Tonårspojkar

På Tysta Tankar diskuteras Björklunds uttalanden på SVT kring ett upprop han snart kommer att få, ett upprop mot hårdare disciplin, timeout-stolar och fler auktoritära lärare i skolan. Björklund beskriver som vanligt en skola i kaos, där lärarna inte vare sig vågar eller får säga ifrån mot härjande gäng av tonårspojkar. Han säger såhär:

Jag tror att om inte vuxenvärlden bestämmer i skolan då blir det de stökigaste gängen som bestämmer. Om man har en väldigt flummig linje att vuxna ska inte få säga ifrån då blir det väldigt hårt klimat i skolan för då blir det då bråkigaste oftast grabbgängen som styr och bestämmer i skolan så jag tror att, att om vuxna utövar en viss auktoritet i skolan det skapar en tryggare skolmiljö för de allra flesta barn [...] nej alltså skamvrå tycker jag inte man ska använda men däremot så tycker jag att man måste om elever beter sig väldigt illa mot andra elever eller mot vuxna så måste de vuxna, lärarna och personalen i skolan, ha mandat att säga ifrån och tala om att så gör man inte och det blir en del tydligare befogenheter i den skollag som vi lägger fram. Jag vill återupprätta skolan som med studiedisciplin och en tryggare miljö. Och jag menar att har man inte en trygg miljö det är då det är hårda tag i skolan. [...] Ja att vi har långt kvar till någon gräns tvärtom så är det så att på för allt på allt för många håll så är det så att det är för stökigt för brokigt och de barn som sitter emellan då det är är de som har svårast för skolan för det är de som behöver lugn och ro i klassrummet [...] (reportern: så du skulle inte säga att skolan är för tuff idag?) Tvärtom det är vi har det är på för många håll att att de är de stökigaste och bråkigaste gängen av ofta tonårsgrabbar som bestämmer i skolan och jag menar att man ska lyssna på eleverna men det är de vuxna som ska bestämma i skolan

I mitt sinne dyker en bild upp av en skräckslagen ung gosse som inte vågade be sin lärare om hjälp, som flydde när de stora hjordarna av mullrande, bullrande tonårspojkar vällde genom korridorerna i högstadieskolan där han gick på... sjuttiotalet? Hur gammal är Björklund egentligen?... En liten, skräckslagen pojke som nu hamnat i en position där han kan ge igen. Hämnas för alla de gånger han själv gömde sig i ett hörn. Placera de där stora busarna i hörnet istället och själv stå triumferande mitt i korridoren.

Faktum är, det kan vi inte förneka, att tio traditionella tonårspojkar som passerar genom det relativt trånga utrymme som utgörs av en skolkorridor påminner väldigt mycket om en elefanthjord i sken. Det låter lika mycket, de är lika omedvetna om att där finns en omgivning och de rör sig ofta ungefär lika fort. De har vanligen en väldig fysisk och rätt brutal uppfattning om vad som är roligt, och allt emellanåt en ännu outvecklad insikt i att omgivande människor dels inte alltid delar denna uppfattning, dels faktiskt kan bli ledsna av att utsättas. Men de är mycket sällan farliga, och de går nästan alltid att prata med.

Och ungefär där går våra uppfattningar isär om hur man skall skapa en skola där de mullrande hjordarna kan samexistera med de skyggare eleverna, där även de små och rädda kan gå genom korridorerna utan att vara rädda för att utsättas för vare sig fysiska lekar, glåpord, hån eller iskyla.

Lugn och ro! hojtar Björklund, och viftar med skamvrår och disciplinerande åtgärder.

Lugn och ro för bövelen! hojtar jag och viftar med kommunikation, små klasser, stora resurser och gott om utrymme, flexibilitet och kommunikation. Jo, jag vet att jag skrev det två gånger, först och sist, A och O.