Scream for me!
14 år sedan
Den här sortens cute-kultur har långa traditioner i Japan. Sedan sjuttiotalet har begreppet "kawaii" ("söt" på japanska) varit en självklar del av landets populärkultur. Hemsidan www.allthingskawaii.net är en bra introduktion till den världen, medan cuteoverload.com fungerar som en inkörsport till den västerländska varianten.
Skvallersajten Gawker föreslog att populariteten hade att göra med den kraschade ekonomin. Valparnas tillvaro som en drömvärld, utan oro över pengar, terrorister, börsras eller jobb som försvinner över en natt.
Den vanliga oron för ytlighet, bristande kvalitet och narcissism luftas men under ytan vibrerar en rasande elitism: Vi håller på att mista kontrollen över det publika samtaletSpråknivån ges en mycket generös del av utrymmet, och klyftan mellan de två falangerna blir allt tydligare ju längre programtiden går. Jag är inte speciellt förtjust i Alex Schulmans skrivande, men han visar sig vara klokare och insiktsfullare än jag anade:
Om man väljer mellan att inte uttrycka sig och att uttrycka sig dumt så föredrar jag folk som uttrycker sig dumt, att dom i alla fall uttrycker sig [...] nu har vi en hel generation som bara skriver, och det måste man ju ändå uppmuntra? [...] det finns väl inget mer utbildande än att öva på att skriva, att berätta historier, att argumenteraoch visst är det så. Han sätter ord på vad vi arbetar med i skolorna varje dag. Bloggandet övar upp förmågan att formulera sig, den snabba feedback som ges visar glasklart om man fått fram det man tänkte sig att säga eller om man blivit missuppfattad. Lena Andersson ser i programmet något helt annat när hon läser bloggar:
Jag hyllar det skrivna ordet, men skrivande för mig är ett sätt att organisera mina tankar. Och om det inte innehåller några tankar då får man gärna fortsätta skriva men det bästa är då att man behöver inte läsa det [...] Man behöver inte ta del av det, för att man kan känna sig lite äcklig medan man sitter där, det känns som att man förstör tiden tycker jagDär Schulman ser argument och berättelser ser Andersson inga tankar alls, och känner sig rent äcklig av att läsa det.
Debatt- och insändarredaktörer har fram tills nu fungerat som en slags dörrvakter och följande etablerad pressetik förhindrat den förslumning av det offentliga samtalet som nu sker i bloggosfären. Nu är spärrarna borta och att titta in i denna sfär är som att öppna locket till en kloakbrunn.skriver professor Bo Rothstein i GP. Uttalandet har föga förvånande väckt viss uppmärksamhet. DN berättar:
Sedan debattartikeln skrevs har kritik riktats mot hans resonemang. Kända samhällsdebattörer och ledarskribenter har öppet ifrågasatt och avfärdat hans idéer om vad som egentligen gynnar demokrati.Rothstein är förvånad över att den kritik han fått, forsätter DN berätta:
Inte heller i bloggosfären skräder man orden.
– Andelen hatmejl, stämplingar och påhopp har ökat dramatiskt. Det är inte behagligt men det får jag ta. Om jag ser saker som jag menar är ohälsosamma för demokratin måste jag lyfta fram dem, säger statsvetaren Bo Rothstein och summerar den senaste veckans debatt.
– Det blev ett intressant test. I och med artikeln fick bloggvärlden chans att visa att jag hade fel, men det gjorde de inte, konstaterar han.
Ja, jag är förvånad över hur så många kända debattörer sällar sig till fel sida. Och hur de kan ha en sådan acceptans för rasistiska påhopp förstår jag inte, säger Bo Rothstein.Själv är jag inne på min tredje blogg. Den första försvann med ett kraschat webhotel. Jag saknar den fortfarande, jag skrev på engelska på den tiden och fann många intressanta människor världen över. Jag tappade bort varenda en när hotellet kraschade, och har bara återfunnit en handfull.