Kulturkrockar

Tysta Tankar skriver om en diskussion i programmet Beckman, Ohlson och Can.

Den vanliga oron för ytlighet, bristande kvalitet och narcissism luftas men under ytan vibrerar en rasande elitism: Vi håller på att mista kontrollen över det publika samtalet

Språknivån ges en mycket generös del av utrymmet, och klyftan mellan de två falangerna blir allt tydligare ju längre programtiden går. Jag är inte speciellt förtjust i Alex Schulmans skrivande, men han visar sig vara klokare och insiktsfullare än jag anade:

Om man väljer mellan att inte uttrycka sig och att uttrycka sig dumt så föredrar jag folk som uttrycker sig dumt, att dom i alla fall uttrycker sig [...] nu har vi en hel generation som bara skriver, och det måste man ju ändå uppmuntra? [...] det finns väl inget mer utbildande än att öva på att skriva, att berätta historier, att argumentera

och visst är det så. Han sätter ord på vad vi arbetar med i skolorna varje dag. Bloggandet övar upp förmågan att formulera sig, den snabba feedback som ges visar glasklart om man fått fram det man tänkte sig att säga eller om man blivit missuppfattad. Lena Andersson ser i programmet något helt annat när hon läser bloggar:

Jag hyllar det skrivna ordet, men skrivande för mig är ett sätt att organisera mina tankar. Och om det inte innehåller några tankar då får man gärna fortsätta skriva men det bästa är då att man behöver inte läsa det [...] Man behöver inte ta del av det, för att man kan känna sig lite äcklig medan man sitter där, det känns som att man förstör tiden tycker jag

Där Schulman ser argument och berättelser ser Andersson inga tankar alls, och känner sig rent äcklig av att läsa det.

En kulturkrock i språkdräkt.