Samtalssabotören

Ni vet hur det kan vara på en fest, inte sant? Tjo och tjim och faderalla, alla glada och festliga och så rätt som det är finner man sig stående i köket tillsammans med någon klok människa. Man småpratar om ditt, man filosoferar om datt, och rätt som det är finner man gemensam mark och samtalet fördjupas, utvecklas, invecklas, insikter och åsikter utbyts och förenas.

Kort sagt, man har riktigt trevligt, och man skulle gärna fortsätta samtalet tills gryningen slår till.

Men det är inte gryningen som slår till, utan samtalssabotören. Hon kommer in, jo, nio gånger av tio är det en hon, mitt ibland nattfilosoferna och hojtar något i stil med: Men inte ska ni stå här och ha tråkigt! Kom in och var med oss andra istället!

Och därmed är det vindlande samtalet dött. Även om man försöker går det inte att bygga upp mer än en blek, stapplande kopia som inte kommer långt. Stämningen är krossad. Samförståndsmolnet skingrat. Insikternas stund förbi.

Bäste samtalssabotör, det finns en tid för glada tillrop. Den är inte när vindlande kloka samtal om livet, världen, samhället, kulturen och konsten utspelas.

Just sayin'

Godnatt värld, jag hoppas du finns kvar i morgon.

Fickskruvar

Bodil Malmsten bloggar om fickskruvar, men jag är inte säker på att hon vet att hon gör det.

Fickskruvar är de där skruvarna som, när man skruvat isär något, lagat det och skruvat ihop det igen - och det fungerar - blir över. Två eller tre som inte det fanns något lämpligt hål till. Man stoppar dem i fickan och flyttar vid lämpligt tillfälle över den till skruvlådan där de hittas fyrtio år senare av nyfikna barnafingrar.

De behövs inte längre, fyller ingen funktion, men finns ändå, de där fickskruvarna, och de har ju haft en funktion en gång.

Påminner mig om något, men jag kommer inte på vad.

Charlie the unicorn

Charlie behåller distansen och tålamodet genom att vidmakthålla en stabilt småputtrande nivå av trivsam vardagssarkasm.



Inlägg publicerat efter önskemål från läsare.

Vågkraft

The Wave är en amerikansk film, och bok, som återger ett klassrumsexperiment i Palo Alto. Eleverna frågar läraren hur Hitler kunde få så många människor att följa honom. Varför gick folk med på det? Istället för att ge klassen ett teoretiskt och svårbegripligt svar bestämmer han sig för att visa dem, learning by doing helt enkelt.

Die Welle är en tysk film som bygger på samma experiment.

Filmens huvudperson Rainer Wenger är en anti-auktoritär lärare, han lyssnar på rockmusik och har en "Fuck Bush"-dekal på brevlådan. När han ska göra ett projekt om diktatur startar han ett experiment som ska få eleverna att förstå de mörka mekanismerna bakom totalitära system. Han börjar enkelt med "Att lyda förhållningsorder". Nästa steg är "Styrka genom disciplin", som att sitta med rak rygg och händerna framför sig på bänken; genast märker eleverna hur mycket bättre de presterar.

Så nästa steg: "Styrka genom gemenskap", hela klassen bär vita skjortor och läraren ger dem en gemensam hälsning för "samhörighet", en vågrörelse med armen från höger axel.

Regissören Dennis Gansel berättar i artikeln om vad som gav honom drivkraft att ta itu med ämnet:

Jag är själv tredje generationen efter nazismen. Min farfar var officer under andra världskriget och ytterst konservativ. Jag frågade honom varför han blev officer i Hitlers armé och han svarade: Jag ville bli arkitekt, men hade inga pengar, så jag gick in Wehrmacht. Hitler gav mig ett liv.

Det är lätt för den som har makt och medel att manipulera människor. Farfadern ville studera, men hade inga pengar. Perioden före förra världskriget var en period av lågkonjunktur och depression. Arbetslöshet, fattigdom, bostadsbrist var verkligheten för vanliga, anständiga människor, maktlösheten total, de hade inte längre medel att ta ansvar för varken sina egna liv eller samhället. Kommer någon i det läget och erbjuder en väg ut är det få som skulle säga nej, och få som inte skulle lyssna och lyda den som kan ta bort det man fått.

Jag drog slutsatsen att det hade mer med psykologi än politik att göra

säger Gansel. Die Welle slutar annorlunda än the Wave:

I USA slutade det inte med död, men jag ändrade slutet, för i Tyskland vet vi att fascism leder till blodbad. Jag ville anknyta till situationen ut i Tyskland i dag, framför allt i tonårsvärlden, säger Dennis Gansel som besökte ett gymnasium under två månader, lyssnade och gjorde intervjuer. De sa: Vi har Myspace och Facebook, vi är överallt, men det finns inget som vi verkligen kan engagera oss i, Samtidigt finns det inte längre något att göra uppror mot [..] Det skulle också kunna hända i dag i en skola. Den makt som läraren har riskerar att bli en korrumperande kraft. Demokrati betyder att man diskuterar, att eleverna få ta mer ansvar.

Tankevurpa

Hörde, men deltog inte i, en diskussion kring att leva för evigt. Argumenten för var många, om än inte genomgående särskilt hållbara, men diskussionen fick ett tvärt slut när någon prosaiskt påpekade att nej tack, med långt liv följer en allt skruttigare kropp, att leva en evighet i en allt skröpligare kropp, med ständigt försvagade sinnen, vore inget lockande perspektiv. Detta lilla faktum hade ditintills helt bortsetts ifrån, alla hade tagit förgivet att evigheten skulle framlevas i en kropp motsvarande en vältränad tjugofemåring med hög coolhetsfaktor.

Jag log stilla och gick min väg.

Vinnare och förlorare

Ett fenomen jag lagt märke till när jag sett barn leka nu för tiden är förändringen i tävlandet. När jag var barn, vilket i och för sig är så länge sedan att det räknas som en annan tidsera, var det viktiga vem som vann. Vinnaren fick oändlig ära i fem minuter, minst, och möttes av jubel och hyllningskör, och gjordes väldigt stor affär av. Resten var förlorare, möjligen kunde tvåan få viss del av äran om han/hon gjort en väldig prestation men resten var förlorare.

Idag tycks det spela mindre roll vem som vinner, och vara viktigare vem som kom sist. Den som kommer sist är Förloraren, och görs till föremål för hån, tråkningar och pikas länge efter. Det man kämpar för, springer så fort man kan för, klättrar så högt man vågar och lite till för, spottar långt för och ljuger stort för att vinna är inte äran, utan priset är en kort stund när man är säker på att få vara bland hånarna, och någon annan får ta smällarna.

Hur hamnade vi där? Är detta frukten av den mycket medvetna dagispolitiken att 'alla som är med är vinnare', 'det spelar ingen roll vem som kommer först, alla som gjort sitt bästa är vinnare' etc? Människan har ett behov av att rangordna, att veta sin och andras plats i hierarkin, och barn har ett behov av att tävla, att mäta sig mot andra barn, att hävda sig och att finna sin plats i just den aktuella gruppen. Har vuxensamhället i sitt oändligt välmenande puttnuttande skapat en situation där det fel att visa sin rang genom att böja sig för den som är över, och rätt att hävda sin plats i hierarkin genom att trampa på den som är under?

Hur ser ett samhälle ut där vi applicerar detta tänkande på de vuxna?

ännu en ny årstid

Jonas Thente skriver om ännu en årstid, den 'mest vulgära av årstider', semestertiden.

Semestertid verkar i mångas öron vara synonymt med 'återgång till naturen' vilket i sin tur verkar synonymt med 'återgång till tidiga tonåren', men utan den elegans och självklarhet med vilken äkta tonåringar vistas i den världen. Varför? Jag har en teori, tala gärna om vad ni tror om den: dagens västerländska samhälle är ett strikt, kallt och kravfyllt samhälle med enorma krav både på klädsel och uppförande. I själva verket alltför höga krav för att gemene man skall orka leva upp till dem. Därför detta behov, när semestertiden kommer, att släppa alla dessa omänskliga krav och återgå till den period i livet när man trodde sig vuxen, men inte hade någon aning om hur krävande det egentligen skulle komma att bli.

Smurfar du detta?

'Vad ska du ha på dig på fyrtioårskalaset du ska på i eftermiddag?'

'Inte vet jag... jag ska måla mig blå och ha vita byxor och gå som en smurf.'

Tänk om fler gjorde så i verkligheten, vilken färglad värld vi skulle ha!

Ljus och skugga, konkreta varianten

Idag skiner solen, åtminstone ibland kommer den helt fram från sitt gömställe bakom molnen och lyser upp vardagen. Människor ler och strålar ikapp med den, vänder vinterbleka näsor mot den och knäpper upp jackan, lovsjunger den och ler till och med mot varandra, kommenterar den ljuva sommartid som stundar.

Människor tar på sig solglasögon, vänder ryggen mot solen, söker sig till skuggan och går in, fasande för den långa tid med gassande solsken som ligger framför oss.

Själv hör jag till kategori två, där jag sitter vid datorskärmens artificiella sken bak neddragna persienner, gömmer mig bak mörka glas, långa ärmar och ssf 15 när jag måste ut.

Tänk så olika vi är, vi människor.

Att blogga eller inte blogga

Dagens fundering: varför bloggar vi?

För att synas kanske? Vi skriver, lägger ut bilder på oss själva, våra vänner, våra barn, de kläder vi valt för dagen, och så läser vi ivrigt kommentarerna och får bekräftat att någon sett oss.

Eller bloggar vi för att höras, för att nå ut med våra åsikter och våra tankar utanför den krets vi möter i verkliga livet.

Somliga bloggar för att finna andra som känner likadant, andra för att finna någon som delar ens erfarenhet.

Själv bloggar jag för att jag har så många ord i mig som vill ut, jag ser så mycket i världen som inte mår väl av att lämnas helt okommenterat. Och för att där finns en del jag bara har lust att kommentera också, för all del.

Sopsortering i praktiken

"i samma soptunna, på varsin sida så de inte bråkar"

Ljus och skugga, tår och öron

Under det senaste året har jag gång efter annan hamnat i situationer där jag kommit att diskutera ljust och mörker. Många av dessa diskussioner har handlat om religion. Kristendom för det mesta.

Det är en het potatis, är man inte varsam vid hanterandet bränner man sig, och det är svårt att överhuvudtaget säga något om ämnet utan att trampa på tår. Trampade tår innebär tråkigt nog ofta avstängd hörsel, även om avståndet tår-öron kan tyckas långt är det inte mer än en individ.

Allt jag vill säga om saken just nu är: den som vandrar i evigt solsken upplever ofta skuggorna som väldigt svarta, kalla och ibland till och med hotfulla. Det är en illusion som har med pupillen att göra, såvitt jag kan förstå, i det starka ljuset från solen måste pupillen dra ihop sig till en nålsudds storlek för att ögat inte skall få varaktiga skador.

Lyckan är en hal tvål

skriver Ann-Charlotte Marteus i dagens expressen. Hon pratar om en extremt rik inredare i Californien, men uttrycket passar lika bra här i Sverige.

För lyckan är svår att hålla fast, och ju hårdare man håller desto större är risken att den slinker iväg från en.

Ett råd

Visst måste man vara rädd om sig, visst måste man tänka sig för, visst måste man se sig för när man går över gatan, visst måste man överleva.

Men glöm inte att man måste leva också, inte bara överleva.

Man måste våga prova nya saker, man måste skratta, man måste göra sånt ingen trodde man någonsin skulle göra, sånt man i hemlighet längtat efter.

Det var en gång en sjö

I den sjön växte en näckros. Nästa morgon fanns där två. Morgonen därefter fanns där fyra, och så vidare. Varje dag fanns dubbelt så många som dagen innan.

skinande rent

Tvättstugor sägs vara favoritäpplet bland trätoämnen i hyreshus och bostadsrätter. Ohållna tider, orensade luddfilter, ostädade golv, orengjorda tvättmedelsfack.

Min kvalificerade, statistiskt väl underbyggda slutsats är att detta är ytterligare ett utslag av det som kallas individualiseringen i samhället. Det samma som ligger bakom fenomen som diskuterats i tidigare inlägg på den här bloggen. Människor idag tänker inte längre än sin egen privata lilla bubbla.

Hur blev det så? Trivs vi med att ha det så?

Jag skulle föredra lite mer hjälpsamhet, lite mer vänlighet, lite mer omtanke och lite mer samarbete, om någon frågade mig.

Frihet för en, frihet för alla?

Bröderna Schulman har lyckats bli avstängda från ännu ett forum. De väljer tydligen att använda den frihet de har givits blott i kraft av sitt efternamn till att göra sig lustiga över människor omkring sig, utan tanke på att deras ord får konsekvenser.

Är de ett gott exempel på dagens tolkning av frihet? Var och en tar sig den frihet man önskar, oavsett hur många man trampar ner på vägen? Håller det i längden? Håller det ens i ett kort perspektiv?

Att USAs banksystem tycks falla ihop på grund av samma frihetsdefinition tycks mig vara ett tydligt tecken på att det inte håller, var sig i långt eller kort perspektiv.

Skärm som i sköld

Jag undrar hur lång tid det tar innan vi människor förstår att skärmen vi sitter vid inte är en sköld. Den skyddar oss inte från andra människors hänsynslöshet, och den skyddar inte dem från vår.

Det torde vara värt att fundera på en stund, inte sant?

förändringstid

All tid är tid för förändring.

Inget förblir som det var, allt nöts, utvecklas, växer, krymper, minskar och utvidgas. Förändring är nödvändigt, det är livet.

Ibland gör det ont, går rasande fort och man hinner inte med, hinner inte andas innan det har skett och man står i det nya, med gamla svar och gamla verktyg.

Ibland går det så gradvis sakta att man inte ser det, inte märker det förrän man tittar bakåt och ser hur annorlunda allt var. Då.

Det vi vet säkert, det enda vi vet säkert, är att det som är nu, det är annorlunda sen. Om ett år, om en vecka. Om en minut.

Man möter ibland en människa på livets stig som orsakar förändringar i en själv. Ibland är det bra, befriande, lärande, man växer, man lättar, man flyger! Ibland är det katastrof.

Det är svårt att se på människan i förväg, det är svårt att se när det händer. Den som står vid sidan av och ser det kan berätta. Då är det svårt att lyssna, och att vända, och att själv ta tag i förändringen och vända den bort från den som förändrar ens väg mot katastrofen.

Svårt är inte omöjligt.

livet i en syltburk

När livet ibland ger mer än du kan klara, när 24 timmar inte räcker till, minns syltburken och ölen!

En professor i filosofi står framför sin klass, med några saker framför sig på katedern. När lektionen börjar, lyfter han utan att säga något, fram en stor och tom syltburk, och börjar fylla den med golfbollar. Han frågar studenterna om burken är full. De nickar jakande.

Så plockar professorn upp en låda med små färgade kulor och häller dem ned i burken. Lätt skakar han burken och kulorna finner vägen till hålrummen mellan golfbollarna. Igen frågar han studenterna om burken är full. De nickar igen jakande.

Professorn tar då upp en påse med sand och häller den i burken. Självklart fyller sanden hålrummen mellan golfbollar och kulor. återigen frågar han studenterna om burken är full. Studenterna svarar med ett rungande JA.

Professorn plockar då fram en stor burk öl från under katedern och häller hela innehållet i burken, vilket effektivt fyller hålrummen mellan sandkornen. Studenterna börjar nu skratta.

Nu, säger professorn när skrattet lagt sig, ponera att denna burk representerar ditt liv. Golfbollarna är de viktiga sakerna i livet, din familj, dina barn, din hälsa, dina vänner, dina favoritsysselsättningar, saker som om allt annat försvann, och bara de återstod, så skulle ditt liv fortsatt vara fullvärdigt. De små kulorna representerar de andra sakerna som betyder något, ditt jobb, din bil, ditt hus. Sanden är allt annat, de små sakerna.

Om du först häller sanden i syltburken, fortsatte professorn, blir det ingen plats till golfbollarna och småkulorna. Det samma gäller i livet. Om du spenderar för mycket tid och energi på de små sakerna, får du aldrig plats till de sakerna som är viktigast för dig. Koncentrera dig på de saker som är viktigast i ditt liv. Lek med barna. Ta tid till förebyggande medicinska undersökningar. Bjud ut din kära på middag. Spela 18 hål till. Det blir alltid tid efteråt till att städa huset och kasta soporna. Ta hand om golfbollarna först, det som verkligen betyder något. Prioritera. Resten är bara sand.

En av studenterna sträckte upp handen och undrade vad ölet representerade. Professorn log. Jag är glad att du ställde den frågan. Det visar bara att hur fulländat ditt liv än kan verka, finns det alltid plats till En Stor Go Kall Öl!