Grannar

Det spelas musik så det ekar i hela trapphuset. Det var nog minst ett år sen det gjorde så senast, och det är så trivsamt! Det finns unga, livsglada människor i huset!

Men det påminner mig samtidigt om en riktigt obehaglig tankegång jag hörde ett par damer på bussen diskutera häromsistens. Den ena berättade om tonårsfamiljen som bodde i lägenheten över henne, hur ungdomarna sprang i trappan, spelade musik och ropade genom fönstren. Varken hon eller hennes gubbe (hon kallade honom så, det lät riktigt kärleksfullt) stördes av det, men somliga av grannarna klagade.

Och, sade hon (och detta fick mig att kallsvettas, att någon ens upplever sig behöva tänka den tanken säger mycket om var vi befinner oss idag!):

Jag är rädd att de rätt som det är kommer att börja klaga på att vi inte klagar på ungarna, att de kommer att säga att vi inte bryr oss om hur ordningen i huset är. Jag ångrar nästan att vi köpte lägenheten.

Kanske bodde hon i ett ovanligt kontrollerat område, jag hoppas det innerligt, men att tanken finns någonstans i Sverige skrämmer mig.

Musikfoto

Låt som berör är temat i dagens Musikfoto, och det är texten vi skall fokusera på. Dags för lite old school hiphop således. Kombinationen sir Elton John och Tupac kan kännas lite otippad men resultatet berör mig in i hjärtat. Ghetto Gospel berättar både om den verklighet många många människor lever i och den dröm om en bättre framtid för alla Tupac närde och ständigt återkom till i sina texter. I texten framhålls det som görs tydligt med den oväntade kombinationen: oavsett vilken bakgrund vi kommer ifrån, vilken hudfärg, sexuell läggning, religion eller kultur vi är sprungna ur, är vi alla människor och tillsammans kan vi bygga något fantastiskt.

There's no need for you to fear me
If you take your time to hear me
Maybe you can learn to cheer me
it ain't about black and white 'cuz we're human
I hope we see the light before it's ruined
My Ghetto Gospel

Men istället för att omtänksamt dela med oss av vad vi har så att det räcker till alla och ingen står utan byggs murar med grindar och lås. I Malmö har de första bosättarna i det nybyggda ghettot Viktoria Park flyttat in, och jag funderar över om deras vakter, murar och grindar stänger ute den värld de är så rädda för eller stänger in dem själva?



Kanske funderar innevånarna i denna Gated Community i San Fransisco över samma sak?

Studier i höst?

Det kan bli svårare än vanligt att hitta boende, vad jag förstår. Jag hör talas om att rektorn på Lunds Universitet erbjuder plats på sin egen soffa för att åtminstone ge en ytterligare student tak över huvudet. Bra, låt oss hoppas att fler följer hans exempel.

Samarbete ger ro

För brandmännen som har Rosengård som sitt område har de senaste dagarna varit mardrömslika. Stenkastning, hot och hemmagjorda bomber har gjort att man utökat sin skyddsutrustning med bland annat skyddsvästar och hjälmar. – Detta är en helt ny situation för oss att behöva arbeta i vad andra kallar en krigszon, säger Henrik Persson, styrkeledare på räddningstjänsten i Jägersro.

Jag förstår att det inte är någon dans på rosor, jag förstår att familjer oroar sig, att de varje dag är rädda att stenen ska träffa just deras pappa/make/son.

Hur oroliga ska inte de familjer som inte kan gå hem när passet är sluta, utan dag efter dag, natt efter natt, bor mitt i det Persson kallar krigszon, vara? De vars barn gråter av skräck, de vars fönster befinner sig i farozonen för den gatsten som råkade få skruv när den kastades. De vars pappor/makar/söner går runt i zonen, utan skyddsutrustning eller poliseskort, beväpnade bara med sina röster och sina ord.

Under natten till lördagen lugnade stämningen ner sig sedan frivilliga vuxna från islamiska föreningar varit ute i stadsdelen och pratat med ungdomarna.

– De har gjort en betydelsefull insats som kommer att fortsätta de närmaste dagarna, säger polisens informatör Charley Nilsson till TT

Hylla dem också i reportage, inte bara som en eftertanke på sista raderna. Inte för att förringa någons insats, utan för att lyfta fram allas.

Öppna din dörr......

Mycket vill ha mer och fan vill ha fler lyder ett talesätt som väl illustrerar det moderna samhället. Den som har håller i, låser in, gömmer undan, vägrar dela med sig av.

Börjar finanskrisen göra mig cynisk? Hur jag än försöker kan jag inte tycka särskilt synd om den unga familjen i Aftonbladets snyftreportage. De skrev köpekontrakt på en villa medan bubblan ännu tycktes hålla, och nu vill ingen köpa deras lägenhet för samma överpris som angavs då, innan kraschen. De står alltså med två bostäder i ett läge där andra unga människor lever nomadliv. Problemet ser ut att vara att ingen vill köpa, men många vill hyra.

Varför inte helt enkelt hyra ut den stora tjusiga fyran i Vallentuna, åtminstone tills finanskrisen är över? De slipper tänka på dubbla bostadskostnader, och en familj, eller en grupp studenter, slipper stressen att vara bostadslösa.

När vi nu ändå är inne på ämnet, förresten: många medelålders eller äldre sitter i stora hus och har inga som helst planer på att sälja. Varför inte upplåta ett sovrum eller fyra till just studenter eller andra unga? Det är trevliga människor i de flesta fall, ni skulle tjäna en liten slant och göra en samhällsinsats på samma gång.

Liten, fridsamt fredlig, protest

Ett litet demonstrationståg drog idag genom Lunds gator. Demonstrationen hade ingen polisövervakning, den var inte sanktionerad av myndigheterna utan det rörde sig helt enkelt om ett sätt att visa den samlade frustrationen och irritationen över bostadssituationen som finns bland framförallt unga människor i Lund. Istället för att polisen spärrade av trafiken strävade man efter samarbete med bilar och bussar, traskade runt i stan och protesterade i statshuset, utanför LKFs kontor, Lundafastigheter och andra bostadsföretag.

Universitetsstaden Lund samlar unga människor från när och fjärran, men har inte skapat möjlighet att härbärgera alla dessa. Situationen är för många, både unga studenter och andra, absurd, man lever i en vagabonderande tillvaro av andra, tredje, fjärdehandsboenden, sover på soffor och golv hos kompisar som haft turen att hitta krypin. En stressande situation som knappast skapar möjligheter för framgångsrika studier.

Vad gör vi nu åt detta, politiker? Vill vi verkligen ha det såhär?

En svart man i ett vitt hus

I media bubblar det över av glädje, man får ett intryck av hur valresultatet i USA fått stora delar av världens befolkning att dra ett lättnadens suck.

Det känns stort, mindre än 55 år efter att Rosa Parks slog sig ner på ett bussäte reserverat för vita är nu en svart man på väg in i Vita Huset som president. Den nyvalda Första Familjen är ung och vacker, med två vackra döttrar och en charmerande hundvalp på väg har de en utstrålning som för tankarna till Kennedy. Obamas klan är dock av ett annat slag än Kennedyklanen, mindre karriäristisk, mindre elitistisk än den ännu så länge mer kända klanen.



Det är ingen lätt uppgift han tagit på sig, Barack Obama, när han nu valt att ta över ett USA i finanskris och förtroendekris. Att följa hans arbete kommer att bli intressant, och att följa hur världen påverkas av en amerikansk president som lovar sina väljare att 'vi kan göra det, men ni ska ha klart för er att det kommer att kräva en hel del av både er och mig' ska bli minst lika intressant.

Andra halvlek, pausvilan är över

Den sextonde september, när landets skolelever redan gått en månad i skolan, semestrar, för de lyckliga som har ett jobb, är ett minne blott, då återkommer riksdagen också från sitt sommarlov. Solbrända och glada kommer de att närma sig riksdagshuset. Den nuvarande regeringen har suttit halva sin mandatperiod, och reformerat sig fram genom samhället likt glada grisar i en nysatt potatisåker.

Statsminister Fredrik Reinfeldt har problem: Alliansen har hållit sina vallöften. Fler har fått jobb. Ändå sviker väljarna. Nu dyker konjunkturen brant – och alliansen kan tvingas gå till val 2010 med lika många arbetslösa och förtidspensionerade som vid maktskiftet för två år sedan.

Varför sviker väljarna? Kanske finner man en del av svaret om man tittar på hur människors liv har förändrats, istället för att titta på siffror.

Låt oss titta på boendesituationen i landet:

Alla människor behöver någonstans att bo, oavsett om de sitter i regeringen, städar i en fabrik, sliter ut sin rygg i sjukvården eller ägnar sin vardag åt att resa runt och sälja hälsokostprodukter till ICA-handlare behöver de någonstans att bo. Studenter och arbetslösa, sjukpensionerade och sjuskrivna behöver också någonstans att bo, de behöver ett lugn och en fast punkt i sitt liv för att kunna ägna tid och kraft åt att studera, söka jobb, kurera sig och gå vidare i livet. De senare grupperna, särskilt de arbetslösa, behöver också möjlighet att rimligt smidigt byta bostad om de skall kunna flytta iväg härs och tvärs över landet för att finna ett jobb. Hur ser bostadsmarknaden ut idag för den som inte har råd eller lust att ta ett stort lån för att köpa sig en villa eller en bostadsrätt, den som inte har rika sponsorer i ryggen eller utrymme att betala tolvtusen i månaden i hyra? Regeringen verkar ha tänkt till, och vill öka antalet andrahandsbostäder på följande sätt:

Att hyra ut en bostad i andra hand ska bli mer lönsamt, enligt ett förslag i regeringens kommande budget.
Gränsen för vad en privatperson ska kunna tjäna på att hyra ut utan att betala skatt höjs nästa år från dagens 4.000 kronor till 12.000 kronor om året, vilket ger ett par tusen extra i plånboken [...]"På det här viset borde det bli fler studenter som faktiskt får en bostad och kan börja studera och flera ungdomar som har fått ett jobb någonstans och kan få en tillfällig bostad i avvaktan på en mer permanent lösning", säger finansmarknadsminister Mats Odell till Ekot i Sveriges Radio

Detta gäller givetvis endast den som äger sitt boende. Den som hyr ut sin hyresrätt i andra hand får absolut inte tjäna något på affären.

Hade det funnits tillräckligt med lägenheter att hyra i första hand hade andrahandsmarknaden inte behövt sockras med mer pengar i fickan för fastighetsägaren.

Alliansen tycker det är bättre att äga än att hyra, och de styr krasst och mycket medvetet marknaden åt det hållet. Kronofogden säljer allt fler bostadsrätter, och de allmännyttiga hyresbolagen blir allt färre, trots att många människor inget hellre vill än att hyra, och trots att situationen för bostadsrättsinnehavare blir allt osäkrare. Många har lockats med löften om snabba klipp, och ser nu priserna sjunka, förbi vad de en gång betalade och vidare nedåt.

Regeringens bostadspolitik förefaller gå ut på att orsaka en otrygg boendesituation för alla som inte har förmögenheter att investera och råd att vänta ut fallande priser. Det gäller en stor del av befolkningen. Vad är tanken bakom detta?

Det är halvtid, två år till nästa val. Kommer det att komma lättnader för de som känner sig otrygga i sin boendesituation? Fler hyresrätter? Ändrade avdragsmöjligheter som gör det lönsamt att sälja sin bostadsrätt igen?

Beter sig regeringen som en klassisk hustrumisshandlare? Slår ner, och sen tröstar?

Nej, så illa kan det väl inte vara?

Mer om MacLån

Jag får berättat för mig att många av de hushåll som tvingast lämna sina hem, där i landet på andra sidan Atlanten där bolåneinstituten heter saker som låter som snabbmat och sjunker som stenar, är hushåll som inte äger sina hem, utan hyr dem. Husen har spekulationsköpts av människor som rycker på axlarna och lämnar in nyckeln till banken när objektet plötsligt sjunker i värde, men banken vill inte ha kvar hyresgästen utan vill sälja huset, och människorna som bodde där hamnar på bar backe. Det är också vanligt med drastiska hyreshöjningar, för att kompensera värden för höjda räntor och sänkt värde i bostaden, hyreshöjningar som också tvingar människorna att lämna sina hem.

Samtidigt råder brist på alternativ, det finns helt enkelt ingenstans att ta vägen för människorna, som inte sällan står i en situation där de helt enkelt inte har några ekonomiska marginaler och av den anledningen hyrt sitt hem.

Risken, berättar trovärdig källa i Sverige (källskydd gäller fortfarande, FRA, vem det var angår er inte), för att samma situation skall uppstå här är överhängande.

MacLån

343 000 hushåll. Det är en väldig massa människor, minst lika många som alla de som bor i Göteborgs tätort. De 343 000 jag tänker på är amerikaner, och har tvingats lämna sina hem i år. Det är en faslig massa människor, och takten ökar, samtidigt som priserna på bostäder sjunker.

För vår svenska del innebär detta bland annat att de fem stora AP-fonderna, som har till uppgift att se till att det finns pensionspengar till alla när vi kommit dithän, har förlorat en del pengar. 345 miljoner pensionskronor, närmare bestämt. Det är en hel del pengar.

Amerikaner försäkrar att MacLån inte kommer att gå under, de är alltför stora för att den amerikanska staten ska ha råd att låta dem sjunka, utan amerikanska centralbanken kommer att fortsätta pumpa in pengar så länge det behövs.

De har ju Fort Knox, men inte ens det räcker väl hur länge som helst? Dessutom tvivlar jag på att de kommer att dela med sig av guldet till våra AP-fonder.

Hänger detta ihop på något vis med Reinfeldts utnämnande av pensionärer som fortsätter arbeta till skattefrälse, eller är det en ren tillfällighet? Finns det tillfälligheter i detta?

Hyreslagen

Bostadsmarknaden i Sverige håller på att förändras, allmännyttan är nu ett lågstatusboende, med ständigt sjunkande trygghet för de boende.

Kvällsposten berättar om en familj vars hela hem brann upp. Ingen i familjen var hemma vid brandtillfället, brandorsak kunde inte fastställas och brott kunde inte konstateras. Familjen konstaterades alltså oskyldig. Två dagar senare meddelade hyresvärden dem att kontraktet brunnit upp, och familjen alltså nu stod utan lägenhet.

Och detta med våra makthavares goda minne. Vid brand har hyresvärden inget ansvar för hyresgästernas framtida boende, utan kan rycka på axlarna och beklaga, för att sedan vända dem ryggen.

Hyreslagen säger nämligen:

-En hyresgäst kan förlora besittningsrätten till lägenheten om den totalförstörs enligt hyreslagen i Jordabalken, 12 kapitel, § 10:
-”Blir lägenheten före tillträdesdagen så förstörd att den inte kan användas för det avsedda ändamålet, förfaller avtalet.”
- 16§: Bestämmelserna gäller också om: ”Lägenheten skadas under hyrestiden utan att hyresgästen är ansvarig för skadan”.

I dagsläget är det tillräckligt ovanligt att familjer sätts på bar backe efter brand för att det ska löna sig att gå till tidningen. Det är glädjande.

Men hur många läser idag reportaget och säger till sig själva att familjen får stå sitt kast, betalningsanmärkningar och så många ungar, det är inte samhällets ansvar?

Det där om att ta vara på sin nästa, det är tydligen inte så aktuellt längre?

Rätt till en bostad

Bostadsmarknaden kallnar, det tar allt längre tid att hitta köpare och priserna sjunker från dag till dag. Finns risken att hela botten går ur, som den gjorde i Köpenhamn nyligen? Artikeln i DN låter antyda det, och det stämmer rätt bra med vad jag hört på annat håll också. Samtidigt höjer Riksbanken räntan, och planerar att höja den igen. Och igen. Vad innebär detta för de nybildade bostadsrätter som fötts när allmännyttan säljs ut? Vad innebär det för de som trott på hyresvärdars löften om stora vinster och billigare bostadskostnad?

Har de gått i en fälla eller är det faktiskt en god affär? Det lär framtiden utvisa, men jag hoppas verkligen att inte detta är ytterligare en blåsning mot småfolket i landet.

Grannsämja

SVD berättar att 63% av ett, får vi förmoda, representativt tvärsnitt av svenska befolkningen störs av sina grannar. Värst är det med otyg som hög musik, fester och renoveringar, men hundar och ungar verkar också synnerligen irriterande.

Själv stör jag mig mest på grannar som gnäller på andra grannar i tid och otid. Faktiskt. Och på att det kan vara läskigt tyst i huset ibland, trots att här bor arton familjer, varav de flesta har barn.

Murar, grindar och vakter

Det har sedan en lång tid tillbaka funnits ett behov bland människor att skydda sig, från vädret, från farliga djur, från otäcka människor, fiender, verkliga eller inbillade, från framtida ofärd och fattigdom genom att samla på sig skatter och skydda dessa också. Det är ofta så att ju mer vi har, ju räddare är vi att förlora det, och ju längre är vi beredda att gå för att skydda våra privata skatter, och ofta är det så att ju mer vi har, ju mindre benägna är vi att dela med oss.

I dag blir det överallt i världen allt vanligare med gated communities. Dvs bostadsområden omgärdade av murar, med grindar, koder och vakter vid entréerna. Innanför murarna finns bostäder, trädgårdar, parker, butiker, frisörer etc. Utanför finns resten av världen. I Limhalm i Malmö byggs Victoria Park, Sveriges första gated community. Vd för komplexet, Unni Åström, "jämför Victoria Park med ett vanligt hotell eller lägenhetshus:
- För att komma in måste du gå via den som är i receptionen. Jag tror att våra kunder upplever att trygghet är viktigt, men det är ungefär som en villaägares trädgård. Även om det inte finns staket är det onaturligt att gå in där"

Trygghet och exklusiv avskildhet bakom bevakade murar, således, är det framtidens melodi? Frågan jag ställer mig är helt enkelt: stänger murarna människor ute, eller stänger de inne? Skapar de trygghet, eller skapar de osäkerhet och rädsla för det okända, annorlunda, som finns där på andra sidan muren?

Ett par bilder av entréer till tre olika boende bakom murar som avslutning:







Uppifrån och ner: Norwich Prison, Waupun Penitentiary och längst ner ett gated community i LA

Grannar

Förekommer det flerfamiljshus, bostadsrättsföreningar, hyresområden etc utan konflikter, gängbildningar, skvallermaffior, skitsnack och fabricerade klagomål? Det känns som en självmotsägelse, alltid är det någon som retar sig på någon annans gardinfärg, att någon är för pratsam eller för tillbakadragen, för högljudd eller för tyst, för konstig eller för vanlig. Är människan någonsin så kreativ som när det gäller att hitta på sattyg för andra?

Elbilar är bättre än etanolbilar, har regeringen nu bestämt sig för och fördubblar miljöbilspremien för den som köper en elbil gentemot den som köper en etanolbild. Vi som inte köper någon bil alls, vilken premie får vi i vår miljövänliga strävan?

Det känns nästan fånigt att än en gång nämna Tegström men faktum är att 1985 konstruerade och bebodde han och hans familj under ett helt år ett hus som drevs helt med vindkraft. Hans tjusiga SAAB drevs med samma vindkraftverk. Såvitt jag vet (rätta mig gärna om jag har fel och berätta hur det egentligen ligger till) var det det första huset i världen som helt och hållet drevs med vindkraft. Varför byggdes det inte fler? Varför har inte alla nybyggda hus solpaneler på taken? Varför varför varför.... låt mig gissa att det handlar om pengar. Någon som tjänar en ryslig massa pengar på olja vill inte att det satsas på alternativa, miljövänliga och mindre kostnadskrävande energikällor.

Ständigt denna girighet.

Följetongen tvättstugan

Min tvättid blev kapad idag igen. Den här gången var det ingen tvekan, tyvärr. När jag kom ner för att hänga min tvättade tvätt låg någon annans tvätt i maskinerna, och min var utplockad och lagd i högar. Jag har gjorts uppmärksam på att jag bör vara tacksam att den inte slängts på golvet.

När detta händer flera gånger i rad ger det en viss förståelse för de gräl som ofta uppstår kring tvättstugor. Vad bör man göra i en sån situation? Slänga ut den andres tvätt på golvet? Lägga sig i bakhåll och fotografera? Skriva en ilsken lapp? Jag valde att gå och ringa på personens dörr och be att det inte upprepas. Tror ni det har effekt? Jag hoppas det, att bygga en konflikt kring detta känns, ärligt talat, mer löjligt än nödvändigt.

Konflikthärd

Jag har hört sägas att gemensamma tvättstugor i flerfamiljshus är en av de vanligaste konfikthärdarna i landet. Jag undrar vad det är med just tvättstugor som får människor att reta sig?

Häromdagen kom jag ner till min bokade tid och fann båda maskinerna upptagna, och två, eller var det till och med tre?, tvättkorgar som stod och väntade på att stoppas in i maskinerna. Lite paff blev jag allt, det kändes lite fräckt onekligen. Trots allt hade jag planerat min helg utifrån denna upptagna eftermiddag.

Är det sånt som får folk att reta sig så in i norden? Hade jag verkligen inte kunnat boka om min tvättid, som jag nu kunde utan stora problem (men onekligen med en viss grad av irritation) så hade jag blivit tvungen att ta ut den andra människans halvtvättade kläder ur maskinen, alternativt vänta där nere tills maskinerna gått klart och sedan stoppa in mina egna och bara utnyttjat halva tvättiden. Risken att den andra då blivit lika irriterad som jag blev är nog rätt stor.

Men jag kan inte låta bli att fundera över vad som fick denna människa att chansa på att jag skulle vara en mesigt snäll en, som inte skulle bråka utan boka om istället. Fanns det kanske ingen annan dag i veckan han eller hon kunde tvätta, och stod hon eller han kanske helt utan rena kläder? Tog människan kanske fel på datum, hade bokat dagen före eller dagen efter men trodde sig tvätta på rätt tid? Det kan finnas många förklaringar, jag lär aldrig få veta, kanske var det helt enkelt bara en fräck chansning?

Jag hoppas personen som kapade min tvättid åtminstone använde miljövänligt tvättmedel.

Vindens kraft

1985 byggdes ett speciellt hus i Härnösand. Det drevs helt och hållet med vätgas, genererad av vindkraft, och var, såvitt jag vet, det första huset i Sverige, kanske till och med det första i Europa (världen?) som drevs helt och hållet med hjälp av ett vindkraftverk. En liten vindsnurra vid sidan av huset producerade all el familjen Tegström, som bodde i huset, behövde, och jag minns att huset, med dåtida ögon sett i alla fall, var lyxigt med både diskmaskin, tvättmaskin och torktumlare, flera tvapparater, datorer och annan modern elektrisk utrustning. En uppvärmd vattensäng fanns också, om jag inte minns helt fel, och så mycket el gav vindsnurran att det dessutom räckte till att ladda och köra en personbil. Vi såg i reportaget på tv hur det kom vatten, inte avgaser, ur avgasröret och det pratades om denna vindsnurra vid köksborden i bygden. Visst skrattade en och annan lite i smyg åt uppfinnaren, Olle Tegström, pappan i familjen, men andra imponerades, förundrades och trodde på projektet, och jag vet, för jag hörde det, att många var smått stolta att detta nya skedde just i lilla Härnösand.

Idag, tjugo år senare, är det inte samma sensation längre, och ingen ler längre i mjugg. Det finns elbilar av olika slag, vindkraftverk lite här och där, både stora och små, tekniken är, såvitt jag förstår, utvecklad och förfinad och man kan köpa sig en liten enhushållsvindsnurra och producera sin egen miljövänliga el. Det går åt rätt håll.

Jag undrar om huset, det där första huset, ligger kvar, och om det fortfarande drivs med vindkraft?

Det finns arkitekter

och så finns det arkitekter. Somliga har mer fantasi än andra. Tänk att bo såhär!

Skulle man tröttna tro? Jag vet inte, men nog tilltalar designen.