Skoldebatten, jag kan inte släppa den

Ibland får jag en känsla av att debatten kring de kommunala skolorna och friskolorna i någon mån handlar om att viljan att förändra är mycket mindre än tanken om att sakernas läge inte är optimala i dagsläget. Man väljer att fokusera på det goda, på det som fungerar väl. Man väljer att inte låtsas om att barn far oerhört illa i svenska skolor, på grund av huvudmans bristande ansvarstagande.

Det känns bekymmersamt.

Hade jag varit drastisk hade jag dragit hemska paralleller till mönsteranläggningar som visas fram för pressrepresentanter, men det avstår jag ifrån. Det finns kommunala skolor som fungerar väl, det finns kommuner som tar sitt uppdrag på yttersta allvar och gör ett mycket gott jobb.

Men det finns andra kommuner också. Bortser vi från det bortser vi från de barn som växer upp där.

Är det rimligt?

Skoldebatten

Jag behöver fundera ett tag över argumenten mot friskolor och för kommunala skolor, för jag hänger inte alls med i debatten.

Jag förstår inte hur man kan hävda att ett system där man tillåter det att regna in i ett klassrum i tiotals år utan att det åtgärdas mer än provisoriskt; där det är acceptabelt att elever, år efter år efter år, tvingas sitta i ett klassrum där temperaturen sänker deras koncentrationsförmåga; där en elev kan mobbas ut total efter att ha blivit kränkt av en annan elev, som i sin tur hyllas, allt medan rektor och övriga pedagogisk personal obekymrat mumlar om att de inte gått utbildning i att använda Internet; där rektorer kan uttala sig raljant och förnedrande om elever med funktionshinder och ändå få behålla både position och anseende; hur man kan hävda att detta system är ett system som stärker jämställdheten och mångfalden i samhället.

Innebär jämställdhet att alla har det lika jävligt?

Jag förstår det faktiskt inte. Därför kommer jag inte att skriva mer om saken förrän jag hunnit fundera lite över det hela, lyssnat mer till argument och frågat hur folk egentligen tänker när de argumenterar. Kanske förstår jag sen.

En fri skola

En liten debattartikel i SvD har orsakat viss uppståndelse. Artikeln slår fast, med statistik i ryggen, att

De försämrade resultaten i grundskolan framför allt i matematik och naturvetenskap, och de stora skillnaderna mellan kommuner i utbildningsresultat, riskerar att leda till en sämre utbildad arbetskraft, som också drabbar näringslivet. Men ett ljus i mörkret är friskolornas prestationer

Frågan är om inte största ansvaret för de kommunala skolornas otillräckliga undervisningsframgångar ligger hos de skolansvariga kommunalpolitikerna runt om i landet. När de väljer att ta resurser från skolan och lägga på annat, när de tillsätter rektorer utifrån kontakter snarare än meriter och lämplighet, när de sätter lärarnas löner så lågt att de blir sistahandsval för nyutbildade lärare, när de ljuger för skolverket om åtgärder de struntat i, när de ser pengar till lärares fortbildning som kostnader istället för investeringar orsakar de att elever i kommunala skolor får sämre förutsättningar än elever i friskolor.

Det går att förbättra den svenska skolan redan på kort sikt. Här är det kommunerna och skolorna som har ansvaret och verktygen. Friskolorna har visat att det är möjligt

avslutar Anders Morin och Malin Sahlén sin artikel. Och visst går det, men det går inte av sig själv, och det är inte gratis.

Monarkiskatt

Martin Ezpeleta föreslår att vi ska göra med monarkin som med kyrkan - införa en frivillig skatt där hågade som trivs med systemet med monarki och kungahus betalar, och de som tycker det hela är onödigt helt enkelt låter bli.

Jag föreslår att man inför en särskild och frivillig monarkiskatt.
Den som inte vill klippa av navelsträngen till medeltiden, betalar.
Vi andra slipper. Det funkar ju bra med kyrkan.
Det vore rättvist och demokratiskt. Två ord vi vanligtvis inte associerar med kungafamiljen.

Ett utmärkt förslag, jag instämmer helt och hållet.

Lärarnas arbetstid

198 skolchefer (det låter snarlikt inledningen till sången '198 elefanter promenerade på en liten liten spindeltrååd' gör det inte?) vill ha större kontroll över lärares arbetstid för att, som man säger, kunna göra skolan flexiblare. Skolcheferna uttrycker sig lent, de har orden i sin makt och vet att formulera sitt budskap:

Vi vill se ett modernt arbetstidsavtal som öppnar upp för enskilda skolor att skapa en flexibel arbetsorganisation som stödjer lärande och elevers olika behov av stöd i sitt lärande. I omtanke om lärarnas arbetsmiljö vill vi också ha en normalisering av lärares arbetstid.

Omtanke om lärarnas arbetsmiljö. Är det inte fint?

Jag vill passa på tillfället att slå ett slag för att lärares arbetstid baseras på antalet elevtimmar snarare än antalet klocktimmar i framtiden. Det kostar i princip lika mycket planeringstid att ha två grupper om femton elever som att ha en grupp om trettio, så bryr man sig verkligen om lärares arbetsmiljö bör detta tas under övervägande.

Känslosam fruktsallad

Åhörde en liten debatt anordnad av studentkåren på Malmö Lärarhögskola med anledning av en tidningsartikel där professor Lars Pålsson Syll spetsade till formuleringarna en aning:

Alla kockar vet att tillredning av god mat kräver bra råvaror. Oavsett hur bra redskap man har går det inte att förvandla rutten frukt till god efterrätt

Ett lite olyckligt uttalande i synnerhet då allt ljus hamnat på formuleringen snarare än artikelns innehåll. Debatten var ungefär vad man kunde vänta sig, och jag är lika förbryllad som alltid över alla dessa känsloargument - problemet med resursbrist som leder till allt färre lärarledda lektioner bemöts med ord om kreativitet och härliga möten.

Det lämnar mig med en känsla av att man verkligen inte vill se att där finns problem, och därför inte kommer att göra något åt det. Det är en sorgesam känsla.

Bamse och samarbetet

Scaber Nestor påminner om det fackliga löftet. Det tål att upprepas:

Vi lovar och försäkrar
att aldrig någonsin
under några omständigheter
arbeta på sämre villkor eller till lägre lön
än det vi nu lovat varandra.

Vi lovar varandra detta
i den djupa insikten om
att om vi alla håller detta löfte
så måste arbetsgivaren
uppfylla våra krav!

Det är som Bamse brukar säga: många små tillsammans är starkare än en ensam stor.

Vart är vi på väg, egentligen?

Jag har en envist gnagande känsla av brådska när jag tänker på politik. En känsla av att valet i höst gäller så mycket mer än den kommande valperioden, att det är viktigare än det någonsin varit att vi faktiskt går och röstar. Att vi använder oss av rösträtten, inte tar den för given utan faktiskt visar att den är viktig, och spelar roll. Att vi, människor, är viktiga och spelar roll.

Kom ihåg att oavsett om du är fattig eller rik, högutbildad eller saknar gymnasiekompetens, har hög status i samhället eller befinner dig så långt nere att du tillhör dem som håller stegen på plats snarare än dem som klättrar så räknas din röst lika tungt som Reinfeldts. I valet är en röst en röst, oavsett vems den är.

Gå och rösta. Om du aldrig gjort det tidigare så gör det i höst.

Du är viktig.

RUT-avdrag

Jag har inte mycket mer att säga om saken än detta: Att städa är ett jobb. Ett ofta tungt och otacksamt, illa betalt och illa ansett jobb, men icke desto mindre ett jobb. Att städa bra kräver att man tar sitt arbete på allvar, och att man har en viss finess och viss erfarenhet. Att städa i en annan människas hem kräver därtill diskretion, mod, tålamod och diplomatisk förmåga.

Oavsett vems hem som städas, vem som står för betalningen och avdrag eller inte avdrag, så är den som utför jobbet en kvalificerad yrkesmänniska. Att tala om jobbet med förakt, att låtsas att det utförs av osynliga andar eller nedlåtande fnysa något om att ta reda på sin egen skit är ohövligt och nedvärderande mot den som utför det.

Låt oss försöka lämna värderingarna och känslorna därhän och föra en konstuktiv diskussion istället. Det är alltid uppfriskande med omväxling.

Skolan och framtiden

Är det viktigt att förbereda framtidens vuxna för ett liv i ett tillverkningsindustrialistiskt samhälle?

Björklund kritiserar Olofssons förslag

Folkpartiets Jan Björklund uttalar sig i DN om centerns utspel om kunskapsmiljarden. Trots den optimistisk satta rubriken i tidningen är Björklund kritisk:

Det bra att man vill ha mer öronmärkta statsbidrag till skolan. Det är en positiv omsvängning, säger han [...] Björklund är dock tveksam till den modell som Centerpartiet förespråkar — att pengar ska gå till skolor vars elever förbättrar resultaten på de nationella proven i årskurs 9

Utbildningsministerns insikt i konsekvenserna av ett sådant förslag är djupare än Olofssons. Att sätta skola mot skola när det gäller fördelandet av resurser kan leda till än värre betygsinflation då betygen plötsligt inte bara ska spegla enskild lärare, utan också hela skolan och dessutom kopplas till budget:

Problemet ligger i att proven rättas av lärarna själva och att det kan missbrukas. Om man snällrättar får man mera pengar, säger Björklund

Redan idag händer att rektorer uppmanar lärare att sätta högre betyg på elever än läraren bedömer att eleven uppnått, av olika orsaker. Om det plötsligt börjar handla om att ett högre betygssnitt ger mer pengar lär knappast detta fenomen minska.

Björklund drar paralleller till högskolan där man sedan 1990-talets början får pengar utifrån hur många som godkänns.

– Det betyder att det finns ekonomiska skäl för en högskola att sänka kraven för godkänt. Vi håller därför på att avveckla det, säger han.

Det är skönt att någon drar i bromsen en aning när Olofsson slänger alltför många och stora valfläskbitar på grillen.

Olofsson tänker om skolor och resurser

Centerpartiet vill införa en prestationsbonus för de skolor som förbättrar sina resultat berättar bland andra Maud Olofsson i DN. Och det låter ju fantastiskt:

Alla elever förtjänar att mötas med höga förväntningar och en skolmiljö där de växer som människor. Vi ska ställa krav på lärare men också ge dem stor professionell frihet. För det är rektors och lärares ledarskap som är nyckeln till framgång. Vi vill att goda lärarinsatser ska premieras högre. Bra lärare ska ha högre lön.

Klart bra lärare ska ha högre lön än kassa lärare, men förstår Olofsson sig verkligen på det hon pratar om? Har hon kunskap nog att skilja en bra lärare från en dålig, när hon tror att det går att muta sig till ett bättre resultat? Tror centern verkligen att en massa pengar som filtreras genom kommuntjänstemäns giriga fingrar till skolor där man redan gör ett bra jobb gör skolverkligheten för svaga elever i socialt utsatta områden bättre?

Olofsson och hennes partikamrater tänker som de har förstånd till, och satsar på dem de kan identifiera sig med. Resultatet riskerar att bli en ännu ojämlikare skolsituation än den vi har idag. Mats på Tysta Tankar tänker klokt om centerns skolsyn:

Det är en uppenbar förolämpning mot landets lärarkår att du tror att de behöver extra motivation för att göra sitt jobb. Om du verkligen bryr dig så hoppas jag att du bevakar den professionella nivån i arbetet med ny skollag och skyddar skolan från detaljreglering.

Läs resten i hans blogg.

Och kom ihåg att det är valår i år. Då mutar politiker.

Centerpartistisk jämställdhet och IT-support

Tänk dig att komma hem i kväll. Leksakerna är undanplockade. En lätt doft av såpa från de rena golven i vardagsrummet. Den dammiga bokhyllan nästan glänser. I garderoben är den rena tvätten redan instoppad. I stället för dammsugaren finns tid och ork till helgmys

Så förföriskt inleder Centerpartiets Olofsson sin debattartikel på Aftonbladet. En ande har dragit igenom hemmet, osynlig i allt utom i den synbarliga magi som är det nystädade hemmet. Och visst låter det som en dröm? Tänk att slippa bekymra sig om städningen, tvätten, disken, alla de där sisyfosuppgifterna som tar på både humör och ork. Olofsson fortsätter kuttra förtjust i samma mysiga ton när hon pratar om fördelarna:

Stärkt jämställdhet och enklare livspussel. Äntligen kan barnfamiljer ägna sig åt helgmys i stället för skurhinken. Att komma hem till ett nystädat hem där tvätten är struken och golven är rena ger många familjer mer tid till varandra. Hushållssysslor som tidigare utförts i stor utsträckning av kvinnor blir nu professionaliserade. Motståndarna säger att det bara är de rika som har råd. Men när vi tittar på vilka som köper tjänsterna är den största gruppen i dag barnfamiljer med medel­inkomster.

Jahapp, Olofsson, det låter ju som en bra deal för dem som får del av detta. Medelinkomster, säger du, dvs de som befinner sig ungefär mitt på skalan mellan snuskigt rik och smärtsamt fattig. De som utför miraklen, dessa osynliga "kvinnor och personer med invandrarbakgrund" som dragit genom huset och ödmjukt försvunnit ut genom bakdörren på väg mot busshållsplatsen när den leende medelklassfamiljens stadsjeep kör in på uppfarten, var på skalan befinner de sig, tro? Hur ser deras livspussel ut?

Hon säger mer i artikeln än att bara kuttra förtjust över nystädade medelklasshem, Olofsson. Centern har stora planer:

Centerpartiet vill också gå vidare och pröva en utökning som innebär att HUS-avdraget ska omfatta IT-tjänster. Det finns i dag för få företag som erbjuder IT-support till privatpersoner men efterfrågan är stor. Det kan handla om hjälp att installera den nya tv:n eller datorn. Kan en skattelättnad bidra till att branschen växer är det också en möjlighet för många unga att få jobb

Hon utvecklar tankegången via SvD:

nu är vi ganska många som inte tillhör datagenerationen och som har det jättesvårt att få datorer och tv att fungera, säger Maud Olofsson till TT.

- Det här skulle kunna göra att jättemånga unga kunde starta företag och göra det här jobbet. Vi skulle få unga i jobb och en massa äldre som blir glada. Det skulle passa särskilt bra nu när ungdomsarbetslösheten är så hög, säger hon

Ja just det. För de flesta som köper datorer och tv-apparater via blocket och radannonser är just äldre, som inte alls vet hur de ska hantera saken de köpt. De handlar mer sällan via de stora kedjorna där både installation och support ingår i priset redan, det vet vi ju allesammans.

Jag är kanske alldeles osedvanligt misantropisk idag, till och med för att vara jag, men det tycks mig som om Olofssons uttalande stärker bilden av ett samhälle där underklassen i allt högre grad betraktas som arbetskraft avsedda att göra medelklassens liv lättare och gladare, i allt mindre grad som medmänniskor.

Det är valår i år.

Avvikare och rakknivar

Jenny Östergren skriver i Expressen om hur utrymmet för att vara annorlunda i vårt samhälle minskar dag för dag

Annorlunda blir för varje dag allt mer osynligt. Annorlunda tar tid. Annorlunda gör oss osäkra.
Framför allt kostar annorlunda pengar i en värld där varje korvöre måste motiveras i en färdig produkt. Politikens ledord tycks utesluta allt som inte är kopplat till lönsamhet: Arbetslinje, multikompetens, individuell lönesättning, resurssnålhet, tillväxt.

Jo, det finns ett visst utrymme även i dagens värld, men, framhåller Östergren, det är ett utrymme reserverat för en speciell grupp människor

De avvikande som får ta plats måste prestera.
Björn Ranelid säljer vilket tv-program som helst med sina maniska tal från hjärtat. Stephen Hawkins lanserar komplexa kvantfysiska teorier från rullstolen och som konstnär kan du var hur knäpp som helst även offentligt så snart tavlorna värderas över hundra tusen

För oss andra är friutrymmet mindre än någonsin. Framförallt gäller det människor i svaga grupper - sjuka, handikappade, barn, de mest utsatta i samhället, måste anpassa sig efter allt trängre normer för att ha en möjlighet att få respekt och manöverutrymme. Östergren använder skolan som tydligt exempel:

I dag är marginalerna så små att en enda unge som faller utanför normalklustret och är lite för pratsam, lite för svårlärd, lite för kreativ och lite för sprättig i benen riskerar att stjälpa en hel klass. Lösningen blir att diagnosticera för att kunna få extra resurser som sedan i alla fall rinner ut i det undernärda systemet.

Det enda kvarvarande alternativet blir att visa vägen till särskolan. Kreativitet, empati och förmågan att bidra med ett skratt eller en uppochnedvänd tanke har inga poster i den kommunala balansräkningen. De värdena bygger på relationer och relationer kräver tid som vi inte har råd med. Barnen lär sig från första dagen på förskolan att "alla lika, alla olika". Sedan rensar vi effektivt bort allt som kan vidga känslan av vad det är att vara människa och stärker utanförskapet mellan de som presterar och de som inte kan.

Trivs vi och mår väl detta samhälle där det kostar pengar att få rätten att vara individuell? Där den som inte har tillräcklig inkomst eller förmögenhet tvingas anpassa sig efter den mer bemedlades nycker för att få del av smulorna?

I samma tidning ser jag hur påven illustrerar det Östergren skriver om när han kritiserar "de lagändringar till stöd för sexuellt likaberättigande som genomförts i europeiska och amerikanska länder på senare år" genom att hävda att

Friheten kan inte vara absolut

Har han rätt?

Så länge människor håller sig inom given norm är det enkelt att kontrollera dem, att få dem dit man vill. Så länge de vet, eller tror sig veta, att repressalierna ovanifrån, oavsett om det är från stat, myndigheter, lärare, föräldrar, något övernaturligt eller från den gemenskap där de vill förbli en del kommer att bli outhärdliga för den som avviker går det att kontrollera människor, och med ökat hot om repressalier öka kontrollen. Men det är balansgång på Hanlons rakkniv.

Förr eller senare når, och passerar man, den punkt där situationen för människorna i samhället är värre än de repressalier man kan hota med. Och det är då man upptäcker hur vass den rakkniv man balanserat på faktiskt är.

Själv föredrar jag att vika av långt mycket tidigare.

Friskoletankar en nyårsdag i början av årtusendet

Ett intressant fenomen som seglat upp på senare år är friskolorna - de har funnits i många år men börjar ta allt större plats och elevgrupperna märks allt tydligare bland gymnasieeleverna.

Och det är av godo. Elever som kommer från kommunala högstadieskolor har ofta upplevt en stressig skoltid, de har, låt oss vara ärliga med den saken, ofta brister i både förkunskaper och studieteknik. Utan att ha vare sig statistik eller vetenskapligt underlag drar jag slutsatsen att detta beror på brister i skolsystemet. Lärarna är inte dåliga lärare, de är engagerade i sina elever och i sina ämnen. Men de saknar uppbackning och medel från politiskt håll, det är inget att hymla om.

Åh, jo, somliga kommuner eller kommundelar tar sitt uppdrag på allvar, de förstår att en bra skola som ger eleverna en stabil kunskapsbas att stå på när de ska bygga sin framtid inte är en kostnad utan en investering. De förstår behovet av speciallärare, förstår att övrig personal på skolan också är resurser, inser att skolmaten spelar roll och satsar vid behov extra resurser, de investerar i moderna, väl fungerande maskinparker och goda skolmiljöer både ute och inne.

Men många kommuner prioriterar på annat sätt - de ser skolan som en stor utgiftspost i den kommunala budgeten och ser mer till hur sparsamma de framstår om de lyckas minska siffrorna än vilka konsekvenser nedskärningar får för eleverna, på kort och lång sikt.

Det är inte konstigt att friskolorna får ett uppsving under dessa förhållanden, och att överväga att förbjuda eller beskära deras utrymme är fel väg att gå. I många fall är friskolorna en fristad från kaoset i den kommunala skolan, och eleverna som lämnar friskolorna gör det som starkare individer bättre rustade för nästa steg i studierna än de skulle gjort om de tvingats stanna kvar i det kommunala skolsystemet.

Lärarlöner

Lärare är viktigare än någon annan enskild faktor när det gäller skolan. Det vet vi, och det visas i undersökning efter undersökning.

Vi diskuterar lärarlöner på Mats blogg. Lärare här i landet har rätt usel lön, så usel att när jag berättar för vänner i andra länder stirrar de förvånat på mig och undrar hur vi kan finna oss i detta; så usel att många som nog gärna skulle jobbat som lärare, och gjort ett otroligt bra jobb, avstår på grund av den bristfälliga lönen.

Jo, det är sant.

Det finns andra aspekter som spelar in också, givetvis, men ingen annan återkommer så ofta och framhålls som så tungt vägande som just den låga lönen.

Euroshopper är ICAs lågprisalternativ för den som inte har råd med annat. Varorna är inte dåliga, men kvalitén ligger generellt långt under vad den gör för den som har råd att köpa deras ordinarie utbud, och då är ändå inte det av någon imponerande kvalitet. Visst finns det en och annan vara som faktiskt är lika bra, kanske finns det rent av några som är bättre, men generellt är kvalitén som den brukar vara i butiker - man får vad man betalar för.

Jag undrar hur det kan komma sig att vi i Sverige faktiskt nöjer oss med att ha en Euroshopperskola när vi skulle ha råd och möjlighet att hålla oss med en riktigt högkvalitativ skola om vi prioriterade på ett annat sätt?

Samhället och individen

Kyrksyster berättar vem som kan vända sig till kyrkan för att få hjälp, och vad man kan få hjälp med. Angelägen information i utanförskapets tidevarv.

Söndag

Söndag i den nya världen. I morgon börjar klimatmötet i Köpenhamn. Det kommer att stupa på pengarna. Vi dör hellre en kvalfylld död än släpper vårt guld.

Jag har inte så mycket tro på mänskligheten idag.

Pengar ändrar på allt

Det är inget att hymla med. Den nuvarande regeringen är innerligt medvetna om detta, den tusenlapp de dinglade framför väljarnas nosar förra valet kommer att vara än större i nästa val. Men inget är gratis, minns vi vilket pris vi fick betala för tusenlappen undrar jag om mutan ser lika lockande ut?

Försäkringskassanrelaterad aftonreflektion

Om det är så att Lender faktiskt jobbar för att regeringen skall tvingas backa så ser det ut som hennes ansträngningar börjar ha en viss framgång. Priset är högt, kommer människor att komma ihåg det när nuvarande regeringens mutor börjar regna lagom till valet?