Statuslärare

Hur ska vi bära oss åt för att höja läraryrkets status, frågar sig FredrikBloggen med anledning av en notis där DN än en gång rapporterar om hur allt färre söker sig till lärarutbildningarna.

Sanningen att säga: jag förstår dem som avstår att söka. Lärarutbildningarna skälls dagligen i tidningarna för att vara flummiga, oseriösa, okvalificerade och allt vad det nu är. Lärarna skälls det också på, finns det någon yrkesgrupp det klagas så friskt på från både slott och koja? Alla är experter, ty alla har gått i skolan och vet precis hur det borde vara. Utbildningsministerns illa dolda förakt inför skolan och lärarkåren trumpetas ut i media och bidrar aktivt till att ytterligare sänka den låga statusen.

Låt oss börja med frågan om varför så få söker lärarutbildningen, framförallt är det få manliga sökande. Utbildningsministern och media tävlar om att framhålla hur kvaliten sjunker, från usel till skamligt låg. Media bidrar ytterligare med att framhålla vilket kaos som råder i svenska skolor, hur eleverna missköter sig, hur de regerar och lärarna mest verkar lysa med sin frånvaro. Allt detta bidrar till att minska antalet sökande.

Men mest av allt handlar det om pengar. Få unga människor drömmer om en tillvaro där de kommer att få vara beredda att jobba dygnet runt, bli uppringda och ställda till svars i sitt eget hem en lördagkväll, kämpa med studielån hela livet samtidigt som de förväntas ge sitt allt för låg lön. För låt oss vara uppriktiga, lärare är inget höginkomstyrke.

I ett samhälle där status mäts i pengar har få föräldrar respekt för den lärare som de vet tjänar hälften av vad de själva gör.

Det är krasst, men det är sant. Lärare har låg status, lärarhögskolan blir allt mindre attraktiv för att lärare inte tjänar just något mer än kaffepengar.

Dagens förslag för höjande av läraryrkets status blir alltså: högre lön och konstruktiv kritik istället för meningslös föraktretorik från utbildningsdepartementet.