Ord är viktiga, därför döpte jag raskt om detta hopkok när mina barn var små och vips tog de glatt emot kuren.
Trolldryck.
1 liter vatten 1 tsk socker 1 krm salt 1 näve risgryn
Kokas nio minuter, silas och får svalna. Drick små små klunkar först, inte mer än en matsked sådär inte oftare än var femte minut. Öka mängden sakta, ha inte för bråttom.
Trolldrycken ger lite energi och minskar vätskeförlusten kroppen utsätts för vid magsjuka. Den smakar uppblött tavelkrita, visserligen, men kan ges även till mycket små barn och den har faktiskt effekt.
Det sägs att en avgörande skillnad på killars och tjejers, och för den delen mäns och kvinnors, sätt att arbeta är att kvinnor petar och pillar med detaljerna, filar och filar, stressar, kämpar och inte känner att de får lämna ifrån sig ett arbete som inte är så perfekt det någonsin kan bli, in i minsta detalj, kosta vad det kosta vill! Män siktar på Bra Nog, och går sedan vidare.
Det stämmer i allt mindre omfattning, såvitt jag kan se - det blir allt vanligare att män har svårt att lämna ifrån sig saker och ting utan att de upplever att arbetet är perfekt, och helst lite till.
Martin Ezpeletas beskriver på Aftonbladet ett fenomenet ur en annan vinkel. Han skriver om hur han är "övertygad om att svenskar har en osund relation till arbete", hur svenskar "inte kan lyssna på kroppen, eftersom de har ett gallskrikande samvete" och att detta är den direkta orsaken till den höga sjukfrånvaron. Han har ett förslag till lösning:
Sverige har inte råd att ha er sjuka. Så sluta insjukna! Inse att ni har dyrkat fel Gud, att ni har stridit under fel fana. Ni måste förstå att vara duktig inte får kosta er livet. Ni måste sluta beundra ert fullspäckade schema, glorifiera stressen, förbränna er energis reservtank för en lite större reskassa, för en trappinne till i karriären, för en extra ryggdunk. Sluta tro på löntagarens förnedrande värdighet! Den som säger att ni ska arbeta åtta timmar, få betalt för hälften men jobba för det dubbla. En kapitalistisk och protestantisk ekvation, som avgör vem som får kakan och hur man fördelar smulorna. Har samhället inte råd att ha er sjuka? Pallar ni inte med jobbet? Slappna av. Sitt av tiden. Förhala. Dagdröm. Delegera. Fuska. Överlev! Sjukskriv den omoraliska arbetsmoralen!
Han har rätt, så innerligt rätt! Jag hoppas sjuksköterskor, förskollärare, städerskor, kontorister och alla andra som ingår bland dem Ezpeletas kallar fotfolk läser hans krönika, och lyssnar. Bra nog räcker, vi förlorar mer än vi vinner på att springa livet ur oss i försöken att uppnå perfektionism.
Som människor, som individer och som samhälle har vi allt att vinna och inget alls att förlora på att ha rimliga krav på oss själva.
Ken Ring framförde låten Be en Bön i tv4 Nyhetsmorgon. Jag vet inte hur längre det ligger kvar, passa på att titta. I låten berättar han om när hans äldre syster June, bara sexton år efter att deras mamma gått bort i cancer, fick bröstcancer, han beskriver hur han tappade telefonen och föll ihop på marken vid beskedet. Han beskriver hur hon försöker skydda honom och trösta honom men "hur ska jag kunna glömma bort den där stunden när jag satt bredvid mamma och torkade blod ifrån munnen?"
Med tårar rinnande nerför kinderna rappar han "jag är så rädd i mitt lilla hörn, jag ber en bön för jag vill inte att du ska dö" och sätter ord på den hjälplöshet, den förtvivlan och den förtvivlan en anhörig känner.
Har du en slant över, fundera på om du inte borde skänka den till Bröstcancerfonden. Det är en sjukdom som slår till i alla samhällsklasser. Den finns i två varianter, den ena är ärftlig. Det innebär att en och samma familj kan drabbas, som i Kens fall, om och om igen. Många överlever men mer än var fjärde dör.
Gör vad du kan för att bidra till att fler överlever och färre drabbas, ok?
Jag försöker, på alla sätt jag någonsin kan, att leva på ett sätt som är så skonsamt för naturen som möjligt. Det är min skyldighet mot mina barn, mina barnbarn och mina barnbarnsbarn, mot deras barn och alla de generationer som kommer efter mig. Därför undviker jag t ex att flyga så långt det är möjligt, jag väljer i första hand tåg eftersom det, såvitt jag vet, är det minst miljöskadliga resesättet för resor över många mil.
Man kan tycka att det vore i allas intresse att vi är så varsamma vi någonsin kan mot miljön, men konstigt nog verkar det nästan tvärtom. Man kan ju t ex tycka att det vore i allas vårt intresse att så många som möjligt tog tåget istället för buss, bil eller flyg så ofta som möjligt. Ju fler som delar på samma fordon ju mindre påverkan, och tåget, såvitt jag vet, påverkar minst av alla även om man jämför passagerarlösa transportmedel per kilometer, är det inte så?
Så kan någon förklara för mig varför det är så omständligt att boka biljett? Hemsidan är enkel nog att hantera, men fungerar inte fullt ut. Varje gång jag bokat det senaste året, och jag bokar inte bara åt mig själv så det blir en del bokande, har samma problem uppstått. Jag får aldrig bokningsnumret, när betalningen är avklarad och bokningen skall bekräftas lägger sidan ner, jag får besked att sidan ej kan visas och är tvungen att ringa upp SJ, stå i telefonkö en halvtimme och få bokningsnumret av en av deras oföränderligt vänliga telefonister.
(Innan någon frågar: nej, det är inte datorn, det sker oavsett vilken dator jag bokat ifrån)
Det ligger i allas intresse att vi har ett väl fungerande järnvägsnät, så skärpning! Detta är vad ni bör erbjuda, från planeringen av resan till målet:
1: Ett fungerande, smidigt bokningssystem. Biljetter som alla har råd med, inga prishöjningar. Ni kan inte konkurrera med restiden, konkurrera istället med pris och tillgänglighet så kan ni ta många av flygens kunder.
2: Frekventa avgångar på samtliga sträckor (nej, inte bara på de sträckor där många reser idag, samtliga. Samkör godstransport med persontransport. Det gick för hundra år sedan, det går idag) Sträva mot utbyggnad av järnvägsnätet, inte nedläggningar. Samarbeta mellan olika bolag, konkurrera inte sinsemellan, kom ihåg att ett system som är smidigt och attraktivt för kunden tjänar ni alla på.
3: Lägg resurser på stationerna. Tänk praktiskt, inte design. Välskötta toaletter, någonstans att äta med rimliga priser och öppettider korresponderande med tågtiderna oavsett tid på dygnet och veckodag, goda möjligheter att ta sig till och från stationen med allmänna kommunikationer, även på söndagar, och glöm inte att göra perrongerna lättillgängliga även för den som har mycket bagage, barnvagn, rullstol etc. Gör studiebesök på ett par flygplatser och se vad det är ni konkurrerar med.
4: Rimligt bekväma tåg. Ingen onödig lyx, det behövs inte. Bra komfort, plats för långa ben, arbetsmöjligheter, dvs bord, belysning, eluttag och internetaccess vid alla platser, plats för ytterkläder och handbagage i direkt anslutning till sittplatsen samt lätt tillgänglig och tillräcklig plats för övrigt bagage, det räcker.
5: Håll tiderna så långt det är möjligt. Slå er inte till ro förrän förseningar är undantag, inte regel.
En ambulansförare åkte till jobbet och jobbade på, trots att hans dotter låg hemma i svininfluensa, trots att han själv kände sig hänging och under passet fick feber, förtäljer Expressen. Jag känner inte till mer om saken än vad som står att läsa på hemsidan, men jag vet hur Försäkringskassans regler ser ut kring det här med vård av barn. En förälder får stanna hemma med ersättning. Om pappan, som jobbade ett 24-timmarspass, stannat hemma hade familjen sannolikt förlorat mycket pengar jämfört med om mamman, som jag helt sonika gissar inte jobbar 24-timmars pass parallellt med pappans pass, var hemma. Om han sjukanmält sig själv hade han förlorat ännumer pengar på karensdagen.
Alltså valde han att jobba, trots att han var smittbärare.
Han är inte unik, vi har talat om detta tidigare. Människor kommer att gå till jobbet och till skolan trots att de känner sig hängiga, trots att de har svininfluensiga barn eller anhöriga hemma. De kommer att sprida smittan på bussar, tunnelbanetåg, spårvagnar och pendeltåg. De kommer att sprida den på arbetsplatse och i skolor helt enkelt för att de inte har råd att låta bli. De kommer inte heller att vaccinera sig för 300 kronor/familjemedlem, eftersom de inte har råd.
Det kommer att kosta oss, som samhälle, en jämrans massa pengar. Det vore billigare om de fick vara hemma utan karensdag, med 100% sjukpenning och full OB-ersättning. Det vore en god investering för samhället det.
Kristdemokraterna, berättar Expressen, vill införa ett nationellt abortregister. De försöker ge sken av att den goda tanken bakom det hela är uppföljning och eftervård. De lindar färglada trasor runt förslaget och hoppas att vi skall lyssna bara med ett kvarts öra, så att vi inte känner igen den inlindade unkenmoralen:
Anders Milton får stöd av kristdemokraternas Chatrine Pålsson Ahlgren som är ledamot i socialutskottet. - Register väcker alltid olustkänslor, men jag tycker absolut att idén är värd att pröva. Vi har länge undrat varför vi inte klarar av att förebygga aborter, och får vi reda på lite mer om orsakerna kanske vi kan rikta arbetet på ett klokare sätt, säger [sic!] till Svenska Dagbladet
Det handlar helt enkelt om en önskan att ha rätt att ifrågasätta varför en kvinna väljer att göra abort. Vi är återigen tillbaka i den upprörande debatten kring om en kvinna har rätt att göra abort för att ett ultraljud visat fostrets kön.
Inte ens KDs alliansbröder visar någon vilja att stödja dem den här gången
Det kontroversiella förslaget har däremot inget stöd i de övriga allianspartierna. Man anser att det handlar om för känsliga data och att kvinnor i värsta fall söker abort under falsk identitet. Anders Flanking, Centerpartiets pressekreterare, är mycket kritisk till förslaget om abortregister, främst med tanke på att det inkräktar på integriteten. - Det skapar osäkerhet för människor som redan är i en svår situation, eftersom de inte vet hur uppgifterna kommer att hanteras, säger Anders Flanking till Svenska Dagbladet. Förslaget borde enligt honom omgående strykas från dagordningen av socialminister Göran Hägglund (KD).
"Högstadietjejer utbrända av prestationsångest" rapporterar DN i en artikel om den nya rapporten från BRIS.
Många elever tror inte att de har någon framtid om de inte har toppbetyg i allt. Trycket på unga människor att planera och fatta beslut om livet på längre sikt är ofta övermäktigt. Det medför att många känner ångest inför framtidsval som de inte kan överblicka. Och det gäller särskilt flickorna. Det visar en djupstudie som Bris gjorde vintern 2009. Barn är inriktade på relationerna i skolan och när de inte fungerar har de liten kraft att ta till sig kunskap. Regeringens förslag till ny skollag fokuserar mer på bestraffningar än stödjande åtgärder i skolan, vilket riskerar medföra att allt fler barn och unga får svårt att inhämta kunskap, tvärtemot det mål regeringen satt upp, skriver Göran Harnesk, generalsekreterare för Bris, Barnens rätt i samhället
Livet är inte lätt, det är inte lätt när man är vuxen, det är inte lätt när man är på väg att bli vuxen, och det är fan inte lätt när vuxenvärlden blundar och inte låtsas om att det är jobbigt att vara tonåring.
Det här är inget nytt. Det är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att vara någon dans på rosor att vara tonåring. Många av dagens tonåringar har det inte lättare än någon tidigare generation, samtidigt som de många gånger står sämre rustade. Taskigt av föräldrargenerationen, men det kan vi inte göra något åt.
Så vad kan vi göra? Vi som är vuxna och lever i samma fysiska verklighet som de har trasiga trassliga fantastiska människorna som rusar med huvudena före rakt in i väggen för att behaga vuxenvärlden och uppfylla alla krav som ställs, vad kan vi göra? Vi kan ägna en stund åt att sucka över nya direktiv, pusta över hur kontraproduktivt det är med höga betygskrav och ruska på huvudet åt hur det satsas nålpengar när det behövs guldhögar.
Eller så kan vi lägga två strån i kors för att lära de unga människorna att säga JA när de vill och NEJ när de inte vill, istället för att försöka känna av vad omgivningen förväntar sig att de ska säga. Vi kan lägga vår energi på att lära dem protestera, att opponera sig och att resa sig igen när någon försöker trycka ner dem. Vi kan lära dem skrika högt när något är fel, och lära dem att det är rätt och riktigt att de tar plats. Vi kan lära dem att det är alldeles rätt att ta hand om varandra, att visa kärlek och omtanke och lägga tid och kraft på vänner, men att de inte får glömma bort sig själva i processen.
Och vi kan visa dem att hej, vi finns här, vi må se annorlunda ut och uppföra oss som tjockskalliga idioter ibland, men vi finns här. Kräv att vi finns här för er!
Stockholm City publicerar en artikel om "Adryan Linden, 28 år, är född med muskelsjukdomen DMD som ger blivande föräldrar rätt till abort. Något han upplever som förolämpande" och ungefär där börjar larmet tjuta i mitt huvud.
Vaddå rätt till abort? Sen när krävs det någon form av diagnos för att ge en gravid kvinna rätt till abort? Har vi inte fri abort i Sverige?
Linden säger avslutningsvis: "Att vara oönskad ligger djupt rotat hos många funktionshindrade", men faktum är att fri abort innebär raka motsatsen. Eftersom varje kvinna har rätt att avbryta sin graviditet, av vilket skäl det än vara månde, är varje barn som föds, handikappat eller icke handikappat, önskat.
Börjar vi nagga den fria aborten i kanten är vi inne på en väg som leder till bakgårdsaborter, desperat fosterfördrivning med hjälp av mer eller mindre giftiga hemmakurer och änglamakerskor i dolda gränder. På den vägen vill jag inte ens ta ett par steg.
För ett par dagar sedan skrev Ebba von Sydow en klok krönika om prestationsstress hos unga kvinnor.
jag kan väl ändå inte klaga, där jag står i min nyshoppade, gräddvita Acnetopp och stans mest slutsålda ankelboots och strax ska välkomna 700 glada Veckorevynläsare? Hyfsat glammigt "Sex and the city"-liv, drömjobb, 27 år, glatt leende, herregud, jag hinner ju till och med spela tennis. Så varför känns det ändå som att jag ibland håller på att explodera av alla måsten och borden?
För den som ibland tittar in på Expressens sida är bloggbråket som följde på denna krönika ingen nyhet. Linda Skugge, som de senaste åren på sin blogg vältrat sig likt en glad gris i "Livspussel och stress [...] jobb, barn, hem - och ännu mer jobb" gick raskt i taket. "Jag undrar verkligen vad det är hon inte får ihop. Hur kan hon inte ha tid när hon bara har sig själv att ta hand om?" väser Skugge på sin blogg. Von Sydows kommentar antyder förvåning:
För jag är uppriktigt överraskad. Detta trodde jag inte om Linda Skugge, men hon verkar tycka att alla barnlösa unga kvinnor som pusslar med karriär, kompisar och kärlek ska hålla klaffen. Vi vet nämligen inte vad "jobbigt" är.
Givetvis har Skugge, som placerat sig stadigt i den pastellfärgade skyttegrav där många medelklassmammor sitter tryggt bänkade, en välbalanserad kommentar även till detta: "När jag ser tillbaka på mig själv som ung och barnlös och minns alla tankar som jag då så självupptaget hade så önskar jag att nån kunde ha slagit mig på käften."
Skugge, jag skulle vilja råda dig att vara försiktig med vad du önskar. Rätt som det är går en önskan i uppfyllelse. Jag skulle gärna slå dig på käften, om jag trott det skulle kunna ruska dig ur ditt självrättfärdiga skrytande kring hur jobbigt just ditt liv är. Men, som tur är för dig och andra i din situation, jag tror inte det skulle hjälpa ett dugg. Tvärtom. Kanske borde jag också råda dig att tänka på att livet är ingen tävling, det finns inget pris för den som det är mest synd om, den som stressar mest eller den som mår sämst. Men jag tror du är lite för självcentrerad just nu för att kunna se det, så jag väntar ett par år med det rådet, du behöver få mogna i din egen takt.
von Sydow, dig tänker jag inte ge något råd alls, utan istället uppmana dig att läsa dina egna ord. Attacker i stil med dem du fått utstå bemöter man lämpligen med tystnad. Och det kloka rådet i din första krönika, den som utlöste hela detta duktighetsneurosutbrott från Skugge mfl, läs det en gång till, och lyd det sen.
Good enough. Inte perfekt, inte bättre än, inte minst lika bra som, utan good enough. Perfekt ger inga extra poäng, bara neurotisk bitterhet.
Pirsig skriver i boken Zen and the Art of Motorcycle Maintenance om vad som gör ett universitet till ett universitet. Det är inte byggnaderna, det är inte lärarna, det är inte ens eleverna. Byggnaderna kan brinna ner eller rivas, byggas upp igen eller flyttas någon helt annanstans. Elever kommer och går, lärare kommer och går, vanligen med lite längre intervallen. Kurserna byts ut med åren, traditonerna förändras, men universitetet består.
För universitetet är inte böckerna, inte byggnaderna, inte eleverna eller lärarna eller kurserna, nej, universitetet är något annat, något som är svårt att sätta ord på. En tanke, ett medvetande om att det är just ett universitet.
Kyrsksyster skriver om hur kyrkan, den konkreta byggnaden med sina anställda, deras inbördes styrkor och svagheter, församlingen, skrifterna och så vidare, hur allt detta inte är kristendomen. Kristendomen är något annat, något mer, något större.
Och detsamma gäller fackföreningar. Fackföreningar är rättigheter, avgifter, lagar och de samlade medlemmarna. Men fackföreningar är något mer, en tanke, en föreställning om hur alla tillsammans drar åt samma håll, hjälps åt, förenas för allas bästa.
Men precis som med universitet och med kristendomen så kommer den här tanken inte alltid i första ledet. Det finns något skrämmande med facket, något som i mångt och mycket faktiskt påminner om det som kan vara skrämmande med kristendomen och andra religioner, till och med med universitet. En besatthet. Något som jag sett inifrån, inte bara en gång, utan flera gånger.
Facket, som tanke, som funktion, är oerhört viktigt. Samarbetet mellan människor, på en arbetsplats och på flera arbetsplatser, är det skydd som finns för den lilla människan.
Men det finns en annan aspekt av facket, ett fack där människorna som engagerar sig, kurserna, utbildningarna, sammankomsterna kan bli något så helt annorlunda. Jag har sett människor dras in i något som mer liknar en sekt än något annat, jag har sett dem välja bort familj och barn, vänner och socialt liv för Facket. Jag hör människor stolt berätta över hur de jobbar för facket kvällar och helger, hur de svarar i telefonen mitt i natten, hur de sitter på julafton och nyårsafton med facket, glider allt längre ifrån den person de en gång var och förvandlas framför ens ögon till någon annan.
Jag har sett en make slå sin fru blodig för att hon ber att den där kvällen med familjen de pratat om faktiskt ska bli av. Jag har sett pappor strunta i sina barn för facket.
Jag säger inte att ni inte ska engagera er fackligt, jag säger inte att ni ska undvika kristendom, och jag säger absolut inte att ni inte ska utbilda er så mycket ni kan, jag säger bara var försiktiga, det finns något sektlikt någonstans därinne. Ok?
DN, Expressen och säkert fler berättar att det då och då utförs rekonstruerande mödomshinneoperationer i Stockholms läns landsting. Meningarna går isär om huruvida detta är något bra eller något dåligt.
- Den lilla kvinnan kan inte ensam stå emot en hel hederskultur, säger överläkare Agneta Zellbi.
men alla håller inte med:
Bernardita Nuñez är verksamhetsledare på tjej- och kvinnojouren Terrafem. Där givs telefonrådgivning på 43 språk. - Det här är helt vansinnigt! Det handlar om ingrepp som kan vara farliga, och som det inte finns någon som helst forskning på att de har någon effekt, säger verksamhetsledare Bernardita Nuñez. Att operera kvinnor leder i stället till att myten om mödomshinnan reproduceras och förstärks.
Och givetvis finns den ekonomiska aspekten med:
- Det förvånar mig att landstingen ersätter detta. Operativa ingrepp ska inte företas utan medicinska skäl. Och det här verkar ha skett flera gånger, säger Chatrine Pålsson Ahlgren (kd), i socialutskottet.
Reinfeldt, fru Filippa den här gången, är ovetande om saken men låter sig ändå, till skillnad från sin make, intervjuas i DN.
- De som utför de här ingreppen, oavsett om de är privata eller landstingsanknutna, gör det helt på eget bevåg. Det här är ingenting som vi har godkänt, säger hon. Hon säger att hon bara hört rykten om ingreppen tidigare men aldrig fått dem bekräftade. Att frågan nu kommer upp välkomnar Filippa Reinfeldt. - Det saknas ett nationellt regelverk för hur läkarna ska hantera sådana här frågor. Uppenbarligen finns det läkare i dag som inte ser någon annan utväg än att utföra ingreppet när en flicka dyker upp och är i en svår situation, säger hon.
Borde man inte titta mer på varför flickor ser sig behöva dessa operationer än på vad det kostar och vem som betalar? Fundera mer över hur man kan agera så att behovet helt försvinner istället för att börja prata om att "gå in och i journalen och titta för att se vad det handlar om"?
Försäkringskassan låter via TT meddela att de gick för långt i sin iver att applicera den nya lagen.
Vi beslutade tidigare om en rekommendation av tillämpningen av de nya sjukförsäkringsreglerna. Nu har vi upphävt den rekommendationen. I stället har vi omarbetat vår vägledning och delat ut den till handläggarna i dag, svarar Eva Nordqvist, chefsjurist på Försäkringskassan, på TT:s fråga om vad som nu är skillnaden.
Det låter ju lovande, även om det egentligen inte sägs så mycket. Minister Husmark Pehrsson är glad över detta, meddelas också.
Men ett par bekymmer återstår.
Dels det faktum att det fortfarande tycks vara upp till försäkringskassans handläggare att avgöra om allvarlig sjukdom fortfarande föreligger. Såvitt jag vet anställer försäkringskassan inte läkare som handläggare, utan de är en för alla alla för en byråkrater. Eller är de inte? Det känns inte helt tryggt att en byråkrat avgör hälsotillstånd och uttalar sig om prognos.
Dels frågan om vad som händer med den som fortfarande är sjuk även efter de 915 dagarna. Blir personen sjukpensionär eller utförsäkrad? Jag befarar det senare, hur ska de annars kunna göra alla de besparingar de lovat sig själva?
Eu-kommissionen vill köpa frukt och grönsaker som annars skulle slängas och dela ut i skolorna. Detta gillar inte svenska riksdagen ett enda dugg.
Nähä, och varför inte det då? Visst skulle det kosta en slant, men ungarna skulle få frukt och grönsaker, odlarna skulle få slanten, alla glada, förutsatt att man löser det här med transporter miljövänligt. Varför kunde riksdagspartiena enas om att det här var ett dåligt förslag, medan de i glad förvirring röstade ja till FRA, ett förslag de uppenbarligen inte ens begripit av kommentarerna att dömma?
DN presenterar en serie artiklar om det stora landet på andra sidan Atlanten. Idag talas det om deras system för sjukförsäkringar. Där är det privata försäkringar som gäller, förutom för de allra fattigaste som kan ha tillgång till viss begränsad sjukvård inom det offentlige sjukförsäkringssystemet Medicaid. Den som har gott om pengar har en privat, heltäckande, sjukförsäkring, som garanterar dem vård och omsorg vid sjukdom eller olyckshändelser. Många arbetsgivare erbjuder sjukförsäkring som en del av lönen, ibland för arbetstagaren, ibland för hela arbetstagarens familj.
Mitt emellan dessa grupper finns en grupp till, en grupp som består av i runda slänga 47 000 000 människor, och denna grupp berättas om i DNs artikel. Det är gruppen som inte uppfyller kriterirna för att få hjälp via Medicaid, men inte har råd med 30.000 om året för privat sjukförsäkring. Per person. Viss mängdrabbat kan erhållas. Det är gruppen som försöker rätta till en axel som hamnat ur led på egen hand, som låtsas att en hjärnskakning nog bara är en bula, som går till jobbet med influensa och magsjuka och bidrar till epidemiers spridning eftersom de inte har råd med något annat.
Är det dit hän vi också är på väg? Dagens sjukförsäkringssystem, en vecka gammalt, är det ett steg på väg mot ett samhälle där vi alla har att välja på att betala vår sjukvård själva, teckna en dyr försäkring eller be till valfri gudom om hälsa?
I flera tidningar kan vi läsa om den 39-årige man som i desperation ringde vårdare och bad om hjälp, och till slut högg ihjäl sextonåriga Norba för att få bli inlåst.
Psykiatrireformen 1995, när mentalsjukhusen lades ner, de stora vårdavdelningarna med sina trygga rutiner och låsta dörrar försvann, pengar skulle sparas och kommunerna skulle ta över ansvaret för de sjuka var nog välment på många vis, men resultatet blev inte alltid helt lyckat. Många sjuka klarar inte av ett liv i eget boende, de kan inte sköta sin medicin på egen hand och när demonerna kryper närmre har de ingen larmknapp att trycka på, och ingen som hör deras skrik kommer till undsättning.
Jag är övertygad om att det finns människor i samhället som mått väldigt bra av reformens konsekvenser. Jag är lika övertygad om att det finns människor som fallit över kanten av samma konsekvenser. Det som ger en frihet lämnar en annan övergiven, det som en växer och stärks av krossar en annan.
Det har gått mindre än en vecka sen det nya sjukfärsäkringssystemet trädde i kraft. Försäkringskassan har skickat ut brev till långtidssjukskrivna och informerat om hur förändringarna ser ut, och vad som nu väntar. I klartext talade de om att den som inte väntas dö inom ett par månader när den tilldelade tiden är över, dvs i första hand ett år, och sedan, på yttersta nåder, ytterligare en period med sänkt ersättning, sparkas ut ur systemet.
Många har tagit illa vid sig av dessa formuleringar, känslan av att den som är döende ändå inte kommer att behöva ersättningen så länge och det är därför staten kan kosta på sig att vara generös i de fallen har orsakat att människor känner att stat och försäkringskassan önskar livet ur dem. Det var väl ändå inte meningen?
Försäkringskassan har nu, enligt SvD, fått backa från denna nitiska tolkning, eller möjligen från denna alltför iögonfallande formulering, och ansvarig minister Husmark Pehrsson säger "Det finns ingen som är allvarligt sjuk som kommer att bli utan ersättning. För dem finns ingen bortre gräns" och Leif Westerlind, ämnesråd på socialdepartementet förtydligare: "Beskrivningen 'allvarliga sjukdomar' ska inte uppfattas så att det bara är personer där döden är given som ska ha den högre sjukpenningen. I propositionen står det inte längre livshotande sjukdomar, men det fanns med i en tidigare skrivelse".
I början av nästa vecka skall försäkringskassan, enligt SvD, redovisa sina nya tolkningar av direktiven. Den som lever får väl se vad de kommer fram till.
Jag tänker göra det igen. Fullkomligt skamlöst tänker jag göra reklam för en utbildning:
Är du intresserad av kroppen? Av hälsa? Vill du lära dig massera, och bli friskvårdsmassör? Vill du samtidigt passa på att komplettera ditt gymnasiebetyg?
Ta då en titt på Hälsa och Friskvårdsprogrammet på Folkhögskolan Hvilan. Skolan ligger mitt emellan Lund och Malmö, bussen går var tjugonde minut och stannar i princip utanför skolans grind.
Jag är en liten tant på äventyr i en stor värld.
Kan jag göra den lite bättre för någon, någonstans, någonsin så kommer jag att försöka.
Kan jag ge någon verktyg för att göra världen bättre någonsin, någonstans så kommer jag att försöka.
Bröstcancer dödar mammor varje dag.
Tillhör du dem i samhället som har pengar, sätt in en slant på PlusGiro: 90 05 91-9 eller Bankgiro: 900 5919 Har du inte själv pengar över, prata om Bröstcancerfonden så kanske du inspirerar någon som har att ge ett bidrag. Det gör också skillnad.
