"Han får skäll i skolan"

En bekymrad mor skriver till psykologen i SvD om hur hennes son, som är en sån trevlig gosse hemma, aktiv och ansvarsfull och glad och stark och fantasisk på alla sätt och vis, får skäll i skolan.

lärarna säger att han har svårigheter att koncentrera sig och prestera bra. Han visar sidor som vi som föräldrar inte känner igen.

Det är nu inte helt ovanligt att tolvåringar, på väg in i puberteten med stora steg, visar upp olika sidor av sig själv hemma och i skolan. Dessvärre är det inte heller ovanligt att mammor, särskilt mammor som är lite äldre än genomsnittet, har en tendens att inte vilja se att deras lille prins har utvecklat andra sidor än han hade när han var fem.

Vår uppfattning är att hans lärare inte ser honom för den person han är och han får ofta höra att han inte tar för sig tillräckligt, att han inte är aktiv på lektionerna, att han har gjort fel, allt ifrån att han inte sköter sina läxor, att han inte äter ordentligt.

Visst kan det vara så att de haft otur och råkat ut för en lärare som inte klarar av sitt jobb. Troligare är att de råkat ut för en lärare som ärligt och uppriktigt bekymrar sig för pojken, och talar om för föräldrarna precis vilken gosse h*n möter i skolan. Men mamman vill inte alls lyssna, hon slår ifrån sig med bägge händer och skyller allt på läraren:

Det känns som om läraren bara ser fel och svagheter hos vår son. Efter samtalet så pratade vi med vår son att inte låta sig knäckas av en enskild lärares okunskap vi försöker hela tiden att peppa vår son och att stärka hans självkänsla, att han ska försöka ta med sig sina bra egenskaper till skolan och att våga visa vem han är, att det är ok att bara vara den man är även i skolan. Som förälder får jag dåligt samvete för att inte räcka till och att inte kunna vara ett stöd när han är i skolan.

Psykologen i SvD smeker mamman medhårs och förstärker hennes oro genom att också skuldbelägga skolan:

Jag tycker ni ska kontakta läraren och be om ett samtal (bara ni vuxna och läraren) där ni förklarar hur ni ser på situationen och beskriva hur sonen är hemma. Här gäller det att uppmuntra, stärka och stötta honom i att våga vara precis den fina person han är. Det ska ske med en plan som ni gör upp med lärare ¬– en konkret plan med mål och riktning. Om ni inte kan få skolan med på detta så tycker jag ni ska överväga att byta skola.

Kära oroliga mamma, ta och lyssna på läraren, lyssna på vad h*n faktiskt berättar för dig om din son. Gossen är tolv år, en jobbig ålder när kroppen och sinnet brakar iväg och växer, i olika takt och i stort sett hela tiden i otakt både med hans mognad och med kompisarna. Din kärleksfulla önskan att linda in honom i bomull håller honom tillbaka, din ovilja att se att han signalerar vilt att han vill frigöra sig med är mycket medveten om hur ledsen du blir över detta gör ingången i puberteten mycket jobbigare för honom. Det gäller inte bara att uppmuntra och stötta gossen, det gäller i lika hög grad att släppa taget, låta honom prova på att stå på egna ben, finnas tillgänglig men inte ständigt till hands, inte styra pojken utifrån dina egna förväntningar och förhoppningar utan låta honom utvecklas i den riktning han själv önskar. Lyssna på honom, vad är det han vill men inte vågar säga till dig?

Det är inte alls någon lätt övergång du har framför dig, att gå från att vara mamma till ett barn till att vara mamma till en tonåring kan vara lika traumatiskt som att gå från att vara barn till att vara tonåring, och just nu verkar ni båda befinna er mitt i stormen. Läraren kan vara ett stöd för er båda i den här jobbiga övergångstiden, lyd psykologens råd och boka tid med läraren, men prata mindre själv och lyssna mer. Fråga hur läraren skulle föreslå att man går till väga med åtgärdsprogrammet, och be att få kontakt med elevvårdsteamet på skolan. Med stor sannolikhet är de redan inkopplade på din lille gosses fall.

Än en gång, Ronja Rövardotter är ingen dålig handbok.