Det är en dammig dag idag här i bloggen

Av någon anledning är det oerhört mycket svårare att skilja de från dem än att skilja han från honom, eller hon från henne. Ändå är det ju exakt samma sak.

Det handlar om vilken funktion i meningsdelen, satsen, ordet har. Är det ett subjekt: han, hon, de; är det ett objekt: honom, henne, dem.

Enkelt, inte sant?

Inte? Ok, ett exempel. Se här:

Pojkarna gungar småflickorna.

Pojkarna är aktiva, de som gör något = subjekt.
Småflickorna sitter bara i gungorna, och någon annan gör något för dem = objekt.

Om vi byter ut pojkarna och småflickorna mot de respektive dem blir det alltså

De gungar dem.

Om ni tvekar, prova med singular (ental) istället:

Pojken gungar lillflickan.

Han gungar henne.

Inte så svårt, eller hur? Nu fixar vi det i fortsättningen, politiker, journalister och vi andra.

Duh!

Å han ba [---] å ja ba [ ] å då ba han typ [!!!!!] och ja ba [???] och då kom hon där ba å typ [!?!?!?!]

och vi äldre står där och ser ut som irriterade frågetecken. Vi hänger inte med i tonåringarnas vokabulär, och vi hänger absolut inte med i deras tempo. Alla dessa ba och typ, alla de mystiska ljud och obegripligheter de vräker ur sig, varför i hela fridens dagar kan de inte prata ordentligt?

Svar: det tar för långt tid, och är alldeles för klumpigt.

I Sydsvenskan kan vi läsa om språkforskaren Gudrun Svenssons avhandling om just tonåringars språk. Den läggs fram den 4/4 och åtminstone jag ser verkligen fram mot att ta del av den!

Subjekt och objekt och sånt

De och dem trasslar till det ibland, somliga väljer att ta genvägen via dom, andra ägnar ingående tankeverksamhet åt problemet och finner så småningom en förklaring som fungerar.

På helgon, "ett community för människor med alternativa kläd- och musikstilar som synthare, gothare, hårdrockare, punkare och närliggande stilar", diskuterades problemet häromdagen och den bästa tumregel jag någonsin hört presenterades: "de verbar dem"

Glasklart, är det inte? Tänk vilken kreativitet det finns i världen!