Lättskrämd

Jag är lite rädd av mig, sägs det, somliga går så långt att de rent av antyder att möjligen är jag lite paranoid, att jag har en tendens att övertolka saker och ting och leta konspirationer bakom varje buske och under varje sten.

Kanske är det så. Kanske är det inte så.

Det finns helt klart saker och ting här i världen som skrämmer mig. Överdemonstrativ snällhet, till exempel. Expressen berättar om en mailinglista där medlemmarna varje månad får ett snällhetsuppdrag, den tycker jag är läskig. Av samma orsak som jag tror ligger bakom det faktum att medelklass är ett negativt begrepp. Det känns som ett alibi, som ett leende bakom vilket döljer sig... ungefär vad som helst.

När jag läser artikeln får jag dels en känsla av den så vanligt förekommande överslätande dagissnällheten, ni vet den där 'nu ska alla vara snälla' som sopar varje konflikt under mattan tills det en dag exploderar, eller än värre imploderar. Dels får jag, som jag nyss nämnde, alibivibbar. 'Jag är med på snälla listan, och gör mina snälluppdrag. Alltså är jag en snäll person, trots att jag också ingår i gruppen som mutar unga flickor med shopping för att vi ska få spänna fast dem i hotellrum och...'

Mycket obehagligt. Frågan är om en liten dos Paranoid om dagen är så illa, ändå?