Centerpartistisk jämställdhet och IT-support

Tänk dig att komma hem i kväll. Leksakerna är undanplockade. En lätt doft av såpa från de rena golven i vardagsrummet. Den dammiga bokhyllan nästan glänser. I garderoben är den rena tvätten redan instoppad. I stället för dammsugaren finns tid och ork till helgmys

Så förföriskt inleder Centerpartiets Olofsson sin debattartikel på Aftonbladet. En ande har dragit igenom hemmet, osynlig i allt utom i den synbarliga magi som är det nystädade hemmet. Och visst låter det som en dröm? Tänk att slippa bekymra sig om städningen, tvätten, disken, alla de där sisyfosuppgifterna som tar på både humör och ork. Olofsson fortsätter kuttra förtjust i samma mysiga ton när hon pratar om fördelarna:

Stärkt jämställdhet och enklare livspussel. Äntligen kan barnfamiljer ägna sig åt helgmys i stället för skurhinken. Att komma hem till ett nystädat hem där tvätten är struken och golven är rena ger många familjer mer tid till varandra. Hushållssysslor som tidigare utförts i stor utsträckning av kvinnor blir nu professionaliserade. Motståndarna säger att det bara är de rika som har råd. Men när vi tittar på vilka som köper tjänsterna är den största gruppen i dag barnfamiljer med medel­inkomster.

Jahapp, Olofsson, det låter ju som en bra deal för dem som får del av detta. Medelinkomster, säger du, dvs de som befinner sig ungefär mitt på skalan mellan snuskigt rik och smärtsamt fattig. De som utför miraklen, dessa osynliga "kvinnor och personer med invandrarbakgrund" som dragit genom huset och ödmjukt försvunnit ut genom bakdörren på väg mot busshållsplatsen när den leende medelklassfamiljens stadsjeep kör in på uppfarten, var på skalan befinner de sig, tro? Hur ser deras livspussel ut?

Hon säger mer i artikeln än att bara kuttra förtjust över nystädade medelklasshem, Olofsson. Centern har stora planer:

Centerpartiet vill också gå vidare och pröva en utökning som innebär att HUS-avdraget ska omfatta IT-tjänster. Det finns i dag för få företag som erbjuder IT-support till privatpersoner men efterfrågan är stor. Det kan handla om hjälp att installera den nya tv:n eller datorn. Kan en skattelättnad bidra till att branschen växer är det också en möjlighet för många unga att få jobb

Hon utvecklar tankegången via SvD:

nu är vi ganska många som inte tillhör datagenerationen och som har det jättesvårt att få datorer och tv att fungera, säger Maud Olofsson till TT.

- Det här skulle kunna göra att jättemånga unga kunde starta företag och göra det här jobbet. Vi skulle få unga i jobb och en massa äldre som blir glada. Det skulle passa särskilt bra nu när ungdomsarbetslösheten är så hög, säger hon

Ja just det. För de flesta som köper datorer och tv-apparater via blocket och radannonser är just äldre, som inte alls vet hur de ska hantera saken de köpt. De handlar mer sällan via de stora kedjorna där både installation och support ingår i priset redan, det vet vi ju allesammans.

Jag är kanske alldeles osedvanligt misantropisk idag, till och med för att vara jag, men det tycks mig som om Olofssons uttalande stärker bilden av ett samhälle där underklassen i allt högre grad betraktas som arbetskraft avsedda att göra medelklassens liv lättare och gladare, i allt mindre grad som medmänniskor.

Det är valår i år.

Den anpassliga manligheten

Idealmannen byter ständigt skepnad. Vekling blir muskelknutte. Råskinn blir gentleman. Och plötsligt ska den jämställde bli auktoritär. Många tycker det är förvirrande. Men det tycker inte Niclas Järvklo, maskulinitetsforskare vid Stockholms universitet

Om honom skriver Sydsvenskan en artikel i sin serie om manlighet. Han finner att "det är överdrivet med män som talar om hur svårt det är att veta hur man ska vara" och framhåller att "Män kan slappna av och behöver inte leva upp till fyrkantiga mansideal hela tiden" Men, framhåller Järvklo, det är inte självklart för alla att hitta sin nya roll. Lite guidning kan behövas: "Lösningen för den moderne mannen är att vara ödmjuk. Det är inte svårare än så för att lyckas i de nya rollerna. Men samtidigt är männen rädda att förlora sin maktposition och då hänvisar de till förvirrande ideal och krav för att försvara sin brist på jämställdhet"

Jahapp, männen är rädda, de lider brist på ödmjukhet, måste slappna av och de överdriver när de pratar om hur svårt det är att veta hur man ska vara. Det låter inte som någon helt enkel sits att ta avstamp ifrån, men det finns hopp, enligt Järvklo är det den unga generationen vi bör sätta vårt hopp till:

I dag finns det däremot större synlighet för homosexuella och en massa queer-kids – unga som struntar i att säga att de är det ena eller det andra. De flyttar på gränserna för vad män och kvinnor kan göra

Men inte ens bland unga är allt självklart lätt och enkelt

I ett grabbgäng handlar det om att visa sig tuff och stark inför den egna gruppen. Många skulle må bra av att minska den hetsen, men de är rädda att tappa masken inför andra killar och det är extra känsligt när man är ung. De flesta tycker nog att det är skönt att slippa ifrån det när de blir äldre

Sådärja, grabbar, nu vet ni precis hur ni ska förhålla er, eller hur?

Gubbslem

Jag har återigen anledning att skämmas över hur mina generationskamrater uppför sig i samband med allmänna festligheter. På en musikfest anordnad för att samla in lite pengar till bröstcancerfonden uppförde sig än en gång den uppväxande generationen som man bör uppföra sig på en allmän festlighet, de dansade till musiken, umgicks, pratade, skrattade och var allmänt trevliga. En glädje att se.

Mina generationskamrater söp. Framförallt männen söp och raglade bokstavligt talat omkring, högljutt hojtande *skämtsamheter* och skrattande åt sina egna skämt. Inte mycket till förebilder, men om det stannat därvid.

Men du, slem, som valde att stöta på en femtonåring, hur tänkte du? Tänkte du överhuvudtaget på att hon var yngre än din egen dotter, som generad fick gå och be om ursäkt å dina vägnar? Trodde du verkligen att en femtonåring skulle vilja mysa med dig, som du föreslog? Trodde du hon skulle tycka att du var go när du tryckte dig mot henne?

Ett råd till dig, gubbslem: drick aldrig mer. Din stackars dotter förklarade att du inte alls är sån när du är nykter, så håll dig nykter i fortsättningen. Du klarar inte att hantera alkohol.

Förminskning

Då och då stöter man, här på nätet såväl som i den konkreta världen, på någon man hamnar i diskussion med om det ena eller det andra. I de allra flesta fall är det mycket givande, man upptäcker nya perspektiv på saker och ting, man lär sig saker, får ett och annat bekräftat och en och annan förutfattad mening kraschad. Berikande och roligt, och många gånger förefaller även övriga diskussionsdeltagare uppfatta det på ungefär samma sätt.

I de flesta fall är det så.

Men inte i alla. Ibland råkar man ut för en av dessa som bara måste ha rätt, som bara måste veta bäst, och som inte riktigt kan hantera att bli ifrågasatta eller ställda till svars. De är ofta män, ofta medelålders och har ofta särskilt svårt att hantera mothugg från en kvinna. Inte alltid, men ofta.

Deras första taktik i det läget brukar vara tappra försök att förminska motståndaren. Ty i en sådan här diskussion är man inte längre diskussionsdeltagare utan motståndare. Denna förminskning går till på olika sätt, det finns olika stilar även här, men ett vanligt sätt är att försöka förringa motståndarens diskussioninlägg genom att medvetet missförstå dem och konsekvent bemöta sin egen förmenta misstolkning snarare än det som sades. Genom att formulera om motståndarens inlägg i sitt eget svar, utifrån den önskade misstolkningen, erövrar man det och misstolkningen blir budskapet. Diskussionsmotståndaren tappar mark och förminskas i betydelse, både inför sig själv och inför publiken, tänkt eller verklig.

Eller så är det tänkt, åtminstone.

Taktiken är lätt att bemöta, men kräver ihärdighet och viss teknik. Man upprepar helt enkelt sitt budskap, med en liten beklagande kommentar om hur förargligt det var att det blev ett missförstånd. Var noga med att framhålla detta, varje gång. Det blev ett missförstånd, diskussionsmotståndaren misstolkade, ah så tråkigt att diskussionmotsåndaren missuppfattade, och förklara sedan med allt enklare ord för varje gång förminskningsförsöket upprepas.

En varning: håll hela tiden språket på en mycket vuxen nivå. Faller du för frestelsen att börja förenkla till barnspråksnivå förminskar du dig själv.

Träna nu på detta så tar vi en lektion till nästa vecka.

Lycka till!

Rosa Gänget

Sydsvenskan berättar att "Distriktet Bundelkhand i södra Uttar Pradesh, där Sampat Pal bor, är så långt från det moderna Indien, Bollywood och IT-under man kan komma". Vi får veta att här "har det inte regnat på fem år, bönderna är fattiga och ofta av låg kast. Flickorna gifts bort tidigt och i vissa byar kan det vara svårt att hitta en enda kvinna som kan läsa. Många män lämnar sina familjer för att tjäna pengar i storstädernas slumområden. Det demokratiska systemet fungerar inte – maffian har starkt fäste och utpressar de ensamma kvinnorna med våld. – Ofta handlar problemen här om att de fattiga är förtryckta av de mäktiga i byn och behöver hjälp, säger Sampat Pal"

Det är här Gulabi Gang kommer in i bilden. Ett gäng kvinnor i illrosa saris som kämpar för fattigas rättigheter, bekämpar korruption, köper symaskiner, startar utbildningscentra, stöttar och hjälper varandra och andra kvinnor och lyckats dessutom med konststycket att få västerländska media att rikta uppmärksamheten mot situationen på landsbygden i Indien.

Jag funderar osökt på var de svenska klämkäcka KvinnorKan-mässorna hamnar i relation till detta gäng?

Yrken som påverkar möjligheterna till party

Nattens bibliotek skriver om yrken som påverkar möjligheten till party, och jag plockar upp tråden.

Läkare

Att gå på fest och tala om att man jobbar som läkare innebär att utsätta sig för risken att förväntas ställa diagnos på ort och ställe. Bordskavaljerens tonsiller kan visas upp och hans svärmors krämpor kan bli beskrivna i detalj med en klart uttalad förväntan på en lista behandlingsalternativ, helst också en tid för svärmor redan på måndag för en undersökning. Men kan plötsligt finna sig stå till svars både för sjukvårdspolitiken, vårdköer och svininfluensevaccinsprioriteringar eller brist därpå.

Det finns goda sidor med att presentera sig som läkare också, givetvis, yrket omges fortfarande med en viss glamour och respekt.

Lärare

Att gå på fest och tala om att man jobbar som lärare betyder att man måste vara beredd på att ta emot och på stående fot bemöta och hantera medgästers besvikelser och trauman från skoltiden. Man ställs till svars för hur skolsituationen såg ut för tjugofem år sedan, ty många lever i tron att skolan än idag ser ut exakt som när de själva gick ut nian, och man ställs till svars för den bild av skolan som presenteras i media.

De goda sidorna med att presentera sig som lärare är att man, ibland åtminstone, betraktas som allmänbildad och rent av kunnig då och då.

Det var inte så länge sedan även dessa yrkesgrupper bemöttes med respekt.

Vilka fler exempel finns?

Om gud och människor

Ämnet för veckan är tydligen gud, och tankar kring det. Fenomentet gud, en önskan att veta att någon större än en själv finns att falla tillbaka på när allt går åt helvete, är förståelig och rent av lite vacker. Så länge det stannar där, så länge det inte börjar användas som ett instrument för att kontrollera och styra över människor är det en vacker önskan och en vacker tanke. Så länge det inte används som ursäkt för att behandla människor olika, att bemöta somliga med mindre respekt än andra, är det en vacker önskan och en vacker tanke.

För mig finns inget högre än respekt för andra människor. Det står över religion, över politik, över kultur. Jag kan skälla på människors åsikter och ageranden, jag kan bli iskallt rasande över människors syn på och bemötande av andra människor, det finns idéer och agerande jag bara föraktar men, och detta är viktigt, det finns inga människor som inte förtjänar att bemötas med respekt.

Det är innebörden i You're no different to me. Oavsett vem du är, var du kommer ifrån, vilken kultur du hör hemma i, hur du ser på världen så är du värd att bemötas med respekt.

Hjälp!

Jag har ägnat ett par dagar åt tämligen informellt galluppande kring att ge och be om hjälp.

Det visar sig, föga oväntat men nu synnerligen empiriskt och vetenskapligt *hum hum* påvisat att de flesta av oss gärna, åtminstone i teorin, ger hjälp. Att ge hjälp får oss att känna oss generösa, kapabla, starka, dugliga, kraftfulla, snälla, omtänksamma och betydelsefulla. Vi känner också, visar det sig, även om vi inte har lust att klämma fram det på en gång utan den grundlige forskningsresanden i det mänskliga psyket tvingades luska listigt, att den vi hjälpt hamnar i en viss skuld till oss. Inte pengamässigt eller ens officiellt, men skulle vi behöva ett par extra händer vid något tillfälle bör den hjälpte genast ställa upp.

Det visar sig också, lika empiriskt och vetenskapligt *hrm* påvisat, att de flesta av oss undviker så långt det är möjligt, och en bra bit till, att be om hjälp. Att be om hjälp får oss att känna oss mindre värda, svaga, hjälplösa, och underlägsna. Vi upplever också att vi hamnar i skuld hos den som hjälpt oss, en skuld vi aldrig kommer att kunna betala tillbaka fullt ut.

Det är alltså inte så konstigt att vi gärna ger men ogärna ber om hjälp.

Men låt oss för resonemangets skull vända på perspektiven en stund. Den som ber om hjälp ger ju något alldeles fantastiskt till den som ger hjälpen! Titta på listan på känslor här ovan, allt detta positiva skänker den hjälpsökande till den hjälpgivande. Är det verkligen rimligt att den som gett så mycket positivt skall känna sig i skuld till den som fått alltsammans?

Vi borde kanske be varandra om hjälp oftare, för att ge varandra en möjlighet att känna sig behövda, betydelsefulla och kapabla?

Följetongen tvättstugan

Hörde häromdagen en granne, som får förbli barmhärtigt anonym, beklaga sig över hur en annan granne 'bokade så himla konstiga tvättider!' Jag har fastnat i detta och kan inte låta bli att fundera över om det betyder att grannen ifråga bokar, i den klagandes ögon, för många tvättider eller om det helt enkelt är så att de råkar vilja ha samma tider och den klagande egentligen menar ungefär 'den där människan har alltid bokat när jag vill boka, hur kan h*n alltid hinna först?'

För inte kan det väl vara så illa att det bara helt enkelt handlar om ett desperat försök att hitta ytterligare något att klaga på hos en granne? Nej, det vore ju rent patetiskt, så illa vill jag inte tro om mina grannar!

Det här med att se saker

Pratar då och då med någon som ser saker jag själv inte ser, och ser saker jag ser på ett helt annat sätt än jag ser dem. Det leder rätt som det är till att jag börjar lägga märke till saker jag inte lägger märke till annars.

Vid busshållsplatsen i morse började jag till min egen enorma förvåning lägga märke till hur mycket skor kan betyda för helhetsintrycket. Ett par foppa-tofflor, t ex, säger något helt annat än ett par trivsamt slitna gympaskor, som i sin tur skickar ett helt annat budskap än ett par malplacerade pumps.

En ny värld. Jag undrar om det är något jag kommer att fortsätta lägga märke till eller om det kommer att falla i glömska igen?

Tidszoner

Jag är en utpräglad nattmänniska. Jag lever i ständig konflikt med det moderna samhället på grund av detta, överväger t ex att säga upp mitt telefonabonnemang för att slippa råka ut för samtal av typen "Sov du? Vilken tur att jag ringde då så du inte sov bort hela dagen!"

Varför? På vilket sätt är timmarna före lunch värdefullare än timmarna före midnatt? Vem bestämde att den som gäspar klockan tio och stiger upp pigg och glad i gryningen är en bättre människa än den som glatt jobbar vidare till klockan tre och sedan sover till middag?

Jag har tjatat om detta tidigare, och jag kommer att fortsätta. Det är ju nämligen inte så att ens dygnsrytm på något sätt avgör om man är en bra människa eller inte! Tvärtom, vi behövs allesammans, och samhället skulle vinna mycket på att släppa på gamla värderingar och anpassa sig efter människor istället för att försöka anpassa människor efter samhället.

Skobud

På väg hem, vid busshållsplatsen, knackade någon mig på axeln. 500 kronor och ett par ballerinaskor erbjöds jag för mina kängor som tydligen ser 'tillräckligt använda ut för att man ska kunna se cool ut på SRF'.

Jag avböjde men ler fortfarande åt historien.

Förväntan

Följde mig närstående fjortonåring till informtionsmöte inför konfirmationsundervisning idag. Prästen stod i dörren, skakade tass och välkomnade föräldrar och ungdomar. Vi var ett tjugotal meter efter dem som var näst sist, och efter att ha släppt in dem stängde prästen dörren. När fjortonåringen gick fram till dörren öppnade hon den igen och tittade skeptiskt på fjortonåringen.

"Du ska väl inte till konfirmationsundervisningen?"

"Jo," svarade fjortonåringen, skakade tass och klev in.

Jag undrar vad det var som fick prästen att dra denna felaktiga slutsats? Fjortonåringens nitbälte? Maidentröjan? Det knallröda håret?

Det är intressant det här med vilka förväntningar folk har på människor utifrån yta och utseende.

Skamligt

Arne Anonym, den sjukskrivne försäkringskassehandläggaren, skäms inför sina kollegor för att han är långtidssjukskriven.

Detta är inte ovanligt. Skam är det effektivaste sättet att kontrollera människor. Man ska vara stark, frisk, arbeta hårt, ha drösvis med fritidsaktiviteter och helst ett brinnande politiskt engagemang. Då har man inget att skämmas för. Arbetslöshet stigmatiserar. Sjukdom stigmatiserar. Handikapp stigmatiserar. Svaghet, vanlig mänsklig svaghet, stigmatiserar.

Är det så klokt det?

Morgonmöte

Mötte en av mina yngre grannar i trappan i morse. Han är storebror till den lilla arga, hon som ännu inte kan få upp porten trots att hon så gärna vill. Men han kan, han håller upp porten åt mig varje gång vi möts och i morse såg han eftertänksam ut.

'Du är lärare', sa han.

'Ja', sa jag förvånad, 'hur kunde du veta det?'

'För du har en bok i handen,' svarade han självklart.

Så är det ju, den som bär på en bok på väg till jobbet bör nog ha ett jobb som har med böcker att göra, och vad ligger närmare en ung människa då än skolan?

Kommunikation en generationsfråga?

Sitter man ensam på en fullsatt buss händer ibland att det kommer någon och slår sig ned på det lediga sätet vid sidan av. Vanligen hamnar man då innerst. Förr eller senare ska man av, och måste på ett eller annat sätt förmedla detta till den som sitter på yttersätet.

Här uppstår något intressant. Om människan på innersätet är lätt medelålders eller uppåt, eller som det heter på nyspråk '30+' eller uppåt börjar människan pyssla med sina saker, sätter på sig handskar, tar ett stadigt grepp om handväskan, rättar till jackan och skruvar smått på sig. Det är inte ovanligt att människan i fråga vänder sig lätt mot gången, markerar med hela kroppen att h*n vill komma av.

Men icke ett ord yttras. Inte ett 'ursäkta mig', inte något 'här ska jag av' eller 'detta är min hållplats' eller ens en stillsam harkling. Inte något utöver det uppfordrande kroppsspråket.

Först när den på yttersätet blir obstinat och låtsas att h*n inte alls förstår de kroppsliga vinkarna används rösten.

Om människan på innersätet är yngre än den ovan går det till på ett helt annat sätt. I samma svep som ihopsamlandet av lösa persedlar börjar används rösten, vanligen i ett vänligt tonfall, för att påkalla stolsgrannens uppmärksamhet 'jag ska av här' eller rent av 'ursäkta mig'.

Jag undrar om andra gjort samma observation, ungdomar är hövligare än äldre.

Små ettriga hundar

Ägare, tre till antalet, till var sina små lösspringande ettriga skällande hundar bör tacka sina lyckliga hundägarstjärnor att jag inte är hundrädd och fullt medveten om att deras små älsklingars sylvassa tänder inte tar sig igenom lädret i mina kängor. Samt i fortsättningen se till att hålla dessa små hundar i koppel. Kort koppel.

Tre gånger detta år (som ännu bara är en månad gammalt) har jag drabbats av att en liten, ettrig och synnerligen lös hund försökt ställa mig genom att hoppa runt mig, skälla och morra och nafsa efter mig och i mina kläder när jag fortsätter gå. Ingen av gångerna har hundägaren, när den väl lyckats få sin hunds uppmärksamhet, bett mig om ursäkt. Ingen av dem har frågat om deras små raring har gjort illa mig (repor i mina nya kängor gör inte ont, men minskar deras livslängd, precis som små hål i fållen på min kjol efter din hunds tänder minskar kjolens livslängd. Ingendera är gratis) men samtliga har försäkrat mig att hunden är ju egentligen snäll. Det stämmer inte. Alla tre var aggressiva och uppförde sig som om de ansåg att jag gjort intrång på deras revir.

Hundägare. Håll reda på kräken! En hundrädd människa i mina skor skulle skickat era små älsklingar till de sälla jaktmarkerna på ren reflex.

Tant Flum talar om: Vikten av att tillåtas vara den man är

Låt mig presentera er för vår lilla katta. Två och ett halvt kilo luddig päls och kärlek, en mycket liten, lättskrämd, förvirrad, nyfiken, leklysten, ständigt hungrig katta som mentalt aldrig kommer att komma ur kattungestadiet. Hon kan konster, hon kan t ex peka ut sin lillmattes näsa, öga och mun. Hon kan leka tittut. Hon kan klättra upp på fönsterbrädan. Hon kan hoppa ner från köksbordet alldeles själv, utan att ropa på hjälp (det lärde hon sig i julas). Hon kan bli platt som en mask och gömma sig längst in under soffan om det går förbi en hund och säger något hotfullt. Vi tycker alla väldigt mycket om henne, precis som hon är.

Skulle någon få för sig att försöka göra en tuff och smått aggressiv schäfer (därmed inte sagt att alla schäfrar är sådana) av henne skulle hon sannolikt dö på kuppen, och skulle hon överleva vore hon förändrad för evigt. Men vem skulle få för sig något så dumt?

Men människor omkring oss försöker vi ändra på. Vi pikar, påpekar, påtalar och antyder. Vi tittar snett, fnyser, skvallrar bakom ryggar, skriver moraliska lappar, fryser ute, och säger ibland rent ut att människan framför oss inte alls duger som h*n är, utan behöver ändra på sitt utseende, sin attityd, sin tankevärld, sitt sätt, sin hållning, you name it, we pick on it.

Varför tror någon att det går för sig att försöka förvandla en kattunge till en schäfer, bara för att det råkar vara en människa vi har att göra med? Vore det inte trevligare om vi slutade upp med att bekymra oss så mycket om vad andra gör, och ägnade den tiden åt vad vi själva gör mot andra istället?

Flextid i skolan

Jag har talat om ämnet tidigare, och jag återkommer till det igen. Skolan borde införa flextid. Det torde inte medföra stora organisatoriska svårigheter, lägg kärnämnen i ett pass på morgonen, och motsvarande pass på eftermiddagen. Dela sen in eleverna i undervisningsgrupper efter dygnsrytm istället för efter klass, och *häpp* vi har en flexiblare skola, anpassad efter verkligheten att vissa är morgonmänniskor, andra lever i konstant jetlag när de måste börja prestera åtta på morgonen.

Björklund, du är välkommen att kontakta mig för fler detaljer.

Hippietrend

Det sägs av de som förstår sig på sånt att hippietrenden kommer att komma med lågkonjunkturen. Jag har inte riktigt klart för mig om det är Love och Peace också, eller bara kläderna, inte heller om det kommer att handla om ett ändrat tänkesätt med tillsammans och kollektiv eller snarare att second hand blir chique och inne, kanske av krasst ekonomiska skäl egentligen. Det återstår att se.