Jan, jag har en fråga

Säg mig, när du knockat dina elever, hur tror du då att de ska kunna lära sig något?

Bagheeras fråga till Baloo sammanfattar ganska bra min fundering. Mowgli reser sig igen, nog tuffare än somliga tror, men skulle alla gjort det efter att ha fått en smäll av björnramen?

Så säg mig, Jan, när du slagit ut t ex de tonårspojkar du fortfarande är rädd för med den slags disciplin du vill införa, hur tror du då att de ska kunna lära sig något? Och om de inte lär sig något, hur ska de då kunna resa sig? För det är väl ändå avsikten? Inte har du väl tänkt dig att de ska ligga kvar på mage?

Jag förstår att det för många ser ut som om skamvråpedagogiken vore en lösning på de problem man tycker sig se i skolan. I synnerhet kan jag förstå att den som själv upplevde sig som skyddslös i skolan och idag ser sina egna barn utsättas för mobbens förakt vill se förövarna bestraffas. Man vill ha hämd och upprättelse, man vill få ge igen och få känna att man betyder minst lika mycket, ja, helst mer, än den som orsakat en smärta. Man vill att förövaren skall tvingas be om ursäkt, helst lika offentlig som den förnedring man själv upplevt har känts, om inte ännu offentligare. Idealiskt innefattar denna avbön även ett visst mått av krälande, och för ens egen del en hedersplats från vilken man nådeligt kan meddela att jo, man kan tänka sig att förlåta. Inte glömma, men förlåta.

Men Jan, vad har man uppnått med en sådan situation? I längden ytterligare förnedring, för fler, och fler som önskar hämnas. Hämnd föder hämnd, och skamvrån, oavsett om du föredrar att kalla den vid något annat namn, är en svag ledares redskap. Vill du verkligen gå till historien som den svage, hämdgirige ledaren som tillslut bara väcker förakt i sin ynkedom?