Webbläsarmatematik

1 bild > 1000 ord

Bokfrågornas ABC

Bokstaven S står på programmet när det är dags för den nittonde delen av Bokfrågornas ABC:

1. Jag är en språknörd. Lika bra att erkänna att en boks språk har stor betydelse för vad jag tycker om den. Vilken författare har det bästa språket enligt dig?

Som frågan är formulerad är den, i mina ögon, oerhört svår att svara på. Bästa språket, är det språket som bäst passar till berättelsen, det mest poetiska språket, det mest fantasifyllda språket, det vackraste språket, det mest intressanta språket, det mest musikaliska språket eller är det kanske den författare som skriver så innerligt att man knappt lägger märke till språket?

Jag väljer att tolka det som vackraste språket, och lyfter fram Margaret Atwood. Hon är både poet och författare, och det återspeglas i hennes skönlitterära texter, prosaspråket flyter fram lika lätt som i hennes dikter.

2. Det vimlar av syskon i böckernas värld. Vilka är dina favoriter?

The Endless i Neil Gaimans Sandmanserie, en syskonskara äldre än någon annan entitet här i världen.



3. Sagor hör bandomen till, men funkar även för vuxna. Vilken saga tyckte du bäst om som barn? Har du samma favorit nu?

Jag minns min barndom mycket vagt, och har inget minne alls av vilken saga som kan ha varit min favoritsaga. Jag hade många böcker, jag var tidig med att lära mig läsa och har ett tydligt minne av att böcker var viktiga för mig, men mer än så kan jag inte säga. En av mina favoritsagor nu, som tämligen vuxen, är Roald Dahls Matilda, en oförvägen liten tös.

4. Jag läste Fallet Vincent Franke för någon vecka sedan och Christoffer Carlsson har gjort ett soundtrack till den. En spotifylista som du hittar här. Gör ett soundtrack till en favoritbok. En låt, fem, tio eller kanske fler.

Intressant, och svår, uppgift. Jag väljer, efter viss vånda, The Historian igen. Soundtracket har egentligen mindre med historien som sådan att göra och mer med stämningen.

Det är en dammig dag idag här i bloggen

Av någon anledning är det oerhört mycket svårare att skilja de från dem än att skilja han från honom, eller hon från henne. Ändå är det ju exakt samma sak.

Det handlar om vilken funktion i meningsdelen, satsen, ordet har. Är det ett subjekt: han, hon, de; är det ett objekt: honom, henne, dem.

Enkelt, inte sant?

Inte? Ok, ett exempel. Se här:

Pojkarna gungar småflickorna.

Pojkarna är aktiva, de som gör något = subjekt.
Småflickorna sitter bara i gungorna, och någon annan gör något för dem = objekt.

Om vi byter ut pojkarna och småflickorna mot de respektive dem blir det alltså

De gungar dem.

Om ni tvekar, prova med singular (ental) istället:

Pojken gungar lillflickan.

Han gungar henne.

Inte så svårt, eller hur? Nu fixar vi det i fortsättningen, politiker, journalister och vi andra.

Förförståelse

En lärares förförståelse för ämnet har stor betydelse när h*n tar del av elevarbeten. Ett ämne som är främmande kan vara fascinerande att ta del av, speciellt när eleven eller eleverna presenterar något de är passionerat fascinerade av. Man lär sig otroligt mycket av elever, både om helt nya ämnen man aldrig ens visste att de fanns och om ämnen där man visste en del men eleverna tar en med på djupdykningar till nya hisnande nivåer. Det är ett privilegium!

Men det är svårt att rättvist bedöma ett arbete där man inte känner sig helt hemma i ämnet. Form och upplägg kan man bedöma, språklig nivå och presentationen som sådan, visst, det är klart, men det är svårt att gå djupare än bara ytan.

Jodå, jag har en poäng med detta: grundliga och väl uppdaterade ämneskunskaper är en förutsättning för att man skall kunna göra ett gott arbete som lärare. Man behöver inte kunna allt, men man bör kunna väldigt mycket mer än det man förväntar sig behöva lära ut i klassrummet.

Jag förstår Björklund

Jodå, ni läste rätt. Det händer att jag förstår Björklunds reaktioner på det han föraktfullt avfärdar som flum.

Det händer t ex när någon avslutar ett meddelande, eller inlägg, med kramisar. I det läget spelar det ingen roll hur många examina och akademiska meriter människan besitter, min respekt för dennes professionalitet får sig en törn. Väljer människan kjamizz som avslutning och pepprar sin text med *fnittrar* eller *hihihi* har vi en lång och seg uppförsbacke framför oss innan vi når någon nivå där jag kan ta honom eller henne på allvar överhuvudtaget.

Jag önskar då och då att jag inte reagerade så, kanske är det någon allergisk reaktion?

Förväxla bara inte min förståelse för Björklunds reaktioner med någon slags sympati för hans ignorans, kontrollmani eller hans fixering vid tonårspojkar.

Hemliga koder

Det svåraste när man lär sig ett nytt språk är inte språket som sådant, orden och grammatiken finns tydligt och överblickbart beskrivet och är tämligen enkla att ta till sig, det finns listor med talesätt och till och med över vissa gesters betydelse i olika språk, och att få en ytförståelse klarar de flesta på ett par år.

Men resten, oh, det kan ta en livstid!

För språk är ju inte bara orden och grammatiken, det är ju allt det där andra, den tysta kommunikationen, referenserna, det underförstådda, alla de där koderna, kulturella och lokala, som den infödde talaren fått med sig från allra första början men den som lär sig språket mekaniskt måste lära sig.

Låt mig ge ett par exempel på hur jag menar:

Jag var för en tid sedan på besök i en norrländsk kuststad tillsammans med en kollega från södra sverige. Efter vår morgonpromenad genom staden var jag glatt överraskad över hur öppet och vänligt de flesta vi mötte hälsat på oss, trots att ingen av oss var från staden, det var inte alls den slutna och avståndstagande stämning jag minns från tidigare decennier. Min kollega, däremot, uppfattade människorna på ett helt annat sätt. Hon uppfattade människorna vi mött som högfärdiga, upplevde att de såg förbi henne som om hon inte fanns och kände sig mycket illa bemött.

Koden var dold för henne. De vänliga men diskreta hälsningsnickar jag såg överallt omkring mig gick henne helt förbi, hon såg dem helt enkelt inte. Lyckligtvis talade vi om saken, jag förklarade vad jag såg och plötsligt var koden uppenbar för henne också, och hon såg den vänligheten jag också såg.

Ett annat exempel på språkliga koder är det vindlande indirekta sätt på vilket man säger ifrån på svenska. Det lämnar oräkneliga öppningar för missförstånd för den som inte kan koden utan och innan. En vän till mig, hon är ryska men pratar utmärkt svenska, klagade över hur omöjligt det är att få ett rakt besked från en svensk hantverkare! När hon ringt och frågat om det var möjligt att få hjälp redan samma vecka hade hantverkaren svarat 'det kan bli svårt' och menat 'nej, det är omöjligt jag har alldeles för mycket att göra!' Min vän, däremot, lyssnade på orden han sa och tolkade dem som att han visserligen hade mycket att göra men verkligen skulle försöka klämma in henne i sitt veckoschema, hon var ju trots allt en kund och han hade ju inte sagt nej.

Koden var obegriplig och frustrerande för henne, hon suckade tungt över oss krångliga försiktiga svenskar som inte kan säga rent ut vad vi menar. Det som är artigt för oss blev snudd på en oförskämdhet för henne.

Att lära sig ett annat språk är mer än att lära sig kommunicera med människor, även om det är en god början. Det tar tid, och det måste få ta tid, och framstegen är ibland lika svåra att se som ett svenskt nej, och ännu svårare att mäta för den som står där med linjal och glosprov.

Men det är mödan värt, ty när man väl börjar få syn på koderna öppnar sig en ny värld.

Björklund, vi behöver prata - igen

Jag läser i SVD en recension av boken Genans och värdighet av Dag Solstad. Boken är säkert givande på sitt sätt, det är jag övertygad om, men jag har inte läst den så vi lämnar den därhän så länge och koncentrerar oss istället på recensentens avslutande avvikelse:

Häromveckan meddelade regeringen att gymnasieskolan helt och hållet ska underkasta sig arbetsmarknadens krav. En konsekvens av detta är att eleverna på de praktiska programmen inte längre ska läsa skönlitterära böcker under engelsklektionerna, de ska läsa bruksanvisningar

Detta, Jan, måste vi prata om. Varken du eller arbetsmarknaden vet vad ni pratar om här, det är tydligt. Arbetsmarknaden vill ha arbetare som kan ta till sig en facktext även om den är skriven på engelska, och har uttryckt något som du tolkat som att de anser att vägen till detta går genom att öva eleverna intensivt på just detta moment.

Så är inte fallet.

För att eleverna utan större mankemang skall kunna tillgodogöra sig en facktext behöver de, utöver att känna till adekvata fackuttryck, en hyggligt driven engelsk läsförståelse, något som övas upp genom att läsa sammanhängande texter. De behöver också kunna uttrycka sig, både i skrift och i text, samt förstå talad engelska även om talaren haltar fram. Ett språk är mer än en glosrad på ett papper, käre Jan, och i en allt mer internationaliserad värld är det ett handikapp att inte ha en brukbar engelska.

Jag förstår fullt ut att du har svårt att hinna sätta dig in i denna fråga, så slappna istället av och lita på att engelsklärarna vet vad de gör. Och du, byt ut dina medhjälpare, de lurar dig och får dig ibland att se rätt dum ut. Och det vill du väl inte?

Textindelning

Jag är förfärligt petig, jag vet, och jag själv tenderar både att överanvända komman samt inte minst satsrada. Men jag måste ändå framhålla att en text förlorar på att hackas sönder både av att skribenten väljer att börja nu rad för varje ny mening och pepprar sidan med komman.

Jag ville bara få det sagt.

Språknörden spekulerar

Surfar ungdomar på nätet? Jag hör aldrig någon ung människa använda uttrycket, däremot hör jag ofta äldre använda det när de talar till ungdomar, eller anstränger sig för att låta ungdomliga. Fullt möjligt är det att jag har fel, såklart, men hur ligger det egentligen till? Surfar ungdomar eller vad gör de, och gör de isåfall detta på nätet eller på internet?

Sär skrivnings problemet

Särskrivning är ett växande problem. Allt färre har koll på vad som skall skrivas ihop och vad som skall skrivas isär, och både media och bloggar svämmar över att sär skrivande. Nimas tämligen onimiska krönika i City får tjäna som exempel. Ibland blir det, frivilligt eller ofrivilligt, komiskt, ibland blir det lite förvirrande men för det mesta stör det egentligen inte kommunikationen ett dugg.

Vilket leder mig till att fundera över vilket problemet med särskrivandet faktiskt är. Tänk om det är en liten stillsam stavningsrevolution som pågår? Vem vet, om tio år kanske de särskrivningar vi idag rynkar pannorna åt är normen, och våra sammansatta ord av idag framstår som arkaismer?

Det blir intressant att följa utvecklingen!

Referensramar

Landskapet såg precis ut som första banan i Diablo

För den som är något insatt i spelet i fråga är beskrivningen självklar. Har personen därtill en rimlig verklighetsanknytning blir bilden en monsterfri, smått stenig, flack hage, omgärdad av en låg stengärsgård. Gångstigar uppnötta i det låga gräset, lite buskar, någon gammal lada och inte så mycket mer. En miljöbild. För den som aldrig spelat Diablo är anmärkningen meningslös.

Sånt här kan man fundera över på en södergående nattbuss på väg hem från konserter. De flesta i bussen sover gott, det är tyst och mörkt och man tänder inte sin läslampa för att inte störa. Gott om tid att reflektera.

Det är skönt att tala med någon som talar samma språk som man själv gör. Det är vilsamt att inte behöva leta glosor, vränga grammatiken genom tankeapparaten utan bara kunna slappna av i kommunikationen. Det blir ett annat sorts samtal, en öppen kommunikation där vägen mellan tanke och ord är oändligt mycket kortare, eftersom man vet att den man pratar med förstår.

Det är fullt möjligt att tala samma språk utan att någon av parterna talar sitt modersmål. Läkarnas latin gör det t ex möjligt för en koreansk läkare att smidigt kommunicera med en norsk, trots att de båda har en lätt stapplande engelska så är nyckeluttrycken gemensamma, och förstås omedelbart av båda parter.

Jag ber om ursäkt att jag är både luddig och smått osammanhängande nu, Slayernacken gör sig lätt påmind och påverkar även tankens väg via tangentbordet ut på skärmen.

Den poäng som verkade så glasklar på bussen när solen sakta gjorde sig märkbar genom molnen i morse var ungefär såhär: det är gott att tala med någon man delar referensramar med. Kommunikation är mycket mer än ord.

Noanamn och magiskt tänkande

Namn besitter kraft. Att känna till någons sanna namn ger i många sagor makt över personen i fråga, och att nämna en fara vid dess rätta namn kan locka fram den, rent av bjuda in den. Prästerskapet ökade gudens, och därigenom sin egen, makt genom att hävda att gudens sanna namn var för heligt för att uttala, för stort för att kunna hanteras av människomun, och att den onda sidan inte bör nämnas alls för att inte ge den någon öppning till vår värld ökade på effekten ytterligare.

Så såg man världen gammalt tillbaka, och så ser många världen idag, utan att vilja erkänna det. Ett slags magiskt tänkande där noanamn används både för att inte locka fram det onda och för att dölja det. Man talar inte om arbetslöshet, t ex, utan gör det mindre hotande genom att ge det noanamn som jobbkris. På så vis försöker man, på ett magiskt sätt, vinna någon slags kontroll över det otäcka som hotar ens tillvaro.

Vi gör det lite då och då allesammans, försöker påverka vår tillvaro med magiskt tänkande. Vi viskar 'snälla snälla snälla vänta' när vi är försenade och ser bussen blinka för att svänga ut från hållplatsen, vi svär åt datorn och hoppas att den ska lyssna och sluta krångla innan det arbete vi just lagt ner fyra timmar på, utan att spara, försvinner ut i cyberrymden för eviga tider. Vi uppsänder en liten bön till lämplig instans om att vi inte ska ha något olämpligt mellan tänderna innan vi kopplar på leendet och går in på anställningsintervjun. Trots att vi vet att det egentligen inte gör någon skillnad så känns det ändå bättre.

I svåra tider är människan, som individ lika väl som grupp, allt mer benägen att hänge sig åt magiskt tänkande. Ju mindre reell möjlighet vi upplever oss ha att kontrollera verkligheten, ju mer försöker vi med andra metoder. Därför talas det idag om konjunktursvängningar som en slags naturfenomen, om ökande arbetslöshet som jobbkris och om nedskärningar som strukturomvandlingar. Med noanamn försöker man göra besten vänligt inställd, och minska hotet mot en själv.

Det fungerade inte med vare sig ulv eller björn, och det fungerar inte nu heller. Men kanske har det viss placeboeffekt som kan göra lite nytta?

Man vet att man är språknörd

när man småler åt den bild man får i huvudet och tycker synd om personen som råkar ta fel preposition och falls asleep at the sofa. Så hårt och kallt!

Gordon Ramsey

Jag är lite lite kär i Gordon Ramsey, på en strikt professionell basis. Inte egentligen som kock, utan mer som språkbrukare. Mina elever är mycket förtjusta i hans program, nämligen, och plockar upp det ena färgstarka uttrycket efter det andra. Tack vare hans tirader har de lärt sig att våga uttrycka sig, kryddar man språket med lite Ramseyismer så känns det mycket säkrare plötsligt.

Sånt kan göra en språklärare lite språkmässigt kär.

Jag ska nog ta och titta på hans program också, för att se vad han är för filur egentligen.

Duh!

Å han ba [---] å ja ba [ ] å då ba han typ [!!!!!] och ja ba [???] och då kom hon där ba å typ [!?!?!?!]

och vi äldre står där och ser ut som irriterade frågetecken. Vi hänger inte med i tonåringarnas vokabulär, och vi hänger absolut inte med i deras tempo. Alla dessa ba och typ, alla de mystiska ljud och obegripligheter de vräker ur sig, varför i hela fridens dagar kan de inte prata ordentligt?

Svar: det tar för långt tid, och är alldeles för klumpigt.

I Sydsvenskan kan vi läsa om språkforskaren Gudrun Svenssons avhandling om just tonåringars språk. Den läggs fram den 4/4 och åtminstone jag ser verkligen fram mot att ta del av den!

Ett religionsinlägg, faktiskt

När en lärare säger att Bibeln bara är påhitt anses han vara objektiv. Om en lärare skulle säga att Bibeln hjälper oss att få veta mer om Gud så indoktrinerar han.

konstaterar Kyrksyster helt riktigt. Kristendomens oerhört dominerande ställning i västvärlden har lett till att det ofta tas för givet att den skall och bör ha en särställning i skolan, både i religionsundervisning och i andra ämnen. Det förekommer argument om att konceptet ID skall framhållas som en realistisk teori jämte evolutionsteorin; kristen etik framställs som överlägsen annan etik utan att vi egentligen reflekterar över saken, den är så självklart invävd i den västerländska kulturen och vi är, de allra flesta av oss, uppväxta med både julevangelium och korsfästelseberättelse.

Den ack så lilla men betydelsebärande vinklingen som finns dold i Kyrksysters, och många med henne, uttalande är att det finns bara två sidor: antingen är man med, eller så är man emot. Det stämmer givetvis inte. När en lärare säger att bibeln lär människor mer om gud indoktrinerar läraren. När en lärare säger att bibeln innehåller berättelser som visar hur kristna ser på sin gud håller sig läraren till läroplanen. En till synes liten men betydelsebärande skillnad.

Språkutveckling

Såhär försökte jag, i ett slutet diskussionsforum någonstans i sajberspejs, förklara hur jag ser orsakerna till en del av den språkutveckling som sker omkring oss just nu. Jag är inte säker på om bilden fungerar och går att förstå:

Jag går omkring i en ständig fascination över de förändringar språket och språkanvändandet genomgår mitt framför näsan på oss: ungdomarna erövrar internet med samma bravado och självklarhet som nybyggarna en gång erövrade västern, urinnevånarna, programmerarna, de renodlade datornördarna mfl, drivs längre och längre mot klippiga bergen där de fortfarande kan hitta väglöst land, medan vi andra nervösa står på järnvägsstationerna på östkusten och väntar på tåget som ska föra oss ut till de nybyggda småstäderna.

Där ute umgås man på ett annat sätt än i den gamla världen. Språket används på ett annorlunda sätt, det är grövre, oborstat och mer direkt, det saknar den finess och förfining vi är vana vid. Det har tillkommit nya ord och uttryck som ibland saknar både rim och reson, men folk där ute slänger sig med dem som vore det vardagsmat.

Vi som kommer ut med tåget och står där i det nya, på en träperrong i den heta torra vinden, kan vi se de möjligheter som ligger framför oss, eller ser vi bara det grovt tillyxade, det ociviliserade, det väderbitna och skrämmande? Jag vet inte, men jag hoppas vi kan vara öppna för de möjligheter som finns i den här nya världen, utan att glömma de läxor våra misstag i den gamla lärt oss.

Jag tänker gå bort till hotellet där och se vilka möjligheter den här nya världen erbjuder. Följer ni med?

Kulturkrockar

Tysta Tankar skriver om en diskussion i programmet Beckman, Ohlson och Can.

Den vanliga oron för ytlighet, bristande kvalitet och narcissism luftas men under ytan vibrerar en rasande elitism: Vi håller på att mista kontrollen över det publika samtalet

Språknivån ges en mycket generös del av utrymmet, och klyftan mellan de två falangerna blir allt tydligare ju längre programtiden går. Jag är inte speciellt förtjust i Alex Schulmans skrivande, men han visar sig vara klokare och insiktsfullare än jag anade:

Om man väljer mellan att inte uttrycka sig och att uttrycka sig dumt så föredrar jag folk som uttrycker sig dumt, att dom i alla fall uttrycker sig [...] nu har vi en hel generation som bara skriver, och det måste man ju ändå uppmuntra? [...] det finns väl inget mer utbildande än att öva på att skriva, att berätta historier, att argumentera

och visst är det så. Han sätter ord på vad vi arbetar med i skolorna varje dag. Bloggandet övar upp förmågan att formulera sig, den snabba feedback som ges visar glasklart om man fått fram det man tänkte sig att säga eller om man blivit missuppfattad. Lena Andersson ser i programmet något helt annat när hon läser bloggar:

Jag hyllar det skrivna ordet, men skrivande för mig är ett sätt att organisera mina tankar. Och om det inte innehåller några tankar då får man gärna fortsätta skriva men det bästa är då att man behöver inte läsa det [...] Man behöver inte ta del av det, för att man kan känna sig lite äcklig medan man sitter där, det känns som att man förstör tiden tycker jag

Där Schulman ser argument och berättelser ser Andersson inga tankar alls, och känner sig rent äcklig av att läsa det.

En kulturkrock i språkdräkt.

En barnlek

Vi lever i en hård, kall värld, i ett hårdnande, gradvis kallare land, och det beror inte på årstiden. Regeringen gör vad de kan för att få människor att se om sina egna hus, stänga sina dörrar, sätta lås på sina lador och värna sin egen rätt i första hand. Lågkojunkturen och finanskrisen hjälper till, och de människor som flyr till Sverige i hopp om ett bättre liv får känna på kylan de också.

Men det finns undantag. På Park Hotel i Arlöv, strax utanför Malmö, har barn på flykt under höstterminen fått uppleva att det finns värme, omtanke, glädje och lek i det kalla landet. Också.

Fyra unga flickor på Barn och Fritidsprogrammet har valt att lägga sin projekttid på att ge flyktingbarnen ett varmt och omtänksamt mottagande i det nya landet. Sara Andersson, Peshayini Seevaratnam, Michelle Lone och Kaokab Muhammed dyker varje vecka upp på hotellet med lekar, trolldeg, glädje, sånger, färger och papper och bjuder på en lekstund. Barnen kommer från olika språkbakgrunder, men det har inte varit något stort problem för flickorna:

Jag pratar, förutom svenskan och engelska, även arabiska, persiska och kurdiska. Så för de flesta barnen kan vi göra oss förstådda. Det är svårare om de kommer från Rumänien eller från länderna på Balkan, säger Kaokab Muhammed men poängterar samtidigt att barnen lär sig lekarna ändå.
– Barnen förstår varandra när de leker ihop, även om de inte talar samma språk

Jag är imponerad av de unga tjejernas initiativförmåga. Istället för att slentrianmässigt tänka 'man borde göra något för de där barnen' så tog de tillfället i akt och gjorde. Jag hoppas de får tjäna som den inspirationskälla de är, dessa flickor, och att kommuner och frivilligorganisationer landet kring tar efter. Lekstunder kräver ingen stor insats och ingen stor kostnad, och det ger positiva konsekvenser för barnen, för kommunen, för landet i åratal framöver. Jag låter Sara Anderssons kloka ord avsluta:

Sara Andersson har funderat mycket på vilken utsatt och jobbig situation som asylsökande barn i Sverige lever i. Den insikten tror hon har varit den starkaste under projektets gång.
– Jag vet elever som har åkt till Polen och besökt barnhem för att de har velat hjälpa barn som har det svårt. Men du behöver bara åka tio minuter från skolan för att uppleva det.

Att vara obekväm

Leif GW Persson blev, enligt Expressen idag, obekväm på börsen. För ett litet antal år sedan hade det betytt att börsen upplevt Leif GW Persson som obekväm, besvärlig, i vägen, störande, irriterande, frustrerande. Kanske var det så att han snokade omkring och avslöjade skumraskaffärer? Det är ju sånt han brukar ägna sig åt, kriminolog som han är. Kanske var det så att han tjänade för mycket på sina investeringar, så att de andras blev mindre värda?

Nej, varken eller.

Det var nämligen hr Persson själv som upplevde att det här med börshandel inte kändes helt bekvämt. Han anade ugglor i mossen, han såg orosmoln vid horisonten, han fick en känsla av att en hund låg begraven och kände det osa katt.

Efter flera års uppgång på aktiemarknaden blev Leif GW Persson obekväm och kände att det var dags att flytta sina pengar från börsen

skriver Expressen. Det är intressant att se hur det amerikanska 'he was uncomfortable' numera inte bara översätts rakt av av stressade och/eller okunniga översättare till 'han var obekväm', utan också letat sig in i vardagssvenskan. Lars Lindström, som skrivit artikeln, utmärker sig sällan för någon högre stilistisk förmåga, men i det här fallet har han snarare anslutit sig till gällande praxis än trampat i klaveret.

Visst är det lite intressant att se hur ord och uttryck rätt som det är börjar användas, förstås och accepteras på ett helt nytt sätt?