Lättskrämd

Jag är lite rädd av mig, sägs det, somliga går så långt att de rent av antyder att möjligen är jag lite paranoid, att jag har en tendens att övertolka saker och ting och leta konspirationer bakom varje buske och under varje sten.

Kanske är det så. Kanske är det inte så.

Det finns helt klart saker och ting här i världen som skrämmer mig. Överdemonstrativ snällhet, till exempel. Expressen berättar om en mailinglista där medlemmarna varje månad får ett snällhetsuppdrag, den tycker jag är läskig. Av samma orsak som jag tror ligger bakom det faktum att medelklass är ett negativt begrepp. Det känns som ett alibi, som ett leende bakom vilket döljer sig... ungefär vad som helst.

När jag läser artikeln får jag dels en känsla av den så vanligt förekommande överslätande dagissnällheten, ni vet den där 'nu ska alla vara snälla' som sopar varje konflikt under mattan tills det en dag exploderar, eller än värre imploderar. Dels får jag, som jag nyss nämnde, alibivibbar. 'Jag är med på snälla listan, och gör mina snälluppdrag. Alltså är jag en snäll person, trots att jag också ingår i gruppen som mutar unga flickor med shopping för att vi ska få spänna fast dem i hotellrum och...'

Mycket obehagligt. Frågan är om en liten dos Paranoid om dagen är så illa, ändå?

Stopp ett tag!

Stockholm City publicerar en artikel om "Adryan Linden, 28 år, är född med muskelsjukdomen DMD som ger blivande föräldrar rätt till abort. Något han upplever som förolämpande" och ungefär där börjar larmet tjuta i mitt huvud.

Vaddå rätt till abort? Sen när krävs det någon form av diagnos för att ge en gravid kvinna rätt till abort? Har vi inte fri abort i Sverige?

Linden säger avslutningsvis: "Att vara oönskad ligger djupt rotat hos många funktionshindrade", men faktum är att fri abort innebär raka motsatsen. Eftersom varje kvinna har rätt att avbryta sin graviditet, av vilket skäl det än vara månde, är varje barn som föds, handikappat eller icke handikappat, önskat.

Börjar vi nagga den fria aborten i kanten är vi inne på en väg som leder till bakgårdsaborter, desperat fosterfördrivning med hjälp av mer eller mindre giftiga hemmakurer och änglamakerskor i dolda gränder. På den vägen vill jag inte ens ta ett par steg.

Så medelklassigt!

Lisa Magnusson skriver, apropå Fredrik Strages skriverier om medelklassen som skällsord, om sin teori om saken:

Jag tror att skälet till att medelklass har blivit en dålig recension är att det står för det tillrättalagda, genomtänkta, klädsamt lagoma. Det blir liksom lite själlöst. Inte sådär ÄKTA som vi vill att kulturen vi konsumerar skall vara.

Kanske har hon rätt. Själv tror jag det handlar om att medelklassen representerar det tillrättalagda, genomtänkta, klädsamt lagoma. Det blir liksom en väldigt tydlig fasad, och vi anar att de vidmakthåller den så enträget därför att bakom den finns något de absolut inte vill att vi ska se.

Och vad kan det vara som så till varje pris måste döljas? Det måste vara något riktigt skamligt, perverst och fult, inte sant? Medelklassens lagomkultur blir synonymt med en kultur där man döljer och föraktar allt som inte är polerat.

Ungefär så tror jag att det ligger till med medelklassen som skällsord.

Sär skrivnings problemet

Särskrivning är ett växande problem. Allt färre har koll på vad som skall skrivas ihop och vad som skall skrivas isär, och både media och bloggar svämmar över att sär skrivande. Nimas tämligen onimiska krönika i City får tjäna som exempel. Ibland blir det, frivilligt eller ofrivilligt, komiskt, ibland blir det lite förvirrande men för det mesta stör det egentligen inte kommunikationen ett dugg.

Vilket leder mig till att fundera över vilket problemet med särskrivandet faktiskt är. Tänk om det är en liten stillsam stavningsrevolution som pågår? Vem vet, om tio år kanske de särskrivningar vi idag rynkar pannorna åt är normen, och våra sammansatta ord av idag framstår som arkaismer?

Det blir intressant att följa utvecklingen!

Sympatiskt

Sommartid

Blä. Som om jag inte vore nog jetlaggad som jag är, plötsligt ringer väckarklockan ännu tidigare.

Marklundskan hycklar vidare. Expressen tjänar massor med pengar på henne, folk klickar in, länkar och reklampengarna rullar in. I dag ger hon sig på direktörslöner, och lämnar samtidigt en förklaring till hur det kan komma sig att hon själv sitter så säker som hon gör, tryggt skyddad av sitt kollektiv från alla sidor:

det finns en okänd faktor i deras bevekelsegrunder som vi måste ta hänsyn till: den kollektiva acceptansens vansinne.
Tillsammans kan en grupp människor, liten såväl som stor, helt och hållet besluta om sina egna normer. Man upphäver helt enkelt de gamla, moraliska riktlinjerna för hur man ska bete sig och skapar nya, unika, speciella

Jag är som sagt ur fas idag, därför länkar jag er istället till Isobel och Lisa, där ni kan läsa mer, klokare, och redigare kommentarer till Marklundskans senaste ankebludder.

Precis vad jag ville säga!

Instämmer!

Konsertbesökare, vet din plats!

Dylanbesökare fick, liksom Priest Feast-besökare för lite sedan, vänta utanför dörrarna innan Malmö Arena ansåg sig redo att släppa in folk.

De har placerat den tjusiga Arenan så att det blåser något så ohemult där man förväntas köa! Det ökar irritationen, såklart, kanske skulle man kunna arkitekta till någon slags vindskydd, det skulle göra vänta mycket behagligare. Tipset är gratis, Malmö Arena, inga upphovsrättskrav.

Bara ett enda inlägg till om Sabaton

idag i alla fall :)

Vackre Nima Daryamadj skriver i senaste numret av CloseUp om Sabaton, och formulerar så väl vad jag själv upplever. Jag rekommenderar att ni köper tidningen och läser hans krönika, jag kan inte säga det lika bra.

Det här med barn på tåg och sånt

Att åka tåg med barn kräver en massa av den som gör det. Det kräver att man är beredd att sysselsätta, roa, förmana och hålla koll på. Oavbrutet.

Jag vet. Jag har gjort det.

Att åka tåg i samma kupé som någon som åker med barn innebär ibland att man förväntas delta, i högre eller lägre grad, i detta sysselsättande. Man kan få frågor, förväntas lyssna på något som återberättas på ett barns vis, med omtagningar och hopp och mummel och 'öhh umm', plötsligt förväntas man delta i en lite spontan tittutlek. Man kan rent av, om man inte ser upp eller finner det roligt, plötsligt bli engagerad i sagoläsning, teckningsritande eller legobyggande, spelspelande eller barbielekande.

Eller så föredrar man att slippa. Jag tillhör denna kategori, jag föredrar att slippa. Jag läser inte för att jag har långtråkigt, jag läser för att jag vill läsa. Jag lyssnar inte heller på musik för att jag har långtråkigt, utan för att jag vill lyssna på just den musiken. Så lilla halvt medelålders småbarnsförälder, håll reda på ditt barn själv. Jag vill inte prata med det, jag kommer att ignorera stenhårt även om den lille gnomen stirrar på mig i en kvart, och jag kommer att blänga surt om den petar på mig eller rent av drar i mina hörlurar.

Vill du att jag ska vara barnvakt en stund? Fråga mig i så fall. Jag kanske säger ja, men jag ställer inte upp på att tas för given.

Fickskruvar

Bodil Malmsten bloggar om fickskruvar, men jag är inte säker på att hon vet att hon gör det.

Fickskruvar är de där skruvarna som, när man skruvat isär något, lagat det och skruvat ihop det igen - och det fungerar - blir över. Två eller tre som inte det fanns något lämpligt hål till. Man stoppar dem i fickan och flyttar vid lämpligt tillfälle över den till skruvlådan där de hittas fyrtio år senare av nyfikna barnafingrar.

De behövs inte längre, fyller ingen funktion, men finns ändå, de där fickskruvarna, och de har ju haft en funktion en gång.

Påminner mig om något, men jag kommer inte på vad.

MusikFoto

Är en musikfotoutmaning något för mig? Jag vet inte, men det mesta är värt att prova en gång.

Min vän Al bor i Alabama. Han hade en lada, lyckligtvis utan kreatur eller andra levande varelser, som såg ut såhär när Katrina dragit förbi.



Bob Dylan sjunger om saker och ting som blåser i vinden, och jag sjunger med även om han bara sjunger i mitt huvud.

Kulturskymning!

Det kommer till min kännedom att alla inte självklart vet vilka Sabaton är. Huh! Jag skänker genast en alldeles gratis reklamplats till gruppen!



Ipred-eländet träder snart i kraft, och vips blir det olagligt att besvara dylika frågor på ett enkelt sätt. Det blir också olagligt att vifta över en låt och säga 'här, lyssna, de här tror jag du skulle gilla!'

Kulturskymning!

"Music is my mistress, she plays second fiddle to none" sade en gång Duke Ellington. Vad säger han om att hans älskade sakta kvävs till döds, tro?

Medan det fortfarande är tid, ger jag med glädje även HammerFall en reklamplats:



Ni som fortfarande tror Pontus var ett nerköp, lyssna noga. Han är inte Stefan, utan han är en helt ny, unik röst i HammerFall och tillför något som är helt unikt för honom. Det är något att glädjas åt.

Referensramar

Landskapet såg precis ut som första banan i Diablo

För den som är något insatt i spelet i fråga är beskrivningen självklar. Har personen därtill en rimlig verklighetsanknytning blir bilden en monsterfri, smått stenig, flack hage, omgärdad av en låg stengärsgård. Gångstigar uppnötta i det låga gräset, lite buskar, någon gammal lada och inte så mycket mer. En miljöbild. För den som aldrig spelat Diablo är anmärkningen meningslös.

Sånt här kan man fundera över på en södergående nattbuss på väg hem från konserter. De flesta i bussen sover gott, det är tyst och mörkt och man tänder inte sin läslampa för att inte störa. Gott om tid att reflektera.

Det är skönt att tala med någon som talar samma språk som man själv gör. Det är vilsamt att inte behöva leta glosor, vränga grammatiken genom tankeapparaten utan bara kunna slappna av i kommunikationen. Det blir ett annat sorts samtal, en öppen kommunikation där vägen mellan tanke och ord är oändligt mycket kortare, eftersom man vet att den man pratar med förstår.

Det är fullt möjligt att tala samma språk utan att någon av parterna talar sitt modersmål. Läkarnas latin gör det t ex möjligt för en koreansk läkare att smidigt kommunicera med en norsk, trots att de båda har en lätt stapplande engelska så är nyckeluttrycken gemensamma, och förstås omedelbart av båda parter.

Jag ber om ursäkt att jag är både luddig och smått osammanhängande nu, Slayernacken gör sig lätt påmind och påverkar även tankens väg via tangentbordet ut på skärmen.

Den poäng som verkade så glasklar på bussen när solen sakta gjorde sig märkbar genom molnen i morse var ungefär såhär: det är gott att tala med någon man delar referensramar med. Kommunikation är mycket mer än ord.

Godmorgon värld

Steg in genom ytterdörren strax före åtta i morse, hemma igen efter konserten med Bullet, Sabaton och Hammerfall.

Har ni möjlighet att se Sabaton live, ta chansen! De är den sortens band som spelar tillsammans med publiken, mycket skickliga och mycket charmfulla.

Jag vill också säga Välkommen Pontus! Jag har varit skeptisk, men pudeln kan spela, och har en ton, en 'röst' om man så vill, i sitt gitarrspelande som är en ren njutning att lyssna på. Dessutom kan ju karln sjunga, inte fel det heller.

Och slutligen: kära ungdomar som går på konsert för att ha roligt, som förstått det här med att för att alla ska ha roligt måste man ta hänsyn till varandra. Det har inte min generation förstått alls. På något vis. Jag ber innerligt om ursäkt för min generations bedrövliga beteende. Vi kan inte hantera alkohol, så är det bara. Förlåt! Vi är snart för gamla och sitter på läktaren allesammans, ha tålamod ett par år till.

Kvinnligt och manligt

Det talas en del kring det faktum att Wanja Lundby-Wedin är kvinna, och antyds rent av på en del håll att hon kanske döms hårdare just därför. Ni vet, en kvinna måste vara dubbelt så duktig som en man för att betraktas som likvärdig-fenomenet, det har ni hört om, inte sant?

Jag fick en gång frågan om jag är feminist. Jag svarade ärligt att med nuvarande definition så nej, det är jag inte. Jag anser inte män vara ett dugg sämre än kvinnor. Inte motsatsen heller. Därför skär det i mina ögon när jag läser formuleringar som Sörlins, t ex:

Den stillsamma, som det förefaller rätt kloka Wanja Lundby-Wedin, har hamnat i luftdraget av denna globala svindel. Hon gjorde som andra. Nu cashar förtrytsamma förbundsordföranden in på hatet. Och kvinnan från arbetar­klassen kastas ut, som en symbolisk voodoodocka, 2000-talets offerdjur

Fokus borde här ligga på 'gjorde som andra', snarare än på 'hon'. Lundby-Wedin är/var ordförande i LO, ett förtroendeuppdrag som förpliktigar. När hon tackade ja till det tackade hon ja till att bära den fulla bördan av ansvaret på sina axlar, späda eller inte. Att då bara 'göra som andra' istället för att ta sitt fulla ansvar är lika illa för man som för kvinna.

Att befria henne från en del av bördan detta ansvar innebär såhär i efterhand, med motiveringen att hon råkar tillhöra ett visst kön, är lågt och innerligen könsselekterande. Detta syndomtyckande grundat på att hon råkar vara kvinna född är nervärderande för kvinnor i största allmänhet, och människor generellt i synnerhet.

Hon har misskött sitt uppdrag i egenskap av ordförande, inte kvinna. Förminska varken henne eller hennes agerande, det blir bara larvigt.

Salander

En alldeles riktig, tredimensionell Salander bor på Nya Zeeland. Han är blond, arton år gammal och har just anställts som säkerhetskonsult på telebolaget TelstraClears.

Det finns moral i den historien.

Ta ert ansvar och avgå!

Nej men vänta ett ögonblick här nu. Ta ert ansvar och avgå? Det går inte ihop, hur ska man kunna ta ansvar för att reda upp röran man ställt till om man tillåts smita ut bakvägen?

Är det inte just den sortens tänkande som ställt oss där vi står nu? De som kallats ansvariga har gjort pudlar till höger och vänster och sedan lugnt och stillsamt gått sin väg och lämnat åt andra att reda ut röran.

Det är nog dags att byta slagord, är det inte? Vad sägs om något i stil med:

Ta ert ansvar! Stanna kvar och våga inte ens tänka tanken att smita förrän ni rett ut det ni ställt till. Sätt fart!

För långt?

Kulturfyran

Javisst, vi har frågat det förr, men faktum är att vad du gjorde just nu för ett år sedan var något helt annat än vad du gör just nu i den här veckan.
Så nu är det verkligen dags för en Kulturfyran Just Nu:

1. Vilken bok läser du just nu?

Jag läser för tillfället Exit Music av Ian Rankin, Heroin Diaries av Nikki Sixx och Ian Gitting samt Dream Country av Neil Gaiman. Olika tillfällen kräver olika sorters böcker.

2. Vilken skiva lyssnar du på just nu eller lyssnar du mest på för tillfället?

Just nu lyssnar jag på en playlist på YouTube, the Mylde Wylde. Annars har det varit sommarkänning på musikfronten de senaste dagarna och Backyard Babies har återvänt från sitt vinteride.

3. Vad är det roligaste du ser fram emot den närmaste tiden?

Att åka till Göteborg på fredag och gå på konsert med en underbar människa.

4. Vilken blogg läser du helst, just nu?

Det är en omöjlig fråga att svara på eftersom det beror på humör och tillfälle, men glad blir jag när jag ser att Silverfisken uppdaterat. Han skriver så rart och enkelt, och är en välkommen kontrast till klimatet.

Örongodis

Och skulle det vara så att ni känner att ni orkar lyssna på texten så är den värd en tanke den också.

Moral

Wikipedia definerar moral som det som rör sederna.

i vardagligt tal, med innebörden av bedömning av kvaliteten av ett beteende eller tankemönster eller dylikt, en persons karaktär ur sedlig synvinkel; även egenskapen att vara sedlig. Termen moralisk används som sammanfattning av de beteenden som överensstämmer med god sed för en enskild människa, grupp eller kollektiv av människor. Det betecknar vidare en uppfattning om känslan av vad som är riktigt ur sedlig synpunkt; förhållandet att handla på ett sedligt riktigt sätt eller förmåga därtill. Ett näraliggande begrepp till moral är etik: Etiken är läran om moral

Det är mycket moral nu, och Expressen tycks vara dess väktare.

Häromdagen lät Marklundskan, i en av månadens mest utskrattade texter, en av sina kompisar uttala sig om vikten av att vi alla blir mer moraliska vad gäller skivköpande, och ger oss iväg på jakt efter ett Coop som säljer skivor istället för att ladda ner och provlyssna på grisen innan vi köper säcken. (Jag hoppas jag inte tappade alltför många i det vindlande bildspråket!)

I dag talar undersköterskan Sarah Wägnert om hur Wanja Lundby-Wedin borde avgå. Nu, genast och omedelbart.

Gång på gång visar ledare och chefer inom företag och organisationer stor inkompetens, men allvarligast av allt: brist på moral [...] När jag läser om hur styrelsen och ledningen i AMF har agerat undrar jag vad som har hänt med oss människor. Det måste ju gå att hitta kompetenta och personer med hög moral som vill ha toppjobb, även utan fantasipensioner. Var finns ansvarskänslan för den arbetsuppgift man har tagit på sig? Vad innebär det att åta sig ett styrelseuppdrag? Är det lite extra pengar insatta på ett konto varje år för att skriva under beslut som man kanske har skummat igenom vid köksbordet timmarna innan besluten ska fattas? Eller handlar det om att göra noggranna analyser och utreda konsekvenser och risker för olika beslut?

Jag trodde att människor med styrelseuppdrag var människor med hög moral, specialkompetens och ärlighet

Det är kanske bara jag som tolkar fritt igen, men det tycks mig som om moral idag rör sig mest kring pengar. Att rafsa åt sig för mycket är omoraliskt, att inte betala för sig fast man har råd är omoraliskt, och rent på tvärs mot detta: att inga pengar ha är också omoraliskt.

Moralisk, tycks det, är den som har jobb och stadig inkomst, utgifter inom det möjligas gräns men ändå tillräckligt kännbara för att finna anledning att beklaga sig.

Det begränsar urvalet seder, gör det inte?

Men nödvändigt!

Vad gör du, människa? Förstår du överhuvudtaget vilka konsekvenser ett agerande som detta ger för hela lärarkåren, för eleverna runt om i landet och för skolan?

Din lilla idiot.

Noanamn och magiskt tänkande

Namn besitter kraft. Att känna till någons sanna namn ger i många sagor makt över personen i fråga, och att nämna en fara vid dess rätta namn kan locka fram den, rent av bjuda in den. Prästerskapet ökade gudens, och därigenom sin egen, makt genom att hävda att gudens sanna namn var för heligt för att uttala, för stort för att kunna hanteras av människomun, och att den onda sidan inte bör nämnas alls för att inte ge den någon öppning till vår värld ökade på effekten ytterligare.

Så såg man världen gammalt tillbaka, och så ser många världen idag, utan att vilja erkänna det. Ett slags magiskt tänkande där noanamn används både för att inte locka fram det onda och för att dölja det. Man talar inte om arbetslöshet, t ex, utan gör det mindre hotande genom att ge det noanamn som jobbkris. På så vis försöker man, på ett magiskt sätt, vinna någon slags kontroll över det otäcka som hotar ens tillvaro.

Vi gör det lite då och då allesammans, försöker påverka vår tillvaro med magiskt tänkande. Vi viskar 'snälla snälla snälla vänta' när vi är försenade och ser bussen blinka för att svänga ut från hållplatsen, vi svär åt datorn och hoppas att den ska lyssna och sluta krångla innan det arbete vi just lagt ner fyra timmar på, utan att spara, försvinner ut i cyberrymden för eviga tider. Vi uppsänder en liten bön till lämplig instans om att vi inte ska ha något olämpligt mellan tänderna innan vi kopplar på leendet och går in på anställningsintervjun. Trots att vi vet att det egentligen inte gör någon skillnad så känns det ändå bättre.

I svåra tider är människan, som individ lika väl som grupp, allt mer benägen att hänge sig åt magiskt tänkande. Ju mindre reell möjlighet vi upplever oss ha att kontrollera verkligheten, ju mer försöker vi med andra metoder. Därför talas det idag om konjunktursvängningar som en slags naturfenomen, om ökande arbetslöshet som jobbkris och om nedskärningar som strukturomvandlingar. Med noanamn försöker man göra besten vänligt inställd, och minska hotet mot en själv.

Det fungerade inte med vare sig ulv eller björn, och det fungerar inte nu heller. Men kanske har det viss placeboeffekt som kan göra lite nytta?

Våffeldag idag

och jag känner att det är rätt dag för detta tillkännagivande: Jag avskyr svenska våfflor, i synnerhet med sylt och grädde. En vämjelig efterrätt, särskilt när den serveras som någon slags huvudattraktion.

Hemkunskap utan mat

I Svenstaviks skola i Jämtland får barnen ha hemkunskap med teoretisk matlagning, förtäljer oss Expressen.

Problemen har även drabbat sy- och träslöjden.
– När sytråden är slut, då blir det inget mer där. De får sy utan tråd antar jag, säger Pia Tronsgård-Falk.

Det är hon som är den teoretiska hemkunskapsläraren.

Ja vaddå då? Har inte barnen nuförtiden någon fantasi? Ha! När jag var ung, då hade vi fantasi minsann! Då lekte vi med kottar och pinnar, vi kokade soppa på spik och vi var förbaskat tacksamma om vi fick en teoretisk hemkunskapslektion. Vi steg upp en kvart innan vi gick och la oss, och sen fick vi gå sju mil till skolan. Utan skor. På grusväg. När vi sen kom fram till skolan fick vi först hugga ved och bära in vatten, sen fick vi sätta oss på varsin stubbe, med varsin pinne som vi hade till att skriva i jorden. Men vilken fin handstil vi fick!

Det var tider det.

Ursäkta, jag blev lite väl Pythonsk där ett ögonblick.

Allvarligt, det här är ju löjligt. Politiker, man kan inte bromsa sig ur en uppförsbacke! Nu får ni ta och bestämma er: vill ni ha en konkurrenskraftig, högkvalitativ svensk skola, eller vill ni ha en svensk skola som används som avskräckande exempel i världen? Jag vet vad jag vill, men frågan är om ni vet vad vi vill?

En oas

Världen kommer aldrig att bli densamma igen.

Självklart inte! Ändå sprattlar många, många emot utvecklingen just nu. Varför just nu? Den digitala världen är här, vi kan inte bli av med den, vi kan inte skapa 'oaser från internet'. Det går inte. Jag läser om hur nätgenerationen förändrar världen, hur Twitter och Facebook och andra kommunikationsverktyg, nationella och internationella, används med självklarhet av en uppväxande generation, och ser hur de används med tveksamhet av en annan och inte alls av en tredje generation. Detta skapar kulturkrockar, det skapar kommunikationsbrist och det skapar en akut bristande förståelse mellan generationerna. Och jag använder inte begreppet akut i någon bildlig bemärkelse här!

Istället vill jag, kanske bildligt, skaka om min egen generation, och de som är ännu äldre, och skrika åt oss allesammans att sluta försöka tvinga på världen gårdagens svar på dagens frågor. Vi är här, nu, och vi kan välja på att öppna våra ögon och våra sinnen och gå vidare framåt tillsammans med den uppväxande generationen eller blunda, stoppa fingarna i öronen och låtsas att världen är som den var, att vi kan och bör och behöver skapa 'oaser från internet' och att vi, gamla bedagade, kan kontrollera och styra det nya på våra villkor, och gå under på kuppen.

Och det vore väl lite dumt, vore det inte?

Man vet att man är språknörd

när man småler åt den bild man får i huvudet och tycker synd om personen som råkar ta fel preposition och falls asleep at the sofa. Så hårt och kallt!

Expressen rättar

Marklundskans kompisar får ytterligare lite reklam, även här. De stackarna säljs ju bara på Coop, och är rent usla, men om någon som råkar uppskatta deras musik finner dem via den här bloggen så må det vara hänt.

Expressens Thomas Mattsson har noterat att Marklundskan börjar bli en driftkuku, och att detta riskerar att smitta av sig på tidningens renommé, och lägger in en rättelse i slutet av hennes text:

EXPRESSEN RÄTTAR: I söndags skrev Liza Marklund i sin krönika att gruppen Stockholm Stoner utsatts för 80 000 illegala nedladdningar av sin skiva. Det är fel. Uppgiften kom från flera olika torrentsidor som presenterar falska sökresultat.

Så kan det gå. Marknadsföringskuppen måste betraktas som rätt lyckad, så här mycket uppmärksamhet hade bandet aldrig lyckats skrapa ihop på egen hand.

Grattis.

alla kompisarna bor på golvet

Jag vet inte varför Marklundskan får mig att tänka på Alice Coopers Wind-Up Toy, men det gör hon.

Spanande efter flydda tider

Mycket Expressen nu. Den har en smidigare, mer lättladdad sida än konkurrenter och jag sitter för stunden vid en gammal, trött och liten dator som inte vill jobba mer än nödvändigt.

Mats Larsson saknar räderna i musikpalatsen, skriver han. Han berättar drömmande om besök i New Yorks Tower Records och Londons Virgin Megastore, och suckar över hur det visserligen är så mycket smidigare att handla på nätet, men ändå! Visst får han tips av butiken, om hur den som handlat detsamma som han handlat också visat sig intresserad av något annat. Datorgenererade tips i alla ära, skriver Larsson:

Men ändå, ändå. Jag saknar mina räder i musikpalatsen. Saknar mötet med andra människor där. Saknar utbytet av tips från någon kunnig försäljare.

Jag är ingen kunnig försäljare, men ett tips kan du få: sök dig till musiksiter här på nätet. Nöj dig inte med butikernas genererade tips, utan prata med människor som gillar detsamma som du gillar. Du kommer att få massor med tips, och vet du, det är på många sätt nästan lika mysigt som räderna i palatsen.

Tigande makthavare

Det är något nästan rörande över hur den ena offentliga personen efter den andra försöker tiga ihjäl det ena avslöjandet efter det andra. Nu senaste är det LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin som försöker ducka och tiga ihjäl det faktum att hon var en av dem som godkände det kritiserade pensionsavtalet. Vi har sett det tidigare, i stort, Reinfeldts försök att få FRA-bråket att blåsa över t ex, och i smått, Marklundskans försök att tiga bort Gömda-grälet kan väl få stå som exempel där.

Peter Wennblad tackar på Expressens ledarplats Robinson för denna nya öppenhet. Skandalerna, paktspelet och nakenheten där ledde oss in i en ny tid där vi inte längre accepterar uppgörelser bakom lyckta dörrar, skriver han ungefär. Kanske ligger det något i det, kanske är det tvärtom så att Robinson kom till för att öppenheten låg i tiden, var något nytt och spännande då, när det nu var första säsongen gick. Vilket som kom först kan göra detsamma nu, vi står ändå kvar där vi står, i ett samhälle där folk vill ha ljus i mörka vrår, hemliga sällskaps möten hånas och skrattas åt och offentliga personers försök att tiga ihjäl avslöjanden är dömda att misslyckas.

Jag vill bara passa på tillfället att påminna om att FRA-lagen ändå drevs igen. Marklund har kvar sin position, och folk köper fortfarande hennes böcker. Lundby-Wedin kommer att ha kvar en hög position, även om hon tvingas avgå från den hon har just nu. Ljussättningen har ändrats, men det mesta är sig ändå likt på maktscenen.

Det går inte att tiga sig undan, men det går att vänta sig fri. Om man har kontakter, och position, vill säga.

Planering inför Öppet Hus

Vi pratar om, planerar inför och hoppas att många kommer och besöker oss när Hvilan håller öppet hus den 17/4.

Kulturutveckling

Att festivalbesökare bloggar och twittrar, delar med sig av sin upplevelse både i bild och ljud är en väl etablerad sedvänja vid det här laget. Det är nästan mer självklart att kommunicera via nätet än via telefon numera, sägs det, och nästa steg i utvecklingen är redan taget. Artisterna själva bloggar och twittrar från backstage, och i vissa fall rent av från scenen, berättar Jake Coyle. Det är ett effektivt och informellt sätt att hålla kontakten med fans, ett sätt att skapa ett personligt band och en känsla av gemenskap.

Och det är en skärande kontrast mot den hållning gentemot fansen som visades upp tidigare idag i det utrymme Marklundskan förfogar över i Expressen.

Dax för judo igen

Expressen berättar om en desperat stackars 20-årig man med krossat hjärta. Han säger att han kommer att ge sig på närmaste polis med kniv för att få bli skjuten. Polisens talesman berättar att polisen är inne på en annan väg:

Bjarne Andersson är dock ganska säker på att polisen kommer att lyckas avväpna mannen på ett mindre våldsamt sätt.
- Vi har batonger, pepparspray och andra mjukare vapen som passar bra i såna här lägen. Det ska väldigt mycket till innan vi använder skjutvapen. Dessutom har vi all tid i världen på oss att försöka föra en dialog med mannen.
Polisen trodde sig på söndagseftermiddagen veta i vilken stad mannen befinner sig i.
- Jag hoppas verkligen att det här kan lösa sig på ett bra sätt. Det verkar röra sig om ett desperat rop på hjälp från en mycket ledsen människa, säger Bjarne Andersson.

Och visst är det så. Tro på en gammal kvinnas ord, krossade hjärtan läker, även om smärtan känns outhärdlig just nu så läker det. Inte över en natt, inte på en vecka men läker gör det.

Update:

Polisen fann så småningom den unge mannen, obeväpnad och betydligt lugnare. Det är något att glädjas åt det också.

Samtidigt på en blogg nära dig

Christermagister skriver om tre terminer. Centerpartiet har tydligen grubblat fram en tanke om att det nog vore en god idé, bravo centerpartiet! Det är givetvis ingen helt okomplicerad fråga, detta, och det kommer att stöta på patrull. Sommarlovet är heligt bland många i Sverige, drömmar om Bullerbyn, myggbett och brunbrända ben, och att skära ner på det kommer inte att gå utan protester.

Men låt oss ändå försöka ta ett steg tillbaka och betrakta situationen. Idag har vi tio veckor sommarlov, en vecka novemberlov, två veckor jullov, en vecka sportlov och en vecka påsklov. Sammanlagt femton veckor lov, således 37 veckor skola. Centerns förslag är, om jag tolkar Christermagister rätt, att antalet veckor ökas till 40, vilket ger tolv veckors lov kvar att fördela. Fyrtio veckor, nio månader, på tre terminer ger det tre månader för varje termin, med lite flexibel anpassning hit eller dit för att anpassa oss till verkligheten. Julen ligger där den ligger, så vi får kanske utgå från den? Idag börjar de flesta jullov omkring den tjugonde december, vad tror ni om att vi tidigarelägger det en aning? Lucia är väl en bra dag att sluta inför jullovet, en veckas ledighet lägger vi till, tre veckors jullov.

Vårterminen börjar idag omkring den åttonde januari, låt oss behålla det. Tre månader framåt befinner vi oss en vecka in i april. Här nere är det vår, nästan sommar då, uppåt i landet är skidsäsongen i full gång. Vad kan passa bättre än ett tre veckors lov då?

Sommarterminen, den nya terminen vi får från centern, börjar direkt efter Valborgsmässoafton. Två månader är nog vad man orkar med så dax på året, det är den sista terminen och avgångsklassernas slutspurt. Sommarlovet börjar helt lämpligt vid midsommar, vi slår ihop två av våra största högtider till en och går sjungande in i högsommaren, och ett härligt fem veckor långt sommarlov!

Höstterminen börjar i augusti, det blir en lång termin, därför sparade jag en lovvecka till uppladdning någonstans när det börjar bli kämpigt, sådär i slutet av oktober ungefär.

Jo, det kan absolut funka, eller vad säger ni?

Dessutom skulle vi lärare bli av med det där långa sommarlovet som sticker så många i ögonen. Givetvis kommer vårt arbete att ändras därefter, de extra timmar och dagar vi lägger på arbetet på kvällar och helger får bli ett minne blott.

Marklunds kompisar laddas ner

Marklundskan upplåter idag sin kolumnplats i Expressen som reklampelare för en i kompisgänget, och generös som jag är låter jag dem även få ett par rader här. Marklundskan spottar och fräser om att det skrivs för lite i media om musik, Idol och Melodifestival tar upp hela utrymmet ju, det blir inte plats för annan musik. Marklunds kompisar gick ut hårt och ökade:

För att hitta nya marknader och verkligen få ut sin musik så sålde de in skivan exklusivt - till Coop, ungefär som Eagles gjorde i USA när de sålde in sin platta till Walmart.
Och det här funkade som sagt - tidningarna skrev, tv erbjöd livespelningar och plattan hamnade på topplistan.

Coop? Trodde jag erbjöd samlingskivor i stil med Absolut Elände nr 942, Idol säsong 36 och Glada Bitar med Bo-Stures från Lillestad, men tydligen har de mer att erbjuda. Där ser man. Marklundskan fortsätter sin berättelse:

Topplistan, säger jag, då måste ni ju sälja massvis med skivor!
- Den veckan vi låg på 13 plats sålde vi sammanlagt 379 exemplar, säger han.
Jo, han upprepar antalet. 379 exemplar.
Mer behövs alltså inte för att få en försäljningssuccé i skivbranschen i Sverige, år 2009.
Däremot hände något annat intressant när skivan hamnade på topplistan. Den hittade verkligen sin publik - men inte den som betalade.
Johan surfar runt och visar på ett par, tre olika fildelarsajter. Raskt räknar vi ihop över 80000 illegala nedladdningar av gruppens skiva. 80000!

Hon lyckas, vid det här laget har jag blivit nyfiken nog på hennes polares band för att leta upp dem och lyssna på dem. De är skittråkiga! Lättsmält hissmusik som man glömmer i samma ögonblick som låten är slut. Jag är ledsen, men icke att jag skulle lägga två ören i kors för att köpa den skivan, däremot är jag, fattig som en bonddräng, glad att jag kunde lyssna på den och därför slapp lägga ut pengar på eländet.

Det är 2009 nu, inte 1999, påpekar Marklundskan skarpsinnigt. Det har hon rätt i. Det är en annorlunda värld nu. Vill man sälja skivor så måste man erbjuda något utöver hissmusik, och priset på skivor måste ovillkorligen motsvara vad folk anser innehållet vara värt. Lagar, hot, repressalier och straffskalor skrämmer, men inte tusan främjar det kulturlivet!

Som avslutning bjuder jag Spiritual Beggars på reklamplats, så att ni får veta hur stonerrock kan låta och inte helt tappar tron på genren:

Det gör ont att vara udda

Ninni Schulman berättar i Expressen om hur det kan vara att leva utanför normen. I hennes fall handlar det om att hon "är 144 centimeter lång på grund av någon åkomma som är så ovanlig att jag inte ens vet vad den heter" Osedvanligt kort, alltså. Att det kan vara opraktiskt ibland förstår var och en som behövt be om hjälp för att nå något på översta hyllan, men det är inte det artikeln handlar om, utan om hur hon, som avviker från normen, upplever att hon blir bemött av omgivningen. Barn vill mätas med henne, vuxna stirrar, det kommenteras och skämtas och hon ler vänligt tills det stramar i mungiporna

Jag kan också berätta om hur okoncentrerad jag blir när jag märker att barn stirrar på mig på stan och hur kommentarerna alltid, alltid kommer flygande när jag precis passerat och är fyra, fem meter ifrån [...] Jag är en människa, inget husdjur som man kan klappa på

Borde inte det vara självklart? Nej, inte i det här samhället, inte i den här kulturen. Jag funderar ibland över varför det är så ok att stirra på, prata om, kommentera, viska kring den som inte följer utseendenormen till punkt och pricka. Jag tror det har att göra med behovet att höra till, vad tror ni? Om man kan enas om att någon avviker har man samtidigt enats om att man själv hör ihop. Man får bekräftat att man är en del i en gemenskap.

Det är tråkigt att det ska behöva ske på någon annans bekostnad.

Öppet Hus på Hvilan Folkhögskola

Den sjuttonde april, mellan klockan 9 och 11.30, håller vi öppet hus. Välkomna att besöka sveriges äldsta folkhögskola, se våra vackra byggnader, vårt vackra Magnoliaträd som jag tänkte försöka övertala att blomma just den dagen (jag lovar inget, men jag ska försöka!) och se om vi kanske är skolan för dig. Sprid gärna information bland vänner och bekanta som ni tror kan vara intresserade av att börja studera till hösten. Det är lätt att ta sig till Hvilan, hoppa på 130 i Lund eller Malmö och stig av på hållplats Lindvägen. Kommer du från Malmö går du över vägen och tar sedan till vänster, kommer du från Lund går du direkt till vänster när du stigit av bussen.

Vi erbjuder allmänna kurser i naturvetenskaplig, samhällsvetenskaplig och hälsa-inriktning, med möjlighet att komplettera eller läsa in sin gymnasiekompetens. Komvux passar inte för alla. Ok, folkhögskola passar inte heller alla, men det passar många, och i tider som dessa är det rätt schysst att ha sin gymnasiekompetens när man ska konkurrera om jobben. Att studera på folkhögskola ger också en utmärkt grund att stå på för den som vill läsa vidare på universitet eller högskola, varje år ser vi stolta hur elever går vidare till läkarprogram, lärarhögskolor, ingengörsutbildningar, biblioteksutbildningar, prästseminarier, veterinärhögskolor och så vidare.

Vi erbjuder, förutom de allmänna kurserna, också en kurs för lätt utvecklingsstörda, och en kurs för den som lämnat arbetslivet bakom sig. 2-årig fritidsledareutbildning har vi också, och därtill erbjuder vi Svenska Kyrkans Grundkurs. Vi har inget internatboende, men väl goda buss- och tågförbindelser till både Malmö och Lund.

Information om tider etc kommer att annonseras på Hvilans Twitter, lägg till oss så hålls du automatiskt uppdaterad. Mer information om skolan finns att hämta på hemsidan (under uppdatering, så den hickar lite ibland), där du också kan hitta ansökningsformulär.

Välkomna!

Sweeney Todd

42-årig lärare sätter sig hos sin lite specielle frisör.

En radda 'hoppsan' och 'ojdå' och 'men det var ju så knasigt nära!' och 'these are my friends, see how they glisten, see this one shine, how he smiles in the light! My friends, I've come home' senare:



Sommaren kom tidigt i år =) och jo, det är faktiskt ungefär så jag brukar se ut, om än aningen mindre flagrant.

Brukade.

Nyklippt

Min frisör är inte lik någon annan frisör i hela världen, och om min frisyr kan man nu säga detsamma. Vanligen är det ett illavarslande tecken när frisören utbrister 'hoppsan' och 'ojdå', men riktigt nervös kan man börja bli först när frisören sjunger sånger ur Sweeney Todd och skrattar galet.

Ändrade roller

James Montgomery, MTV Newsroom, berättar om hur hans roll som musikjournalist har ändrats:

during an interview, your subjects can totally Twitter about you. Oh, how the tables have turned!

Ett maktskifte, och det gäller ju inte bara inom musikindustrin. Vi lever i spännande tider.

Detta är ett dubbelinlägg, en kommentar på hur vår värld ser ut idag, och en ledtråd om sån behövs.

Tack för gratulationerna

men det var inte min födelsedag igår.

Det var en speciell dag, visst var det det. Den var speciell för att min dotters första tatueringsdesign nu är verklighet, och den blev än mer speciell när jag oförhappandes återfann Bob.

Men år det fyllde jag inte.

Ber om ursäkt att jag missledde en och annan.

Flumpedagog?

Hur är en flumpedagog? Hur ser själva definitionen ut? Det känns fasligt luddigt, som ett slags nysvenskt skällsord som någon hittat på för att slippa beskriva vad h*n egentligen menar, utöver viljan att vara nedlåtande.

Pepp till Crimson

Att protestera eller inte protestera

En majoritet av Aftonbladets läsare, säger Aftonbladet, vill hellre se skattehöjningar än att lärare sparkas. Och så redovisar de en handfull citat där läsare ondgör sig över hur regeringen vill skilja på folk och folk, hur det mesta i skolan är bedrövligt och hur regeringen prioriterar fel.

Jahapp, det låter ju bra. Visserligen är det bara en knapp majoritet av endast 27000 som säger detta, men drygt trettontusen människor är en hel del.

Fråga är, är de beredda att gå från ord till handling? Och finns det fler som håller med? Om det gör det, och ska bli någon skillnad, om åsikterna skall nå fram och få effekt så måste det börja föras liv. Det måste levas om, så grundligt att det ger genklag i generationer framåt. För som läget är nu skiter både kommuner och regering i en undersökning i Aftonbladet, kan jag berätta. Vill ni ha en annorlunda politik? Vill ni har lärarna kvar? Sätt igång och protestera, men gör det inte en och en. Gå samman, många, använd Facebook, Lunarstorm och andra sociala nätverk och organisera er. Träffas, och för liv.

Vänta inte på en ledare. Led själva. Det är ok, ni fixar det, bättre än ni någonsin tror.

Knäckfråga

Socialdemokraterna lägger, enligt Expressen, upp planer för hur de ska misskreditera den nuvarande regeringen för att själva kapa åt sig både jobbfrågor och val.

Allvarligt talat, socialdemokrater, borgare och alla andra. Lägg av. Sluta gnälla så förbaskat, sluta peka på andras fel och sluta hugga varandra i ryggen.

Vill ni ha min röst? Förtjäna den då. Visa mig vad ni gör, vill, står för, jobbar mot, fokuserar på, drömmer om. Vill du vara min ledare? Visa mig då vart du vill leda mig, inte vart du vill få mig att se att den andra ledaren inte är på väg. Visa vart din väg leder, annars låter jag den ligga obeträdd.

Idag är en speciell dag

Någon rekommenderade mig att titta in på en blogg och sa att den nog skulle falla mig i smaken, och visst gör den det. Bob Archambeau är en underbar människa och det återspeglas tydligt i hans skrivande. Han talar idag om American Idol och Adam Lambert, en av de tävlande. Är Amerika redo för denne specielle artist? Han är dramatisk, säregen och mycket öppen med sin sexualitet. Lyssnar man på domarna så är de lite... oense, om man så säger. Det är inte första gången jag hört talas om denne Adam, och jag blev nyfiken nog att leta upp honom på YouTube.

Killen är överskön. Honom håller vi ögonen på.

Gaddad

Hon är så duktig, dottern, jag är så stolt så jag kan flyga bort!

På min födelsedag

toppade Rolling Stones billboardlistan med Paint it Black. Det känns inte helt fel. Resten av familjen är lite mer svårtolkade, så det låter jag vara till en annan dag.

Stolt

så stolt så stolt!

Min dotter, den vackra rödhåriga, planerar för en framtid som tatuerare. Idag togs ett stort steg: för första gången har en av hennes designer tatuerats, på riktigt. Den sitter på min bröstkorg, vänster sida (familjesidan) och är så fin!

Tack till Thomas på House of Pain i Malmö som utförde den, och hjälpte till att ta det här steget.

Bild kommer under kvällen för den som är intresserad.

Liten handling, stor konsekvens

Alternativen:

1. En skarp tillsägelse till den hårde, en korrigering av beteendet och attityden.

2. En liten vänlighet till den hårde, en liten omtanke. Den kostade givaren max femton sekunder.

Konsekvensen blev en tillbakalutad, spontant improviserad historiegeografisk lektion, där hela klassen fick del av leendet, det ljusa glittrande leendet, och generositeten som oftast bara skymtar under ytan fick fritt spelrum. Och alla vet vad som hände kring engelska kanalen 1066.

Gissa, om det inte är uppenbart, vilket av alternativen det var som gav denna konsekvens.

Sex i parken

Jajamänsan, mitt framför ögonen på anländade lärare och elever porrades det vilt, precis utanför mitt arbetsrumsfönster. De passionerade tu la inte märke till omvärlden, så uppslukade var de av sina aktiviteter, vingarna slog, fjädrarna rök. Det är ingen tvekan om saken, vi kommer helt tydligt att ha skränande råkungar i ekarna även i vår.

Filesharing

Ikväll har vi laddat ner en skrälldus musik och lyssnat igenom. Elände, skit och dynga, i den ordningen, var vad vi tröskade oss igenom först. Vedervärdiga röster, hackig gitarronani och amatörmässiga arrangemang, och vi raderade allt eftersom. Sen dök de upp, guldkornen, som gjorde det hela mödan värt.

Jag är så glad att det finns möjlighet att lyssna sig igenom slaggen och faktiskt hitta dem, de där banden man gärna vill höra igen. Och igen. Och igen. Utan fildelning hade t ex Eluvietie sålt ett album mindre. Visst kan man nu tänka sig att något av slaggbanden förlorat i försäljning, men eftersom jag inte skriver deras namn vet ni inte vilka de är.

Vädjar i tysthet

I Sandviken har en ICA-handlare infört artonårsgräns på energidrycker. Enligt artikeln är det i första hand skolelever som behöver restriktioner i sin konsumtion av dryckerna:

Lärarna har vädjat i tysthet om att vi skulle göra någonting, för eleverna blir alldeles stirriga, säger Fredrik Hedberg, köpman vid Ica Supermarket i Björksätra

och där ungefär fastnar jag. Lärarnas vädjande i tysthet kan ju betyda att de talat inofficiellt med ICA-handlaren. Det kan betyda att de ringt och försökt sköta det hela diskret. Ändå får jag en bild av bleka, utmattade lärare som står framför hyllan med energidrycker på ICA, men är för försynta för att säga något direkt. Istället tittar de tysta på ägaren med ledsna ögon, slänger ibland en menande blick på eleverna som stimmar utanför.

Och jag funderar på varför den bilden inte känns främmande. Hur gick det till när lärarkåren gick från att utan krusiduller säga ifrån när det var problem till att tyst vädja?

Kulturfyran

Häromdagen var Kulturfyran på en minikurs i att bygga upp sig själv. Vi fick göra en rolig övning som jag tänkte skulle passa som kulturfyra. Om du inte tycker den är tillräckligt kulturell kan du ju alltid välja att låta dina svar komma från kulturområdet.
Vi pratade om saker vi gör och inte gör, och saker vi vill göra och saker vi inte vill göra. Vi fick rita två streck som korsade varandra. Det ena strecket var lodrätt och det andra vågrätt. Längst upp på lodräta skrev: Gör och längste ner: gör inte. På det vågräta strecket skrev vi på vänster sida: vill och på höger: vill inte.


Alltså:

1. Vad gör du som du också vill göra?

Jobbar med människor, med underbara fantastiska himlastormande trevliga människor!

2. Vad gör du som inte vill göra?

Stiger upp i gryningen varje vardag.

3: Vad vill du göra, men gör inte?

Spelar gitarr timmavis var dag

4. Vad vill du inte göra och gör inte heller?

Kör bil

CB

Chris Broderick spelar Bach, solen skiner och jag funderar över det förbryllande uttrycket 'det nya svart'

Ja... jo... onekligen

Jag är inte helt i balans just nu. Orsaken kan göra detsamma, härdar ni ut med mig så kommer jag tillbaka till mig själv så småningom.

Förtydligande

You're no different to me.

Inför mig, till skillnad från inför lagen eller andra förment högre instanser, är alla lika. Alla har rättigheter och alla har skyldigheter. Alla ska ta hänsyn till alla, ge varandra utrymme, ge varandra möjligheter, hjälpas åt och bidra. Inga gräddfiler. Inga skampålar.

Jag skiter uppriktigt talat ett stort stycke i vilken titel du har, ditt bankkonto kunde inte vara mindre intressant och vad andra människor tycker om dig får stå för dem. Din härkomst är ointressant, din kultur dekoration. Inför mig är du människa, plain and simple. Lika mycket värd som varenda annan människa omkring dig, och de är lika mycket värda som du.

Kan jag hjälpa dig en bit på väg kommer jag att göra det. Kan du hjälpa någon på väg är det din förbannade skyldighet att göra det. Kan du inte hjälpa någon annan så se åtminstone till att inte ställa dig i vägen för att hindra dem. Deras framgång sänker inte dig. Gläds åt den istället, och låt dig inspireras.

Du kan irritera mig och jag kan bli förbannad på dig. Du kan såra mig, du kan hota mig, du kan försöka skada mig. Du kan imponera på mig, jag kan beundra dig och högakta dig för dina handlingar och din klokskap. Du är ändå människa, lika mycket värd som andra människor, inte ett dugg mindre men inte ett dugg mer.

I went to the crossroads

Vilka delar är bra

i Björklunds tankar om skolan? Jag hör bara om vad som är dåligt, men ingen är rätt igenom kass. Vilka delar är bra, konstruktiva, användbara? Vad kan man bygga vidare på?

Det är vad jag hoppas få läsa om nu ett tag.

Och apropå den saken

Eftersom jag är inne i en Pain-period skulle jag vilja passa på att dedikera den här sången till makthavare som missköter sitt uppdrag, missbrukar sin makt och saknar ödmjukhet och mod:

Lyrik

Lyriken är död, länge leve lyriken! utropar Nittonde Stolen.

Utan tvivel är låttexter en litteraturform så god som någon, med en ofantlig variationsrikedom, när det gäller allt från längd och form, till innehåll och kvalitet. Allt från enradiga electrotexter, via schlagerns (ibland politiska) banaliteter, vidare förbi raka och surrealistisk hårdrockslåtar, till tiominuters tonsatta hiphop- och punkberättelser

civilrättslig naivism

Ett bra uttryck för dagen. Civilrättslig naivism. Läs mer, om ni så vill, hos Copyriot.

"thinking man's thrash"

Farliga unga män med stora planer på världsomstörtande verksamhet: Megadeth 1987

Lyckligtvis finns det metal

Jag har under en period haft en känsla av hur min grundmurade tro på att det finns hopp om alla människor befinner sig på glid, och det är alls ingen behaglig känsla. Jag kan inte sätta fingret på något speciellt, det är många små saker som påverkar mig just nu.

Som detta att människor överväger vad de kan kasta i soporna, eftersom de vet att det finns en risk att grannar rotar fram det de slängt och bygger rykten på det. Finns det ingen gräns för hur lågt man kan gå för att misskreditera någon annan?

Som detta förtjusta gottande i hur de otäcka tonårspojkarna äntligen skall klämmas åt. Finns det ingen möjlighet att se en glimt av att även dessa tonårspojkar är människor?

Som detta oförblommerade förakt gentemot människor som går aldrig så lite utanför den norm man själv anpassat sig till. Hur blev människan så iskall att hon kunde stänga ute all tolerans för den som inte exakt passar i formen från sitt hjärta?

Jag vill ut

Motbönor

Det kommer till min kännedom att det hålls förbön mot mig. Inte för mig, utan mot mig. Kanske kallas det motbön då?

Det hela härrör sig ur en lång och smått sorglig historia som jag inte tänker gå in närmare på, kontentan är enkel: det finns i denna värld tre mer eller mindre friska människor som önskar livet ur mig. Orsaken till denna deras gemensamma önskan är min ovilja att böja nacken för dem, att rätta in mig i deras led eller åtminstone hålla käften och låta dem stå oemotsagda. Jag har deras namn, jag vet var de bor och vad de försörjer sig på. Det är inget förtäckt hot mot någon av dem, hoten står de för, utan bara en ren sakupplysning, jag behöver med andra ord ingen hjälp med att finna dem.

Jag tror deras livskvalitet skulle öka om de slutade lägga energi på att hata mig.

Att gå vidare

Lisa Magnusson skrev för ett par dagar sedan en liten krönika i Aftonbladet om hur hon som högstadieelev var

en glasögonorm i hemstickat och hemanent med sprejad snedlugg när jag var liten. Jag var aldrig SNYGG, men i ärlighetens namn var jag aldrig särskilt SMART heller. Jag bara: Vaddå Pythagoras sats?

Julia Skott kommenterar:

så spelar det ingen roll om man var eller inte var “flickvänsmaterial”. Till och med om det kanske fanns folk som var intresserade av en (vilket inte är givet) utan att man visste om eller hade förmåga och vilja att uppfatta det, eller om man hade kunnat inspirera intresse om man bara varit lite modigare, så spelar det väl ingen roll, om det nu faktiskt var så att man insåg det och/eller kunde dra nytta av det, för att man var så gruvligt osäker och övertygad om sin egen o-förträfflighet? DÅ var det så att man inte hade förmåga att inse det, och det är poängen. Man KÄNDE sig ful. Kom inte här och stjäl min upplevelse, även om jag själv kan se att den kanske eventuellt kunde ha varit lite annorlunda. Och upplevelsen av att ha varit ful, överensstämmande med verkligheten eller inte, har lätt långa efterspelstentakler in i ens vuxna liv. Det kan spöka som fan

Under de senaste dagarna har jag haft anledning att vid ett par tillfällen nämna Björklund och den skolpolitik han presenterar. Detta har renderat en och annan opubliceringsbar kommentar, som påminner om att detta med spökande efterspelstenktakler inte bara gäller hur man kände sig rent utseendemässigt i ungdomens dagar. Flera av dessa opublicerbara kommentarer speglar den känsla av hjälplöshet som ligger kvar hos dem som upplevde sig som offer i skolan. Somliga var säkert illa utsatta, andra, som Skott skriver, upplevde sig illa utsatta oavsett hur omgivningen uppfattade saken. Samtliga, och därav förblir de opublicerade i den här bloggen, uttrycker mycket explicit en längtan efter hämd, att ge igen, att tvinga förövarna att genomgå samma förnedring som de själva upplever sig ha genomgått. Skott avslutar sitt blogginlägg:

SLUTA SÄGA ÅT MIG ATT SLUTA ÄLTA! Låt mig få ha min bitterhet ifred! Men jag tror att det också inte handlar nödvändigtvis om ett ältande, utan om ett bearbetande av vem man varit, hur man blivit den man var idag och hur de två förhåller sig till varandra. Insikt är första steget i tillfrisknandet

Den som ännu inte tagit det steget, utan fortfarande är kvar i ältandet och längtan efter hämnd, ser med förtjusning på Björklunds löften om just detta. Men det ändrar inget. Hämnd är inte rätt väg att gå.

Man måste nämligen inte välja den ena gruppen elever på bekostnad av den andra. Man kan skapa en skola där det finns plats för de högljudda, platskrävande dominanta hannarna, de högbystade, attraktiva honorna, de introverta, de extroverta, de försynta, de intellektuella, de klumpiga och de osäkra, alla på en gång. Utan att man lämnar någon att sjunka, utan att man slår ut någon. Det kräver en del, både i ekonomiska resurser och annat, men det går.

Och nog vore det en investering värd att göra?

Jan, jag har en fråga

Säg mig, när du knockat dina elever, hur tror du då att de ska kunna lära sig något?

Bagheeras fråga till Baloo sammanfattar ganska bra min fundering. Mowgli reser sig igen, nog tuffare än somliga tror, men skulle alla gjort det efter att ha fått en smäll av björnramen?

Så säg mig, Jan, när du slagit ut t ex de tonårspojkar du fortfarande är rädd för med den slags disciplin du vill införa, hur tror du då att de ska kunna lära sig något? Och om de inte lär sig något, hur ska de då kunna resa sig? För det är väl ändå avsikten? Inte har du väl tänkt dig att de ska ligga kvar på mage?

Jag förstår att det för många ser ut som om skamvråpedagogiken vore en lösning på de problem man tycker sig se i skolan. I synnerhet kan jag förstå att den som själv upplevde sig som skyddslös i skolan och idag ser sina egna barn utsättas för mobbens förakt vill se förövarna bestraffas. Man vill ha hämd och upprättelse, man vill få ge igen och få känna att man betyder minst lika mycket, ja, helst mer, än den som orsakat en smärta. Man vill att förövaren skall tvingas be om ursäkt, helst lika offentlig som den förnedring man själv upplevt har känts, om inte ännu offentligare. Idealiskt innefattar denna avbön även ett visst mått av krälande, och för ens egen del en hedersplats från vilken man nådeligt kan meddela att jo, man kan tänka sig att förlåta. Inte glömma, men förlåta.

Men Jan, vad har man uppnått med en sådan situation? I längden ytterligare förnedring, för fler, och fler som önskar hämnas. Hämnd föder hämnd, och skamvrån, oavsett om du föredrar att kalla den vid något annat namn, är en svag ledares redskap. Vill du verkligen gå till historien som den svage, hämdgirige ledaren som tillslut bara väcker förakt i sin ynkedom?

Att hata skolan

Christermagister läser samma artikel som jag i Sydsvenskan. Peter Nyberg från Attention berättar om sin skolgång, hur han skickades runt från skola till skola för att ingen förstod varför han inte fungerade som vanliga elever.

Lärarna var arga på mig och tyckte att jag skulle skärpa mig

Hans egna skolerfarenheter ligger många år tillbaka i tiden, och nog borde en del hänt sedan dess?

Fortfarande upplever han att det finns lärare som undviker att ta ansvar och som lägger skuld på eleverna när det inte fungerar.

– Man möter elever med auktoritet, fördömanden, makt, ilska och irritation. Om man skulle göra så på en arbetsplats skulle vi sluta gå dit, men barnen har skolplikt [...] Få lärare, menar han, känner till hur man upptäcker och hanterar barn som avviker från det normala beteendet. Risken är att det skapar aggressivitet hos barn och ungdomar som känner sig svikna

Det sägs inte i artikeln, men jag gör en kvalificerad gissning och placerar den unge Peter i den nyinförda björklundska riskkategorien tonårspojkar. Av bilden att döma är Nyberg ingen småväxt människa. Han lär ha hörts och synts som tonåring, i än högre grad eftersom jag gissar att han var en rätt frustrerad ung man med tanke på den verklighet han beskriver.

När man, som lärare eller rektor, står inför situationen att man skall hantera en storvuxen, frustrerad ung människa med testosteron sprutande ur öronen, samtidigt som man samma rum skall bereda utrymme och en trygg skolmiljö för tjugonio andra unga människor, varav hälften är smått rädda för den morrande och den andra hälften roar sig med att ytterligare reta upp den uppretade, samtidigt som man förväntas bedriva någon slags pedagogisk verksamhet, ja, då är det lätt hänt att man griper tag i halmstrået 'disciplinär korrektion' och med brutal kraft, fysisk ibland men oftare symboliskt hierarkisk genom att vifta med sin högre status som lärare, försöker få den unge människan att uppföra sig. Att sätta sig ner och hålla käften, på ren svenska.

Det går sällan bra.

Henrik Pelling, överläkare i barnpsykiatri, skriver också i Sydsvenskan.

Hans erfarenhet är att det lönar sig att fånga upp barn med särskilt aggressivt beteende tidigt. Men omgivningen är ofta okunnig. Den största bristen finns i lärarutbildningarna, menar han.

– Lärarna lär sig väldigt lite om hur de hanterar barn med svår aggressivitet. När de kommer ut ställs de inför sitt största bekymmer och de har inte lärt sig någonting om de pedagogiska metoder som finns och som är bäst.

Det ligger mycket sanning i hans ord. Men ingår det i lärarjobbet att hantera ungdomar med svår aggressivitet? Ingår det i lärarjobbet att hantera drogmissbrukande ungdomar? Att hantera suicidala ungdomar? Att hantera ungdomar på glid? Att hantera ungdomar i konflikt med sig själva och hela världen? Att stötta deprimerade ungdomar? Att hantera ungdomar med akut skräck inför framtiden?

Ja, det gör ju det.

I den tredje artikeln i dagens Sydsvenska på ämnet Skolan: kartan och verkligheten (jag tror inte de kallar temat så, men de borde det) berättar Johan Alm, lärare på Rosengårdsskolan i Malmö, om sina elevers verklighet. Han får frågan:

Vilket mål är realistiskt för en skola som Rosengårdsskolan i ett område som Herrgården? Johan Alm blir arg över frågan:

–Realistiskt? Det är ett otäckt ord. Om man anser att ”man får vara glad om hälften klarar sig”, då har man hamnat i en människosyn som är under all gyttjenivå. Det vore mycket intressantare att diskutera vad som krävs för att eleverna ska uppnå målen.

Själv är han övertygad:

– Mer resurser

Mer resurser i form av mer personal, bättre lokaler, bättre skolmaterial, mindre klasser och större flexibilitet är inte lösningen på allt, men det är en bra början. Trots Sydsvenskans påpekande om att

Det är inte något självklart svar. I skoldebatten ifrågasätts ”mer pengar” som standardlösning. Många efterlyser nya pedagogiska grepp - en av förespråkarna för nya metoder är finanskommunalråd Ilmar Reepalu (S). Debatten har fått bränsle av SVT-serien Klass 9A där ”superlärare” specialrekryterades för att höja betygen i en klass.

Att svepa in i en klass som dessa superlärare gjorde, utan något övergripande ansvar, utan uppföljningsansvar, utan resursbegränsningar och med den ökade coolhetsfaktor ett TV-team ger är en sak. Att dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad och år efter år hålla humöret upp på både sig själv, eleverna och kollegorna samtidigt som man kämpar mot både tristess, tonårshormoner, social verklighet, nedskärningar, finanskris och en utbildningsminister fixerad vid vad han ser som tonårspojkars illasinnade farlighet och samtidigt förmedla både kunskap och insikter är en annan.

Vilken drapa! Poängen är ändå enkel att sammanfatta: skolan behöver mer resurser. Inte pengar öronmärkta av någon minister med ögonen fulla av blå dunster, utan resurser till fortbildning, lärare, material, mat, lokaler, elevhälsa, fritidsledare, undervisning i kreativa ämnen, studiebesök, temadagar, IT etc.

Investeringar i en hållbar framtid.

saknar

En bagatell, ett sk i-landsproblem, men ack, så fadd frukosten blev utan.

om Barbie

Britta Svensson i Expressen befinner sig i valet och kvalet: en Barbie till en tvååring? Hon suckar nostalgiskt och berättar om hur Barbie för henne, som liten flicka på sextiotalet, var något rent fantastiskt.

Hon är ovärderlig.
Varför?
Det var ju hon som tog mig vid handen och visade mig världen. Som hjälpte mig hemifrån. Som viskade att jag kunde bli något annat än det jag såg omkring mig.
Barbie är 1900-talets största feministiska ikon. I hennes värld är det hon som regerar, en drottning som inte behöver någon man, annat än som accessoar iklädd smoking. Hon är skapad av en kvinna (Ruth Handler) i en helt mansdominerad omgivning, för en hel värld av små flickor.

Det låter ju fint och bra, men frågan är om Barbie verkligen representerar samma sak för barn idag som hon gjorde då? Femtiotalet, när Barbie skapades, var en våldsam kulturkrock, den gamla världen smällde ihop med den nya, tonåringarna gjorde entré på scenen, tog plats, skapade om tillvaron utifrån sin horisont, trots den gamla världens protester. Britta Svensson vill, säger hon, "ge [Barbie] till alla små flickor jag känner, som en symbol för att kvinnor är starka, underbara, oövervinneliga" men jag undrar om det verkligen ligger till så? Vi är i en brytningstid igen. 1900-talet ligger bakom oss. Barbie, representerar hon månne den gamla världen? Jag tror det. Den som tar flickorna vid handen och visar dem världen idag ser annorlunda ut. Hur? Jag är för gammal, jag vet inte. Jag tillhör det gamla gardet, men jag skulle gett ungen en Pink-platta.

Dessutom är jag lite skeptisk till att ge en tvååring, som med största sannolikhet fortfarande har en tendens att käka upp det mesta, en leksak med 42 miljoner små delar av ergonomisk kvävningsstorlek.

Men då!

This video is not available in your country

säger YouTube om alltfler låtar på mina timslånga spellistor, och jag har inte alls vant mig vid detta. Your country? Va? Är vi inte i Cyberia allesammans?

Nej, vi är inte det. Cyberia är en tankekonstruktion, en utopi, en dröm, en längtan efter gränslös gemenskap där tankekonstruktioner som nationalstat, nationsgränser och kulturgeografi inte spelar någon roll.

Men där är vi inte längre. Inte ännu.

*suck*

Mycket musik nu

Musik kan ändra det oföränderliga, påverka det opåverkbara och göra det ohanterliga hanterligt. Och det är inte så dumt.

Gordon Ramsey

Jag är lite lite kär i Gordon Ramsey, på en strikt professionell basis. Inte egentligen som kock, utan mer som språkbrukare. Mina elever är mycket förtjusta i hans program, nämligen, och plockar upp det ena färgstarka uttrycket efter det andra. Tack vare hans tirader har de lärt sig att våga uttrycka sig, kryddar man språket med lite Ramseyismer så känns det mycket säkrare plötsligt.

Sånt kan göra en språklärare lite språkmässigt kär.

Jag ska nog ta och titta på hans program också, för att se vad han är för filur egentligen.

Morgonvisa

Det är finanskris, nedskärningar och elände över hela linjen. Därför ger jag er denna visa som en liten vägvisare. Något tål de att skrattas åt, men de ger inspiration ändå.

Håll modet vid liv:

Samma gamla visa

om och om igen.

Pain får illustrera sentensen:

Gammal tråkig tant

Det finns finesser på bloggen, det finns möjlighet att lägga upp både vad jag för tillfället läser (flera böcker, men mest elevarbeten) och vad jag för tillfället lyssnar på (Megadeth Almost Honest) i marginalen, vad jag är på för humör (hyggligt, men frustrerad och rätt stressad), besöksräknare (ointressant, det är ingen tävling) och andra små pigga detaljer, men detta är inte i första hand en dagboksblogg. Jag tror inte någon är intresserad, i längden, av vad en gammal tråkig tant sysslar med dagligdags (imponeras storligen av elev, 270 kilo! Satan i gatan, det är mycket att lyfta med bara händerna!), och jag har inte lust att behöva uppdatera stup i hela tiden.

Trots min innerliga tråkighet vill jag att du ska veta att jag uppskattar din omtanke.

*gnissel*

Jag blev utmanad till en av dessa blogglekar. Visst uppskattar jag tanken, det gör jag. Ändå avstår jag, jag är för tråkig och det här är inte den sortens forum.

Men tack för inbjudan.

Ansvarsfördelning

Låt oss tala lite om det här med ansvarfördelning, utifrån en artikel i Kvällsposten om en ung man som råkat få sin nästipp avskuren. Det hela tilldrog sig, enligt artikeln, i Sjöbo. Det började med ett bråk mellan den unge mannen och en något äldre gosse. När den unge mannen ville fly från bråket drog den äldre igen en glasdörr, och nästippen skars av.

En olyckshändelse, säger rektor Eva Månsson "Vi har vidtagit egna åtgärder. Jag tror inte att en polisanmälan löser några problem. Det är bättre att skolan ser till att det inte händer igen" och avstod polisanmälan.

Är det verkligen hennes ansvar att avgöra om det var en olycka eller inte? Borde hon istället gjort en anmälan och överlämnat till polisen att utreda händelsen? Avstod hon anmälan för att hon gjorde bedömningen att hennes egen utredningskompetens räckte till, eller avstod hon för att hon var rädd för att svärta ner skolans rykte?

Kulturfyra

I var tredje kommun ska skolan skäras ned och fackförbundet IF Metall har gått med på att sänka löner. Finanskrisen härjar och far fram. Kulturfyran startar där, med finanskrisen.

1. Har du drabbats av finanskrisen på något sätt?

Svarade jag inte på den här frågan förra veckan också? Är det av miljöskäl frågorna återanvänds, tro? Finanskrisen drabbar oss alla, direkt eller indirekt.

2. Tror du att nedskärningar inom skolan, sänkta löner med mera är rätt väg att gå för att komma ur krisen? Eller kommer en del grupper att ändå se till att sko sig, som SEB-cheferna som såg till att höja sina löner istället, när de inte fick ta ut bonus.

Jag fortsätter tanken från förra veckan: alltför hastigt tagna beslut leder sällan till något gott. Och givetvis kommer den som kan att se till att sko sig, sådan är mänskligheten, tro inte annat!

3. Michael Jacksons ska ge avskedskonserter och trycket är så stort att det kommer att bli dubbelt så många konserter, mot planerat. Nyligen läste jag en artikel om att människor beräknas gå på konserter och musikfestivaler som aldrig förr. Det verkar som om musik är något människor trots allt unnar sig, hur dålig ekonomin ändå är. Vad unnar du dig, oavsett hur dålig ekonomin är?

Oavsett hur dålig ekonomin är? Tja, att försöka ge människor omkring mig en hjälpande hand, vid behov, det unnar jag mig.

4. Vad tror du om finanskrisen, hur länge kommer den att pågå?

Sju magra år innan de sju feta, var det inte så det sas?

Björklund och tonårspojkar

på förekommen anledning: nej, jag tror inte det är något sexuellt bakom Björklunds besatthet av tonårspojkar. Jag tror, som jag sagt förut, att det handlar om lille Jans rädsla under högstadieåldern. Jag skulle inte alls bli förvånad om denna rädsla t ex var en del av orsaken till att han sökte sig till försvaret en gång i tiden, för att skaffa sig den auktoritet han saknade under skolåren.

Men sexuellt, nej, det tror jag inte.

Nästa steg

Lärare varslas. Det är lite olika uppgifter om hur många, men antalet kan nu också göra detsamma.

Det är inte otänkbart att kommunerna får ökade statsbidrag men det är ännu inte bestämt än utan det kommer redovisas i vårbudgeten

säger Björklund om saken.

En och annan uttrycker förvåning, bestörtning, uppgivenhet eller funderar rent utav på hur detta går ihop med den nya 'hårdare' linjen.

Alldeles utmärkt. Med färre lärare i skolorna, lägre lärartäthet (snälla, tala inte om för mig att Björklund talar om bibehållen lärartäthet, börja istället att se på vad det är som händer, döm honom efter vad han gör, inte efter vad han säger sig göra!) och större grupper behöver vi lite kadaverdisciplin för att överhuvudtaget kunna bedriva någon form av undervisning. Vi behöver elever som sitter tysta och inte ifrågasätter, ty sånt kommer det inte att finnas tid till. Vi behöver möjlighet att helt enkelt slänga ut de som inte sköter sig, att beslagta mobiltelefoner och att sätta små snackemonster i skämsstolar i hörnen. Skamvrår är ett ord Björklund gång på gång upprepar att han inte tycker om, men Jan lille, semantiska distinktioner ändrar inte innebörden.

Ett råd är det verktyg jag vill ge er idag: bered er på nästa smäll. Den kommer, från samma håll, i samma vinkel, och är man beredd är det lättare att resa sig.

Mars-nostalgi

Är ni gamla nog att minnas Blind Melon?

Uralbergen

Det är lite fint, visst är det?

Duh!

Å han ba [---] å ja ba [ ] å då ba han typ [!!!!!] och ja ba [???] och då kom hon där ba å typ [!?!?!?!]

och vi äldre står där och ser ut som irriterade frågetecken. Vi hänger inte med i tonåringarnas vokabulär, och vi hänger absolut inte med i deras tempo. Alla dessa ba och typ, alla de mystiska ljud och obegripligheter de vräker ur sig, varför i hela fridens dagar kan de inte prata ordentligt?

Svar: det tar för långt tid, och är alldeles för klumpigt.

I Sydsvenskan kan vi läsa om språkforskaren Gudrun Svenssons avhandling om just tonåringars språk. Den läggs fram den 4/4 och åtminstone jag ser verkligen fram mot att ta del av den!

The show must go on

Mattias Kling på Aftonbladet förklarar varför en inställd Metallica-konsert faktiskt motiverar ett sammanbrott. Varför bandet väntade in i det sista innan de gav upp förhoppningarna om att kanske ändå, med en hink bakom kulisserna och många och långa solon av Kirk och Rob, skulle det gå att genomföra konserten. Varför Megadeth turnerar Europa runt trots Daves brutna revben. Varför Judas Priest inte ställer in trots att Robs röst knappt kan beskrivas som habil. Och varför det gjorde skillnad att Lars, Kirk och Rob själva talade om att konserten var inställd istället för att låta arrangörerna sköta den uppgiften. Banden vet vad de betyder, de vet att en inställd konsert inte bara är en inställd konsert. Läs Klings artikel istället, han formulerar det så mycket bättre än jag kan.

En simpel magsjukdom krossade månadslånga drömmar om att för en kväll glömma den bistra verklighet som kallas vardag

Havok jämförs med Opeth

CloseUp Magazine har i sitt senaste nummer en recension av Havoks första fullängdare, Being and Nothingness. Skivan är inget mindre än en liten juvel! Såhär säger CloseUp:

Havok spelar den mest innovativa svenska dödsmetallen sedan Opeth. Inte för att de på något vis låter som Opeth, tro inte det. Havok spelar teknisk brutal döds. Men just den uppfinningsrikedom som Opeth visar upp, den badar Havok i.

Läs mer i CloseUp, om bandet och om hur David Jannati i förtjusning önskar komma dem riktigt nära. Köp skivan och får ni möjlighet, se bandet live, de är en suverän liveakt som lämnar en på gott humör i dagar efteråt.

En annan av de stora

Så här lät det för bara ett halvår sedan. Jag hoppas nu är en tillfällig svacka, men jag har mina tvivel. Även gudar blir gamla.

För att smeka era trumhinnor

En tidig, pre-skägg, inspelning.

Kulturfyra

Jordens undergång har inte på många år varit så nära som klockan 14.44 svenskt tid på måndagen. Då passerade en mycket stor asteroid jorden på bara 72.000 kilometers avstånd - bara en femtedel av avståndet till månen.
Ur DN.
Kanske något att fundera kring i en kulturfyra.

1. Vad gjorde du 14.44 i måndags? När jorden kunde ha gått under.

Jag stod på en busshållsplats, muttrade över hur äckligt kaffe ur en automat kan vara och väntade på en buss som, i enlighet med Skanetrafikens policy, var försenad.

2. Om du visste att jorden skulle gå under om en vecka: vad skulle du göra?

Glo på mina barn och försöka skratta så mycket jag någonsin hann.

3. I och för känns det som om förändringens vindar far över världen: först föll det kommunistiska systemet och nu faller det kapitalistiska systemet. Känner du av finanskrisen?

Självklart. Man får nog vara både egocentrerad, världfrånvänd och rätt dum om man inte gör det.

4. Vad tänker du kring det här med finanskris och att Metall går med på att sänka löner.

Metall tar sina beslut, jag hoppas de är genomtänkta. Panikbeslut leder aldrig till något bra för någon. För att föra in ett kulturellt perspektiv i denna veckas kulturfyra vill jag passa på att framhålla att kultur till och med är viktigare i lågkonjunktur än i högkonjunktur.

Kvinnliga musikfavoriter

Kvinnliga musikfavoriter skriver Christermagister om. Jag blir inspirerad, och även om inte Debbie Harry kommer med, trots Christers önskan, så är hon värd att nämnas.

Istället väljer jag att lyfta fram Doro Pech:



pyttelilla Angela Gossow:



och den underbara divan Tarja Turunen:

Tonårspojkar

På Tysta Tankar diskuteras Björklunds uttalanden på SVT kring ett upprop han snart kommer att få, ett upprop mot hårdare disciplin, timeout-stolar och fler auktoritära lärare i skolan. Björklund beskriver som vanligt en skola i kaos, där lärarna inte vare sig vågar eller får säga ifrån mot härjande gäng av tonårspojkar. Han säger såhär:

Jag tror att om inte vuxenvärlden bestämmer i skolan då blir det de stökigaste gängen som bestämmer. Om man har en väldigt flummig linje att vuxna ska inte få säga ifrån då blir det väldigt hårt klimat i skolan för då blir det då bråkigaste oftast grabbgängen som styr och bestämmer i skolan så jag tror att, att om vuxna utövar en viss auktoritet i skolan det skapar en tryggare skolmiljö för de allra flesta barn [...] nej alltså skamvrå tycker jag inte man ska använda men däremot så tycker jag att man måste om elever beter sig väldigt illa mot andra elever eller mot vuxna så måste de vuxna, lärarna och personalen i skolan, ha mandat att säga ifrån och tala om att så gör man inte och det blir en del tydligare befogenheter i den skollag som vi lägger fram. Jag vill återupprätta skolan som med studiedisciplin och en tryggare miljö. Och jag menar att har man inte en trygg miljö det är då det är hårda tag i skolan. [...] Ja att vi har långt kvar till någon gräns tvärtom så är det så att på för allt på allt för många håll så är det så att det är för stökigt för brokigt och de barn som sitter emellan då det är är de som har svårast för skolan för det är de som behöver lugn och ro i klassrummet [...] (reportern: så du skulle inte säga att skolan är för tuff idag?) Tvärtom det är vi har det är på för många håll att att de är de stökigaste och bråkigaste gängen av ofta tonårsgrabbar som bestämmer i skolan och jag menar att man ska lyssna på eleverna men det är de vuxna som ska bestämma i skolan

I mitt sinne dyker en bild upp av en skräckslagen ung gosse som inte vågade be sin lärare om hjälp, som flydde när de stora hjordarna av mullrande, bullrande tonårspojkar vällde genom korridorerna i högstadieskolan där han gick på... sjuttiotalet? Hur gammal är Björklund egentligen?... En liten, skräckslagen pojke som nu hamnat i en position där han kan ge igen. Hämnas för alla de gånger han själv gömde sig i ett hörn. Placera de där stora busarna i hörnet istället och själv stå triumferande mitt i korridoren.

Faktum är, det kan vi inte förneka, att tio traditionella tonårspojkar som passerar genom det relativt trånga utrymme som utgörs av en skolkorridor påminner väldigt mycket om en elefanthjord i sken. Det låter lika mycket, de är lika omedvetna om att där finns en omgivning och de rör sig ofta ungefär lika fort. De har vanligen en väldig fysisk och rätt brutal uppfattning om vad som är roligt, och allt emellanåt en ännu outvecklad insikt i att omgivande människor dels inte alltid delar denna uppfattning, dels faktiskt kan bli ledsna av att utsättas. Men de är mycket sällan farliga, och de går nästan alltid att prata med.

Och ungefär där går våra uppfattningar isär om hur man skall skapa en skola där de mullrande hjordarna kan samexistera med de skyggare eleverna, där även de små och rädda kan gå genom korridorerna utan att vara rädda för att utsättas för vare sig fysiska lekar, glåpord, hån eller iskyla.

Lugn och ro! hojtar Björklund, och viftar med skamvrår och disciplinerande åtgärder.

Lugn och ro för bövelen! hojtar jag och viftar med kommunikation, små klasser, stora resurser och gott om utrymme, flexibilitet och kommunikation. Jo, jag vet att jag skrev det två gånger, först och sist, A och O.