Att hata skolan

Christermagister läser samma artikel som jag i Sydsvenskan. Peter Nyberg från Attention berättar om sin skolgång, hur han skickades runt från skola till skola för att ingen förstod varför han inte fungerade som vanliga elever.

Lärarna var arga på mig och tyckte att jag skulle skärpa mig

Hans egna skolerfarenheter ligger många år tillbaka i tiden, och nog borde en del hänt sedan dess?

Fortfarande upplever han att det finns lärare som undviker att ta ansvar och som lägger skuld på eleverna när det inte fungerar.

– Man möter elever med auktoritet, fördömanden, makt, ilska och irritation. Om man skulle göra så på en arbetsplats skulle vi sluta gå dit, men barnen har skolplikt [...] Få lärare, menar han, känner till hur man upptäcker och hanterar barn som avviker från det normala beteendet. Risken är att det skapar aggressivitet hos barn och ungdomar som känner sig svikna

Det sägs inte i artikeln, men jag gör en kvalificerad gissning och placerar den unge Peter i den nyinförda björklundska riskkategorien tonårspojkar. Av bilden att döma är Nyberg ingen småväxt människa. Han lär ha hörts och synts som tonåring, i än högre grad eftersom jag gissar att han var en rätt frustrerad ung man med tanke på den verklighet han beskriver.

När man, som lärare eller rektor, står inför situationen att man skall hantera en storvuxen, frustrerad ung människa med testosteron sprutande ur öronen, samtidigt som man samma rum skall bereda utrymme och en trygg skolmiljö för tjugonio andra unga människor, varav hälften är smått rädda för den morrande och den andra hälften roar sig med att ytterligare reta upp den uppretade, samtidigt som man förväntas bedriva någon slags pedagogisk verksamhet, ja, då är det lätt hänt att man griper tag i halmstrået 'disciplinär korrektion' och med brutal kraft, fysisk ibland men oftare symboliskt hierarkisk genom att vifta med sin högre status som lärare, försöker få den unge människan att uppföra sig. Att sätta sig ner och hålla käften, på ren svenska.

Det går sällan bra.

Henrik Pelling, överläkare i barnpsykiatri, skriver också i Sydsvenskan.

Hans erfarenhet är att det lönar sig att fånga upp barn med särskilt aggressivt beteende tidigt. Men omgivningen är ofta okunnig. Den största bristen finns i lärarutbildningarna, menar han.

– Lärarna lär sig väldigt lite om hur de hanterar barn med svår aggressivitet. När de kommer ut ställs de inför sitt största bekymmer och de har inte lärt sig någonting om de pedagogiska metoder som finns och som är bäst.

Det ligger mycket sanning i hans ord. Men ingår det i lärarjobbet att hantera ungdomar med svår aggressivitet? Ingår det i lärarjobbet att hantera drogmissbrukande ungdomar? Att hantera suicidala ungdomar? Att hantera ungdomar på glid? Att hantera ungdomar i konflikt med sig själva och hela världen? Att stötta deprimerade ungdomar? Att hantera ungdomar med akut skräck inför framtiden?

Ja, det gör ju det.

I den tredje artikeln i dagens Sydsvenska på ämnet Skolan: kartan och verkligheten (jag tror inte de kallar temat så, men de borde det) berättar Johan Alm, lärare på Rosengårdsskolan i Malmö, om sina elevers verklighet. Han får frågan:

Vilket mål är realistiskt för en skola som Rosengårdsskolan i ett område som Herrgården? Johan Alm blir arg över frågan:

–Realistiskt? Det är ett otäckt ord. Om man anser att ”man får vara glad om hälften klarar sig”, då har man hamnat i en människosyn som är under all gyttjenivå. Det vore mycket intressantare att diskutera vad som krävs för att eleverna ska uppnå målen.

Själv är han övertygad:

– Mer resurser

Mer resurser i form av mer personal, bättre lokaler, bättre skolmaterial, mindre klasser och större flexibilitet är inte lösningen på allt, men det är en bra början. Trots Sydsvenskans påpekande om att

Det är inte något självklart svar. I skoldebatten ifrågasätts ”mer pengar” som standardlösning. Många efterlyser nya pedagogiska grepp - en av förespråkarna för nya metoder är finanskommunalråd Ilmar Reepalu (S). Debatten har fått bränsle av SVT-serien Klass 9A där ”superlärare” specialrekryterades för att höja betygen i en klass.

Att svepa in i en klass som dessa superlärare gjorde, utan något övergripande ansvar, utan uppföljningsansvar, utan resursbegränsningar och med den ökade coolhetsfaktor ett TV-team ger är en sak. Att dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad och år efter år hålla humöret upp på både sig själv, eleverna och kollegorna samtidigt som man kämpar mot både tristess, tonårshormoner, social verklighet, nedskärningar, finanskris och en utbildningsminister fixerad vid vad han ser som tonårspojkars illasinnade farlighet och samtidigt förmedla både kunskap och insikter är en annan.

Vilken drapa! Poängen är ändå enkel att sammanfatta: skolan behöver mer resurser. Inte pengar öronmärkta av någon minister med ögonen fulla av blå dunster, utan resurser till fortbildning, lärare, material, mat, lokaler, elevhälsa, fritidsledare, undervisning i kreativa ämnen, studiebesök, temadagar, IT etc.

Investeringar i en hållbar framtid.