Att gå vidare

Lisa Magnusson skrev för ett par dagar sedan en liten krönika i Aftonbladet om hur hon som högstadieelev var

en glasögonorm i hemstickat och hemanent med sprejad snedlugg när jag var liten. Jag var aldrig SNYGG, men i ärlighetens namn var jag aldrig särskilt SMART heller. Jag bara: Vaddå Pythagoras sats?

Julia Skott kommenterar:

så spelar det ingen roll om man var eller inte var “flickvänsmaterial”. Till och med om det kanske fanns folk som var intresserade av en (vilket inte är givet) utan att man visste om eller hade förmåga och vilja att uppfatta det, eller om man hade kunnat inspirera intresse om man bara varit lite modigare, så spelar det väl ingen roll, om det nu faktiskt var så att man insåg det och/eller kunde dra nytta av det, för att man var så gruvligt osäker och övertygad om sin egen o-förträfflighet? DÅ var det så att man inte hade förmåga att inse det, och det är poängen. Man KÄNDE sig ful. Kom inte här och stjäl min upplevelse, även om jag själv kan se att den kanske eventuellt kunde ha varit lite annorlunda. Och upplevelsen av att ha varit ful, överensstämmande med verkligheten eller inte, har lätt långa efterspelstentakler in i ens vuxna liv. Det kan spöka som fan

Under de senaste dagarna har jag haft anledning att vid ett par tillfällen nämna Björklund och den skolpolitik han presenterar. Detta har renderat en och annan opubliceringsbar kommentar, som påminner om att detta med spökande efterspelstenktakler inte bara gäller hur man kände sig rent utseendemässigt i ungdomens dagar. Flera av dessa opublicerbara kommentarer speglar den känsla av hjälplöshet som ligger kvar hos dem som upplevde sig som offer i skolan. Somliga var säkert illa utsatta, andra, som Skott skriver, upplevde sig illa utsatta oavsett hur omgivningen uppfattade saken. Samtliga, och därav förblir de opublicerade i den här bloggen, uttrycker mycket explicit en längtan efter hämd, att ge igen, att tvinga förövarna att genomgå samma förnedring som de själva upplever sig ha genomgått. Skott avslutar sitt blogginlägg:

SLUTA SÄGA ÅT MIG ATT SLUTA ÄLTA! Låt mig få ha min bitterhet ifred! Men jag tror att det också inte handlar nödvändigtvis om ett ältande, utan om ett bearbetande av vem man varit, hur man blivit den man var idag och hur de två förhåller sig till varandra. Insikt är första steget i tillfrisknandet

Den som ännu inte tagit det steget, utan fortfarande är kvar i ältandet och längtan efter hämnd, ser med förtjusning på Björklunds löften om just detta. Men det ändrar inget. Hämnd är inte rätt väg att gå.

Man måste nämligen inte välja den ena gruppen elever på bekostnad av den andra. Man kan skapa en skola där det finns plats för de högljudda, platskrävande dominanta hannarna, de högbystade, attraktiva honorna, de introverta, de extroverta, de försynta, de intellektuella, de klumpiga och de osäkra, alla på en gång. Utan att man lämnar någon att sjunka, utan att man slår ut någon. Det kräver en del, både i ekonomiska resurser och annat, men det går.

Och nog vore det en investering värd att göra?