Skolchefen och den sociala kontrollen

I Expressen uttalar sig skolområdeschefen i Ö-vik, Anders Fager, om Bjästaskolans agerande efter våldtäkten och orsakerna till den situation som uppstod. Den bild han väljer att förmedla är helt enkelt att den som rår för att det gått så långt som det gjort är mamman till den fjortonåriga flicka som utsattes för oral våldtäkt på en skoltoalett. Fager säger, enligt lokaltidningen Allehanda, att skolan gjort vad den kunnat:

Skolchefen Anders Fager hävdar att skolan inte har gjort för lite.
– Vi har bland annat haft temadagar om kamratskap och sex- och samlevnad. Vi har också samlat föräldrar och barn, en handfull elever, de som mamman och dottern tyckte gjorde sådana här saker. Det gjordes också några polisanmälningar om kränkningar, men de lades ner, säger han.

men, fortsätter Expressen:

en del av killarna som blängt kan ha blivit provocerade av att skolpersonalen agerat - och att det kan ha gjort det värre för Linnea.
Anders Fager använde ordet "överbeskyddande" när han pratade om Linneas mamma och hennes kamp för dotterns trygghet på skolan.
- Vi fick bort att de kommenterade och att de kanske gjorde gester och tecken åt henne. Och där kanske man hade kunnat accepterat att man fick ner det på den nivån. Längre kom vi inte, vi kunde inte få dem att sluta titta och snegla.

I många små, isolerade delar av samhället råder, som vi talat om tidigare, en hederskultur. Vem man är och vem som umgås med en avgör helt vilken handlingsfrihet man har, vilken respekt man åtnjuter och vilka rättigheter man har att ställa krav. Vi har tidigare sett hur vuxna och ungdomar tog ställning för pojken, hur bekantas bekantas ord hölls för sannare än DNA, antingen för att bekantas bekantas ord passade in i den världsbild man har eller för att det upplevs viktigare att hålla sig väl med rätt människor på orten än att ta ställning. Det vi ser här i skolområdenschefens ord visar andra sidan. Mamman till en våldtagen fjortonåring ställer krav på skolan att agera för att skydda flickan, och skolchef kommenterar:

- Om det varit en annan förälder kan jag lova att det här inte hade gått så långt, sa han

Så här ser denne skolchef ut:

Svensk hederskultur

En högstadieskola, ja, en hel västernorrländsk by vänder sig nästan mangrant mot en fjortonårig flicka. Vuxna människor, män såväl som kvinnor, tar ställning emot henne, uttalar sig öppet i media om att hon är en lögnare. De har hört, 'via bekantas bekanta', att hon varit ute efter hämnd, att hon velat det själv. Byskvallret har spritt sig ut över landet och vuxna människor tar rykten för sanning och uttalar sig om hennes beteende. De uttalar att de vill misshandla henne, tortera henne, de önskar att hon ska våldtas ytterligare för att 'lära sig en läxa'. Till slut lyckas de driva henne från byn, hon flyttar 50 mil bort men det är inte över.

Han dömdes, bland annat på sitt eget detaljerade erkännande, vittnesmål från lärare och rättsintyg, i både tingsrätt och hovrätt, till våldtäkt.

Hon dömdes, av byborna, vuxna och ungdomar, till en tillvaro i skam. Andra ungdomar berättar om hur det var helt tyst omkring henne, ingen pratade med henne.

Han är en 'fin kille', en 'schysst kille'. Hans mamma driver en intensiv kampanj på nätet för att fria sin lille pojke, hans uppdykande på skolavslutningen (ett brott i sig eftersom han har besöksförbud mot flickan) beskrivs av byprästen Lennart Kempe som en 'stark demonstration'. Han, den populäre, snygge, charmige pojken som satte sig på en fjortonårings armar och tvingade henne att suga av honom, som enligt egen utsago 'sprutade sin sats i hennes ansikte', lyfts i filmen från kyrkan fram som en återvändande hjälte. Han får applåder och kramar av både lärare och elever. Prästen blinkar förvirrat när han får frågan om hur han tror detta känns för flickan. Det har han inte tänkt på.

På kvällen våldtar pojken ytterligare en flicka. Denna gång finns fysisk bevisning, men DNA är något som viftas bort av byborna. De 'har hört' att det räcker med samma ögonfärg, de 'har hört' att det var ett väldigt svagt DNA-prov. Än en gång fäster de mycket större vikt vid vad de 'har hört' av 'bekantas bekanta' än vid vad som faktiskt kommer fram i rättegången. Grannars ord väger tyngre än alla DNA-kedjor i världen i kulturer som dessa.

Han dömdes, ytterligare en gång på mindre än ett år, till våldtäkt i både tingsrätt och hovrätt. Han genomgår just nu ett behandlingsprogram.

Även denna flicka dömdes, av byborna och deras svans på nätet, till en tillvaro i skam. Ungdomar berättar hur de ropade 'hora' efter henne.

Prästen och rektorn som uttalar sig i reportaget visar ett oförstånd och en okunnighet som rimligen borde betraktas som direkt tjänstefel. Deras agerande har gjort situationen många gånger värre för flickorna, och sannolikt även för den pojke de så gärna vill skydda.

Vi har inte tagit många steg ut ur medeltiden här i Sverige, hederskulturer lever och frodas. Är det inte dags att vi går in i den moderna tiden, där DNA är tyngre bevis än grannars skvaller; där en våldtäktsman, oavsett hur snygg och charmig han än må vara, får behandling istället för hjältestatus i bygden; där en våldtäktsmans anhöriga får stöd och terapi de också och slipper försöka hantera sin bitterhet genom att sprida etter mot våldtäktsoffret på Facebook; där skam inte används som ett vapen.

Fri abort

Vi har haft fri abort i så många år i Sverige att man ibland lockas att ta det för givet, men det är något vi måste slå värn om. Abort handlar varken om moral, skam eller lösaktighet, det handlar om något mycket viktigare än så. Martin Ezpeletas krönika i Aftonbladet berättar precis varför.

Chile och jordbävningen

Martin Ezpeleta skildrar sin resa genom jordbävningsdrabbade Chile så rakt på, utan omskrivningar, med bilder och klarsynt ärlighet berättar han om det som sker bortom hoppingivande och lösnummersäljande mirakelrubriker och solskenshistorier.

Concepción är en laglös stad.
Jordbävningen har inte bara raserat byggnader,
utan även moralen [...] På gatorna gick folk som zombies,
fanns inget arbetet att gå till,
inga skyltfönster att roa ögonen med.
Folk verkade i chock. Förundrade.
Bestörta. Lamslagna. Vad hände? Och vad händer nu?
Många gick med kundvagnar, för att fylla
dem med vad de än kunde tänkas hitta

Om ni inte hittat hans blogg ännu följ länken, han är läsvärd, alltid läsvärd.

Det finns ingen som helst anledning till oro. Ingen alls.

Det blir allt mindre utrymme för individer att vara individer i vårt samhälle, allt mindre plats att improvisera och göra något som inte precis följer given norm. Ju mer det talas om att reformer och lagar är 'för individens frihet' ju mer beskär och begränsar det utrymmet för de flesta människor. Är det inte 'för vår egen säkerhet' så är det 'för valfriheten' och för varje litet steg blir vår rörelsemån allt mindre.

Idag visar vi ID-kort för att få åka tåg, och får kliva av på okänd plats om vi råkar glömt det hemma. Vi registrerar våra busskort och låter snällt våra shoppingvanor kartläggas när vi drar våra medlemskort och registrerar våra bonuspoäng. För att få komma in på bankkontor passerar vi en vakt, det är bara en tidsfråga innan han börjar fråga oss efter vår legitimation och scannar in den och vi snällt får lägga alla metallföremål i en liten plastlåda medan vi går igenom metalldetektorns båge.

Vi gör allt detta för vår säkerhet, och för vår bekvämlighets skull. Alldeles frivilligt hjälper vi snällt till att begränsa våra liv och vår frihet, och vi är tacksamma för begränsningarna.

På samma gång börjar vi tänka på att det där med 'för vår säkerhets skull', det måste ju tyda på att det finns något som hotar vår säkerhet. Något som gömmer sig därute i skuggorna, utanför tågfönstret och bortom medlemskortens trygga upplysta cirkel.

Ju mer vi försöker skydda oss ju räddare blir vi. Ju räddare vi blir ju mer misstänksamma gentemot andra blir vi. Ju mer misstänksamma vi blir ju närmare paranoian kommer vi.

Det enklaste sättet att skrämma någon är att helt apropå, utan påtaglig anledning, plötsligt förklara att det där mörkret därborta, det finns ingen anledning att vara rädd för. Den här sprutan är helt ofarlig. Och det där ljudet, nej, det är absolut inte något farligt.

Kom ihåg det. Det finns absolut ingen som helst anledning att oroa sig för alla dessa steg som vidtas. De är ju för vår egen säkerhet. Ingen anledning att oroa sig. Ingen alls.

Inte helt bekvämt

Om du inte har giltig legitimation med dig på tåget får du kliva av vid nästa station, ovsett hur långt du tänkt dig att resa och hur giltig biljett du har.

Ämnar du åka tunnelbana och ser alltför lugn ut riskerar du att bli misstänkt för att vara påverkad. Thomas Bodström tar upp problemet i poliskåren i sin blogg. Om de Rödgröna vinner valet, skriver han, kommer de bland annat att "inrätta en särskild myndighet som handlägger ärenden när poliser själva är misstänkta". Det vore kanske inte så dumt?

Vad är det vi är så rädda för? Vad är det som får oss att tycka det är rimligt att vi behöver visa våra papper för att få åka tåg? Varför tycker vi att det är i sin ordning att människor tänker två gånger innan de vågar kasta allt sitt skräp i soporna av rädsla för att grannarna ska plocka upp det och använda det för att misskreditera sopslängaren? Hur gick det till när vi nickade och sa att jo, det är nog ingen dum idé att polisen kan plocka in vem som helst i sex timmar, bara för att personen ser ut att vara torr i munnen? När vi instämde i att det inte alls är fel att privata intressen tar del i lagstiftningsprocessen?

Det känns inte helt bekvämt.

Det känns som om vi börjar dela världen i ett väldigt tydligt Vi, De, De Där Borta och De Där Andra. Och som om vi, likt barn som berättar läskiga historier för varandra, börjar tro på att varken De, De Där Borta eller De Där Andra är alldeles fullt ut lika mycket människor som vi.

Nej, inte helt bekvämt.

Ungdomar, Internet och vi andra

Det tycks finnas en kollektiv oro för vad konstellationen ungdomar och Internet kan ställa till med, ffa konstellationen ungdomar och sociala medier.

Dels har vi den frekvent förekommande oron från föräldragenerationens håll att någon av alla de Hiskeliga Faror som lurkar på nätet skall slå sina långa, gulande klor i den unga människan. Dessa Hiskeliga Faror finns, visst gör de det, men för den som inte själv är helt hemma i Cyberia tycks de större, farligare, lömskare, listigare och framför allt vanligare än de är.

Denna oro är densamma som föräldrar känt i alla tider, och kommer att fortsätta känna i framtiden. Barnen rör sig i miljöer man inte känner till, miljöer där man inte kan skydda dem eller ens hindra dem från att riskera både liv och lem.

Dels har vi den politiska oron, att sociala medier och de nya, utökade kontaktnät det leder till också leder till politiska konsekvenser av enorma mått. I SvDs artikel Har de sociala medierna öppnat Pandoras ask? talas bland annat om hur opinionsbildning och aktiviteter på nätet får regeringar och politiska organisationer att införa och plädera för restriktioner och övervakning.

Det är en intressant artikel om konsekvenser, inte bara för ungdomar, och hur världen som vi känner det kan tänkas ta sig ut i en inte alltför avlägsen framtid. Det finns en tydlig rädsla, upplever jag, att John Markoff har rätt:

Explosionen av cybergangsters tillsammans med ett snabbt växande storebrorssamhälle visar enligt Markoff inget annat än att internet urartat i en postindustriell dystopi som tidigare bara gick att hitta i de svartaste science-fictionromanerna från 70- och 80 talen. ”Genom att sätta varje människa i direkt kontakt med varandra har nätet öppnat en Pandoras ask, fylld av hemskheter”, är ett talande citat från Markoffs korta men sylvassa analys.

Den som lever får se. Vi är alla människor, på gott och ont, och uppför oss ungefär likadant på nätet som överallt annars.

Quidquid latine dictum sit, altum videtur

Centerpartistisk jämställdhet och IT-support

Tänk dig att komma hem i kväll. Leksakerna är undanplockade. En lätt doft av såpa från de rena golven i vardagsrummet. Den dammiga bokhyllan nästan glänser. I garderoben är den rena tvätten redan instoppad. I stället för dammsugaren finns tid och ork till helgmys

Så förföriskt inleder Centerpartiets Olofsson sin debattartikel på Aftonbladet. En ande har dragit igenom hemmet, osynlig i allt utom i den synbarliga magi som är det nystädade hemmet. Och visst låter det som en dröm? Tänk att slippa bekymra sig om städningen, tvätten, disken, alla de där sisyfosuppgifterna som tar på både humör och ork. Olofsson fortsätter kuttra förtjust i samma mysiga ton när hon pratar om fördelarna:

Stärkt jämställdhet och enklare livspussel. Äntligen kan barnfamiljer ägna sig åt helgmys i stället för skurhinken. Att komma hem till ett nystädat hem där tvätten är struken och golven är rena ger många familjer mer tid till varandra. Hushållssysslor som tidigare utförts i stor utsträckning av kvinnor blir nu professionaliserade. Motståndarna säger att det bara är de rika som har råd. Men när vi tittar på vilka som köper tjänsterna är den största gruppen i dag barnfamiljer med medel­inkomster.

Jahapp, Olofsson, det låter ju som en bra deal för dem som får del av detta. Medelinkomster, säger du, dvs de som befinner sig ungefär mitt på skalan mellan snuskigt rik och smärtsamt fattig. De som utför miraklen, dessa osynliga "kvinnor och personer med invandrarbakgrund" som dragit genom huset och ödmjukt försvunnit ut genom bakdörren på väg mot busshållsplatsen när den leende medelklassfamiljens stadsjeep kör in på uppfarten, var på skalan befinner de sig, tro? Hur ser deras livspussel ut?

Hon säger mer i artikeln än att bara kuttra förtjust över nystädade medelklasshem, Olofsson. Centern har stora planer:

Centerpartiet vill också gå vidare och pröva en utökning som innebär att HUS-avdraget ska omfatta IT-tjänster. Det finns i dag för få företag som erbjuder IT-support till privatpersoner men efterfrågan är stor. Det kan handla om hjälp att installera den nya tv:n eller datorn. Kan en skattelättnad bidra till att branschen växer är det också en möjlighet för många unga att få jobb

Hon utvecklar tankegången via SvD:

nu är vi ganska många som inte tillhör datagenerationen och som har det jättesvårt att få datorer och tv att fungera, säger Maud Olofsson till TT.

- Det här skulle kunna göra att jättemånga unga kunde starta företag och göra det här jobbet. Vi skulle få unga i jobb och en massa äldre som blir glada. Det skulle passa särskilt bra nu när ungdomsarbetslösheten är så hög, säger hon

Ja just det. För de flesta som köper datorer och tv-apparater via blocket och radannonser är just äldre, som inte alls vet hur de ska hantera saken de köpt. De handlar mer sällan via de stora kedjorna där både installation och support ingår i priset redan, det vet vi ju allesammans.

Jag är kanske alldeles osedvanligt misantropisk idag, till och med för att vara jag, men det tycks mig som om Olofssons uttalande stärker bilden av ett samhälle där underklassen i allt högre grad betraktas som arbetskraft avsedda att göra medelklassens liv lättare och gladare, i allt mindre grad som medmänniskor.

Det är valår i år.

Nu blir det valårsmys

SvDs Göran Eriksson pekar på hur alliansen ändrar taktik nu när valet närmar sig med stormsteg.

Igår halkade dock jobbskatteavdraget ner två pinnhål på regeringens prioriteringslista. Först kommer breda skattesänkningar för pensionärer, sedan insatser för barnfamiljer, särskilt ensamstående föräldrar utan jobb eller med deltidsarbete.

Pensionärer är en stor och homogen grupp, ensamstående föräldrar en annan, men de har ett, för politiker, mycket viktigt gemensamt drag: de är väljare.

Förhoppningen är, helt enkelt, att människor nu ska förmås att lyssna på vad som sägs under det dryga halvår som återstår till valet istället för att envisas med att hänga fast i utförsäkringar som driver folk till självmord, missbruk och misär, hur arbetslösheten rakat i höjden, hur arbetslinjen visade sig handla om att det ska finnas någon som står beredd att rycka ut och torka skit i bättre folks trapphus en söndageftermiddag, hur en mössa på en facebookbild värderas högre än både kompetens och faktisk lämplighet på arbetsmarknaden...

När det är valår förändras alltså kärnan i regeringens politik. Arbetslinjen förde de borgerliga till makten, nu ska trygghetslinjen rädda dem kvar.

Det är inte så dumt att minnas vad som sagts och gjorts under de år de fått bestämma, det är trots allt valår i år.

Mad World

Jag önskar ibland att jag inte vore så cynisk, att jag blev chockerad, eller åtminstone förvånad, över att höra talas om hur en fd polischef, som officiellt inte bara betraktades som en hyvens snubbe utan rentav en förebild, en jämställdhetsivrare som enligt Expressens artiklar inget hellre ville än att "Bekämpa all sorts våld. Fysiskt-, psykiskt-, krigs-, skövlings- och "jag-tar-vad-jag-vill-ha-men-skiter-i-andra"-våld" inte var samma pärla bakom kulissen.

Men Göran Lindberg klarade till slut inte av att leva upp till den oklanderliga bilden. I hemlighet inledde han ett dubbelliv - där han verkar ha brutit mot alla de ideal han kämpat för. I stället för att "bekämpa all sorts våld" och "arbeta för att kvinnor och män ska behandlas lika" började Göran Lindberg, enligt misstankarna, förnedra unga kvinnor och tvinga dem till sex

Men jag blir inte chockad, och inte förvånad. Så mycket otäckt och obehagligt döljer sig bakom välklippta villahäckar och så hårt faller domen om det slipper ut i fel kretsar att det istället får växa i lönndom.

Världen är galen, och jag är alltför kallt cynisk för att förvånas.



Uppdaterad: 'Elitens' nätverk handlar inte enbart om politisk och ekonomisk makt.

Innan ni blir lika cyniska som jag, minns att dessa är undantag. De är inte regeln, men de är ett symptom.

Garage

"Garaget fyller en central funktion i den västerländska framgångsmyten" kan vi läsa i SvD. Det är så centralt att företag faktiskt hyrt garage eller carportar när de känt att konceptet kan komma att lyfta för att kunna vara en del av garagemyten.

Att vem som helst, oavsett bakgrund, med lite uppfinningsrikedom kan bli en vinnare är ett av kapitalismens grundläggande löften. Det är en lockande och på samma gång oerhört manlig fantasi

En del av lockelsen i myten ligger, tror jag, i det där med 'oavsett bakgrund'. Man kan bli en vinnare utan att förslösa dyrbar tid i skolbänken, utan att behöva utbilda sig eller egentligen anstränga sig. Det räcker att pula i garaget.

Men det är inte den enda funktion garaget fyller, framhåller artikeln:

Glöm den rostfria köksutrustningen, de danska designerlamporna och mosaikkaklet i badrummet. För oss män i den begynnande medelåldern finns inget mer statusfyllt än ett iskallt och unket doftande skrymsle fyllt av bråte. I en intervju i denna tidning från i höstas redogjorde den hyllade författaren Daniel Sjölin för sitt beslut att överge den utblottade tillvaron som författare och i stället satsa på karriären som programledare i tv. Orsaken var att han ville ge sina barn ett garage. ”I garaget finns medelklassens kronjuveler”, hävdade han. ”Bilen, takboxen, skidor till alla, långfärdsskridskor, campingutrustning, allt det där som författare måste låna om de ska göra något sådant”

Dessutom tror jag det handlar om trygghet. En plats där man får vara sig själv, bakom en stängd garagedörr där ingen ser ens små icke politiskt korrekta sidor, de där som måste döljas för att man är rädd att de skulle dömas som vore de fåniga mössor på en facebookbild, trots att de varken är farliga, skamliga eller skrämmande utan är de sidor som gör oss mänskliga. Weezer ger sin syn på saken:



In the garage
I feel safe
No one cares about my ways
In the garage
Where I belong
No one hears me sing this song
In the garage

Vi närmar oss jul

Tidningar, tv och övrig media börjar fyllas av granar, glitter och ljus. Dimmat ljus, bjällerklang och julpsalmer. Tiden för familjen, omtanke, värme och, tja, ni vet. Då när alla ska le och vara glad.

Hur det nu ska gå till.

Maja är arg på regeringen. Hon är mycket tydlig med varför, jag har inget att tillägga utan nöjer mig med att länka instämmande.

30 November

I år har datumet ytterligare en innebörd. Den 1 december kopplas FRAs kablar officiellt in. Det pågår nedräkningar och diskussioner om vad detta innebär lite här och där.

You're no different to me

How many times can you put me down
'Til in your heart you realize,
If you choose to criticize
You choose your enemies

Everything that I say and do
In your eyes is always wrong,
Tell me where do I belong
In a sick society

You're no different to me yeah
You're no different,
No different to me

Look at yourself instead of looking at me
With accusation in your eyes,
Do you want me crucified for my profanity

Concealing your crimes behind a Grandeur of lies
Tell me where do I begin
If you think you're without sin
Be the first to cast the stone

You're no different to me yeah
You're no different, no different to me
You're no different to me yeah
You're no different, no different to me
Can't you see, can't you see
You're no different to me
Won't you see, won't you see
You're no different to me

Living my life in a way that I choose
You say I should apologize,
Is that envy in your eyes
Reflecting jealousy

Tell me the truth and I'll admit to my guilt
If you'll try and understand,
But is that blood that's on your hand from your democracy

by John Osbourne

Pudlande rektor

Rektorn på Sundsgymnasiet i Vellinge, Gert Åkesson, han som i det nu hastigt redigerade kåseriet i lokaltidningen uttalade sig om de "efter 80-talet uppfunna, handikapp som allergier" ni minns, har gjort en slags pudel på skolans hemsida:

Som kåssör [sic!]i Staffanstorps lokaltidning Spegeln har jag i sex sju år beskrivit hundägare, vårdpersonal, julfirare, Kristianstadbor eller mina barn utan att någon har sammanblandat detta med min yrkesroll. I senaste kåseriet är måltavlan myndigheternas agerande i allmänhet och svininfluensan i synnerhet. I ett inskjutet stycke reagerar jag emot när olika intresseföreningar blir myndighetslika. Den som läser hela kåseriet och inte brottstycken inser detta.
Exemplen är illa valda och den eller de som känner sig kränkta ber jag uppriktigt om ursäkt.

Att exemplen var illa valda håller nog de flesta som reagerat på texten med om. Att Åkessons yrkesroll blir tydligare i denna text än när han skrivit om hundägare eller julfirare, förstärks av att han väljer att förtydliga med ett exempel från skolans värld, där han berättar om en lågstadieskolas svårigheter med att anpassa lokalerna efter elevernas behov:

först fick besök av en hörselkonsulent som beordrade henne att sätta upp textilier i lokalerna för att underlätta för hörselskadade elever. Efter att ha tagit ett skamgrepp på sin slimmade budget inköptes textilier och sattes upp enligt de krav som tjänstemannen ställt. Hon trodde därmed att skolan skulle få arbetsro.
Efter någon månad dyker en ny konsulent upp, han var allergikonsulent och gjorde sin ”inspektion” av lokalerna. Han blev mäkta irriterad för att skolan hade textilier i lokalerna. De var ett stort allergihot och han irriterades över personalens oförstånd och tanklöshet. Han beordrade att alla textilier skulle ryckas ner med det snaraste

Men jag avvikter från ämnet. Åter till Åkessons pudel på skolans hemsida, där han vill framhålla att han inte alls menade det han skrev, utan istället ville framhålla något helt annat med sina ord:

Exemplen pekar dock på en rad sjukdomar/handikapp som förr hade andra namn eller framträtt under de senaste decennierna. Detta oroar mig då jag både i yrke och privat träffar på fall, några har jag mycket nära mig. Jag har anledning att gång på gång ställa frågan; Är detta något i vårt moderna sätt att att leva som är fel och framkallar t ex anorexi?

Det är alltså inte alls så, menar Åkesson om jag tolkar honom rätt, att han ville säga att han tycker att dyslexi och anorexi t ex är hittepo, som skåningar säger, utan han är i själva verket oroad över vårt moderna sätt att leva, han bara råkade uttrycka sig lite illa. Han avslutar sin pudel med att förklara att han, åtminstone som rektor, inte alls tycker som han skrev:

Slutligen vill jag än en gång be om ursäkt om någon tolkat mitt kåseri som att jag har en raljant inställning till sjukdom och handikapp. Så är det verkligen inte

Vi får hoppas att det kommer en förklaring även i nästa nummer av lokaltidningen, det är ju inte alla som läser lokaltidningarna som också läser de redigerade upplagorna av desamma på internet.

Rektorn och diagnosen

I Vellinge, en liten kommun i Skåne där medelinkomsten är hög och skattesatsen låg, ligger bland annat Sundsgymnasiet, en kommunal skola där man enligt kommunens egen sidan arbetar med

moderna och elevaktiva arbetssätt. Vad sägs om att studera livet i fågelholken via webcam? Eller att delta i vårt FN-rollspel eller i Europeiska ungdomsparlamentet?
Entreprenörskap präglar alla program på Sundsgymnasiet. Det handlar om att utveckla de kompetenser som är viktiga i arbetslivet idag - att kunna kommunicera, ta vara på kreativitet och handlingskraft, kunna förändras och lära

Rektorn på det kommunala Sundsgymnasiet heter Gert Åkesson och har valt att ta bladet från munnen och öppet och grötmyndigt deklarera sin inställning till bland annat dyslexi:

alla, efter 80-talet uppfunna, handikapp som allergier, Asberger, Damp, ADHD, anorexi, dyslexi, dyskalkyli, oral galvanism, anal magnetism ... endast fantasin sätter gränser

Hans oförblommerade elitism har gett honom uppmärksamhet i flera rikstäckande tidningar, SvD, Aftonbladet och Sydsvenskan lyfter t ex fram rektorns uttalande. Han erbjuds att uttala sig och förtydliga eller förklara sig, men befinner sig enligt flera av artiklarna på semester. På Vellinge kommuns hemsida kan man ta del av kommunens pudlande pressmeddelande angående rektorns uttalande:

En av medarbetarna i kommunen har som privatperson i ett kåseri gett uttryck för åsikter kring några diagnoser och funktionsnedsättningar. Vi tar med skärpa avstånd från de åsikter som framförs i kåseriet. De är inte på något sätt representativa för den verksamhet som bedrivs i kommunens skolor. Vi tar de beskrivna diagnoserna på största allvar och arbetar aktivt och målmedvetet för att ge stöd till alla elever med någon form av problem eller funktionsnedsättning

Det kan tyckas som att kommunen och den som har det pedagogiska ansvaret i den kommunala gymnasieskolan har lite olika syn på saken. Det kan vara så.

Själv blir jag ledsen över att jag inte är förvånad.

Desperation

Desperata människor gör desperata drag.

Vi ser det överallt omkring oss i samhället, dagligen ser vi människor göra desperata val för att klara sig i ett allt hårdare, kallare och människofientligare samhälle.

Jag undrar om regeringen också ser det? Jag tvivlar.

Musikfoto

Låt som berör är temat i dagens Musikfoto, och det är texten vi skall fokusera på. Dags för lite old school hiphop således. Kombinationen sir Elton John och Tupac kan kännas lite otippad men resultatet berör mig in i hjärtat. Ghetto Gospel berättar både om den verklighet många många människor lever i och den dröm om en bättre framtid för alla Tupac närde och ständigt återkom till i sina texter. I texten framhålls det som görs tydligt med den oväntade kombinationen: oavsett vilken bakgrund vi kommer ifrån, vilken hudfärg, sexuell läggning, religion eller kultur vi är sprungna ur, är vi alla människor och tillsammans kan vi bygga något fantastiskt.

There's no need for you to fear me
If you take your time to hear me
Maybe you can learn to cheer me
it ain't about black and white 'cuz we're human
I hope we see the light before it's ruined
My Ghetto Gospel

Men istället för att omtänksamt dela med oss av vad vi har så att det räcker till alla och ingen står utan byggs murar med grindar och lås. I Malmö har de första bosättarna i det nybyggda ghettot Viktoria Park flyttat in, och jag funderar över om deras vakter, murar och grindar stänger ute den värld de är så rädda för eller stänger in dem själva?



Kanske funderar innevånarna i denna Gated Community i San Fransisco över samma sak?

Socialt utsatt miljö

Om den bisarra logik som ändå finns när unga människor dödar skriver SvD:

Läkaren Clara Gumpert, som är verksam vid sektionen för rättpsykiatri på Karolinska institutet, har tidigare jobbat nästan tio år på behandlingshem för svårt kriminellt belastade ungdomar [...] Det är först i efterhand som man kan se ett slags logik, även om den kan vara bisarr. – Man får inte glömma att det inte bara handlar om individ, utan också om situation. Nästan vem som helst kan döda under mycket pressade förhållanden. Många gånger rör det sig om en serie olyckliga omständigheter

Niklas Långström, chef för Centrum för våldsprevention vid Karolinska institutet tar vid och svarar på frågan om det kan finnas grupptryck med i bilden om där bara är två personer i gruppen:

 Två personer i en intensiv ­relation där starka känslor är i omlopp kan gå in i ett slags ”bubbla” där de skapar sin egen värld. Den enes missuppfattningar och feltolkningar kan tas över av den andre och vridas än mer. Paret kan uppleva samma utanförskap gentemot omgivningen som medlemmar i kriminella gäng. Man påverkas knappt av något utanför bubblan.

Artikeln talar också om hur viktig miljön är i sammanhanget:

Precis som för de flesta brott har den socioekonomiska bakgrunden viss betydelse. Att växa upp i en socialt utsatt miljö ökar risken, än mer om föräldrarna själva är kriminella eller missbrukare. Likadant är det om man själv erfarit övergrepp, eller om man har kriminella kamrater som accepterar eller uppmuntrar våld.

Flera av de unga våldsverkarna i de uppmärksammade brotten under de senare åren har kommit från det som brukar kallas 'välbärgade medelklasshem'. Det kan tyckas att det borde vara motsatsen till en socialt utsatt miljö, men skenet kan bedra.

Qarlsson skämtade inte, hon menade vad hon skrev

Annika Qarlssons blogginlägg där hon jämställde piratpartister med våldtäktsmän var inte ett skämt. Hon gör ett par lama försök att upprätta sig själv i ännu ett par blogginlägg men lyckas istället förstärka det hon först skrev.

Människan som skriver detta är riksdagsledmot, utsedd att leda riket. Hon har makt och inflytande, hög lön och hög status i samhället. Hon förefaller däremot helt sakna omdöme och perspektiv. Inledningsvis valde hon att kommentera valresultatet såhär:

Däremot så finns en tanke och en reflektion kopplat till Piratpartiets framgång med många unga män som lagt sin röst på dom för att värna den personliga integriteten. Tänker på statistiken som kom härom dagen som visar att det är ofattbart många unga kvinnor som våldtas av unga män som de känner lite grann eller lite mer. Och jag får inte ihop det - tycker unga män att integritet är viktig eller tycker de inte det???

och försöker förklara sig såhär:

Jag har förstått att mitt tidigare inlägg tolkats som att jag anklagar alla Pirtpartister (sic!) och alla unga män för att vara våldtäktsmän. Så är inte fallet. Jag ber om ursäkt om jag varit otydlig. Det jag efterlyser är alla mäns engagemang att även nå samma höjder var gång en ung kvinnas integritet kränks som får konskevenser (sic!) för resten av hennes liv. För problemet med det ökande antalet våldtäkter måste fler män diskutera, rasa över och kräva resultat [...] Men de är för få. Männen som agerar är för få. Våldtäkterna, övergreppen eller otrygghetskänslan blir inte prioriterade eller väcker inte reaktioner runt kaffeborden på arbetsplater (sic!) eller i skolan när de händer. Om enade krafter vänds mot de dagliga inkränkningarna på många kvinnors integritet så skulle stora saker ske…

Efter att ännu en gång upprepat att hon lever i föreställningen att män struntar fullkomligt i våldtäker och övergrepp mot systrar, vänner, bekanta och kvinnor i allmänhet levererar hon en bortförklaring som sannolikt är avsedd att tolkas som den ursäkt det inte på något vis är:

Jävligt klantigt att skriva så att många uppfattar det som att jag anklagar dom för att vara våldtäktsmän. Fel av mig ! Helfel av mig !!!

Demokratiska val leder ibland till att rena miffon, i brist på bättre ord, hamnar i ledande ställning. Deras väg dit ser lite olika ut, men handlar i mångt och mycket om att odla rätt kontakter. Men det handlar också om tillåtande. Vill vi ha henne kvar? Tillåter vi att hon stannar kvar på en så viktig position, trots den människosyn hon tydligt visar upp? Det är upp till oss. Personligen anser jag att hon visat att hon inte har vad som krävs, i mycket högre grad än den som lämnat några tv-avgifter obetalda.

Vad tycker ni? Nej, säg det inte till mig, och inte till henne heller. Säg det till media, till tidningar och tv, skriv det i bloggar och twittra det, och ta del av vad andra säger om saken. Lyssna och läs. En av demokratins hörnpelare är kommunikation, samtal och åsiktsutbyten människor emellan.