Tigande makthavare

Det är något nästan rörande över hur den ena offentliga personen efter den andra försöker tiga ihjäl det ena avslöjandet efter det andra. Nu senaste är det LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin som försöker ducka och tiga ihjäl det faktum att hon var en av dem som godkände det kritiserade pensionsavtalet. Vi har sett det tidigare, i stort, Reinfeldts försök att få FRA-bråket att blåsa över t ex, och i smått, Marklundskans försök att tiga bort Gömda-grälet kan väl få stå som exempel där.

Peter Wennblad tackar på Expressens ledarplats Robinson för denna nya öppenhet. Skandalerna, paktspelet och nakenheten där ledde oss in i en ny tid där vi inte längre accepterar uppgörelser bakom lyckta dörrar, skriver han ungefär. Kanske ligger det något i det, kanske är det tvärtom så att Robinson kom till för att öppenheten låg i tiden, var något nytt och spännande då, när det nu var första säsongen gick. Vilket som kom först kan göra detsamma nu, vi står ändå kvar där vi står, i ett samhälle där folk vill ha ljus i mörka vrår, hemliga sällskaps möten hånas och skrattas åt och offentliga personers försök att tiga ihjäl avslöjanden är dömda att misslyckas.

Jag vill bara passa på tillfället att påminna om att FRA-lagen ändå drevs igen. Marklund har kvar sin position, och folk köper fortfarande hennes böcker. Lundby-Wedin kommer att ha kvar en hög position, även om hon tvingas avgå från den hon har just nu. Ljussättningen har ändrats, men det mesta är sig ändå likt på maktscenen.

Det går inte att tiga sig undan, men det går att vänta sig fri. Om man har kontakter, och position, vill säga.