Det gör ont att vara udda

Ninni Schulman berättar i Expressen om hur det kan vara att leva utanför normen. I hennes fall handlar det om att hon "är 144 centimeter lång på grund av någon åkomma som är så ovanlig att jag inte ens vet vad den heter" Osedvanligt kort, alltså. Att det kan vara opraktiskt ibland förstår var och en som behövt be om hjälp för att nå något på översta hyllan, men det är inte det artikeln handlar om, utan om hur hon, som avviker från normen, upplever att hon blir bemött av omgivningen. Barn vill mätas med henne, vuxna stirrar, det kommenteras och skämtas och hon ler vänligt tills det stramar i mungiporna

Jag kan också berätta om hur okoncentrerad jag blir när jag märker att barn stirrar på mig på stan och hur kommentarerna alltid, alltid kommer flygande när jag precis passerat och är fyra, fem meter ifrån [...] Jag är en människa, inget husdjur som man kan klappa på

Borde inte det vara självklart? Nej, inte i det här samhället, inte i den här kulturen. Jag funderar ibland över varför det är så ok att stirra på, prata om, kommentera, viska kring den som inte följer utseendenormen till punkt och pricka. Jag tror det har att göra med behovet att höra till, vad tror ni? Om man kan enas om att någon avviker har man samtidigt enats om att man själv hör ihop. Man får bekräftat att man är en del i en gemenskap.

Det är tråkigt att det ska behöva ske på någon annans bekostnad.