Lyckligtvis finns det metal

Jag har under en period haft en känsla av hur min grundmurade tro på att det finns hopp om alla människor befinner sig på glid, och det är alls ingen behaglig känsla. Jag kan inte sätta fingret på något speciellt, det är många små saker som påverkar mig just nu.

Som detta att människor överväger vad de kan kasta i soporna, eftersom de vet att det finns en risk att grannar rotar fram det de slängt och bygger rykten på det. Finns det ingen gräns för hur lågt man kan gå för att misskreditera någon annan?

Som detta förtjusta gottande i hur de otäcka tonårspojkarna äntligen skall klämmas åt. Finns det ingen möjlighet att se en glimt av att även dessa tonårspojkar är människor?

Som detta oförblommerade förakt gentemot människor som går aldrig så lite utanför den norm man själv anpassat sig till. Hur blev människan så iskall att hon kunde stänga ute all tolerans för den som inte exakt passar i formen från sitt hjärta?

Jag vill ut