ut i morgon bitti i en stadsdel ännu mer förstörd än den redan var av den styvmoderliga behandling Malmö kommun anser den värdig. Barnen i området går till terminsavslutningen i skolan förbi brända bilvrak och uppslitna stenar.

Det var väl inte dem ni ville straffa? Det var väl inte de som skulle lida?

Vill ni visa solidaritet? Vill ni stödja människorna som lever i Rosengård? På allvar? Ägna då helgen åt att återvända till Rosengård, och hjälp till att ta konsekvenserna av er aktion, hjälp till att städa upp efter er. Politikerna lär inte göra det, så ta chansen att föregå med gott exempel.

Till exempel.

"Han får skäll i skolan"

En bekymrad mor skriver till psykologen i SvD om hur hennes son, som är en sån trevlig gosse hemma, aktiv och ansvarsfull och glad och stark och fantasisk på alla sätt och vis, får skäll i skolan.

lärarna säger att han har svårigheter att koncentrera sig och prestera bra. Han visar sidor som vi som föräldrar inte känner igen.

Det är nu inte helt ovanligt att tolvåringar, på väg in i puberteten med stora steg, visar upp olika sidor av sig själv hemma och i skolan. Dessvärre är det inte heller ovanligt att mammor, särskilt mammor som är lite äldre än genomsnittet, har en tendens att inte vilja se att deras lille prins har utvecklat andra sidor än han hade när han var fem.

Vår uppfattning är att hans lärare inte ser honom för den person han är och han får ofta höra att han inte tar för sig tillräckligt, att han inte är aktiv på lektionerna, att han har gjort fel, allt ifrån att han inte sköter sina läxor, att han inte äter ordentligt.

Visst kan det vara så att de haft otur och råkat ut för en lärare som inte klarar av sitt jobb. Troligare är att de råkat ut för en lärare som ärligt och uppriktigt bekymrar sig för pojken, och talar om för föräldrarna precis vilken gosse h*n möter i skolan. Men mamman vill inte alls lyssna, hon slår ifrån sig med bägge händer och skyller allt på läraren:

Det känns som om läraren bara ser fel och svagheter hos vår son. Efter samtalet så pratade vi med vår son att inte låta sig knäckas av en enskild lärares okunskap vi försöker hela tiden att peppa vår son och att stärka hans självkänsla, att han ska försöka ta med sig sina bra egenskaper till skolan och att våga visa vem han är, att det är ok att bara vara den man är även i skolan. Som förälder får jag dåligt samvete för att inte räcka till och att inte kunna vara ett stöd när han är i skolan.

Psykologen i SvD smeker mamman medhårs och förstärker hennes oro genom att också skuldbelägga skolan:

Jag tycker ni ska kontakta läraren och be om ett samtal (bara ni vuxna och läraren) där ni förklarar hur ni ser på situationen och beskriva hur sonen är hemma. Här gäller det att uppmuntra, stärka och stötta honom i att våga vara precis den fina person han är. Det ska ske med en plan som ni gör upp med lärare ¬– en konkret plan med mål och riktning. Om ni inte kan få skolan med på detta så tycker jag ni ska överväga att byta skola.

Kära oroliga mamma, ta och lyssna på läraren, lyssna på vad h*n faktiskt berättar för dig om din son. Gossen är tolv år, en jobbig ålder när kroppen och sinnet brakar iväg och växer, i olika takt och i stort sett hela tiden i otakt både med hans mognad och med kompisarna. Din kärleksfulla önskan att linda in honom i bomull håller honom tillbaka, din ovilja att se att han signalerar vilt att han vill frigöra sig med är mycket medveten om hur ledsen du blir över detta gör ingången i puberteten mycket jobbigare för honom. Det gäller inte bara att uppmuntra och stötta gossen, det gäller i lika hög grad att släppa taget, låta honom prova på att stå på egna ben, finnas tillgänglig men inte ständigt till hands, inte styra pojken utifrån dina egna förväntningar och förhoppningar utan låta honom utvecklas i den riktning han själv önskar. Lyssna på honom, vad är det han vill men inte vågar säga till dig?

Det är inte alls någon lätt övergång du har framför dig, att gå från att vara mamma till ett barn till att vara mamma till en tonåring kan vara lika traumatiskt som att gå från att vara barn till att vara tonåring, och just nu verkar ni båda befinna er mitt i stormen. Läraren kan vara ett stöd för er båda i den här jobbiga övergångstiden, lyd psykologens råd och boka tid med läraren, men prata mindre själv och lyssna mer. Fråga hur läraren skulle föreslå att man går till väga med åtgärdsprogrammet, och be att få kontakt med elevvårdsteamet på skolan. Med stor sannolikhet är de redan inkopplade på din lille gosses fall.

Än en gång, Ronja Rövardotter är ingen dålig handbok.

Finanskrisens gynnade grisar och de andra djuren

Karin Olsson ägnar en krönika i Expressen åt att raljera över Borgs dystra utsagor om vargavinter och Littorins klagan om ett skitår. I själva verket, skriver hon, har de flesta svenskar fått det allt bättre, med ROT-avdrag, krympande räntor, pressade lågkonjunkturspriser, jobbskatteavdrag och allt har nittio procent, räknar hon ut, av svenskarna fått det bättre än någonsin.

Bakom fasaden av allt snack om trenderna i krisens spår - second handboom och anti- kommersialism - lurar egentligen en bred medelklass som är mer köpstark än på länge. Vi skäms bara för att låtsas om det.
Vi gynnade grisar kommer att äta våra dyra delikatesser till jul och försöka förtränga fattigpensionärerna, de arbetslösa och det kämpande näringslivet.
Sedan önskar vi varanda [sic!] ännu ett gott nytt år med skamlös champagne i kristallglasen.

Det kämpande näringslivet ser lite annorlunda på saken. DI skriver om företagen i Svenskt Näringslivs företagspanel och deras planer på personalminskningar under det närmaste halvåret. Det är givetvis inte den breda medelklassen i Karin Olssons text som drabbas hårdast, om den ens drabbas:

I tidigare nedgångsperioder har de flesta som varslats faktiskt fått nytt jobb relativt snabbt. Det slår igenom framför allt i mycket högre ungdomsarbetslöshet när företagen slutar att nyanställa. Där kommer vi att se den stora effekten. Och det sker från en nivå där Sverige redan har mycket hög ungdomsarbetslöshet jämfört många andra länder

Även DI skriver om hur den som har jobb däremot kommer att få det mycket bättre under det kommande året. Svenskt Näringslivs chefsekonom Stefan Fölster funderar kring regeringens stimulanspaket:

Jag tolkar det lite som att det finns ett politiskt motiv att sprida ut paketen in i valåret 2010."

Regeringens konjunkturpaket om 8,3 extra stimulansmiljarder den 5 december hade rätt ingredienser även om det var för lite, anser Fölster.

"En fördel med småpaket är att man hinner att bereda och mejsla fram kloka delar. Men rent nationalekonomiskt vore det bättre att satsa så tidigt om möjligt. Och med infrastrukturinvesteringarna, där måste man ge signalen nu - att alla aktörer som kan ska tidigarelägga och att det kommer att finnas pengar till det."

Frågan är om det kommer det. Kanske är det också något som prioriteras bort till förmån för den breda medelklassen? Vi får väl se. Från min horisont ser det ut som om vi kommer att få mer av samma sak som vi redan fått.

Ta det försiktigt när ni kommer för nära klyftan, kanten är inte stabil och det händer så lätt en olycka.

Lättare

Vi har väder igen, temperaturen har sjunkit ett par grader, en sval, svag, försynt vind skingrar avgaserna och gör luften lättare att andas. Fåglarna är tillbaka, kajornas eviga tjat och sparvarnas tjatter underhöll mig vid busshållsplatsen. Till och med en liten kanin lullade omkring på gräsmattan.

Den människoskapade dimensionen av världen är sig lik sen igår, men den naturen har ansvaret för har börjat slappna av, och det syns på människorna.

Dagens samtalsämne

Häromkring är det utan konkurrens jordskalvet. Fyra komma sju på Richterskalan är tydligen en hel del, värsta på hundra år och mer därtill säger de som vet.

Känslan kan beskrivas ungefär som känslan av att stå på en gammal järnvägsstation när ett stort, långt och tung godståg slamrar förbi utan att sakta farten. På ett par sekunder var det över. Somliga rycktes ur sin slummer, andra sov vidare som inget hänt. Teorier om exploderande värmepannor, krockade långtradare, terroristattacker, kraschade flygplan, åsknedslag, rasade väggar, nedfallna bokhyllor och kattattacker lanserades och förkastades innan media hann med att rapportera jordskalvet, och hälsningsfrasen för dagen lyder 'kände du när det skakade?'

Det känns som det varit en underlig, bävande december. Från åsksmällen den tredje till jordskalvet i morse har vägen gått över snö, is, regn och rent av sol. Människor är stressade, nerverna ligger utanpå, oron över finansmarknaden, regeringens stolleprov, nya lagar och arbetsmarknaden spelar in. Efter skalvet i morse har vädret varit nästan obefintligt, om man kan tänka sig obefintligt väder. Det är precis stilla, det är det sällan i platta Skåneland, vilket lett till att det luktar skarpt av avgaser överallt. Det är inte varmt, och inte kallt. Himlen är täckt av en luddigt jämngrå molnfilt som dämpar ljus och ljud. Och inte ens en grå liten fågel har jag hört sjunga på någon kvist idag.

En underlig, ödesmättad stämning ligger över det land man kunde tro skulle glittra av julstämning, om man bara såge till datumet.

Cuteness overload

DN skriver om gullighetstrenden som sköljer över oss. Hundvalpar, kattungar, storögda, förmänskligade på rosa fluffiga kuddar. Glitter och bokmärkesrosor, pastellfärger och meditativt stillsamt plingande bakgrundsmusik. Ett par olika teorier om orsaken bakom gullighetstsunamin som sveper över världen lanseras:

Den här sortens cute-kultur har långa traditioner i Japan. Sedan sjuttiotalet har begreppet "kawaii" ("söt" på japanska) varit en självklar del av landets populärkultur. Hemsidan www.allthingskawaii.net är en bra introduktion till den världen, medan cuteoverload.com fungerar som en inkörsport till den västerländska varianten.

En annan teori som lanseras på DN är:

Skvallersajten Gawker föreslog att populariteten hade att göra med den kraschade ekonomin. Valparnas tillvaro som en drömvärld, utan oro över pengar, terrorister, börsras eller jobb som försvinner över en natt.

Personligen skulle jag vilja lansera en annan teori: jag har tidigare skrivit om hur söta, underbart gulliga dagens ungdomar är. Och som ordspråket går: som de unga sjunga tralla de gamla. I en evig önskan att vara 'med', ungdomlig och pigg plockar vuxna upp trender från tonåringar, imiterar och känner sig vitaliserade. För dagen är det gulligheten. I morgon är det något annat.

Jordbävning i Skåne

Inte ens det fick mina yngsta barn att vakna. Håhåjaja, tur det är jullov snart.

Statusprylar

Hög status i dagens samhälle är lika med mycket pengar. Den som har mycket pengar ges hög status, och fenomenet ökar ytterligare nu när varslen står som spön i backen, utförsäkringar från försäkringskassan sticker fram sina långa vårtiga näsor bakom julen och livets nödtorft blir allt dyrare.

Den som inga pengar har har heller ingen status. Den ser man på med förakt. Den kräver man att den ska ta ansvar, för sin situation, för samhällsfinanserna, för miljön, för världen.

Vilket osökt för oss över till skolans värld. Att vara lärare idag är inget statusyrke, tvärtom. Björklund, jag har lösningen på dina problem, jag kan berätta för dig hur du höjer statusen på läraryrket, hur du får fler sökande till lärarhögskolan, hur du får lärarna på bättre humör och som bonus därför eleverna på bättre humör: öka våra löner! Ge oss tiotusen mer i månaden, var. Vi kommer fortfarande inte att tillhöra höglöneyrkena, men vår status kommer att susa i höjden och du får en skola att vara stolt över.

Det är det enda du kan göra för att höja lärarnas, och därigenom skolans, status. Och du, du skulle garanterat hamna i historieböckerna, på en framstående plats med vackra ord.

Skamlös reklam

Jag vill gärna göra lite skamlös reklam för Pandemonium från Lund, när jag nu har er uppmärksamhet. På sin hemsida skriver de såhär:

A new era in the music industry is upon us as the need for physical discs are now a thing of the past. We seek not that which can be measured by financial gain, but instead we seek to fill a musical void in those who receive our message.

Our new album Whispers is available for free and the wealth it will bring us lies in the hordes and legions of our listeners and their passion. Enjoy this release, spread it and let others share the experience. Embrace the Pandemonium!

/Pandemonium, Lund (Sweden)

Kulturfyra

Veckans kulturfyra frågar efter årets bästa. Alltid lika svårt!

1. Vilken har varit bästa skivan i år? Vilken skiva har du lyssnat mest på i år?

Opeth släppte Watershed i år, en rent fantastiskt underbar skiva.



Den får det bli

2. Vilken bok är den bästa du läst i år?

Året är inte slut än.... Nej, jag inser att det vore fusk att svara så. Jag är tacksam att det inte måste vara en bok utgiven i år! Sven-Erik Liedmans Ett Oändligt Äventyr har jag återvänt till gång efter gång under året.

3. Vilken är den bästa filmen du sett i år?

Jag har inte sett någon film som lämnat något varaktigt intryck i år, gör de inte det förtjänar de inte epitetet 'bästa film'.

4. Vilken är den viktigaste händelsen i år?

Genomröstningen av FRA-lagen. Den rev ner många kulisser och tydliggjorde skillnaden på folk och folk.

Varning

Aftonbladet berättar att japanska forskare nu nått fram, och börjat passera igenom, den barriär till tankevärlden som hittills gett oss möjlighet att bevara den del av vårt jag som gör oss till den vi är. Nu går det, klumpigt och primitivt ännu så länge men det är bara en fråga om finstämning av tekniken, att läsa tankar.

Jag vill i detta sammanhang vänligen varna vetenskap samt regim från försök att läsa mina tankar. Jag brukar förenklat likna min inre värld vid ett antal mer eller mindre sammankopplade universa, samtliga i flera våningar, där förbindelserna mellan dessa ständigt flyttas, nya öppningar dyker upp där man minst anar det och det lurar oväntade varelser bakom hörn man inte ens visste fanns. Gångarna är trånga och vindlande, det står lådor, bokhyllor och mystiska låsta skåp överallt; rum och trappor flyttar sig alltefter humör. Mitt humör. Dessutom är ljuset släckt. Detta är alltså den förenklade versionen. Den förbereder dig inte på verkligheten. Det kräver stor vana, god kreativ förmåga och inte så lite mod för att ens besöka den gästvänligaste nivån, och jag tar inget ansvar för besökares mentala tillstånd, vare sig under besöket eller efter. Det är inget skämt att det på dörrskylten står 'I som här inträden låten hoppet fara'.

Meddelas endast på detta vis.

En helt ny värld

När FRA drevs igenom med hugg och slag för ungefär ett halvår sedan varnades det från många håll att detta bara var första steget. Vi har nu en lag som ger privata intressen rätt att lagra information om privatpersoner på skrämmande lösa boliner, och nu kommer nästa steg: lagringen av informtionen. Ett år till att börja med tycker moderaterna är lagom.

Du sköna nya värld!

the Chautauqua

Jag har precis stött på begreppet Chautauqua, i boken Zen and the Art of Motorcycle Maintenance av Robert M. Pirsig hänvisas titt som tätt till begreppet. Det visar sig vara en slags folkhögskolerörelse i USA, aktiv under artonhundratalet och tidigt nittonhundratal.

Det hade jag inte en aning om. Falstaff Fakir hade så rätt:

Mycket läsa gör dig klok. Därför läs varenda bok.

Snurrigt

Jag fick två intressanta frågor på bussen igår.

Den första var intressant ur aspekten 'hur i helafridensnamn tänker somliga människor egentligen' och besvarades enkelt med 'nej, du är inte speciellt attraktiv i mina ögon'. Men hur kommer man fram till att det är en god idé att sista-dansen-desperat kurtisera ett fruntimmer vid en busshållsplats? I isregn. En tisdageftermiddag. När bussen är försenad redan och hon helt uppenbart är smått irriterad. Jag har inget svar på den frågan, men kan än en gång konstatera att den mänskliga naturen är av en intressant och intrikat sort.

Den andra var intressant på ett annat vis. Den löd:

Är det så att borgarna rasar samhället varje gång de kommer till makten, eller är det så att folk röstar fram en borgerlig regering varenda gång samhället är på väg att trilla över kanten?

Marknadsekonomi bygger på system där alla teoretisk har en chans att vinna. Men finns det vinnare så finns det förlorare, alltid många fler förlorare än det finns vinnare. Idag är det Volvoarbetarna som är förlorarna. Basindustrin har ett stålbad att vänta, skriver Aftonbladet. Anders Borg tillstår att A-kassereformen kanske inte var helt genomtänkt, den heller:

Jag tror att vi höjde a-kasseavgiften mer än vad jag skulle ha gjort i dag. Höjningen hade större effekter på medlemskapet i a-kassan än vad jag skulle ha trott

Det innebär att många blir arbetslösa utan att ha a-kassa. Men det är lugnt, menar Borg, "man ska kunna klara sig på den dagpenning om högst 320 kr per dag som man får även om man inte är med i a-kassan". De han talar om tillhör inte gruppen vinnare. Och snart kommer nyårhelgen. När raketerna landat och champangekorkarna smällt vaknar många upp till ett liv som utförsäkrade från försäkringskassan, utan att ha blivit ett dugg friskare för den skull.

Finanskrisen, lågkonjunkturen, depressionen, vad man än väljer att kalla den, vi är på väg ner i den och den kom inte som den blixt från klar himmel som den ibland framställs som. Tvärtom. Den följer snyggt och prydligt gängse mönster där marknadens hjul snurrat fortare och fortare, där lyx varit vardagsmat, vinnarna vunnit allt mer och ljuset, musiken, skratten och ropen från marknaden överröstade allt: Kom, köp, konsumera, det finns mer att hämta, låna pengar och konsumera mera.

När hjulen snurrar som fortast, när skratten är som mest hysteriskt högljudda, då brukar folk rösta på den som lovar att låta festen fortsätta snurra, trots att det knakar och brakar och börjar bli instabilt både här och där. Så mitt svar på frågan är: lite av båda. Men det är ingen naturlag, oavsett vad ekonomer försöker framställa det som. Det är upp till oss människor om vi vill leva i en värld där målet är den galna festen, och baksmällan, arbetslösheten, kraschen är det pris vi är villiga att betala; eller om vi föredrar ett stillsammare, mer balanserat, långsiktigare liv.

Att önska

på en stjärna

Exakt vad jag sökt!

Utan att själv kunna räkna ut att det var vad jag sökte.

Så enkelt, så genialiskt, så absolut nödvändigt.

Var köper man sig ett exemplar, eller sju?

Jag - en drömmare

Vågkraft

The Wave är en amerikansk film, och bok, som återger ett klassrumsexperiment i Palo Alto. Eleverna frågar läraren hur Hitler kunde få så många människor att följa honom. Varför gick folk med på det? Istället för att ge klassen ett teoretiskt och svårbegripligt svar bestämmer han sig för att visa dem, learning by doing helt enkelt.

Die Welle är en tysk film som bygger på samma experiment.

Filmens huvudperson Rainer Wenger är en anti-auktoritär lärare, han lyssnar på rockmusik och har en "Fuck Bush"-dekal på brevlådan. När han ska göra ett projekt om diktatur startar han ett experiment som ska få eleverna att förstå de mörka mekanismerna bakom totalitära system. Han börjar enkelt med "Att lyda förhållningsorder". Nästa steg är "Styrka genom disciplin", som att sitta med rak rygg och händerna framför sig på bänken; genast märker eleverna hur mycket bättre de presterar.

Så nästa steg: "Styrka genom gemenskap", hela klassen bär vita skjortor och läraren ger dem en gemensam hälsning för "samhörighet", en vågrörelse med armen från höger axel.

Regissören Dennis Gansel berättar i artikeln om vad som gav honom drivkraft att ta itu med ämnet:

Jag är själv tredje generationen efter nazismen. Min farfar var officer under andra världskriget och ytterst konservativ. Jag frågade honom varför han blev officer i Hitlers armé och han svarade: Jag ville bli arkitekt, men hade inga pengar, så jag gick in Wehrmacht. Hitler gav mig ett liv.

Det är lätt för den som har makt och medel att manipulera människor. Farfadern ville studera, men hade inga pengar. Perioden före förra världskriget var en period av lågkonjunktur och depression. Arbetslöshet, fattigdom, bostadsbrist var verkligheten för vanliga, anständiga människor, maktlösheten total, de hade inte längre medel att ta ansvar för varken sina egna liv eller samhället. Kommer någon i det läget och erbjuder en väg ut är det få som skulle säga nej, och få som inte skulle lyssna och lyda den som kan ta bort det man fått.

Jag drog slutsatsen att det hade mer med psykologi än politik att göra

säger Gansel. Die Welle slutar annorlunda än the Wave:

I USA slutade det inte med död, men jag ändrade slutet, för i Tyskland vet vi att fascism leder till blodbad. Jag ville anknyta till situationen ut i Tyskland i dag, framför allt i tonårsvärlden, säger Dennis Gansel som besökte ett gymnasium under två månader, lyssnade och gjorde intervjuer. De sa: Vi har Myspace och Facebook, vi är överallt, men det finns inget som vi verkligen kan engagera oss i, Samtidigt finns det inte längre något att göra uppror mot [..] Det skulle också kunna hända i dag i en skola. Den makt som läraren har riskerar att bli en korrumperande kraft. Demokrati betyder att man diskuterar, att eleverna få ta mer ansvar.

Språkutveckling

Såhär försökte jag, i ett slutet diskussionsforum någonstans i sajberspejs, förklara hur jag ser orsakerna till en del av den språkutveckling som sker omkring oss just nu. Jag är inte säker på om bilden fungerar och går att förstå:

Jag går omkring i en ständig fascination över de förändringar språket och språkanvändandet genomgår mitt framför näsan på oss: ungdomarna erövrar internet med samma bravado och självklarhet som nybyggarna en gång erövrade västern, urinnevånarna, programmerarna, de renodlade datornördarna mfl, drivs längre och längre mot klippiga bergen där de fortfarande kan hitta väglöst land, medan vi andra nervösa står på järnvägsstationerna på östkusten och väntar på tåget som ska föra oss ut till de nybyggda småstäderna.

Där ute umgås man på ett annat sätt än i den gamla världen. Språket används på ett annorlunda sätt, det är grövre, oborstat och mer direkt, det saknar den finess och förfining vi är vana vid. Det har tillkommit nya ord och uttryck som ibland saknar både rim och reson, men folk där ute slänger sig med dem som vore det vardagsmat.

Vi som kommer ut med tåget och står där i det nya, på en träperrong i den heta torra vinden, kan vi se de möjligheter som ligger framför oss, eller ser vi bara det grovt tillyxade, det ociviliserade, det väderbitna och skrämmande? Jag vet inte, men jag hoppas vi kan vara öppna för de möjligheter som finns i den här nya världen, utan att glömma de läxor våra misstag i den gamla lärt oss.

Jag tänker gå bort till hotellet där och se vilka möjligheter den här nya världen erbjuder. Följer ni med?

I'm Nobody

I'm nobody! Who are you?
Are you nobody, too?
Then there's a pair of us - don't tell!
They'd banish us, you know!

How dreary to be somebody!
How public like a frog
To tell one's name the livelong day
To an admiring bog!
- av Emely Dickinson


Min plånblok blev stulen igår, så nu är jag Nobody. Jag har ingen legitimation, och kan således inte styrka min identitet någonstans. På nätet är jag fortfarande någon, jag har ju e-legitimation, men irl är jag inkognito.

Spännande.

Kulturfyra

Eftersom vi är inne på ämnet kultur tar vi Veckans Kulturfyra också:

Sverige är en världsnation i att skapa musik av olika slag. Också inom tv-spel och spelutveckling ligger vi långt framme.
Jag börjar veckans kulturfyra därifrån.

1. Robyn är nominerad i kategorin Bästa elektroniska/dansalbum som Robyn och konkurrerar med Brazilian Girls (”New York City”), Daft Punk (”Alive 2007″), Cyndi Lauper (”Bring ya to the brink”, Kylie Minogue (”X”) och Moby (”Last night”). Vem vinner?

Efter en viss hastig research (tack YouTube!): Robyn borde vinna, eftersom hon låter uppriktigast i sitt musicerande. Men jag tror Kylie Monogue vinner för att medelåldersmaffian röster på henne.

2. Vilken kategorin musik gillar du bäst?

En sån fråga går inte att svara på, eftersom det är helt och hållet beroende på kontext. Men Dave Mustain är en husgud:

Jag tycker också väldigt mycket om säckpipor och didgeridoo. Jag kan varken spela det ena eller det andra, men jag blir ju pensionär en dag:

Jag gillar growl, om det är hyggligt välgjort, och jag älskar skickligt gitarrspel:

En annan dag, eller senare i eftermiddag, skulle här läggas andra videos men just nu, just i detta ögonblick, blir det såhär.

3. Tv-spel och data-spel: Minns du det första spelet du spelade?

Det gör jag faktiskt, ett helt textbaserat spel, svart bildskärm med vit text på, som byggde på Liftarens Guide till Galaxen. Svårt som fasen var det, eftersom man var tvungen att hålla allt i huvudet, var finns dörrar och fönster, vilka är i rummet, vilken riktning går vi i etc. Därför var det också väldigt roligt, minns jag.

4. Spelar du mycket?

Allting är relativt. Jämfört med många andra som jag, dvs gråhåriga tanter som med god marginal traskat in i medelåldern, så tror jag jag gör det. Jag kan ha fel men jag möter väldigt få som jag ute i Wow tex. Men jämför jag med dem som faktiskt spelar, och har det som en aktiv hobby, så blir svaret nej, jag rör mig bara mycket försiktigt i yttersta utkanten av spelvärlden.

Kulturkrockar

Tysta Tankar skriver om en diskussion i programmet Beckman, Ohlson och Can.

Den vanliga oron för ytlighet, bristande kvalitet och narcissism luftas men under ytan vibrerar en rasande elitism: Vi håller på att mista kontrollen över det publika samtalet

Språknivån ges en mycket generös del av utrymmet, och klyftan mellan de två falangerna blir allt tydligare ju längre programtiden går. Jag är inte speciellt förtjust i Alex Schulmans skrivande, men han visar sig vara klokare och insiktsfullare än jag anade:

Om man väljer mellan att inte uttrycka sig och att uttrycka sig dumt så föredrar jag folk som uttrycker sig dumt, att dom i alla fall uttrycker sig [...] nu har vi en hel generation som bara skriver, och det måste man ju ändå uppmuntra? [...] det finns väl inget mer utbildande än att öva på att skriva, att berätta historier, att argumentera

och visst är det så. Han sätter ord på vad vi arbetar med i skolorna varje dag. Bloggandet övar upp förmågan att formulera sig, den snabba feedback som ges visar glasklart om man fått fram det man tänkte sig att säga eller om man blivit missuppfattad. Lena Andersson ser i programmet något helt annat när hon läser bloggar:

Jag hyllar det skrivna ordet, men skrivande för mig är ett sätt att organisera mina tankar. Och om det inte innehåller några tankar då får man gärna fortsätta skriva men det bästa är då att man behöver inte läsa det [...] Man behöver inte ta del av det, för att man kan känna sig lite äcklig medan man sitter där, det känns som att man förstör tiden tycker jag

Där Schulman ser argument och berättelser ser Andersson inga tankar alls, och känner sig rent äcklig av att läsa det.

En kulturkrock i språkdräkt.

Denna dagen ett liv

Ibland är man glad att det är en annan dag i morgon. Det blir en intressant upplevelse det här att leva legitimationslöst.

Barnuppfostran

Barn behöver uppfostras. De behöver lära sig att fungera inom och ihop med familjen, kompisgruppen och samhället, och världen. Det är inga lätta saker de ska lära sig, att vänta på sin tur, att inte klippa till den som är orättvis, att dela med sig... Ibland blir det fel, och ibland blir man rent rasande arg, särskilt när man är liten.

Och modet för dagen är då att låta ungen sitta i skamvrån. På en speciell 'timeout-stol', på ett speciellt trappsteg, på en speciell plats ska barnet sitta en stund och tiga. Tydligt utpekad som den elake, den som behöver korrigeras, ska ongen sitta där till allas beskådan.

Vad är syftet? Vad vill man uppnå med detta? Man vill korrigera barnets vanartiga beteende. Man vill lära ungen att uppföra sig, annars hamnar den på stolen, i hörnet, igen. Man vill skrämma barnet till lydnad.

Kan man inte låta ungen gå undan i sitt rum en stund istället, leka lite, fundera över vad som hände i lugn och ro, tagga ner helt enkelt, och sen få komma tillbaka och försöka igen?

Det låter mycket humanare i mina öron, men vad vet jag, gamla tanten?

Kom av mig

Jag hade tänkt skriva om vädret (nu snöar det, vi har haft en faslig massa väder idag, så många så jag börjar undra om det alls finns något kvar till nästa vecka?)

Jag hade tänkt skriva om det par i övre medelåldern i England som fastnade i deras motsvarighet till IPRED-garnet men bestämt hävdar att de inte alls laddat ner tysk armégayporr, de blev rent kränkta av att någon ens antyder något sånt! Underförstått i artikeln är att tänk, oh ve, stackars dem! Så illa det gått, vilken förnedring, men klart de slipper undan, ingen kan väl ens tänka tanken att de, anständiga människorna, skulle..... Nänä, ni säger det ni. Jag skulle inte bli ett dugg förvånad ifall de både laddat ner och gillade det. Hur skulle media låtit om paret varit i yngre tjugoårsåldern, piercade och klädda i svart läder? Hade man trott på deras oskuld då också? Jag är skeptisk.

Det hade jag alltså tänkt skriva om men emellan kom Josh och formulerade sig så väl att jag rent kom av mig, och istället nöjer mig med att citera honom:

pengar aldrig varit det främsta incitamentet för framställande av kultur

och det är så rätt så det finns inte mycket mer att tillägga.

Bom å pang å dunder

Det small rejält över sydvästra hörnet av Skåne klockan sju i morse. Malmö och Lund och småkommunerna runt omkring rapporterar om skarpt ljussken, somliga säger att det syntes ända till Danmark, direkt följt av en smäll som fick hus att skaka och vägar att vibrera.

Teorier om störtat UFO har lanserats. Åska känns något sannolikare, särskilt som det åskat i Småland och ute över havet också.

Varför säger de inget på nationella nyheterna, undrar upprörda Skåningar som inte riktigt inser hur lokalt fenomenet är. Det kommer nog.

Bondepraktikan säger om åska i December: Åska i denna månad bådar både storm och regn.

Det låter inte som det blir en vit jul i Skåne det här året heller.

En förlorad elev återvänder

Det är dags att slakta den gödda moroten och laga till en festmåltid! Den förlorade eleven, den som verkade gått vilse mellan hägg och syren, återvänder, jubel, klang och glädje.

Tänk så glad man blir för att se att det finns de som inte ger upp utan kommer igen och försöker en gång till.

Vi firar det med musik!

Lärdom

Lena Sundström i Aftonbladet funderar över vad det egentligen är dagens elever lär sig i en grundskola där budgetmål är viktigare än kunskapsmål.

en person som jag pratar med berättar att föräldrar ibland ringer in och undrar när deras barn kommer hem med en hemläxa där det står ”Får ej kopieras av upphovsrättsliga skäl” på varenda papper. (Vilket också är en läxa. Om skolan sparar in pengar genom att kopiera upphovsrättsskyddat material – då måste det väl vara fritt fram för elever att kopiera filmer och låtar på nätet för att spara på sina.)

Tja, jo, elever är inte dumma, de gör sällan som man säger, men ofta som man gör så de dryga tretusen varje hushåll sägs få lägga ut för FRA kanske ökar när IPRED-posten i budgeten växer lavinartat?