Internetkärlek

Jag älskar Internet! Sitter här och researchar, och plötsligt är det en bit fakta som bara inte finns. Jo, faktan finns men bara i mitt huvud, en trevligt verifierad källa att backa upp den med bara vägrar infinna sig.

Så jag skickar ut en fråga på vinst och förlust och vips, där kommer en källa dansande mot mig i cyberrymden, avsänd från en som kan mer än jag och råkar befinna sig på andra sidan jordklotet.

Internet, I love you!

Rubiks kub

Sanna i Jag ska bli lärare jämför sin utbildning med Rubiks kub, och jag blir alldeles inspirerad av liknelsen där hon sitter och snurrar på kuben och betraktar dess olika sidor:

De flesta barn och ungdomar jag kommer i kontakt med har en hangup på att man
blir betygssatt efter vad man presterar på ett skriftligt prov efter vissa
normer och regler. - Det känns lite som att en hel generation (minst) är
förlorad och har ett trist förhållningssätt till lärande och kunskap

Vad mäter ett skriftlig prov? Vad får man veta? Kan man bedriva undervisning utan prov? Lär eleverna sig något då? I vilken ände ska man börja fundera?

Hmmm, jag börjar med provet som sådant. Hur ser ett sånt ut?

Ett vanligt, traditionellt skriftlig prov ligger i slutet av de avsnitt eller det kapitel man vill testa, inte sant? Det tar upp de nya begrepp, tankar, formler, modeller och vad mer det nu kan vara som presenterats i avsnittet. Innan provet får eleverna kanske instuderingsfrågor, de frågar vad som kommer på provet och pluggar energiskt på dessa bitar. Provdagen kommer, eleverna går dit, skriver och lämnar in, och går därifrån.

Och nu börjar det bli intressant, tycker jag, nu börjar man kunna fråga sig om proven fyller en så viktig funktion att de bör få dominera så mycket som de gör. Vad får läraren veta? Vad får eleven veta?

Jag föreställer mig helt fördomsfullt att läraren får veta vad eleven vet om saken precis där och då. Jag föreställer mig att man ställer upp de olika elementen i kursen i ett rutsystem, och nöjd prickar av ruta efter ruta och anser den som avklarad. Och jag bekymrar mig över helheten, och undrar om det är så att man ställer frågor som involverar bitar som togs upp i förra kapitlet, och kapitlet dessförinnan? Jag minns när jag själv gick i skolan, ett par decennier innan det förra årtusendet tog slut, då blev det ramaskri i klassen, vilda elevprotester (vi ägnade oss åt sånt på den tiden, elevkåren var en fackla i lärarkårens bak, vart tog allt sånt vägen?) och klagotågande till rektorn (som kinkigt nog tog lärarens sida och hävdade att vi minsann borde minnas sånt som kommit på tidigare prov, annars kunde vi det sannerligen inte) när sådana frågor kom, ändå kom de alltid tillbaka (och vi upprepade proceduren, och upplevde om inte att vi kunde bli av med de eländiga frågorna så åtminstone att våra protester togs på allvar, att vi blev lyssnade på och att vi fick en motivering)

Oj, nostalgin slog till, det var jag inte beredd på.

Åter till ämnet: Vad får eleven veta? Får h*n veta något om hur h*n ligger till mot betygsskalan? Får h*n veta något om hur lång vägen är till målet, och hur långt h*n gått? Och framförallt, får h*n med sig några verktyg i lådan som h*n kan behöva längre fram, och kan h*n isf använda dessa när det blir dags?

Jag är skeptiskt. Förmodligen för att jag inte använder prov i min undervisning, jag har så svårt att få det att gå ihop med individualisering, och därför känns prov som ett klumpigt verktyg för mig. Jag vet att andra ser det på annat sätt, det vore intressant att få ta del av hur de ser på saken.

Dokumentation

Det tycks mig som det inom svenskt skolväsende finns en viss motvilja gentemot fenomenet dokumentation. Själv har jag uselt minne och är som en direkt av följd av detta en hängiven dokumenterare. Det som inte är nedskrivet har inte hänt.

För ett par år sedan blev jag av med min almanacka mitt i läsåret. Katastrof! Jag hade inte en aning om vad vi gjort, vad vi inte gjort, vad vi skulle göra eller vem som gjort vad. Eleverna var änglar och utnyttjade inte situationen (tack tack tack allesammans!) men jag kan lovar er att jag kände mig grundligt korkad! Sen dess har jag två almanackor och tackar den moderna tiden för Bluetooth och synkronisering. Tappar jag den ena har jag informationen i den andra.

Det tar mindre tid att dokumentera än att virra omkring och undra vad man gjort och glömt. Det är bekvämt, det är enkelt att dela med andra, och det är varaktigare än minnet. Åtminstone om minnet är av samma sort som mitt.

Så varför dokumenteras inte mer och med större förtjusning i svenska skolor? Jag gissar synnerligen ovetenskapligt och helt utan minsta statistiskt underlag på något av dessa tre alternativ:

Man är bekväm och dessutom lite hemligt rädd att misslyckas med det nya. Man vet vad man har men inte vad man får, och det man har har man ju haft i många år och det har minsann fungerat så bra, varför skulle man göra sig omaket och lära om?

Jo, det är ju tänkbart förstås.

Eller man är smått högfärdig? Det som sker bakom kulisserna är svårt för utomstående att förstå, nästan magiskt, skulle vi skriva ner det skulle det ändå inte förtås ty så mycket outsagt som bara insatta förstår sig på sker.

Nej, så kan det väl inte vara?

Kanske är man rädd och orolig? Kanske är man rädd för att någon ska komma och titta på det man gör och genomskåda ens brister? Säga att kejsaren egentligen är naken och plötsligt skulle man stå där naken ensam och utskrattad?

Så hoppas jag verkligen att det inte är, det vore för sorgligt om det var så man tänkte.

Troligen rör det sig helt enkelt om en oro för det nya, en rädsla för att ändra på det som är och en osäkerhet inför framtiden.

Men vet ni, det är inte så dumt med dokumentation. Det blir som en slags dagböcker, ord och bilder, minnen samlade för nu och eftervärlden.

Textindelning

Jag är förfärligt petig, jag vet, och jag själv tenderar både att överanvända komman samt inte minst satsrada. Men jag måste ändå framhålla att en text förlorar på att hackas sönder både av att skribenten väljer att börja nu rad för varje ny mening och pepprar sidan med komman.

Jag ville bara få det sagt.

Sär skrivnings problemet

Särskrivning är ett växande problem. Allt färre har koll på vad som skall skrivas ihop och vad som skall skrivas isär, och både media och bloggar svämmar över att sär skrivande. Nimas tämligen onimiska krönika i City får tjäna som exempel. Ibland blir det, frivilligt eller ofrivilligt, komiskt, ibland blir det lite förvirrande men för det mesta stör det egentligen inte kommunikationen ett dugg.

Vilket leder mig till att fundera över vilket problemet med särskrivandet faktiskt är. Tänk om det är en liten stillsam stavningsrevolution som pågår? Vem vet, om tio år kanske de särskrivningar vi idag rynkar pannorna åt är normen, och våra sammansatta ord av idag framstår som arkaismer?

Det blir intressant att följa utvecklingen!

Dagens uttryck

Bullerbyism - strävan efter att bevara en skärva av ett idylliskt då, där livet är enklare, tryggare och håller sig inom en begränsad, lätt överblickbar och välbekant sfär utan främmande inslag eller häftigare förändringar än årstidernas växlingar.

Även: strävan efter att ge sken av att sträva efter att bevara ovan nämnda skärva.

Adjektivformen - bullerbyistisk - fungerar också, däremot förefaller verbformen - bullerbyisera - något klumpig men det kanske är en vanesak?

Syfta

En sightseeingtur i Blondinbella-land får mig att ställa mig frågan hur det kan komma sig att det tjusiga gymnasiet Jensen, trots att de skryter med att ha vunnit Stockholms stads kvalitetspris, inte lärt sina tredjeårselever hantera syftningar i svenska språket på ett korrekt sätt? Det är inte så helt självklart det här med sina och deras, och eleverna borde fått öva tills de förstår, även om det tar tid.

Idag har inte jag en enda tjejkompis som är singel, alla mina vänner bor tillsammans med deras killar

skriver Blondinbella och frågan är, vems killar är det egentligen alla dessa tjejkompisar bor tillsammans med?

Oavsett det faktum att man lätt räknar ut av sammanhanget att det egentligen inte alls finns några mystiska, icke namngivna, kvinnor vars killar tjejkompisarna bor tillsammans med får den haltande formuleringen eleven att framstå som lite okunnig, lite obildad, kanske rentav lite dum. Ingen strålande reklam för Jensen, men kanske är det mer för kontakter än något annat familjer placerar sina barn där?

Saga

Ibland får jag frågor irl om något jag skrivit på bloggen. Idag, till exempel, frågades vad jag menar med att kalla Marklundskans bok för en saga, när den ju faktiskt är sann, åtminstone lite grann någonstans i botten.

De flesta sagor innehåller korn av sanning. Många sagor har en kärna av sanning som berättaren eller berättarna, för ofta har ju sagor vandrat genom århundrandena fram till nu, bygger vidare på, broderar ut, förstärker och förvränger både för att få fram poängen tydligare och för att dramatisera och göra en bra historia av det hela. Marklundskan är ingen högklassig berättare, tvärtom, men hon broderar ut, vrider och vänder, överdriver och förstärker och får fram sin poäng med önskvärd tydlighet: misshandlade kvinnor har det inte lätt, de får inte tillräckligt med stöd och de som de tror sig kunna lita på kan de när som helst få en kniv i ryggen av.

I sagor är världen svart och vit. Den onda är ond så in i baljan, och bara ond. Renodlat ond, inga försonande drag finns, och ser man sådana är det något elakingen lagt sig till med för att luras. Den goda är så god att änglar skäms över sin ofullkomlighet, ständigt god, vacker, fullkomlig och vinner i slutet. Marklundskan polerade upp kvinnan, sägs det, gav henne höga betyg, en god utbildning och en trevlig medelklassbakgrund, en kvinna att identifiera sig med, att känna igen sig i, att känna sympati för. Sen förstärkte hon mannens ondska, gjorde honom till bödel, krigsförbrytare och utsträckte hans ondska utanför honom själv, gjorde andra män med svarta ögon till ondskans medhjälpare. För i sagan så är den onda ond och den goda god. Och Marklundskan, hon skrev en saga.

Den klassiska sagoinledningen, ni vet Det var en gång, den signalerar också att berättelsen är sann. Eller åtminstone att den skulle kunna vara sann. Om inte precis här och nu, så någongång, någonstans, kanske i en galax långt långt borta.

Så menade jag när jag kallade Marklundskans berättelse en saga.

Snurrigt

Jag fick två intressanta frågor på bussen igår.

Den första var intressant ur aspekten 'hur i helafridensnamn tänker somliga människor egentligen' och besvarades enkelt med 'nej, du är inte speciellt attraktiv i mina ögon'. Men hur kommer man fram till att det är en god idé att sista-dansen-desperat kurtisera ett fruntimmer vid en busshållsplats? I isregn. En tisdageftermiddag. När bussen är försenad redan och hon helt uppenbart är smått irriterad. Jag har inget svar på den frågan, men kan än en gång konstatera att den mänskliga naturen är av en intressant och intrikat sort.

Den andra var intressant på ett annat vis. Den löd:

Är det så att borgarna rasar samhället varje gång de kommer till makten, eller är det så att folk röstar fram en borgerlig regering varenda gång samhället är på väg att trilla över kanten?

Marknadsekonomi bygger på system där alla teoretisk har en chans att vinna. Men finns det vinnare så finns det förlorare, alltid många fler förlorare än det finns vinnare. Idag är det Volvoarbetarna som är förlorarna. Basindustrin har ett stålbad att vänta, skriver Aftonbladet. Anders Borg tillstår att A-kassereformen kanske inte var helt genomtänkt, den heller:

Jag tror att vi höjde a-kasseavgiften mer än vad jag skulle ha gjort i dag. Höjningen hade större effekter på medlemskapet i a-kassan än vad jag skulle ha trott

Det innebär att många blir arbetslösa utan att ha a-kassa. Men det är lugnt, menar Borg, "man ska kunna klara sig på den dagpenning om högst 320 kr per dag som man får även om man inte är med i a-kassan". De han talar om tillhör inte gruppen vinnare. Och snart kommer nyårhelgen. När raketerna landat och champangekorkarna smällt vaknar många upp till ett liv som utförsäkrade från försäkringskassan, utan att ha blivit ett dugg friskare för den skull.

Finanskrisen, lågkonjunkturen, depressionen, vad man än väljer att kalla den, vi är på väg ner i den och den kom inte som den blixt från klar himmel som den ibland framställs som. Tvärtom. Den följer snyggt och prydligt gängse mönster där marknadens hjul snurrat fortare och fortare, där lyx varit vardagsmat, vinnarna vunnit allt mer och ljuset, musiken, skratten och ropen från marknaden överröstade allt: Kom, köp, konsumera, det finns mer att hämta, låna pengar och konsumera mera.

När hjulen snurrar som fortast, när skratten är som mest hysteriskt högljudda, då brukar folk rösta på den som lovar att låta festen fortsätta snurra, trots att det knakar och brakar och börjar bli instabilt både här och där. Så mitt svar på frågan är: lite av båda. Men det är ingen naturlag, oavsett vad ekonomer försöker framställa det som. Det är upp till oss människor om vi vill leva i en värld där målet är den galna festen, och baksmällan, arbetslösheten, kraschen är det pris vi är villiga att betala; eller om vi föredrar ett stillsammare, mer balanserat, långsiktigare liv.

Kulturkrockar

Tysta Tankar skriver om en diskussion i programmet Beckman, Ohlson och Can.

Den vanliga oron för ytlighet, bristande kvalitet och narcissism luftas men under ytan vibrerar en rasande elitism: Vi håller på att mista kontrollen över det publika samtalet

Språknivån ges en mycket generös del av utrymmet, och klyftan mellan de två falangerna blir allt tydligare ju längre programtiden går. Jag är inte speciellt förtjust i Alex Schulmans skrivande, men han visar sig vara klokare och insiktsfullare än jag anade:

Om man väljer mellan att inte uttrycka sig och att uttrycka sig dumt så föredrar jag folk som uttrycker sig dumt, att dom i alla fall uttrycker sig [...] nu har vi en hel generation som bara skriver, och det måste man ju ändå uppmuntra? [...] det finns väl inget mer utbildande än att öva på att skriva, att berätta historier, att argumentera

och visst är det så. Han sätter ord på vad vi arbetar med i skolorna varje dag. Bloggandet övar upp förmågan att formulera sig, den snabba feedback som ges visar glasklart om man fått fram det man tänkte sig att säga eller om man blivit missuppfattad. Lena Andersson ser i programmet något helt annat när hon läser bloggar:

Jag hyllar det skrivna ordet, men skrivande för mig är ett sätt att organisera mina tankar. Och om det inte innehåller några tankar då får man gärna fortsätta skriva men det bästa är då att man behöver inte läsa det [...] Man behöver inte ta del av det, för att man kan känna sig lite äcklig medan man sitter där, det känns som att man förstör tiden tycker jag

Där Schulman ser argument och berättelser ser Andersson inga tankar alls, och känner sig rent äcklig av att läsa det.

En kulturkrock i språkdräkt.

Att skriva kreativt på skrivarkurs

Plötsligt, hastigt och lustigt och inte minst rätt roligt, så har jag fått ett par bonusplatser tilldelade skrivarkursen, bara sådär. Är det någon som vill gå en skrivarkurs på distans under vintern så hör av er. Kursen är på hundra gymnasiepoäng, motsvarar en arbetsbörda på ~tre ~fyra timmar per vecka. Möjlighet att få behörighet i Litterär Gestaltning finns, för den som så önskar, möjlighet att skriva och få feedback, tips och hjälp med det finns för alla som får plats.

Kostar inget, förutom skolans registreringsavgift på 250 kronor, ingen litteratur behöver inköpas.

Skriv en kommentar, glöm inte e-mail, om ni vill veta mer, så mailar jag er. Vill ni så lägger jag inte ut kommentaren för andra att se.

Tjo! Ibland är det roligt med oväntade saker.