om Barbie

Britta Svensson i Expressen befinner sig i valet och kvalet: en Barbie till en tvååring? Hon suckar nostalgiskt och berättar om hur Barbie för henne, som liten flicka på sextiotalet, var något rent fantastiskt.

Hon är ovärderlig.
Varför?
Det var ju hon som tog mig vid handen och visade mig världen. Som hjälpte mig hemifrån. Som viskade att jag kunde bli något annat än det jag såg omkring mig.
Barbie är 1900-talets största feministiska ikon. I hennes värld är det hon som regerar, en drottning som inte behöver någon man, annat än som accessoar iklädd smoking. Hon är skapad av en kvinna (Ruth Handler) i en helt mansdominerad omgivning, för en hel värld av små flickor.

Det låter ju fint och bra, men frågan är om Barbie verkligen representerar samma sak för barn idag som hon gjorde då? Femtiotalet, när Barbie skapades, var en våldsam kulturkrock, den gamla världen smällde ihop med den nya, tonåringarna gjorde entré på scenen, tog plats, skapade om tillvaron utifrån sin horisont, trots den gamla världens protester. Britta Svensson vill, säger hon, "ge [Barbie] till alla små flickor jag känner, som en symbol för att kvinnor är starka, underbara, oövervinneliga" men jag undrar om det verkligen ligger till så? Vi är i en brytningstid igen. 1900-talet ligger bakom oss. Barbie, representerar hon månne den gamla världen? Jag tror det. Den som tar flickorna vid handen och visar dem världen idag ser annorlunda ut. Hur? Jag är för gammal, jag vet inte. Jag tillhör det gamla gardet, men jag skulle gett ungen en Pink-platta.

Dessutom är jag lite skeptisk till att ge en tvååring, som med största sannolikhet fortfarande har en tendens att käka upp det mesta, en leksak med 42 miljoner små delar av ergonomisk kvävningsstorlek.