Moder Natur menar allvar

Bilderna från vulkanutbrottet på Island cirkulerar på nätet och jag gissar att de flesta sett dem, men kan ändå inte låta bli att visa hur fantastiskt otroligt vackert något så farligt kan vara:



Tack Eugene och tack bigpicture

Utopiska visioner

Expressens Anna Dahlberg suckar över bristen på politiska visioner, hon frågar sig bland annat varför inte Reinfeldt pratar om det utopia jag beskrivit tidigare:

Han skulle kunna beskriva hur Sverige ska bli en världsledande kunskaps- och forskningsnation. Varför inte anfört av ett nytt toppuniversitet, Nobeluniversitetet, som vår krönikör Gunnar Wetterberg föreslog härförleden, med resurser nog att locka forskare från hela världen?

Det är lite synd att Dahlberg inte länkade till Wetterberg, jag hittar inte hans förslag men tar hennes ord på att han också förespråkar Sverige som en ledande kunskaps- och forskningsnation.

Vad är en lärare?

Jag läste i DN en ledare som handlar om lärare och lärares arbetstid.

”engagerade lärare” är ingen given resurs som kan användas hur som helst. Arbetsgivare som minskar de anställdas utrymme att själva bestämma över hur arbetet ska läggas upp riskerar att döda engagemanget [...] Lärare är inte programmerare eller uppfinnare. Det finns lärare som tappat gnistan och avverkar lektionerna som enheter på ett löpande band. Men de lärare som når goda resultat har mycket mer gemensamt med konstnärer och vetenskapsmän än med arbetarna vid det löpande bandet. De har såväl den inre glöden som driften att ständigt pröva nya grepp.

Det är sådana lärare skolan behöver. Det är sådana medarbetare en framsynt skolledning ger möjligheter att växa. Självklart ska höga krav ställas på lärarna. Men det som bör kontrolleras hårdare är inte den formella arbetstiden utan resultatet

Man kan tycka att detta borde vara självklarheter, men det tål att påpekas. Om och om igen. En lärare är ingen byråkrat, ingen ackordsjobbare, ingen artist eller underhållare. Konstnär och vetenskapsman kommer nära, men når inte heller ända fram. En lärare är inte heller en uppfostrare eller ordningsman, sagoberättare eller föräldrasubstitut, utan något helt annat.

En lärare är en guide - till lärande, till kunskap, till bildning. En lärare är också en förmedlare - av kunnande, av vetande, av metoder och modeller för att utöka sitt eget kunnande. En lärare är en inspiratör, en motivatör, en vägledare och en handledare, och inte helt sällan fungerar en lärare som en sköld och en försvarare för elevers rätt till utökade kunskaper och den frihet det innebär att veta och känna till.

Och ibland är jag lite orolig för att det är detta sista man försöker komma åt genom att kontrollera lärarens arbete - elevernas, framtidens människors, rätt till frihet.

Askväder

Medan kvällspress och lokalpress oroar sig och oss för vulkankaos, resekaos, flygkriser och ger vänliga råd om hur vi mentalt ska hantera alla dessa kaos. SvD kontrar med en sansad artikel om hur människor tar saker i egna händer och via Facebook och Twitter gör det människor gör via internet - pratar med varandra och hittar vägar att hjälpas åt och lösa situationen

Skjutsgruppen finns på bland annat Facebook och Twitter, och ökar hela tiden antalet medlemmar. Idag är 8 784 med i gruppen på Facebook. Varje gång de konventionella resvägarna drabbas av stora haverier, som till exempel när tågen stod stilla i vintras, ökar folks medvetenhet om samåkning och hur man kan fixa skjuts via sociala medier.

Skoldebatten, jag kan inte släppa den

Ibland får jag en känsla av att debatten kring de kommunala skolorna och friskolorna i någon mån handlar om att viljan att förändra är mycket mindre än tanken om att sakernas läge inte är optimala i dagsläget. Man väljer att fokusera på det goda, på det som fungerar väl. Man väljer att inte låtsas om att barn far oerhört illa i svenska skolor, på grund av huvudmans bristande ansvarstagande.

Det känns bekymmersamt.

Hade jag varit drastisk hade jag dragit hemska paralleller till mönsteranläggningar som visas fram för pressrepresentanter, men det avstår jag ifrån. Det finns kommunala skolor som fungerar väl, det finns kommuner som tar sitt uppdrag på yttersta allvar och gör ett mycket gott jobb.

Men det finns andra kommuner också. Bortser vi från det bortser vi från de barn som växer upp där.

Är det rimligt?

Inspirerande visioner

Jag behövde fundera lite över argumenten i skoldebatten, skrev jag häromdagen. Så läste jag Fredriksbloggen om framtid och visioner, och fick tillbaka inspirationen.

Läs ni också, skratta åt Björklund och låt er ett ögonblick förföras och inspireras av visionerandet. Det ger kraft och glädje.

Den nya tiden

SvD tar i en artikel upp hur möteskulturen förändrats raskt - från långväga, kostsamma och tidskrävande resor, långa sittningar med genomgångar och presentationer till virtuella möten där alla förväntas ha förberett sig väl.

Det är en ny värld vi befinner oss mitt i plötsligt:

Kostnadsaspekten, som nu i‑lågkonjunktur, är absolut inte den enda anledningen till att mötas virtuellt. Snarare handlar det om att spara en massa tid på transporter i flygplan och taxi. Många medarbetare värdesätter dessutom att kunna vara hemma hos familjen framför att resa bort och bo på hotell för ett möte som kunde ha skett lika bra på annat sätt. [...] För personer födda under 80- och 90-talen är det naturligt att utveckla virtuella relationer genom sociala medier som twitter, facebook, msn och sms. De är vana, när de kommer till sitt första jobb, att arbeta på det här nya sättet som de tycker ger många fördelar.

Tänkta tankar

Det är nyttigt att inse att de tankar man själv umgåtts med, lekt med, bollat med, tänkt och vänt och vridit på är inte med automatik lika självklart bekanta för andra. Jag hörde Troed Troedsson tala idag, om framtiden, om det paradigmskifte vi i princip befinner oss i just nu. Egentligen har det redan skett men eftersom vi befinner oss i den fas där vi, som samhälle, ännu inte vant oss vid eller riktigt uppfattat vad som skett - befinner oss i. Han talade bland annat om dagens ungdom, ett ämne jag berört ibland, han talade om kommunikation, om framtid, om attityd och om skolan i framtiden.

Jag kände så väl igen allt det han sa, alla tankar han presenterade och ritade och illustrerade. Jag har tänkt dem, och stämmer in. Han nämnde till och med min tanke om skolan som ett lärdomstempel, dit människor kommer för att studera och lärarna finns och fungerar som en slag mellanting mellan vägvisare, handledare och guider, visar vägen och samlar in mer kunskap; där forskning sker och allt finns samlat och spritt över hela världen på samma gång, eftersom vi lever i den tid vi gör med Internet och öppna gränser (jo, i mina framtidsdrömmar är det öppna gränser). Han kallade det inte lärdomstempel, men han beskrev det precis, så när som på pelarsalarna (men han kan ju inte veta allt) och de många läsrummen, både verkliga, lite här och där i världen, och virtuella.

Men alla reagerade inte likadant. För många var detta nya tankar, inte helt lika bekväma och invanda som mina. Jag är glad att jag såg det, jag har lätt att bara traska iväg i egna tankar och missar att andra tänker på annat sätt.

Beatrice Ask och kunskapen

Ett rykte når mig, jag vet inte om det ligger någon sanning i det men källan är vederhäftig och dessutom förstahandskälla, om att Beatrice Ask, i ett samtal om studenter som intresserat tar del av kursen men sen är helt ointresserade av själva tentan, irriterat hörts utbrista ungefär:

Jag hoppas vi inte är på väg mot ett samhälle där människor läser bara för att de är intresserade!

Nej, hur skulle det se ut, om människor helt anarkistiskt studerade vad de hade lust till, utan minsta respekt för Bologna-avtal eller andra riktlinjer?

Dagen idag

Somliga dagar går slag i slag, det ena börjar strax innan det andra slutar och innan man vet ordet av är dagen slut och kvällen sänker sitt svalt avslappnande sammetsmörker över världen.

Idag är en sån dag.



Hur var det med skollagen, har ni hunnit se något om den?

En viktig röst

Din enskilda röst gör faktiskt skillnad. Jag vet att det inte alltid känns så, att det ibland känns som att du ropar i ödemarken eller att din röst inte alls hörs. Men den gör faktiskt skillnad.

Så använd den väl.

Minns att för en enda röst måste motståndarsidan ha två. En för att uppväga din röst, och så en till för att väga över. Så du är viktig. Dubbelt så viktig som motståndarna.

Jo, jag vet att jag är lite tjatig om detta, men jag blir så ledsen varje gång jag hör någon säga att just deras röst inte gör någon skillnad, att just de är betydelselösa att jag inte kan hålla tyst.

För du gör skillnad. Du är betydelsefull.

Reinfeldt och klokskapen

I DNs lördagsintervju säger Reinfeldt:

Statsministern poängterade att han visst har ett ”lyssnande ledarskap” men att partipiskan är viktig för att få en stadga i regeringsmakten och att det skulle vara dåligt för Sverige om alla fick rösta som de ville i alla frågor.

– Regeringsmakten måste stå stark och jag hävdar att de förslag som jag har tagit fram tillsammans med allianspartierna ska också få stöd i min riksdagsgrupp. Annars fungerar inte en koalitionsregering, sade han.

– Jag kommer med det ledarskap jag utövar som statsminister hamna i tillfällen då jag får markera att regeringens linje måste ha stöd och måste vinna omröstningar i riksdagen.

Detta är inte början, som ni vet. FRA-omrösningen var inte heller början. Nej, detta började långt tidigare.

Människorna som du försöker köra över är precis alla du är beroende av. Det är vi som tvättar din tvätt och lagar din mat och dukar fram din middag. Vi bäddar din säng. Vi vaktar ditt hus medan du sover. Vi kör ambulanserna. Vi kopplar dina samtal. Vi är kockar och taxichaufförer och vi vet allt om dig. Vi sköter dina försäkringsärenden och dina kreditskortsskulder. Så ge fan i att jävlas med oss.

Det är valår i år. Vi har fortfarande allmän rösträtt i landet, låt oss använda oss av den.

Överhörd diskussion på väg till tåget

Jo, jag vet, jag var både otydlig och raljerande när jag skrev om debatten igår, jag ber om ursäkt för detta. Att jag var trött och rätt stressad är orsaken, men ingen ursäkt.

Men min förundran över den enorma vikt man fäster vid känsloargumenten kvarstår. Jag lämnade Orkanen mitt i strömmen av studenter och lyssnade till hur diskussionen fortsatte omkring mig. Att man är bekymrad över hur högskolan tycks skjuta ifrån sig problemen är tydligt, de studenter jag hörde bekymrade sig framförallt över hur man som färdigutbildad kommer att stå sig i internationell konkurrens. Där fanns också en tydlig oro över hur högskolans tillåtande och väldigt förstående attityd gentemot studenter med en ambitionsnivå som tycks något under genomsnittet riskerar att drabba dem som faktiskt tar ansvar för sina studier, läser litteraturen, brukar allvar och försöker ta tillvara alla möjligheter. Inte drabba just nu, om jag förstod det hela rätt, i så hög grad som på längre sikt.

Däremot diskuterade man överhuvudtaget inte den formulering som fick fokus i media, om det beror på att den redan avhandlats på längden och tvären inom skolan eller om just dessa studenter helt enkelt inte tagit illa upp vet jag inte. Hade jag frågat hade jag stört diskussionen och vridit fokus mot något annat än det de tyckte var viktigt, så jag höll tyst.

Jag är inte insatt i vad som diskuteras bakom kulisserna på högskolan och missar förmodligen en skrälldus poänger, men att man pratar så mycket om känslor, om hur roligt och härligt och entusiasmerande saker är snarare än om huruvida det är ett konkret problem att man bara har råd att ge fyra lärarledda lektioner per vecka, om jag uppfattade siffrorna rätt, det gör att jag lämnade debatten med intrycket att inte mycket har förbättrats sen jag var student vid skolan ifråga. Det är rätt många år och en högskolereform sedan.

Vart är vi på väg, egentligen?

Jag har en envist gnagande känsla av brådska när jag tänker på politik. En känsla av att valet i höst gäller så mycket mer än den kommande valperioden, att det är viktigare än det någonsin varit att vi faktiskt går och röstar. Att vi använder oss av rösträtten, inte tar den för given utan faktiskt visar att den är viktig, och spelar roll. Att vi, människor, är viktiga och spelar roll.

Kom ihåg att oavsett om du är fattig eller rik, högutbildad eller saknar gymnasiekompetens, har hög status i samhället eller befinner dig så långt nere att du tillhör dem som håller stegen på plats snarare än dem som klättrar så räknas din röst lika tungt som Reinfeldts. I valet är en röst en röst, oavsett vems den är.

Gå och rösta. Om du aldrig gjort det tidigare så gör det i höst.

Du är viktig.

En allitererad dikt om prestationsprinsessor

Prestationsprinsessan presterar privat,
passande poänger på praktfullt, pinsam pidestal
pang på

Tack till missjsstruggle som helt generöst lät mig publicera dikten. Ännu en av mina begåvade elever, det tycks vara den dagen då jag får tillfälle att skryta lite över en del av dem idag.

Såna dagar gillar jag!

Celebert besök

Vi fick besök från Visskolan i Västervik idag, en och en halv timmes högkvalitativ underhållning bjöds vi på. Fantastiska unga artister som sjöng och spelade för oss. Theo Elfving har jag skrivit om tidigare, här får ni ännu en låt, den här gången tillsammans med Loffe som också går på Visskolan:



Jag tror ni kommer att se mer av båda dessa unga herrar i framtiden.

Mot oändligheten och vidare!

Det pratas mycket om lärare, lärarutbildningar, skolor, läroplaner, skollagar, bedömningar, kriterier och sånt just nu. Det är valår, och det tycks som om Björklund är mycket angelägen om att få igenom sina reformer till nästan varje pris. Somliga vill behålla systemet vi har idag, andra vill tillbaka - tillbaka till sjuttiotalet, till femtiotalet, till antikens Grekland med samtal och filosoferande i pelargångar. Man ser rätt nöjd på sig själv och tänker att om barna får gå i samma sorts skola som man själv fick göra kommer de att bli lika präktiga de.

Det är sorgligt, ty man glömmer bort att hela resten av världen ser annorlunda ut än den gjorde då. Det är fyrtio år sedan sjuttiotalet inleddes, sextio år sedan femtiotalet såg sin första gryning, och det är tusentals år sedan de gamla grekerna traskade omkring i sina pelargångar. Vi kan inte återvända dit, hur gärna vi än önskar det. Frågan är om vi ens någonsin varit där, om det inte är så att tiden vänligt och omtänksamt lagt en förmildrande dimma över minnet och bara låter oss se de soliga sommardagarna, och det är till dessa vi längtar?

Nej, kamrater och mötesdeltagare, vi kan inte gå bakåt. Vi lever här och nu och måste vidare framåt, trots att det enda vi kan vara riktigt säkra på är att imorgon kommer att se annorlunda ut än idag, och att gårdagens svar inte besvarar morgondagens frågor. Därför är det viktigt att den skola vi bygger är hållbar, stabil och flexibel, byggd för att förmedla och utveckla kunskap, inte tjäna som monument över något.



Polishuset i centrala Wellington sägs vara jordbävningssäker, tack vare kombinationen av flexibilitet, stabilitet och hållbarhet.

Det finns ingen som helst anledning till oro. Ingen alls.

Det blir allt mindre utrymme för individer att vara individer i vårt samhälle, allt mindre plats att improvisera och göra något som inte precis följer given norm. Ju mer det talas om att reformer och lagar är 'för individens frihet' ju mer beskär och begränsar det utrymmet för de flesta människor. Är det inte 'för vår egen säkerhet' så är det 'för valfriheten' och för varje litet steg blir vår rörelsemån allt mindre.

Idag visar vi ID-kort för att få åka tåg, och får kliva av på okänd plats om vi råkar glömt det hemma. Vi registrerar våra busskort och låter snällt våra shoppingvanor kartläggas när vi drar våra medlemskort och registrerar våra bonuspoäng. För att få komma in på bankkontor passerar vi en vakt, det är bara en tidsfråga innan han börjar fråga oss efter vår legitimation och scannar in den och vi snällt får lägga alla metallföremål i en liten plastlåda medan vi går igenom metalldetektorns båge.

Vi gör allt detta för vår säkerhet, och för vår bekvämlighets skull. Alldeles frivilligt hjälper vi snällt till att begränsa våra liv och vår frihet, och vi är tacksamma för begränsningarna.

På samma gång börjar vi tänka på att det där med 'för vår säkerhets skull', det måste ju tyda på att det finns något som hotar vår säkerhet. Något som gömmer sig därute i skuggorna, utanför tågfönstret och bortom medlemskortens trygga upplysta cirkel.

Ju mer vi försöker skydda oss ju räddare blir vi. Ju räddare vi blir ju mer misstänksamma gentemot andra blir vi. Ju mer misstänksamma vi blir ju närmare paranoian kommer vi.

Det enklaste sättet att skrämma någon är att helt apropå, utan påtaglig anledning, plötsligt förklara att det där mörkret därborta, det finns ingen anledning att vara rädd för. Den här sprutan är helt ofarlig. Och det där ljudet, nej, det är absolut inte något farligt.

Kom ihåg det. Det finns absolut ingen som helst anledning att oroa sig för alla dessa steg som vidtas. De är ju för vår egen säkerhet. Ingen anledning att oroa sig. Ingen alls.

Skolan och framtiden

Är det viktigt att förbereda framtidens vuxna för ett liv i ett tillverkningsindustrialistiskt samhälle?

Tonåringar

De kan vara taggiga, trasiga, krångliga, bråkiga, stökiga, jobbiga, ifrågasättande, tjatiga, högljudda, allmänt besvärliga och fullkomligt obegripliga. De kan vara korkade, förvirrade, klantiga, drumliga, ohörsamma, rent av ohövliga ibland.

Men de är också rara, omtänksamma, söta, gulliga, snälla, fantastiska, kloka, välvilliga, hjälpsamma, läraktiga, hörsamma, nyfikna, vetgiriga, generösa, tysta och mjuka. De är små och stora på samma gång, ofta vilse och ibland utan att veta om det, och det är inte så lätt alla gånger.

Ta hand om dem, ge dem ett vänligt ord då och då och kom ihåg att de faktiskt gör sitt bästa. För det mesta.