Fint besök

Om både statens skolverk och allmänna reklamationsbyrån tittat förbi, på samma dag, då borde man kanske kamma sig innan man bloggar? Vad tror ni?

Askväder

Medan kvällspress och lokalpress oroar sig och oss för vulkankaos, resekaos, flygkriser och ger vänliga råd om hur vi mentalt ska hantera alla dessa kaos. SvD kontrar med en sansad artikel om hur människor tar saker i egna händer och via Facebook och Twitter gör det människor gör via internet - pratar med varandra och hittar vägar att hjälpas åt och lösa situationen

Skjutsgruppen finns på bland annat Facebook och Twitter, och ökar hela tiden antalet medlemmar. Idag är 8 784 med i gruppen på Facebook. Varje gång de konventionella resvägarna drabbas av stora haverier, som till exempel när tågen stod stilla i vintras, ökar folks medvetenhet om samåkning och hur man kan fixa skjuts via sociala medier.

Ny design - igen

Jag sa ett par veckor, jag stod ut lite mer än ett dygn. Jag är ledsen, men när man börjar dra sig för att skriva inlägg för att man inte längre känner sig hemma i sin egen blogg så måste man ta till drastiska åtgärder.

Vi provar den här varianten istället. Mindre plotter, men fortfarande ljus.

Vad säger ni? Bättre? Sämre? Ok? Acceptabel?

Webbläsarmatematik

1 bild > 1000 ord

Vilken webbläsare använder du?

När saker och ting på Internet inte fungerar som det är tänkt brukar jag fråga människan som ber om hjälp vilken webbläsare de använder. Ofta får jag samma svar (inte för att racka ner på någon men ett blått e är inblandat) men ibland kommer varianter. Idag fick jag en ovanligt nyttig variant:

- Vilken webbläsare har du?

- Jag har den nyaste Windows, den Vista.

- Det är operativsystemet det ja, bra att veta. Tack tack. Och vilket program använder du för att gå ut på nätet?

- Internet.

- Ja, precis. Vilket ikon klickar du på för att nå Internet?

- Vaddå ikon? Jag klickar på Internet! Jag har Bredbandsbolaget om du nu absolut måste veta!

- Det är din leverantör, det är också bra att veta, tack tack. Hur ser bilden du klickar på när du klickar på Internet ut?

Det var ett blått e.

Det är mycket nyttigt att då och då påminnas om att man bör vara ödmjuk och inte förutsätta att saker man själv tar för givet är lika självklara för alla. Det är lätt att man tror att man uttrycker sig tydligt men om den tillfrågade inte känner till begreppet man frågar efter blir konversationen mer goddag yxskaft än verklig kommunikation.

En webbläsare är alltså det program man använder för att läsa informationen som finns på Internet. Man kan kalla det själva porten till Internet, om det blir lättare att förstå. Några vanliga webbläsare är Internet Explorer, Firefox, Safari och Google Chrome. De är lika på många sätt, men en del sidor på Internet fungerar inte ihop med vissa webbläsare. Därför frågar man, när man via mail eller telefon ska hjälpa någon att hitta orsaken till att det inte fungerar på någon annans dator, vilken webbläsare personen har.

Nätet och verkligheten

SvD skriver om hur barn och ungdomar lämnas ensamma på nätet och hur vuxna är blinda för nätmobbning. Givetvis är det den västernorrländska händelsen som utgör utgångspunkten, där rektorn framstod som osedvanligt velig och oinformerad när reporten ifrågasatte att varken hon eller lärarna tagit del av det som skrivits på bland annat Facebook.

Skolorna är för dåliga på att arbeta mot mobbning och förföljelse på nätet, trots att Skolverket kräver att så sker. Det menar samtliga experter som SvD har talat med.

–Det är ett stort fel, för det som händer på internet är en stor del av ungas liv. En kommentar eller en bild som läggs upp finns kvar på ett annat sätt, säger Johnny Lindqvist, som arbetar med ungdomskommunikation på kommunikationsbyrån Dist.

Psykologiprofessorn Ann Frisén, som forskar om nätmobbning, håller med om att skolorna är dåliga på att hantera mobbning på nätet:

–De vuxna är frånvarande och ingen säger ifrån. Barn och unga är lämnade ensamma.

Det ligger mycket i det. Vet ni att det faktiskt finns lärare som argumenterar att 'skolan ska vara en fristad från Internet'? Nej, det var inte tjugo år sedan detta sades, det är inte ens tjugo dagar sen. Det är en oacceptabel situation. Om det verkligen är som Bjästarektorn försökte hävda att lärarna helt enkelt inte kan använda internet utan behöver utbildning så bör samtliga sveriges kommuner genast åläggas att avsätta pengar och tid för sådana utbildningar.

Även Cecilia Nauclér, som är presschef på Bris, är kritisk mot skolans och vuxenvärldens syn på unga som trakasserar andra unga.

–Ofta ser man det som en konflikt mellan barn, men det är det inte. Det är en kränkning mot en person och det är kriminellt. Men skolornas åtgärder är ofta halvhjärtade och den utsatta blir inte alltid betrodd, säger hon.

Anders Ahlqvist, biträdande chef på it-brottssektionen vid Rikskriminalpolisen, menar att många – både offer och förövare – inte förstår att hot på nätet är lika allvarligt som andra hot.

–Internet är precis samma sak som i fysiska världen. Det är ingen skillnad i ansvarsfrågor och det verkar som att många har svårt att fatta det, säger han.

(Vilket plötsligt, helt utanför vad jag planerat att skriva om, får mig att undra om den hotfulle person som är huvudorsaken till att jag skriver halvanonymt fortfarande jobbar på den skolan han jobbade på då? Är om han är lika hotfull och otrevlig i verkliga livet, tro, eller om han också är en sån som beter sig som en rå sälle på nätet men visar upp trevligare sidor för sina nätovana kollegor? Nå, det lär vi aldrig få reda på, så tillbaka till det vi pratade om)

Anders Linder skriver också i SvD apropå Bjästasituationen om faran i att försöka låtsas att nätet inte är en del av verkligheten:

Samtidigt som Bjästa självklart är en väckarklocka för många när det gäller vikten av att vuxenvärlden inser att den måste engagera sig i internetkulturen för att faktiskt förstå vilken verklighet de unga lever i så visar de senaste dagarnas diskussion också hur lätt det är att gå fel i den här debatten.

För det räcker ju att kika på världen utanför nätsidorna för att se att den i det här fallet såg precis likadant ut där som på internet. De förfärliga digitala trakasserierna och den djupt obehagliga mobbmentaliteten var bara en spegel av den fysiska verklig- heten vilket manifesterades med nästan övertydlig symbolik i ortens kyrka, på skolavslutningen.

Internet är inte längre ett medium som är skilt från resten av världen. Det går inte att betrakta nätet som en separat företeelse som det går att gå in i, rota runt, fixa till och därmed tro att man har löst några samhällsproblem.

Att låtsas att nätet inte finns, eller är något litet nördintresse man kan bortse ifrån är ungefär lika verklighetsanknytet som att låtsas att Grönland inte finns. Vi kan inte längre bedriva en skola där rektorer velar runt och skyller på att de inte gått 'kursen', det är pinsamt och farligt.

Det krävs ingen IT-strategi, det krävs en uppgradering av skolornas datorparker och lite intresse för världen. När höstterminen börjar känner alla sveriges lärare till nätet, är vi överens om det?

Kommentarer

Jag har grubblat länge över detta inlägg, men till slut bestämt mig för att det ärligaste ändå är att skriva det. Jag vill inte styra någon annans sätt att vara, kommunicera, skriva eller kommentera. Jag uppskattar kommentarer, varenda en. Jag kommenterar gärna i andras bloggar också, om det är så att personen skrivit något jag känner att jag har något att säga om, och jag deltar gärna i diskussioner i kommentarsfält i olika bloggar runt om i nätet, förutsatt att jag tycker att jag har något att säga.

Det finns olika kulturer vad gäller detta med att besvara kommentarer man får i sin blogg. Somliga väljer konsekvent att inte besvara kommentarer alls; andra väljer att istället för att besvara dem i kommentarsfältet besvara dem eller kommentera dem i ett nytt blogginlägg. Somliga väljer att svara ibland, på de kommentarer som antingen behöver bemötas, eller tycks erbjuda en öppning till en diskussion. Somliga väljer att alltid svara, antingen i sin egen bloggs kommentarsfält eller genom att gå till kommentatorns blogg och skriva ett svar där.

Och det är om denna sista kultur jag behöver säga några ord. Jag tycker det är intressant, spännande, roligt, givande, kul etc att ta del av andra människors tankar och reflektioner kring det jag precis läst, vilken slags text det än vara månde. Jag tycker det är otroligt roligt när någon gör sig omaket att kommentera på det jag skrivit, det gör mig ofta glad i flera timmar! Ännu intressantare är det att ta del av samtal som ibland utspelar sig i kommentarsfält runt om i bloggosfären, samtal mellan bloggaren och den som kommenterat, samtal mellan flera som kommenterat, samtal mellan bloggaren och flera som kommenterat. För att samtal som dessa ska komma till stånd är det nödvändigt att man kan följa hela kommunikationen på ett enkelt sätt, och att kommentarerna i fråga rör inlägget.

Därför har jag lite svårt att hantera den kultur som går ut på att man, mycket hövligt, går till kommentatorns blogg och skriver, ofta under översta inlägget oavsett vad det handlar om, ett tack för kommentaren eller ett svar på densamma. För mig, som läsare, blir detta rätt svårbegripligt. Det blogginlägg jag just läst har sällan något med kommentaren att göra, och jag tappar intresset.

Tyvärr blir ytterligare en konsekvens av detta att jag blir väldigt restriktiv med att kommentera i de bloggar som hör hemma i denna kultur. Det är inte högfärd, det är inte ohövlighet, det är inte ointresse för vad ni skriver. Det är bara en tants svårigheter att anpassa sig till nya tankesätt.

Jag hoppas innerligt ingen tar illa upp, och att ni kan ha lite överseende med mig i detta.

Kattsurf

Jag lämnade datorn ett ögonblick, katten passade på att låna den. Det tycks som om han planerar en resa.

Webbläsare

Kära bloggläsare, det är nu mer än femtio procent av mina läsare som använder Firefox, nästan trettio procent använder Chrome och blott 12% håller fast vid den gammalmodiga InternetExplorer!

Jag är mycket stolt över er!

Ungdomar, Internet och vi andra

Det tycks finnas en kollektiv oro för vad konstellationen ungdomar och Internet kan ställa till med, ffa konstellationen ungdomar och sociala medier.

Dels har vi den frekvent förekommande oron från föräldragenerationens håll att någon av alla de Hiskeliga Faror som lurkar på nätet skall slå sina långa, gulande klor i den unga människan. Dessa Hiskeliga Faror finns, visst gör de det, men för den som inte själv är helt hemma i Cyberia tycks de större, farligare, lömskare, listigare och framför allt vanligare än de är.

Denna oro är densamma som föräldrar känt i alla tider, och kommer att fortsätta känna i framtiden. Barnen rör sig i miljöer man inte känner till, miljöer där man inte kan skydda dem eller ens hindra dem från att riskera både liv och lem.

Dels har vi den politiska oron, att sociala medier och de nya, utökade kontaktnät det leder till också leder till politiska konsekvenser av enorma mått. I SvDs artikel Har de sociala medierna öppnat Pandoras ask? talas bland annat om hur opinionsbildning och aktiviteter på nätet får regeringar och politiska organisationer att införa och plädera för restriktioner och övervakning.

Det är en intressant artikel om konsekvenser, inte bara för ungdomar, och hur världen som vi känner det kan tänkas ta sig ut i en inte alltför avlägsen framtid. Det finns en tydlig rädsla, upplever jag, att John Markoff har rätt:

Explosionen av cybergangsters tillsammans med ett snabbt växande storebrorssamhälle visar enligt Markoff inget annat än att internet urartat i en postindustriell dystopi som tidigare bara gick att hitta i de svartaste science-fictionromanerna från 70- och 80 talen. ”Genom att sätta varje människa i direkt kontakt med varandra har nätet öppnat en Pandoras ask, fylld av hemskheter”, är ett talande citat från Markoffs korta men sylvassa analys.

Den som lever får se. Vi är alla människor, på gott och ont, och uppför oss ungefär likadant på nätet som överallt annars.

Quidquid latine dictum sit, altum videtur

Nu och då

Jag sitter hemma i mitt vardagsrum med en stor kopp chai latte. Ute är det kallt och mörkt och halt, men här inne är det varmt och ljust och mysigt. Det har varit en lång vecka, och det är skönt att den schemalagda delen är över.

Men som distanslärare är min arbetsvecka inte över. Via Internet hjälper jag just i detta ögonblick fyra personer på helt andra platser, geografiskt långt borta men ändå helt nära, med olika skolarbeten, samtidigt som jag samplanerar med en kollega som gått hem för flera timmar sedan. I dag är det inget speciellt med den saken, vi tar för givet att en text på ett ögonblick kan sändas tusentals mil, att en bild betraktas simultant på ett stort antal platser och en textkonversation föras, i realtid, mellan personer i olika världsdelar.

För bara tio år sedan var situationen annorlunda, trots att Internet redan då var stort och fanns i många hem var det ännu inte med samma självklarhet vi kommunicerade. Går vi ytterligare tio år tillbaka hamnar vi i en tid när jag suttit med högar av uppsatser omkring mig, skrivit med rödpenna och delat ut till elever som burit hem, skrivit om från början och sedan lämnat in igen, eventuellt misstolkat mina kommentarer och vi hade fått ta om proceduren igen.

Internet har revolutionerat lärararbetet, så många begränsningar har upplösts i tomma intet och så många nya möjligheter man tidigare bara kunde drömma om har uppenbarat sig.

Vi lever i en spännande tid!

Böckerna och framtiden

Jag är en passionerad bibliofil. Hade jag råd, tid och utrymme hade jag haft minst ett bibliotek i mitt hem, jag väljer mina ytterkläder bland annat efter storleken på fickorna - ryms där inte minst en pocketbok får det vara - och viftar ointresserad bort de tidiga versioner av det som idag kallas läsplattor som i dagsläget finns tillgängliga. Det är en teknik som kommer, absolut är det så, men de alternativ som finns förhåller sig till de som kommer inom en inte alltför avlägsen framtid ungefär som en T-Ford till en Lamborghini. De utgör början av något, men det är långt kvar. För klumpiga, för primitiva, för otympliga än så länge.

Hanna Fridén tycks, apropå iPad, vara av snarlik åsikt: "Den blev inte just smidigare än tidigare läsplattor". Hon funderar också kring bokbranschens framtid idag:

Det fanns ett hopp på iPad, som kanske ännu inte uptlånats helt, att det skulle vara en slags räddare vad gäller dagslägets dåliga bokförsäljning

men konstaterar att det nog ska till mer än tekniska finesser för att lösa bokförlagens problem. Print on Demand är en del, men räcker inte heller. Det bästa för bokbranschen, skriver hon och mitt nostalgiska jag instämmer, vore

om det återigen blev en starkare skrytfaktor att både läsa och ha böcker i hemmet. Att det blev trendigt igen. Att folk ville stoltsera med feta bokhyllor

Det hade varit idealiskt, tror ni inte? Tyvärr är jag krass och tvivlar på att det någonsin kommer att ske. Bokbranschen, liksom skivbranschen, filmbranschen och tidningsbranschen, genomgår en omvälvande förändring just nu. Det som har varit kommer inte tillbaka, och hur framtiden kommer att se ut kan vi i nuläget bara skymta. Det bästa, för bokbranschen såväl för övriga världen, är nog att hålla så många vägar som möjligt öppna. Att inte binda upp sig för hårt och för tidigt åt ett håll, det riskerar att straffa sig i längden.

Vi lever i en föränderlig tid. Det är rätt coolt.

bloglovin mummelmummel

Blev tipsad om Bloglovin som alternativ till de otroligt bekväma, men lokala, RSS-feederna så kvällen har gått åt till att lägga in bloggar från den senare till den första för ett par veckors test och utvärdering.

Men hur lägger man in kommentarsfeeder? Det har jag inte lyckats räkna ut. Går det? Jag hoppas det, annars blir jag bekymrad.

Följ min blogg med bloglovin om ni vill.

Nätläsare

Jag nämnde för inte så länge sedan att en dryg tredjedel av läsarna här fortfarande använder Internet Explorer. Det håller sig sig, trots varningar och hål.

Och trots att det finns alternativ.

Kära läsare, ni betyder en hel del för mig. Överväg att byta webbläsare så att inte den orsakar att ni försvinner.

ett tips bara

Jag kan inte låta bli att reflektera över att trots att mer än hälften av mina läsare använder Firefox så håller en tredjedel fortfarande fast vid Internet Explorer. Får jag rekommendera er också att åtminstone prova Firefox? Den är snabbare, nättare och har mer relevanta och användbara funktioner.

Internetkärlek

Jag älskar Internet! Sitter här och researchar, och plötsligt är det en bit fakta som bara inte finns. Jo, faktan finns men bara i mitt huvud, en trevligt verifierad källa att backa upp den med bara vägrar infinna sig.

Så jag skickar ut en fråga på vinst och förlust och vips, där kommer en källa dansande mot mig i cyberrymden, avsänd från en som kan mer än jag och råkar befinna sig på andra sidan jordklotet.

Internet, I love you!

Läsbarhet

Jag har funderat ett tag över läsbarheten i bloggen. Någon talade om att den svarta bakgrunden med de vita bokstäverna gör den enklare att läsa i smått format, på telefoner t ex, det gläder mig. Men hur är den i övrigt? Är den läsbar för den som inte läser med ögonen, t ex? Är teckensnittet ok? Layouten?

Jag inser att risken för att den som finner den svårläst inte återvänder är stor, men om någon råkar titta förbi och har tankar och åsikter om saken, dela dem gärna med mig i kommentarsfältet.

Tack
Morrica

Bokfrågornas ABC

Dags för bokstaven C i Bokfrågornas ABC, som spontant kändes väldigt svår. Varning för krystade frågor alltså.

1. Hur skulle du definiera chick-lit? Vad är ditt förhållande till genren?

En svår fråga! Har jag något förhållande till genren? Chic-lit, är det Vita Serien och Harlequin-pocket och sånt, eller är det snarare Helen Fielding, Marian Keyes mfl man menar? De första tycks mig som upprepningar av samma historia, om och om igen, de fyller helt säkert sitt syfte som både kravlös underhållning och verklighetsflykt för den som uppskattar genren, men glider bort lika spårlöst och raskt som tvålklickar i ett handfat.

Om vi däremot pratar om Fielding, Keyes och andra som skriver om kvinnor i vår tid och genom dessa säger något både om eran här i västeuropa och om oss själva skulle jag vilja gå så långt som att jämföra dem med Austen - om hundra år kommer litteraturstudenter att via deras böcker kunna skapa sig en visserligen lättsam men inte helt osann uppfattning om den tid vi lever i nu, våra tankar, värderingar och hur vi ser på kärlek och relationer.

2. Berätta om en bok som innehåller en viktig ceremoni.

Efter att ha besökt bland annat Tolkiens värld i tanken stannar jag vid the Sorting Hat Ceremony i Rowlings böcker om Harry Potter. De nya eleverna anländer tillsammans, nyfikna, lite nervösa, förväntansfulla och alla på lika villkor. Efter ceremonien, där de en och en fått veta av hatten vilken grupp de tillhör, skiljs de åt, sorteras in i nya gemenskaper, nya band binds på ett ögonblick och plötsligt är den sociala kartan omritad. Det händer oss alla, som individer och grupper, och det är inte alltid lika lätt att hantera som i sagans värld.

3. Förra veckan delades den spanskspråkiga världens mest prestigefulla litteraturpris Cervantespriset ut. Cervantes skrev om antihjälten Don Quijote. Vem är litteraturens största anti-hjälte enligt dig?

Arthur Dent, i sin morgonrock, med sin handduk och sin ständiga önskan om en trevlig kopp te strävar han på, gör sitt bästa och bevarar sin normalitet hur än världen beter sig runtom honom.

4. Dela med dig av ett citat som på något sätt anknyter till böcker och författare!

Äntligen en lätt fråga! Falstaff Fakir säger det bäst:

Flitigt läsa gör dig klok, därför läs varenda bok.

Noll besökare?

Har jag upphört existera? Har jag tillslut lyckats bli så urbota urtråkig att alla, en gång för alla, flytt fältet?

Eller har min besöksräknare gått på tidigt jullov? Det senaste dygnet har jag, rapporterar den, haft noll besökare, allt som allt.

Jag känner mig plötsligt väldigt ensam i en stor och ödslig cyberrymd.

Åh, dessa mobiltelefoner i klassrummet!

För ett par veckor sedan noterade jag att en elev i mitt klassrum var väldigt mycket mer intresserad av vad som hände på telefonen än av vad jag hade att säga. Jag gick fram och frågade vem h*n sms-ade så intensivt med och fick ett svar som gav mig en rejäl tankeställare:

-Jag och min kompis som sitter vid det andra bordet där borta pratar om det du ritade på tavlan, jag hängde inte riktigt med eftersom jag kom för sent och min kompis förklarade. Vi ville inte störa så vi messade istället för att prata.

Och därmed kan vi konstatera att debatten om mobiltelefoners vara eller inte vara i klassrummet är helt skjuten i sank, inte sant?

Elever använder sina mobiler som klocka, som miniräknare, de använder online-lexikon istället för de tunga otympliga fysiska exemplar vi erbjuder, de googlar fakta, de fotograferar det som skrivits på tavlan så att de kan lyssna istället för att desperat försöka hänga med och anteckna, och uppenbarligen använder de mobiler för att visa hänsyn till övriga elever och läraren också. Det skulle inte förvåna mig om det finns ytterligare tusen användningsområden där elever använder mobilerna i sina respektive bildningsprocesser, men jag är alltför antik för att känna till dessa områden.

Sannerligen, den nya sköna världen är här och den uppväxande generationen har utan tövan tagit den i besittning.