Internetkärlek

Jag älskar Internet! Sitter här och researchar, och plötsligt är det en bit fakta som bara inte finns. Jo, faktan finns men bara i mitt huvud, en trevligt verifierad källa att backa upp den med bara vägrar infinna sig.

Så jag skickar ut en fråga på vinst och förlust och vips, där kommer en källa dansande mot mig i cyberrymden, avsänd från en som kan mer än jag och råkar befinna sig på andra sidan jordklotet.

Internet, I love you!

Vad är det jag missar?

Det är fascinerande hur olika man uppfattar människor. I flera veckors tid har jag försökt luska ut vad det är i en speciell människas blogg som får så många att betrakta skribenten som en osedvanligt klok, intressant och kunnig människa.

Jag ser inget alls av detta i inläggen, tvärtom. Jag ser bara platthet, trots en ständig strävan efter att framstå som lite smått poetiskt filosofisk. Jag ser inget djup, inget inspirerande, inget nytänkande.

Vad är det jag missar som andra ser?

(Det kan ju vara så att människan är ruskigt klok i verkliga livet och bara inte riktigt har förmågan att visa detta i skrift, det är möjligt.)

Kvinnliga präster

Biskop Bertil Gärtner, sannolikt mest känd för sitt motstånd mot kvinnliga präster, är död. Dagstidningarna skriver om det, såklart, men just jag råkade först på nyheten i en av de prästbloggar jag följer.

Jo, så är det. Ärkehedning som jag är följer jag en skock prästers bloggar. Jag gör det av samma anledning som jag följer de flesta andra bloggar jag följer: de skriver bra, de har en atmosfär i sitt skrivande som gör att jag gärna läser deras ord, och viktigast av allt, de beskriver en sida av samhället jag sällan kommer i kontakt med i mitt dagliga liv.

Förvånad konstaterar jag när jag tittar rätt på saken att jag följer en skock kvinnliga prästers bloggar. Den ende mannen i rullan har slutat jobba som präst och ägnar sina dagar åt något annat. Hur blev det så? Jag funderar över de prästbloggar som rensats ut från rullan och kommer fram till att det har både med perspektivet och atmosfären i bloggarna att göra. Har bloggaren ett för snävt perspektiv blir det lätt internt och jag tappar intresset, och är bloggen alltför styltigt skriven tröttnar jag också raskt. Kan det vara så illa att manliga präster helt enkelt skriver sämre, eller har jag bara haft otur och stött på tråkmånsarna i mina irrfärder på nätet?

Sär skrivnings problemet

Särskrivning är ett växande problem. Allt färre har koll på vad som skall skrivas ihop och vad som skall skrivas isär, och både media och bloggar svämmar över att sär skrivande. Nimas tämligen onimiska krönika i City får tjäna som exempel. Ibland blir det, frivilligt eller ofrivilligt, komiskt, ibland blir det lite förvirrande men för det mesta stör det egentligen inte kommunikationen ett dugg.

Vilket leder mig till att fundera över vilket problemet med särskrivandet faktiskt är. Tänk om det är en liten stillsam stavningsrevolution som pågår? Vem vet, om tio år kanske de särskrivningar vi idag rynkar pannorna åt är normen, och våra sammansatta ord av idag framstår som arkaismer?

Det blir intressant att följa utvecklingen!

Lyrik

Lyriken är död, länge leve lyriken! utropar Nittonde Stolen.

Utan tvivel är låttexter en litteraturform så god som någon, med en ofantlig variationsrikedom, när det gäller allt från längd och form, till innehåll och kvalitet. Allt från enradiga electrotexter, via schlagerns (ibland politiska) banaliteter, vidare förbi raka och surrealistisk hårdrockslåtar, till tiominuters tonsatta hiphop- och punkberättelser

Dagens uttryck

Bullerbyism - strävan efter att bevara en skärva av ett idylliskt då, där livet är enklare, tryggare och håller sig inom en begränsad, lätt överblickbar och välbekant sfär utan främmande inslag eller häftigare förändringar än årstidernas växlingar.

Även: strävan efter att ge sken av att sträva efter att bevara ovan nämnda skärva.

Adjektivformen - bullerbyistisk - fungerar också, däremot förefaller verbformen - bullerbyisera - något klumpig men det kanske är en vanesak?

Rätt och fel debatt om religion

Karin Olsson påpekar i Expressen att det är fel islamdebatt som förs, apropå kravallerna i Rosengård.

De tre muslimska programledarna för "Halal-tv" granskades frenetiskt i månader. Deras åsikter, kläder och ämnesval blev heta debattämnen.
Men när en grupp anhängare till en av de mest puritanska och västfientliga tolkningarna av islam tände gnistan till upploppen i Rosengård talades det nästan bara om utanförskap - inte om ideologi och religion.

Ligger det något i vad hon skriver? Finns det rätt debatt och fel debatt, och vem avgör isåfall vad som är vad? Olsson fortsätter:

Det finns föräldrar i Rosengård som tycker det är skönt att detta konservativa samfund inte längre samlas runt husknuten och vill engagera deras barn.
Inte så konstigt att de inte gärna skyltar med den åsikten när de bor granne med sina meningsmotståndare. Vi andra borde i stället ha berättat om deras inställning och ställt frågorna.
Den stora uppslutningen av det civila samhället i Rosengård efter våldet, i form av bland annat nattvandringar med vuxna, visar tydligt att den förkrossande majoriteten inte vill ha något att göra med dessa extrema yttringar.

Det finns gott om föräldrar i de fattigare delarna av ett litet samhälle utanför Malmö som skulle tycka det var skönt om det konservativa kristna samfund som hålls i en källarlokal inte längre samlades där, och skulle dra en lättnadens suck om de kristna inte längre dök upp på lekplatserna och försökte engagera barnen i att leka bibliska historier, eller lockar med saft och lekar för att få ner barnen i källarlokalen. Få skyltar med sin åsikt, det finns risk för konsekvenser av ett slag som gör att man hellre pratar om det med mycket små bokstäver.

Det jag vill säga med detta är att det inte är fel att debattera hur lämpligt det är att låta konservativa, fundamentalistiska religiösa föreningar etablera sig i källarlokaler i bostadsområden, särskilt i bostadsområden där samhällets minst starka lever. Det är inte heller fel att debattera isoleringen i invandrartäta områden, utanförskapet i ett samhälle där ekonomin från att ha förefallit lyfta som en fyrverkeripjäs nu faller som ett utbränt papprör. Lika lite som det är fel att debattera Halal-tv, Josefssons debattprogram vad det nu heter, risken för konsekvenser om man skyltar med fel åsikter i fel område, eller regeringens nuvarande eller framtida invandrarpolitik. Det jag är tveksam till, däremot, är om det är rätt av en krönikör i en av våra större kvällstidningar att hävda att hon kan avgöra vad som är rätt eller fel att debattera.

Kulturkrockar

Tysta Tankar skriver om en diskussion i programmet Beckman, Ohlson och Can.

Den vanliga oron för ytlighet, bristande kvalitet och narcissism luftas men under ytan vibrerar en rasande elitism: Vi håller på att mista kontrollen över det publika samtalet

Språknivån ges en mycket generös del av utrymmet, och klyftan mellan de två falangerna blir allt tydligare ju längre programtiden går. Jag är inte speciellt förtjust i Alex Schulmans skrivande, men han visar sig vara klokare och insiktsfullare än jag anade:

Om man väljer mellan att inte uttrycka sig och att uttrycka sig dumt så föredrar jag folk som uttrycker sig dumt, att dom i alla fall uttrycker sig [...] nu har vi en hel generation som bara skriver, och det måste man ju ändå uppmuntra? [...] det finns väl inget mer utbildande än att öva på att skriva, att berätta historier, att argumentera

och visst är det så. Han sätter ord på vad vi arbetar med i skolorna varje dag. Bloggandet övar upp förmågan att formulera sig, den snabba feedback som ges visar glasklart om man fått fram det man tänkte sig att säga eller om man blivit missuppfattad. Lena Andersson ser i programmet något helt annat när hon läser bloggar:

Jag hyllar det skrivna ordet, men skrivande för mig är ett sätt att organisera mina tankar. Och om det inte innehåller några tankar då får man gärna fortsätta skriva men det bästa är då att man behöver inte läsa det [...] Man behöver inte ta del av det, för att man kan känna sig lite äcklig medan man sitter där, det känns som att man förstör tiden tycker jag

Där Schulman ser argument och berättelser ser Andersson inga tankar alls, och känner sig rent äcklig av att läsa det.

En kulturkrock i språkdräkt.

Att skriva kreativt på skrivarkurs

Plötsligt, hastigt och lustigt och inte minst rätt roligt, så har jag fått ett par bonusplatser tilldelade skrivarkursen, bara sådär. Är det någon som vill gå en skrivarkurs på distans under vintern så hör av er. Kursen är på hundra gymnasiepoäng, motsvarar en arbetsbörda på ~tre ~fyra timmar per vecka. Möjlighet att få behörighet i Litterär Gestaltning finns, för den som så önskar, möjlighet att skriva och få feedback, tips och hjälp med det finns för alla som får plats.

Kostar inget, förutom skolans registreringsavgift på 250 kronor, ingen litteratur behöver inköpas.

Skriv en kommentar, glöm inte e-mail, om ni vill veta mer, så mailar jag er. Vill ni så lägger jag inte ut kommentaren för andra att se.

Tjo! Ibland är det roligt med oväntade saker.