Landskapet såg precis ut som första banan i DiabloFör den som är något insatt i spelet i fråga är beskrivningen självklar. Har personen därtill en rimlig verklighetsanknytning blir bilden en monsterfri, smått stenig, flack hage, omgärdad av en låg stengärsgård. Gångstigar uppnötta i det låga gräset, lite buskar, någon gammal lada och inte så mycket mer. En miljöbild. För den som aldrig spelat Diablo är anmärkningen meningslös.
Sånt här kan man fundera över på en södergående nattbuss på väg hem från konserter. De flesta i bussen sover gott, det är tyst och mörkt och man tänder inte sin läslampa för att inte störa. Gott om tid att reflektera.
Det är skönt att tala med någon som talar samma språk som man själv gör. Det är vilsamt att inte behöva leta glosor, vränga grammatiken genom tankeapparaten utan bara kunna slappna av i kommunikationen. Det blir ett annat sorts samtal, en öppen kommunikation där vägen mellan tanke och ord är oändligt mycket kortare, eftersom man vet att den man pratar med förstår.
Det är fullt möjligt att tala samma språk utan att någon av parterna talar sitt modersmål. Läkarnas latin gör det t ex möjligt för en koreansk läkare att smidigt kommunicera med en norsk, trots att de båda har en lätt stapplande engelska så är nyckeluttrycken gemensamma, och förstås omedelbart av båda parter.
Jag ber om ursäkt att jag är både luddig och smått osammanhängande nu, Slayernacken gör sig lätt påmind och påverkar även tankens väg via tangentbordet ut på skärmen.
Den poäng som verkade så glasklar på bussen när solen sakta gjorde sig märkbar genom molnen i morse var ungefär såhär: det är gott att tala med någon man delar referensramar med. Kommunikation är mycket mer än ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar