Det här med barn på tåg och sånt

Att åka tåg med barn kräver en massa av den som gör det. Det kräver att man är beredd att sysselsätta, roa, förmana och hålla koll på. Oavbrutet.

Jag vet. Jag har gjort det.

Att åka tåg i samma kupé som någon som åker med barn innebär ibland att man förväntas delta, i högre eller lägre grad, i detta sysselsättande. Man kan få frågor, förväntas lyssna på något som återberättas på ett barns vis, med omtagningar och hopp och mummel och 'öhh umm', plötsligt förväntas man delta i en lite spontan tittutlek. Man kan rent av, om man inte ser upp eller finner det roligt, plötsligt bli engagerad i sagoläsning, teckningsritande eller legobyggande, spelspelande eller barbielekande.

Eller så föredrar man att slippa. Jag tillhör denna kategori, jag föredrar att slippa. Jag läser inte för att jag har långtråkigt, jag läser för att jag vill läsa. Jag lyssnar inte heller på musik för att jag har långtråkigt, utan för att jag vill lyssna på just den musiken. Så lilla halvt medelålders småbarnsförälder, håll reda på ditt barn själv. Jag vill inte prata med det, jag kommer att ignorera stenhårt även om den lille gnomen stirrar på mig i en kvart, och jag kommer att blänga surt om den petar på mig eller rent av drar i mina hörlurar.

Vill du att jag ska vara barnvakt en stund? Fråga mig i så fall. Jag kanske säger ja, men jag ställer inte upp på att tas för given.