Det regnar. Ett ljuvligt svalkande uppfriskande vårregn som ger en känsla av att världen faktiskt blir renare. Himlen är vackert ljust grå, träden har inte fått löv ännu men knopparna är på väg att sprängas när som helst. Javisst gör det ont när knoppar brister, men försöker vi komma undan det, eller inte låtsas om det, orsakar vi ännu mer smärta.
Även om inte gräset är grönt ännu så är mossan det, och tistlarna, de vassa, taggiga, livskraftiga envetna, visar sig. Där finns någon slags små trevliga lila blommor också, jag har ingen som helst aning om vad de kan heta men de brukar titta fram såhär års, och jag gillar dem. De gör liksom inte så mycket väsen av sig som krokusar och påskliljor och sånt, utan de blommar stillsamt och piggar upp tillvaron utan att dra till sig uppmärksamheten.
SvD berättar att ananasexpressen från Hawaii orsakar snöbrist och oro i Västra Kanada.
Fenomenet "Pinapple express" är den stora skräcken. Det är vindar som kommer från Hawaii som tar med sig varm luft som ger mycket regn ända upp till 2 000 meters höjd. Men det är ovanligt att den kommer i februari, det är vanligast i december, säger Pererik Åberg, meteorolog på SVT
Ja, det gäller OS alltså, som strax ska hållas i Whistler. Snöbrist vore bekymmersamt.
För en OS-arrangör finns ofta två stora orosmoln: transportsystemen och vädret. Den första går att förbättra med extra åtgärder den andra är i stort sett omöjlig att påverka.
- Du kan i och för sig göra som i Peking 2008 och Moskva 1980 då man skickade upp raketer som flyttade regnmolnen. Det fungerar i en diktatur. Men vem äger regnet i en demokrati? undrar Åberg.
Att klimatmötet i Köpenhamn i december inte ledde fram till det avtal man hoppats på är Danmark och Sverige ansvariga för, skriver tidigare miljöministern Lena Sommestad (S)i SvD. Reinfeldt må skylla på Kina och USA så mycket han orkar, men, skriver Sommestad:
Sverige tog initiativ till den förhandlingsstrategi som drev mötet mot sammanbrott. Samtidigt brast EU i ledarskap. Tillsammans skapade Danmark och Sverige en oöverstiglig klyfta mellan industriländer och utvecklingsländer.
Förslaget om att avveckla Kyotoavtalet kom från ordförandelandet Sverige, ett förslag som tillsammans med linjen som Reinfeldt och Carlgren hållit fast vid om att utvecklingsländerna skall ta störst ansvar, förstärkte misstanken om att det handlade mer om att stärka industriländernas makt än att skapa en hållbar miljösituation. Sommestad igen:
Frågan är hur detta kunde ske. Varför valdes en förhandlingsstrategi som raserade förtroendet för Danmark som ordförande och ledde till sammanbrott i förhandlingarna?
Politisk blindhet är ett svar. Reinfeldt och Rasmussen såg fram emot Köpenhamnsmötet som en möjlighet att skörda triumfer på den internationella arenan, men de visade mindre intresse för utvecklingsländernas rätt till utveckling. Bara för ett par tre år sedan saknade de allt intresse för klimatpolitik. Det är betecknande att Reinfeldt efter klimatmötet klagade över att klimatförhandlingar inte bara handlar om klimat utan också om fattigdom och global rättvisa.
En ytterligare förklaring är oförmågan att ta tillvara kunskap och erfarenhet från tidigare klimatförhandlingar. Enligt den danska tidningen Information ansåg klimatminister Connie Hedegaard och hennes chefsförhandlare Thomas Becker att Kyotoprotokollet skulle behållas. Man varnade för en konflikt med utvecklingsländerna. Statsministern valde dock den svenska linjen
Det är besvärande att regeringscheferna i både Sverige och Danmark tycks ha betydande svårigheter att förstå att utvecklingsländernas ekonomi är en viktig del av den gemensamma världsekonomin.
Ska resa drygt fyrtio mil norrut imorgon, biljetterna bokade för länge sedan (så tidigt att uppresan gick på under hundralappen, man tackar!), väskan packad och nästan förberedd på de uppgifter som ska utföras när jag väl är på plats stod jag på bussen på väg hem.
Då, precis då, ringde telefonen. SJ ringde upp mig och en inspelad röst meddelade glatt att mitt tåg är inställt. Jahopp. Fyrtiosju minuter i telefonkö senare fick jag prata med en trevlig västernorrländsk dam, det blir en tidigare morgon men å andra sidan en bättre sittplats, lovade hon, och jag kommer att vara framme tidigare än beräknat.
Söndag i den nya världen. I morgon börjar klimatmötet i Köpenhamn. Det kommer att stupa på pengarna. Vi dör hellre en kvalfylld död än släpper vårt guld.
Jag bor i södra sverige. Jag är därtill på alla sätt för kollektivtrafik - en väl fungerande kollektivtrafik minskar biltrafiken, ökar säkerheten i trafiken, minskar trafikrelaterade förseningar och minskar belastningen på miljön. Win-win-win-situation, inte sant?
Tyvärr ärSkånetrafikenavenannanuppfattningvaddet gäller kollektivtrafikens uppgift. Trasiga, försenade eller inställda bussar och tåg är vardag för pendlaren som måste vara beredd på att resan kan ta upp till en timme längre än väntat både på morgonen och på eftermiddagen. Sura, stressade förare som tar onödiga risker och ofta är oförskämda mot passagerare tillhör också det vardagen, och man har sällan hjärta att bli arg tillbaka, deras arbetssituation är inte rimlig. Förarna har fått instruktioner att inte stanna om inte den som önskar åka med står vid hållplatsen, dvs inte längre än en decimeter från stolpen, ser uppmärksam ut och ger tecken. Det senare är förenat med vissa risker, somliga chaufförer misstolkar ibland en höjd hand som en signal om att de ska köra förbi.
Men ibland blir man irriterad. Idag på vägen hem hade jag omkring fem meter kvar till stolpen, och det är den slags busshållsplats där det inte finns något annat än just busshållsplatsen, när jag såg bussen komma. Jag vinkade och raskade mig mot stolpen med blicken över axeln, och bussen vek av en aning mot hållplatsen till och stannade, omkring en meter från kanten. Dörren öppnades motvilligt och när jag dödsföraktande hoppat ombord gav chauffören mig en försmädlig blick och sa:
Nu hade du tur att nån skulle gå av, annars hade jag inte stannat för dig
6 augusti är augustimånen full. Kräftpremiären torde, av en tillfällighet, infalla samma dag. Kräftpremiären känns som den officiella avslutningen på sommaren, den officiella inledningen på hösten.
Jag läser på SMHIs hemsida att på andra sidan klotet där våren närmar sig är det dags för en annan slags premiär: årets ozonhål.
Ämnen som bryter ner ozon finns det fortfarande i tillräcklig mängd i atmosfären. Temperaturen i ozonskiktsnivå (ca 20 km) över Antarktis är nu efter den långa polarnatten nere i under minus 80 grader.
Vid låga temperaturer, under -78, bildas partiklar av bland annat vattenånga och saltsyra. I tillräcklig mängd bildar partiklarna moln, som kallas PSC (Polar Stratospheric Cloud). På ytan av partiklarna kan solstrålning aktivera en snabb nedbrytning av det gasformiga ozonet. Och det är just detta som snart kommer att inträffa. Alla förutsättningar finns på plats. Det är bara att vänta på att solen skall börja lysa på molnen med tillräcklig styrka. Detta brukar inledas i början av augusti.
SMHI rapporterar detta i en oberörd ton, inga larm, inga varningar, inga fördömanden eller uppmaningar, bara en rapport bland andra om ett förväntat och förutsett skeende.
Ett hål i ozonskiktet är numera rutin. Är det riktigt bra, det?
Jag försöker, på alla sätt jag någonsin kan, att leva på ett sätt som är så skonsamt för naturen som möjligt. Det är min skyldighet mot mina barn, mina barnbarn och mina barnbarnsbarn, mot deras barn och alla de generationer som kommer efter mig. Därför undviker jag t ex att flyga så långt det är möjligt, jag väljer i första hand tåg eftersom det, såvitt jag vet, är det minst miljöskadliga resesättet för resor över många mil.
Man kan tycka att det vore i allas intresse att vi är så varsamma vi någonsin kan mot miljön, men konstigt nog verkar det nästan tvärtom. Man kan ju t ex tycka att det vore i allas vårt intresse att så många som möjligt tog tåget istället för buss, bil eller flyg så ofta som möjligt. Ju fler som delar på samma fordon ju mindre påverkan, och tåget, såvitt jag vet, påverkar minst av alla även om man jämför passagerarlösa transportmedel per kilometer, är det inte så?
Så kan någon förklara för mig varför det är så omständligt att boka biljett? Hemsidan är enkel nog att hantera, men fungerar inte fullt ut. Varje gång jag bokat det senaste året, och jag bokar inte bara åt mig själv så det blir en del bokande, har samma problem uppstått. Jag får aldrig bokningsnumret, när betalningen är avklarad och bokningen skall bekräftas lägger sidan ner, jag får besked att sidan ej kan visas och är tvungen att ringa upp SJ, stå i telefonkö en halvtimme och få bokningsnumret av en av deras oföränderligt vänliga telefonister.
(Innan någon frågar: nej, det är inte datorn, det sker oavsett vilken dator jag bokat ifrån)
Det ligger i allas intresse att vi har ett väl fungerande järnvägsnät, så skärpning! Detta är vad ni bör erbjuda, från planeringen av resan till målet:
1: Ett fungerande, smidigt bokningssystem. Biljetter som alla har råd med, inga prishöjningar. Ni kan inte konkurrera med restiden, konkurrera istället med pris och tillgänglighet så kan ni ta många av flygens kunder.
2: Frekventa avgångar på samtliga sträckor (nej, inte bara på de sträckor där många reser idag, samtliga. Samkör godstransport med persontransport. Det gick för hundra år sedan, det går idag) Sträva mot utbyggnad av järnvägsnätet, inte nedläggningar. Samarbeta mellan olika bolag, konkurrera inte sinsemellan, kom ihåg att ett system som är smidigt och attraktivt för kunden tjänar ni alla på.
3: Lägg resurser på stationerna. Tänk praktiskt, inte design. Välskötta toaletter, någonstans att äta med rimliga priser och öppettider korresponderande med tågtiderna oavsett tid på dygnet och veckodag, goda möjligheter att ta sig till och från stationen med allmänna kommunikationer, även på söndagar, och glöm inte att göra perrongerna lättillgängliga även för den som har mycket bagage, barnvagn, rullstol etc. Gör studiebesök på ett par flygplatser och se vad det är ni konkurrerar med.
4: Rimligt bekväma tåg. Ingen onödig lyx, det behövs inte. Bra komfort, plats för långa ben, arbetsmöjligheter, dvs bord, belysning, eluttag och internetaccess vid alla platser, plats för ytterkläder och handbagage i direkt anslutning till sittplatsen samt lätt tillgänglig och tillräcklig plats för övrigt bagage, det räcker.
5: Håll tiderna så långt det är möjligt. Slå er inte till ro förrän förseningar är undantag, inte regel.
Häromkring är det utan konkurrensjordskalvet. Fyra komma sju på Richterskalan är tydligen en hel del, värsta på hundra år och mer därtill säger de som vet.
Känslan kan beskrivas ungefär som känslan av att stå på en gammal järnvägsstation när ett stort, långt och tung godståg slamrar förbi utan att sakta farten. På ett par sekunder var det över. Somliga rycktes ur sin slummer, andra sov vidare som inget hänt. Teorier om exploderande värmepannor, krockade långtradare, terroristattacker, kraschade flygplan, åsknedslag, rasade väggar, nedfallna bokhyllor och kattattacker lanserades och förkastades innan media hann med att rapportera jordskalvet, och hälsningsfrasen för dagen lyder 'kände du när det skakade?'
Det känns som det varit en underlig, bävande december. Från åsksmällen den tredje till jordskalvet i morse har vägen gått över snö, is, regn och rent av sol. Människor är stressade, nerverna ligger utanpå, oron över finansmarknaden, regeringens stolleprov, nya lagar och arbetsmarknaden spelar in. Efter skalvet i morse har vädret varit nästan obefintligt, om man kan tänka sig obefintligt väder. Det är precis stilla, det är det sällan i platta Skåneland, vilket lett till att det luktar skarpt av avgaser överallt. Det är inte varmt, och inte kallt. Himlen är täckt av en luddigt jämngrå molnfilt som dämpar ljus och ljud. Och inte ens en grå liten fågel har jag hört sjunga på någon kvist idag.
En underlig, ödesmättad stämning ligger över det land man kunde tro skulle glittra av julstämning, om man bara såge till datumet.
SvD har en artikelserie om världens framtid, en artikelserie som tydligen gett viss reaktion i bloggosfären.
Det är bra jobbat, SvD, fortsätt så. Bloggosfären är nämligen människor som reagerar, som läst, reagerat och berättar om sin reaktion så att fler kan reagera.
Godmorgon, värld, nu är det dagen efter igår, dagen efter att tidningarna berättade för oss att mänsklighetens nyfikenhet skulle orsaka jordens undergång idag.
Än är vi kvar. DN berättar att det som ska ske idag är en provkörning av maskinen, där man ska få protonerna att svirra iväg runt hela ringen.
Det är en viktig milstolpe att de nu färdas runt ringen. Mig veterligen har de bara färdats runt tre kilometer tidigare, säger Kerstin Jon-And, professor i fysik vid Stockholms universitet och ordförande för Atlas som är det största experimentet vid LHC.
Det som idag ska ske är alltså en provkörning. Om det fungerar, om protonerna verkligen färdas hela vägen runt ringen (vad gör protoner annars, till vardags, så att säga? Virrar omkring och är beståndsdelar i saker och ting, tycker jag mig minnas från skolans naturkunskapsundervisning, stämmer det?)så går experimentet in i nästa fas:
efter onsdagens experiment kommer nästa steg. Partiklarna ska stötas ihop i en hastighet som kan liknas vid ljusets. Det är vid kollisionerna som många pusselbitar kan falla på plats.
Maskinen kommer att kunna ta fram tidigare okänd fakta kopplad till universums uppkomst. Den kommer förhoppningsvis att reda ut om Higgs partikel, som skulle kunna förklara varför saker och ting har en massa, finns eller inte samt även ge mer klarhet kring mörk materia.
- Vi kommer att utvidga och flytta kunskapsfronten. Maskinen kommer att förändra vår världsbild, säger Kerstin Jon-And
Ett av svaren man förväntar sig att få är alltså svaret på frågan om vi finns eller inte, om saker runt omkring oss är verkliga eller om vi alla bara är en del av Den Stora Illusionen.
Om det nu inte blir ett enda illusoriskt svart hål av det hela, förstås. Men Expressen gör nu, efter att ha jagat upp oss, sitt bästa för att lugna oss igen:
– Problemet är att det är svårt att bevisa att det bildas svarta hål för de är så små och lever så kort tid. De faller samman nästan omedelbart. Det är fullständigt osannolikt att de skulle finnas kvar så länge så att de kan växa och bli så stora så att de slukar hela jorden. Åtminstone enligt våra vanliga, beprövade, teorier. Till skillnad mot kritikerna ser Leif Lönnblad fram emot experimenten med LHC. – Det här är ju fenomen som är helt omöjligt att styra när det sker naturligt, och vi kommer sannolikt att lära oss mycket av de här experimenten. Exakt vad vi kommer att lära oss är svårt att förutspå, men förhoppningsvis kommer de att bidra till att vi lär oss mer om hur universum fungerar.
Kanske är det bara min fantasi som är lite skruvad, men jag kommer hela tiden att tänka på seriefigurerna Calvin and Hobbes och deras experimenterande med både tyngdlag, tidsresor och andra naturfenomen. Finns världen kvar i eftermiddag? Om sex månader? Om ett år? Om tvåhundra år? Jag vet inte, men för att vara på den säkra sidan, undvik plastpåsarna i affären. Investera i en tygkasse för trettio kronor, det är samma kostnad som för tjugo plastpåsar, men du kan återanvända den minst tvåhundra gånger. Ren vinst för dig också.
Världen behöver en hjälte. Minst. Inte den tecknade sorten med som flyger omkring och tittar med röntgensyn, utan en riktig hjälte. Gärna fler, så om ni känner er manade, ta på er mentala hjälteslängkappa och gå ut och rädda världen. Det kostar en slant, men vad kostardetattlåta bli?
Än så länge, i alla fall, kan vi njuta av hur det sköljer rent, både pollen och damm och avgaser rinner undan och luften blir klar och hög och lätt att andas, lika för alla, fattig som rik.
Vi gick ut en liten sväng inatt, bara för att få lite svalka. Hela dagen igår var det klibbigt tryckande varmt, så varmt så man bara ville att åskan skulle braka loss och ge lite lindring. Framåt kvällen kom vinden igång, och med den lite regn i skurar. Inne bestod värmen, så vi gick ut men ingen lindring fanns. Visst var regnet svalt och friskade upp lite, vinden svalkade som vindar gör men värmen fanns kvar, luften var lika varm och klibbig som den varit under dagen, varje andetag drog in värmen i oss.
Det var riktigt obehagligt, är det verkligen så det ska bli framöver?
Små vindkraftverk på taken till bostadshus har jag länge pratat om. Nu blir det verklighet i Malmö, hurra, det är en början!
Boverket som sponsrar projektet borde gå ut med massor av information kring detta så att fler byggherrar och husägare följer efter. Tänk så mycket pengar man skulle spara på att ha sitt eget lilla kraftverk på taket! Ett par solpaneler därtill och jag tror man skulle klara sig helt utan att köpa el från någon annan.
Hyresvärdar runt om i landet, vore inte det här intressant? Ni skulle spara massor med pengar, all den ström som går åt i allmänna tvättstugorna, i belysning i trapphus, uppvärmning av källare och vad mer ni nu måste stå för, utöver hushållselen. Tänk vilka glada hyresgäster ni skulle få, dessutom, om de sluppe elräkningen.
Ökande kolpriser och torkan vi har bidrar till att elpriserna kommer att förbli stadigt höga, förmodligen rent av öka under vintern. Mest beror detta på att torka betyder mindre vatten, vilket i sin tur givetvis betyder mindre tryck i turbinerna. Därför måste det köpas el från kolkraftverken i Tyskland, att skära ner på förbrukningen var tydligen inte ett alternativ.
Vindkraft, däremot, är ett alternativ.
Flera små elhandelsföretag håller på att bygga vindkraftverk, som kommer att öka konkurrensen bland producenterna och minska priset på el framöver, säger Johan Öhnell, vd på Telge Energi och ordförande i Oberoende elhandlare.
Heja på!
Varför det inte sätts upp fler solpaneler har jag lite svårt att förstå. Är de inte effektiva? Är de dyra i underhåll? Går de lätt sönder? Eller är det bara så fånigt att för varje hushåll som får sin energi miljövänligare från egna solpaneler istället för att köpa tyskimporterad kolkraftsel så förlorar bolagen många fina slantar, så att regeringen krånglat till solpanelsuppsättningslagstiftningen så att det är en ruskigt besvärlig och dyr procedur?
Värmen har ingen positiv effekt på mig, överhuvudtaget. Tankeförmågan kletar ihop, kreativiteten slöar till och uttrycksförmågan lägger sig i skuggan någonstans och vägrar komma fram förrän det blir natt och svalt.
Visst är det nyttigt och bra att se sig om här i världen, men världen mår, som bekant, inte riktigt bra. Tundran tinar, polarisar smälter och växthusgaser höjer temperaturen på jorden. I den situationen är det kanske inte det allra värsta som kan hända att nöjesflygandet minskar? Det finns trots allt gott om alternativa färdmedel som bara kräver en liten aning mer planering.
En vacker bild, inte sant? Det är tundran i Sibirien, och sjöarna är smältvattensjöar.
Tundran tinar. Det är inte bra, ty i tundran finns bunden en massa metangas och en skrälldus koldioxid. Ni känner igen orden, det rör sig om de växthusgaser. Tundran tinar och släpper då ut minst lika mycket växthusgaser som människan gör. Torde inte detta innebära att klimatet förändras fortare än man räknat med?
Klipp åtminstone gräsmattan med handgräsklippare, folks.
Torkan verkar inte vara landsomfattande, i kungliga hufvudstaden har de, av massmedias rapportering att döma, sett både tornados och regn idag. Rejäla skurar stundtals ser det ut att ha varit.
Jag är en liten tant på äventyr i en stor värld.
Kan jag göra den lite bättre för någon, någonstans, någonsin så kommer jag att försöka.
Kan jag ge någon verktyg för att göra världen bättre någonsin, någonstans så kommer jag att försöka.
Bröstcancer dödar mammor varje dag.
Tillhör du dem i samhället som har pengar, sätt in en slant på PlusGiro: 90 05 91-9 eller Bankgiro: 900 5919 Har du inte själv pengar över, prata om Bröstcancerfonden så kanske du inspirerar någon som har att ge ett bidrag. Det gör också skillnad.
Finns världen kvar i eftermiddag? Om sex månader? Om ett år? Om tvåhundra år? Jag vet inte, men för att vara på den säkra sidan, undvik plastpåsarna i affären. Investera i en tygkasse för trettio kronor, det är samma kostnad som för tjugo plastpåsar, men du kan återanvända den minst tvåhundra gånger. Ren vinst för dig också.
