Att vara fjorton år i dagens Sverige

Fjorton år gammal, klok, omtänksam, uppfylld av den glöd för att göra världen till ett bra ställe, tryggt och rättvist för alla som bara kan finnas hos en ung människa, den glöd som sjunker ihop när man blir äldre och krassare och ser tydligare vad det är man slåss mot. Fjorton år gammal och önskar fler vuxna i skolan, fler vuxna på stan, fler vuxna att söka hjälp och råd från, fler vuxna som hjälper till att dra. Fjorton år gammal och redan så krass att i brist på vuxna, i insikt om både den ekonomiska verklighetens begränsningar och vuxenvärldens ovilja att ta ansvar, önskas förtvivlat åtminstone kameraövervakning på bussar, i skolor och på allmänna platser, så att de få vuxna som faktiskt försöker kan se mer på en gång än de kan när de bara kan vara på en plats. Fjorton år gammal och rädd för att bli skjuten i skolan, knivskuren på vägen dit, eller misshandlad på vägen hem från affären. Rädd därför att sån är verkligheten, den tidningarna skriver om, den nyheterna på tv pratar om, den andra ungdomar också vittnar om. Rädd därför att vuxenvärlden inte vill se, inte vill göra något åt verkligheten. Rädd därför att vuxenvärlden inte vill hjälpa till att göra världen till en bättre plats, trygg och rättvis för alla.

Ska det vara så här?