torsdag 30 april 2009

Skobud

På väg hem, vid busshållsplatsen, knackade någon mig på axeln. 500 kronor och ett par ballerinaskor erbjöds jag för mina kängor som tydligen ser 'tillräckligt använda ut för att man ska kunna se cool ut på SRF'.

Jag avböjde men ler fortfarande åt historien.

Uppkoppling

Klicka på bilden för att se hela.

onsdag 29 april 2009

Kulturfyra

Sommaren närmar sig och visst blir det lite mer tid över för att läsa då? Ulf Stark är en av mina favoritförfattare, han skriver om ungdomar och barn på ett avdramatiserat sätt. Nu har han gett ut en ny bok i serien om livet i Stureby, ”Detektivpojken”, finurligt illustrerad av Markus Majaluoma.
Den är uppsatt på min önskelista över vad som ska läsas i sommar. Och så har Elisabeth George gett ut en ny deckare i Lynley- och Barbara Havers-serien: Stråk av Rött (recenserad i Bokhora).
Okey, då startar vi veckans Kulturfyra:


1. Vilka böcker planerar du att läsa i sommar?


Jag har inga speciella sommarböcker som väntar utan det blir vad som kommer i min väg. De som nu väntar på min uppmärksamhet kommer att vara utlästa innan sommaren är över om jag känner mig själv rätt.

2. Vilken bok läser du just nu? Ta gärna en bild på bokhögen som ligger och väntar, om du har någon sådan hög.

Extreme - My Autobiography av Sharon Osbourne. Hon är one of a kind.

3. Hur mycket läser du varje vecka?

Mängder, enorma mängder. Böcker, tidningar, uppsatser, elevarbeten, bloggar, you name it, I most likely read it.

4. Om du skulle beskriva vad som är viktigast med en bok, med tre ord, vilka tre ord väljer du då?

Språkdräkt, timing, tillgänglighet

Förväntan

Följde mig närstående fjortonåring till informtionsmöte inför konfirmationsundervisning idag. Prästen stod i dörren, skakade tass och välkomnade föräldrar och ungdomar. Vi var ett tjugotal meter efter dem som var näst sist, och efter att ha släppt in dem stängde prästen dörren. När fjortonåringen gick fram till dörren öppnade hon den igen och tittade skeptiskt på fjortonåringen.

"Du ska väl inte till konfirmationsundervisningen?"

"Jo," svarade fjortonåringen, skakade tass och klev in.

Jag undrar vad det var som fick prästen att dra denna felaktiga slutsats? Fjortonåringens nitbälte? Maidentröjan? Det knallröda håret?

Det är intressant det här med vilka förväntningar folk har på människor utifrån yta och utseende.

tisdag 28 april 2009

Slussen

Silverfisken skrev för ett par dagar sedan om sin viktiga uppvärming, timmen på morgonen på pendeltåget, hans stund för sig själv innan dagen börjar.

Jag nickade instämmande när jag läste. Precis så är det när pendlandet fungerar som det ska. När bussarna kommer som de ska, busschauffören kör som folk, det finns sittplats och bytet till nästa buss flyter. En sluss mellan det ena livet och det andra, en stund att ställa om.

När det fungerar som det ska, då gillar jag att pendla.

Det är synd att det gör det så sällan.

måndag 27 april 2009

De fyra

Miljöförstöring, recession och farsoter, apokalypsens ryttare i nya dräkter rider över världen men är lätt igenkänneliga. Den fjärde håller stilen sen begynnelsen, döden är döden igenom alla tider.

Till mina kära elever

Ni har drömmar. Ni vill ha framgång. Ni kommer till oss för att lära. Ni kommer till oss för att ni vill nå högre än ni når nu. Och vi välkomnar er, vi vill göra allt vad vi kan för att ni ska nå, ge er allt vad vi har för att ni ska kunna uppfylla era drömmar.

Vi förväntar oss inte att ni ska kunna allt när ni kommer, vi begär inte att ni är fullärda från början. Ni är här för att lära, inte för att visa upp att ni redan kan allt.

Men vi kan inte göra jobbet åt er. Framgång kostar, och ni börjar betala här.

Stötande bilder

British Airways har varit i hetluften på ytterligare sätt de senaste dygnen, då en nitisk anställd tvingade Good Charlottes Joel Madden att dölja sina tatueringar om han ville följa med.

Minsann. Har BA infört en utseendeklausul även för passagerare, eller var det någon som plötsligt blev berusad av den makt det innebär att kunna neka någon att gå ombord på ett plan?

De stötande bilderna:

söndag 26 april 2009

Romantik i luften

Scratch a cynic and you'll find a disillusioned romantic, lyder talesättet.

Visst stämmer det? En romantiker är, som minnesgoda läsare vet, inte en Barbara Cartland med puttinuttiga kärleksdrömmar utan en människa som anser att känslor är viktiga och att den otämjda naturen bör sättas högre än civilisationen. En människa som anser att frihet är viktigare än bekvämlighet, att drömmar bör tas på allvar, att fantasi är både viktigt och på riktigt, som ser att det finns det som är större än vad som kan mätas i pengar.

I ett rationellt samhälle, där människors värde mäts i pengar och status handlar om först störst och mest blir romantikern lätt desillusionerad, och rustar sig i cynism för att överleva.

Någon sa idag att vi går mot en tid av förändring. Kanske är det dags för en romantisk renässans?

Sommarvärme

Jo, det är faktiskt så. Temperaturen drar sig upp över tjugo, solen strålar från molnfri himmel och barnen drar sig frivilligt undan från lekplatsens skugglösa hetta. Det är, läste jag någonstans, nyttigt med solsken igen, om det är så att hudcancer numera kommer sig av något annat eller om det fortfarande är så att man bör undvika att bränna sig är jag inte riktigt klar över men risken för huvudvärk och i värsta fall värmeslag för den som tillbringar allt för lång tid i allt för hög värme torde väl finnas kvar?

Ändå ligger de flesta lekplatser där, mitt i stekande sol utan möjlighet att t ex gräva i sanden i sval skugga från ett trevlig träd eller en skyddande syrén. Är inte det lite taskigt, det också, mot de som växer upp?

Dygnsrytmer

Belgiska forskare kan mer än att manipulera kossor. De har konstaterat att en kvällsmänniska som tillåts leva efter sin normala dygnsrytm "tillhör den smartare gruppen av befolkningen" berättar DI.

Detta är viktig forskning, och viktiga rön. I kombination med studien vid Harvards universitet för omkring tio år sedan där det konstaterades att människor i tonåren presterar bättre om de får börja sin dag vid klockan tio på förmiddagen borde det göra rektorer och skolledningar runt om i landet inspirerade till att tänka om vad gäller schemaläggning.

lördag 25 april 2009

Nyheter

Världshälsoorganisationen sammanträder om svininfluensautbrottet. De bekräftar fall i Kansas, Queens och Texas utöver de tidigare rapporterade i Kalifornien och förklarar att epidemin i USA är en nationell angelägenhet. I Mexiko vidtar myndigheterna åtgärder, skolor stängs, folk uppmanas undvika folksamlingar och man skjuter upp sista dagen för inlämning av självdeklaration för att inte samla många människor på samma plats i onödan.

Jag läser om bland annat detta i en ström av nyhetstelegram på nätet, kan följa utveckling och direktrapporter från presskonferenser och myndigheter, och konstaterar att de svenska tidningarnas siter ligger åtminstone sex timmar efter i sin rapportering. Det är i sig inte så illa, de som följer internetupplagorna är rätt väl uppdaterade. Värre är det med papperstidningsläsarna. En enda upplaga om dagen, som trycks tidigt på morgonen, i värsta fall ligger de ett dygn efter i händelseutvecklingen.

Kanske är det så att jag har tappat perspektivet? Ett dygn efter är nog i de flesta fall, är det inte? Visserligen verkar den här epidemin röra sig raskt över kontinenten, och är sannolikt på väg till Europa på något av alla de plan som rör sig över Atlanten, om den inte redan är här, ändå borde ett dygn vara nog.

Nog borde det?

uppdatering 00.45 enligt hittills obekräftade källor har viruset för ett par timmar sedan nått Europa. Personal från ett icke namngivet flygbolag ska ha förts till sjukhus i England. Kanske borde papperstidningarna överväga att gå ut med två upplagor per dag, eller helt fokusera på fördjupning och lämna det snabbare nyhetsflödet till snabbare media som Internet, radio och TV? Jag vet inte, jag är ingen mediaexpert, bara en liten tant som reflekterar över att det går väldigt sakta i det som numera allmänt kallas gammelmedia.

uppdatering 01.10 Flygbolaget i fråga är enligt BNO British Airways och det gäller personal som flugit från Mexico.

Nog om pandemin för i afton, tycker ni inte? Åtminstone härifrån.

The one in black

Varudeklaration verkar vara dagens melodi. Var jag kommer ifrån, vad jag gjort och vad som gjorts mot mig är vad som gjort mig till den jag är. Jag tänker inte skriva om det, det är inte bara min historia och allt för många riskerar att fara illa om jag berättade den.

Jag fokuserar på nuet istället och lånar ord från the late, great Mr Johnny Cash:

fredag 24 april 2009

En kärlekssång

Jag har pratat om de osynliga människorna ett par dagar nu. De där man föredrar att inte se, de som lever på fel sida om järnvägsspåren, på fel sida om bron, ån, motorvägen, utanför muren, ringvägen, vallgraven eller vad det nu råkar vara som avgränsar staden. "In the hopeless, hungry part of town" som Johnny Cash uttryckte saken.

Människorna som inte anses behöva riktigt lika bra skolor som de som bor på rätt sida, inte riktigt lika bra bostäder, inte riktigt lika bra service. De där som inte anses behöva vare sig hemdator eller internet, det ingår inte i socialbidragsnormen, de där schabbiga som röker och klagar över att behöva lägga en femtiolapp i klasskassan.

A Love Song for Bobby Long handlar om de människorna, "the poor and the beaten down", och deras sorgliga tillvaro. Eller snarare om hur de faktiskt är människor de också, minst lika mycket som de i de fina kvarteren.



De sista orden i filmen sammanfattar den:
Some people reach a place and time where they’ve gone as far as they can. A place where wives and jobs collide with desire. That which is unnoble and those who remain out of sight.

See what is invisible and you will see what to write. That’s how Bobby used to put it.

It was the invisible people he wanted to live with. The ones that we walk past every day. The ones we sometimes become. The ones in books, who live only in someone’s mind’s eye. He was a man who was destined to go through life and not around it. A man who was sure the shortest path to heaven was straight through hell. The truth of his handicap lay only in a mind both exalted and crippled by too many stories and the path he chose to become one. Bobby Long’s tragic flaw was his romance with all that he saw.

And I guess if people want to believe in some form of justice, then Bobby Long got his for a song.

torsdag 23 april 2009

Arbetsmarknad

Arbetslösheten kommer närmare de flesta av oss, oavsett på vilken nivå i samhället vi befinner oss känner vi av att det plötsligt finns faktorer som påverkar som inte fanns för ett par år sedan. Faktorer som vi överhuvudtaget inte kan påverka, men som påverkar oss i mycket hög grad.

onsdag 22 april 2009

Silent Hill

Har ni sett den? Den på ytan övergivna staden, där mamman kämpar för sin dotter i en värld av hotade och hotfullt desperata förtvivlade individer och skepnader medan pappan lika desperat söker efter dem. Slutscenerna lämnar mig tårögd hur många gånger jag än ser den.



För den som inte sett filmen ännu blir följande kanske väl abstrakt, och ni riskerar att få veta hur det går. Se den först, läs sen. Det är den värd.

Jag läser tidningar, bloggar, mikrobloggar och hör människor prata, i Sverige, i Europa, i världen, och jag känner mig som vore jag i Silent Hill. Jag är inte säker på i vilket Silent Hill jag är, det känns som om jag kan röra mig emellan, eller kanske se och ana båda. Jag vet att de finns här, de desperata, men jag ser också människor röra sig överallt som inte ser dem. Som går rakt igenom dem, kliver över dem, stänger dörrar i ansiktet på dem som om de inte fanns.

Silent Hill som en metafor berättar om människors förmåga att vända ryggen till, gå ifrån, lämna bakom sig och stänga ute med en mur. Att genom att vägra se låtsas att det där skrämmande otäcka inte finns, inte händer, inte existerar. Trots att det gör det, mitt ibland oss, och trots att vem som helst av oss när som helst kan hamna i den dimma som bildas när askan faller. Den är vacker, den ser ut som snö, men den kväver livet och den gör oss osynliga. Så osynliga att även om vi återvänder till det hem vi en gång levde i så förblir vi osynliga.

Det är en vacker, sorglig och hemsk film där den röda tråden är det påtvingade utanförskap som finns i att vara övergiven. Mamman och dottern överger inte pappan, de återvänder hem. Ändå ligger han ensam och övergiven på soffan. Mamman överger inte dottern, ändå är såren av att ha blivit övergiven som mycket liten så djupa att smärtan håller henne utanför moderskärleken. De präktiga innevånarna övergav staden, och stängde dem som stannade kvar ute genom att inte låtsas om att de ens existerat.

Silent Hill är en film, en saga, och som i alla bra sagor finns där något för oss att lära.

tisdag 21 april 2009

Yesterday's answer

Internet har förändrat verkligheten för många människor. Idag har vi möjlighet att finna själsfränder över hela världen, att få kontakt med likasinnade och kommunicera oavsett tidszon och geografiska detaljer. Nationsgränsernas betydelse minskar, vilket paradoxalt nog innebär att nationalismen ökar, i en föränderlig värld blir det välbekanta hemvana, övergångsobjektet, viktigare. Ännu viktigare blir det att man har något bekant att hålla sig i när ekonomin rasar, jobben försvinner, klassgränserna blir tydligare och man plötsligt inte känner igen världen omkring sig längre.

Men vet ni, det är inte farligt. Internetet är inte ondska, det är inget hot. Det är ett kommunikationsverktyg. Som en telefon, eller ett brev, eller runor ristade i sten. Inget att vara rädd för, utan något att glädjas åt, något som gör världen riktare, mindre och verkligare för oss alla. Nationsgränsers minskade betydelse är något bra, möten och samarbete ökar förståelsen människor emellan och förståelse minskar rädslan. Det är bra för världen på alla sätt.

Dagens frågor behöver andra svar än gårdagens. Det betyder inte att de nya svaren är sämre, eller farligare, eller konstigare. De är bara annorlunda. Släpp taget om den gamla slitna nallen, se den för vad den är, sätt upp den på hyllan och gå vidare i världen utan rädsla. Det går.

Ville bara påminna om den saken.

måndag 20 april 2009

Att lita på sin dåre

Ett enda magiskt föremål äger jag. Det är en bok, en liten vit bok med hårda pärmar. Redan det är ovanligt i mina hyllor, jag är en ivrig förespråkare för pocketböcker men just denna fanns bara i en enda upplaga, i två exemplar. Titeln på boken är det som lockade mig att plocka upp den en gång i tiden. Lita på din dåre, heter den. Vem som har skrivit den vet jag inte, jag googlade just och hittade den inte, och jag kan inte hitta den och titta på omslaget heller just nu.

Det är nämligen det som är magiskt med boken. Den försvinner, totalt, spårlöst, absolut, varje gång jag läst den. Hur mycket jag än letar hittar jag den inte, inte förrän nästa gång jag behöver påminnas om dess budskap. Då står den plötsligt där, i bokhyllan, mitt framför näsan på mig.

Vilket för oss fram till min poäng med det här inlägget. Det kan tänkas att det finns någon som läser den här bloggen som behöver ta del av det, men eftersom boken har egen vilja kan jag inte låna ut den, utan får föra det vidare själv. Boken handlar om Jokern i leken, Dåren bland korten. Han som går mot branten, glad i hågen med sitt knyte över axeln och en liten hund glatt skuttande i hasorna. Han är precis på väg att ta steget ut över branten, fullständigt övertygad om att han kommer att landa hyggligt tryggt. Kanske blir det ett hisnande ögonblick innan han når marken där nere, kanske är det stenigt och hårt och han får blåmärken och lite ont här och där. Men det kommer att vara värt det, för väl nere kommer han att hitta något han aldrig skulle funnit annars.

Och det är hans budskap till mig, och till er: tveka inte för länge, då blir du stående på ett ben. Ta klivet, våga lita på din Dåre.



Om han vet vad han talar om? Det vet jag inte, han är ju en dåre när allt kommer omkring.

Rysskräck

I Expressen dundrar Folkpartiets Allan Widman på trumman för den gamla rysskräcken. Artikeln illustreras med en bild av en sträng Putin med pekfingret varnande höjt. Kom ihåg att Ryssland invaderade Georgien häromsistens, dundrar Widman.
Sverige består av nio miljoner invånare. Ryssland av cirka 140 miljoner. Om den ökande osäkerheten kring landets framtid skulle transformeras till ett militärt hot kommer vi aldrig ensamma att kunna möta en sådan utmaning [...] Det är en utbredd uppfattning bland svenska försvars- och säkerhetspolitiker att Sverige, trots sin militära alliansfrihet, inte kommer att ensamt behöva möta allvarliga, militära hot: Vi är ju ändå så viktiga och så väl integrerade. Ibland pekas det på EU och solidaritetsklausulen i det ännu ej antagna fördraget. Andra gånger ska nordiskt samarbete vara ett alternativ. Detta välartikulerade önsketänkande bland politiker och experter går tillbaka ända till Palmes 60-tal.
Och visst, det kan inte uteslutas att solidariteten med det alliansfria Sverige är stark.
Men är det ansvarsfullt att chansa när ingen längre kan definiera vår alliansfrihet och mycket mindre förklara vilka fördelar den ger?
Det finns alltså inget direkt hot mot Sverige från Ryssland i dagsläget, men om, säger Widman. Om Ryssland skulle få för sig att vända sig mot Sverige, då vore vi illa ute, kom ihåg det!

Detta är hans argument för att vi ska gå med i Nato, the Folkpartiet way.

Antipirater profeterar

Domen mot The Pirate Bay har haft enorm inverkan, enligt Antipiratbyrån. Flera stora fildelningssajter som Wolfbits, Nordicbits och Powerbits har nu stängt ned. Allt tack vare domen.

– Den normala fildelaren vill inte riskera ett långt fängelsestraff och böter på miljoner bara för att få se en film. Då köper man hellre filmen. Det är tydligt att domen haft effekt, säger Henrik Pontén.
Gör man verkligen det? Jag vet inte jag. Visserligen är jag inte helt säker på vem denne normale fildelare som Pontén nu glatt hojtar om faktiskt är, men rent spontant känns det som ett troligare scenario att personen struntar i att se filmen istället.

Men så tillhör jag ju inte antipiratbyrån heller, och har inte tillgång till den kunskap de har.

Nervös dag

Idag är en nervös dag. Det ligger något i luften, en oro, en spänning, en ton av stress. Är det våren? Är det finanskrisen, där vi är på väg att tippa över nästa kant? Eller är det kanske FRA, Ipred, Telekom och känslan av hur vår frihet alltmer blir ren chimär?

Jag vet inte, men känslan är densamma världen över, hör jag. Något väntar bakom nästa krök, och det är något som verkar skrämma genom sin blotta närvaro.

söndag 19 april 2009

Denna dagen ett citat

Josh citerar ur Fight Club:
Look, the people you are after are the people you depend on. We cook your meals, we haul your trash, we connect your calls, we drive your ambulances. We guard you while you sleep. Do not… fuck with us.

lördag 18 april 2009

Kulturfyran

I den svenska bloggosfärens barndom fanns det något som hette Fredagsfyran - och vi älskade att svara på dessa fyra frågor.
Kulturfyran har varit - och är - Kulturbloggens försök att göra något liknande fast med mest fokus på kultursaker. Nu verkar det som om Kulturfyran kommer på fredagar (jag har inte haft tid att posta den på onsdagar ett tag). Så det får nog blir en Fredagsfyra av Kulturfyran.
Är ni redo? Här är veckans fyra frågor:


1. Just nu lyssnar på en recensionsskiva av New Orleansmusikern Allen Touissant. Vad betyder jazz för dig?


Egentligen inget, utöver det faktum att en människa jag tycker mycket om spelar jazz. När jag hör det ler jag för att jag tänker på honom.

2. Vad betyder musik för dig?

Så mycket att det knappt låter sig fångas i ord. Musiken är ständigt närvarande, den förstärker, dämpar, lugnar, inspirerar, beskriver, illustrerar och kommunicerar. Det finns t ex musiker vars fingrars dans på greppbrädan kan lyfta en kapitalt katastrofal dag till en riktigt uthärdlig, rent av bra dag.



3. När jag gick i lågstadiet ville jag spela piano, men det fanns ingen kommunal musikskola så det var bara de allra mest musikaliskt begåvade som fick spela musikinstrument och alla måste börja med blockflöjt något år först. Jag klarade inte testet och fick inte börja spela. Spelar du något musikinstrument?

Nej. Den skicklighet som krävs för att jag skulle säga att jag spelar ett instrument har jag inte. Jag skulle gärna lägga ett par timmar varje dag på att öva, om jag haft utrymme för det, kanske ett projekt för pensionen?

4. Eftersom vi ska få besked om domen i målet mot Pirate Bay undrar jag också: hur lyssnar du på musik nu för tiden? På datorn? I mp3spelaren? På skivor?

Ja på alla tre, därtill live så fort möjlighet ges.

Pirate Bay-rättegången

Nej, jag har inget att säga om saken, den är alldeles för absurd. Jag måste få lite perspektiv innan jag säger något jag inte kan stå för senare.

Vi tar något mindre absurt så länge:

Vi går mot döden var vi går



Where have we gone, what have we done
Where have we gone, nowehere left to run

Pray for war, pray for death, pray for hate
Pray for all that you know
All these year ain't nothing's changed
And you know

Spiral of darkness, as the fools await
Peace through destruction has sealed our fate

fredag 17 april 2009

Vad sägs om en vaggvisa?

Godnatt, sov gott.

Curlingbarnen söker arbete

Det är en inte helt ovanlig situation idag att en arbetssökande har mamma med sig till intervjun, berättar DI.
En som varit med om föräldrars jobbfiske är Tommy Andersson, vd för Hellmans SBA Verkstad i Norberg. Han säger att han inte automatiskt nobbar en sådan jobbkandidat.

"Men samtidigt söker jag folk som visar engagemang och framåtanda, som har ett driv. Och kan man inte söka jobbet själv kan man ju undra om det engagemanget finns. När jag väl pratar med jobbkandidaten brukar jag säga till dem att 'din mamma ska inte ringa åt dig'", säger Tommy Andersson till Chef
Jahapp. Är det inte nästan lite skämsigt att chefen in spe är tvungen att tala om att mamma inte ska ringa?

Magnolian blommar

inte riktigt, men nästan:

torsdag 16 april 2009

Moralens väktare drar åt snaran

Vice chefsåklagare Mikael Hammarstrand säger i SvD att han
inte skulle tveka att åtala den som skriver ut p-piller till någon under 15 år för medhjälp till våldtäkt
I synnerhet i ljuset från de diskussioner som förts kring begränsningar i aborträtten är vice åklagarens uttalanden obehagliga.

Sker det en skiftning i det allmänna medvetandet där det som för bara en kort tid sedan var otänkbart plötsligt blir tänkbart? Går vi från ett öppet samhälle byggt på ansvar och frihet mot ett samhälle byggt på kontroll och bestraffningar? Är vi nöjda och glada med den känsla av makt det ger oss att kunna sätta dit grannen för något, att social kontroll blir ett medel för att hålla andra människor under kontroll snarare än ett medel för att fungera tillsammans?

Eller är det bara jag som har någon slags konstiga glasögon på mig?

onsdag 15 april 2009

September Mourning

New Yorkbandet September Mourning är värda lite uppmärksamhet. Sångerskan Emily Lazar använder sin röst omväxlande till att skrika, omväxlande att sjunga. Det viktiga, säger hon, är melodin, att fans kan sjunga med och uppfyllas av musiken. På scenen är hon energisk, dynamisk och, något om är mycket viktigt för mig, har en formidabel publikkontakt. Bakom sig har hon gitarristerna James och Christ, som också spelar keyboards, samt trummisen Brian.

Kolla in dem, ni kommer inte att ångra er.

Om twitter

Hugh Jackman har en tävling på gång på Twitter. Uppgiften är att motivera, i ett enda twitterinlägg, varför han ska donera 100 000, dollar antar jag, till just den organisation man föreslår. Priset är, helt enkelt, donationen.

Sociala media, sa Bill. Social betyder väl alla tillsammans? sa Bull.

Jodå, sa Måns. Och så får han ju lite media han också.

Tss, var inte så cynisk, sa Maja. Se det fina i det han gör istället!

Tänk om fler följer efter, funderade Pelle för sig själv.

Spotify fortsätter att förvåna

Spotify väljer att placera Motörhead, Nine Inch Nail och Mayhem i samma kategori. Mina öron blev mycket förvånade.

Spotify förvånar

Glad i hågen skriver jag in Frank Zappa. Spotify har inget att erbjuda mig mer än covers och intervjuer. Misstrogen skriver jag in Frank Zappa en gång till, i tanken att jag kanske lyckats stava fel. Still nothing.

Ingen Zappa? Vad är detta för skum musiktjänst?

Vänder mig till en kär gammal vän istället:

Kommunikation

Jag gillar inte att prata i telefon. Det har jag aldrig gjort, jag hoppade över det tonårsstadium där man förväntas ligga i timmar och prata och prata och prata med väninnorna i telefon. Jag mailar, textar, bloggar, chattar, twittrar, kommenterar och forumdiskuterar mer än gärna, jag läser med förtjusning bloggar och intressanta artiklar, tidningar, böcker och ser ibland på tv. Jag pratar gärna med människor i verkliga livet, ofta mycket och hur länge som helst.

Men jag tycker inte om att kommunicera med ansiktslösa röster.

Detta leder bland annat till fenomenet att jag inte känner igen ringsignalen på min mobiltelefon. Det leder också till att jag mycket sällan ringer upp någon bara för att hålla kontakten, och jag skickar hellre ett sms än ringer för att bestämma ett möte. Ta inte illa upp. Det är inte er jag undviker, det är telefonen.

tisdag 14 april 2009

Folkhögskola till hösten?

Vi har öppet hus på Hvilan på fredag, 9.00 till 11.30. Välkommen ut till oss och se om det här med folkhögskola skulle kunna vara något för dig.

Buss 130 går från Lund eller Malmö var tjugonde minut, hållplats Lindvägen, tar dig nästan till grindarna.

Välkommen!

Till den som funderade kring Manowar

Nog kan man spela Manowar på samlingen:

Radhus, rottweiler, rastaweed

Mäsklukten i radhuskvarteren runt om i landet har ersatts av den tunga lukten från doftgranar, berättar Expressen. Doftgranarna används, får vi veta, för att dölja lukten från haschodlingarna i klädkammare, på vindar, i badkar och i sovrum. Svensson odlar både för husbehov och för att dryga ut hushållskassan, och det är, enligt artikeln, främst medelklassen som hålls med gröna garderober. Marijuanan förvaras i Tupperwarelådor och i kryddhyllor, och barnen får veta att pappas blommor pratar man inte om bland kompisar och på dagis.
Flera beskriver sin drogkonsumtion som ett intellektuellt alternativ till det fördummande underklassupandet:
- Jag tror att det var poeten Raymond Carver som sa att marijuana fick honom att se saker ur ett annat perspektiv. Vi som röker på är tänkande människor, som gillar att diskutera och analysera. Alkohol blir man bara korkad av, säger en forskare på Stockholms universitet.
En socialantropolog berättar att han måste röka på för att inte dö av uttråkning över sina böcker och tjocka avhandlingar. En poet erkänner att han försökt skriva en hel diktsamling med jointen i mungipan:
- Fast det blev tyvärr bara skit, alldeles för långa resonemang
Artikeln låter antyda att för många av hemmaodlarna så handlar den trevliga nya innehobbyn om något utöver rökandet. Hobbyn ligger, antyds det, närmare Ernst Kirchsteiger än Snoop Dogg:
Stämningen på Svenska Cannabisorganisationens välbesökta nätforum Swecan kan snarare jämföras med glöden hos en grupp passionerade Bonzaiträds-entusiaster.
Här borrar man inte sig djupare i liberala teorier och frihetliga principer - utan diskuterar trädgårdstips.
Hur man klonar sticklingar, konstruerar hydrosystem med sprinklers i gillestugan eller ställer in plantornas pH-mätare.
Medlemmarna lägger stolt ut bilder på sina cannabisprojekt och ger varandra uppmuntrande kommentarer. Någon tipsar om recept på marijuanabröd och haschtryfflar.
70-talets flumhippies, som glatt petade ner roliga frön i trädgårdslandet och rökte upp själva bladen var totala amatörer i jämförelse med dagens pålästa potheads.
En 25-årig odlare som jag får kontakt med via Swecan jämför till exempel sin hobby med vinprovning. Själva rökandet är inte ens huvudsaken, menar han:
- Det är så jäkla kul att se plantorna växa, att följa det vegetativa stadiet.


Expressens artikel avsluts med att trebarnspappan Niklas i Dalarna, han med knarkförrådet i garderoben, berättar om sitt odlarliv:
Han berättar att han lever sunt, äter hälsokost och tränar regelbundet på gymmet.
- Jag är ju ingen stenad pundare som sitter hela dagarna framför datorn med en bong och blir dum i huvudet, säger han.
Ibland säljer Niklas knark till vänner och bekanta för att dryga ut hushållskassan, så att familjen kan åka på semester några veckor till Medelhavet. Hans fru röker också på när hon har mensvärk.
- Ibland blir jag orolig för att brevbäraren ska känna lukten. Men risken att åka fast skulle vara större om jag försökte få tag på droger på andra sätt. Jag vill inte beblanda mig med kriminella och köpa haschkakor av Bandidos, säger han.
Jag påpekar att han faktiskt är kriminell själv. Hur motiverar han det? Och vad händer med barnen om han åker dit? Den minsta är bara två år.
Niklas funderar en stund.
- Inget sånt skulle få mig att sluta. Om socialen skulle ta ifrån mig barnen skulle jag ta med familjen och flytta utomlands.
Odlingen i klädkammaren är en form av motstånd, förklarar han. Mot svenssonlivet. I radhuspappans tysta revolt är marijuanan det hemliga liket i garderoben.
- Det är det sista uttrycket för rebelliskhet, för att man inte gått med på samhällets alla normer och regler. Man visar att man trots allt inte har gett upp.
Så bra att få det förklarat. Radhussvensson revolterar, men vill hålla händerna rena, absolut inte beblanda sig med den föraktade underklassen eller smutsiga kriminella. Tre präktiga V har ersatts med tre rebelliska R: Radhuset, Rottweilern och Rastaweeden i garderoben.

måndag 13 april 2009

Plattityder och insikter

Det är svårt att förklara för en människa vars världsbild skiljer sig brutalt från min hur jag ser världen. Självklara sammanhang går människan totalt förbi, eftersom den viktiga förbindelselänken är en blind fläck i deras världsbild. Det som i min värld är en naturlag är i den andra människans en lustig kuriositet och att hitta en gemensam utgångspunkt tar tid och tålamod.

Man inser rätt som det är att det jag uppfattar som plattityder kan vara just det som ger den andra människan en insikt.

Det är lika svårt för mig att förstå hur en annan människas världsbild ser ut, men när man lyckas, då plötsligt öppnas en dörr till en helt ny värld. Man ser saker man tagit för givet i ett helt annat ljus, man ser sammanhang man inte trodde visste och världen blir nyansrikare.

Jag rekommenderar alla att prova då och då. Det är hög wow-faktor på ett lyckat försök.

Romantiker

Mats på Tysta Tankar funderar kring döden och hårdrockens parafernalia. Jag gör ett försök att förklara hur hårdrock inte är något nytt, utan en återkommande reaktion på ett känslokallt samhällsklimat. Hårdrock torde vara en av de mest romantiska kulturströmmarna idag. Jag menar inte flickboksromantisk nu, utan dramatisk artonhundratalsromantik. Ni vet, Brontë, Shelley, Byron, Goethe, Poe. De som vände sig mot upplysningens totala förnuftsdominans och hävdade känslornas betydelse, ni vet.

Russels ord om "skönhetsvärde, riskabla äventyr, känsloyror, instabilitet, djärvhet och våldsamhet" passar lika väl in på Tommy Lee som på Shelley, på unge Werther lika väl som på Abigail.

Wikipedia säger om romantik (mina kursiveringar):
mysticismens inre extatiska försoning med Gud, naturlyrik, framställningar av kärlek, det fulas gestaltande, riddarväsendet, och frigörelse från formkrav. [...] Med "romantiken" avses i litteraturhistoriska standardverk vad som då kallades "nyromantiken" (så även här)[...] En av estetikens grundfrågor brukar vara huruvida den otämjda naturen eller den civiliserade och ansade kulturen skall sättas högst. Romantiken valde naturen, och detta val drevs stundom till ren primitivism. [...]

Enligt en annan distinktion skiljs mellan dionysiska och apolliniska ideal i estetiken. Romantiken, menar den brittiske filosofen Bertrand Russell, kan framhållas som typiskt dionysisk: nytta och bevarande av lugn och ordning fick ge vika för skönhetsvärde, riskabla äventyr, känsloyror, instabilitet, djärvhet och våldsamhet. Enligt Russell var landsmannen Lord Byron, som ädelt och hänsynslöst föraktade konventioner, en som till liv och verk hade alla ingredienser hos en romantiker, och som på ett romantiskt sätt dog i avlägsna sumpmarker då han kämpade för Greklands självständighet - trots att han var engelsman.[7] Byrons epos Don Juan har också blivit en sinnebild för romantikens eroticism. Andra framhåller i stället de tyska diktarna Tieck och Novalis som urtyperna för romantiken. Hos den senare är kärleken platonisk och religiös till sitt väsen, och känslan som gestaltas är en inre rörelse, i bjärt kontrast till Byron. Novalis koncentrerade sig mer på lidandet än på lusten, på ensligheten i stället för på självständigheten som Byron framställer. Båda har ett dödsförakt, men hos de tyska romantikerna var detta existentiellt, och hos Byron krigarens. Tieck representerar i stället det folkliga, sagan och nationalismen.
Tänk på, nästa gång du möter en långhårig, skinnklädd, dödskalleprydd individ, att framför dig står en romantiker. En människa som anser att känslor är viktiga och att den otämjda naturen bör sättas högre än civilisationen. Kanske blir det lättare att förstå varandra då?

söndag 12 april 2009

Samtalssabotören

Ni vet hur det kan vara på en fest, inte sant? Tjo och tjim och faderalla, alla glada och festliga och så rätt som det är finner man sig stående i köket tillsammans med någon klok människa. Man småpratar om ditt, man filosoferar om datt, och rätt som det är finner man gemensam mark och samtalet fördjupas, utvecklas, invecklas, insikter och åsikter utbyts och förenas.

Kort sagt, man har riktigt trevligt, och man skulle gärna fortsätta samtalet tills gryningen slår till.

Men det är inte gryningen som slår till, utan samtalssabotören. Hon kommer in, jo, nio gånger av tio är det en hon, mitt ibland nattfilosoferna och hojtar något i stil med: Men inte ska ni stå här och ha tråkigt! Kom in och var med oss andra istället!

Och därmed är det vindlande samtalet dött. Även om man försöker går det inte att bygga upp mer än en blek, stapplande kopia som inte kommer långt. Stämningen är krossad. Samförståndsmolnet skingrat. Insikternas stund förbi.

Bäste samtalssabotör, det finns en tid för glada tillrop. Den är inte när vindlande kloka samtal om livet, världen, samhället, kulturen och konsten utspelas.

Just sayin'

Godnatt värld, jag hoppas du finns kvar i morgon.

lördag 11 april 2009

Det vackraste

Den här versionen är faktiskt inte helt oäven

Inbjudningarna slut

Tyvärr har jag gjort slut på mina inbjudningar till Spotify, hur rart och sött och gulligt ni än frågar så finns inga kvar. Hoppas ni som hann få har nöje av dem.

En femhundring per föreställning

Lars Epstein skriver om våren och falskspelarna som lurar stackars korkade turister på Stockholms gator.
Falskspelargängen som lurar av godtrogna människor tusenlappar på Västerlånggatan och Drottninggatan på bara nån minut är i gång igen. Med tre tändsticksaskar på en liten filt utlagd på gatan flyttar spelledaren runt en liten kula mellan de olika askarna. Kumpanerna (som låtsas vara turister) satsar och vinner. Den lättlurade turisten som råkar passera lockas att satsa femhundring på femhundring. Han vet ju under vilken ask kulan ligger. Ändå pekar han fel. Varje gång. Den fingerfärdige spelledaren flyttar omärkligt kulan från den ask den godtrogne satsat på utan att denne märker det.
Jag är inte säker på min sak, och har inga källor att hänvisa till, men något säger mig att detta spel har spelats minst sen Faraonernas dagar, och även om detaljerna skiljer sig, ibland används tändsticksaskar, ibland koppar eller spelkort, så är grunden densamma. Det handlar om fingerfärdighet och illusioner, samma sak som Joe Labero bjuder på, och människor som betalar dessa femhundralappar betalar för att få se illusionen utföras framför deras ögon.

Människor vill bedras, och människor vill känna sig överlägsna. De vill tro att de är smartare än killen som ligger på knä framför dem på gatan, och betalar sin femhundring för att under trettio sekunder få uppleva känslan av att de har förmågan att lura honom, att just de är lite smartare än alla andra som blivit lurade, eftersom det ju är så lätt att se var kulan/hjärteresset/myntet befinner sig och följa det med blicken. Trots att de egentligen vet att det rör sig om en illusion, att kulan inte alls är där de tror, precis som kaninen egentligen inte kommer ur en annan dimension in i hatten.

Att landningen i verkligheten sen blir hård, och eftertankens kranka blekhet slår till och får turisten att känna sig dum och lurad är en del av spelet.

fredag 10 april 2009

Skillnad i perception

En man med ett skägg skriver om familjen Cobain-Love och skillnaden på hur vi ser på kvinnor och män så absolut klockrent att jag bara kan länka. Jag har inget ytterligare att tillägga i ämnet i afton.

Jag bugar mig i beundran och ber er läsa hans text istället.

Kulturfyran

Kulturfyran tycker att Politikerbloggen är intressant. Den startades av Niklas Svensson när han slutade på Expressen efter att han i princip missat det stora scoopet att folkpartister varit inne i socialdemokraternas server. Han startade Politikerbloggen som sedan köptes upp av TV4 och nu nosar Niklas Svensson ofta upp nyheter inom politikersfären.
Men en del röster viskar ibland i mitt Facebook-öra att Svensson vinklar saker mer än de är värda.
Kulturbloggen kan inte avgöra om det är så. Men idag har Politikerbloggen en bloggpost som syns stort som säger att Piratpartiets ordförande raggar tjejer via Internet och särskilt via Facebook.

Från Politikerbloggen:

Rickard Falkvinge, som tidigare hette Dick Augustsson, använder sig av Facebook för att ragga tjejer inför sin landsomfattande turné som partiledare för Piratpartiet.

Detta väcker förstås en hel del frågor, så det blir Kulturfyrans start denna långfredag 2009.

1. Är det en skandal att ragga tjejer via Internet?


Nej

2. Har du förtroende för Politikerbloggen?

Varken mer eller mindre än jag har för andra media

3. Vad tycker du om Piratpartiet?

De driver sin enda fråga konsekvent, det vore intressant att höra vad de har att komma med därutöver.

4. Har du haft något romantiskt förhållande på grund av eller genom Internet?

Jag är gift med en man jag träffade via Internet. Det torde väl bli ett ja på den frågan då?

We're not that different you know

torsdag 9 april 2009

Prince of Darkness

Bara för att ibland behövs det lite Megadeth i tillvaron

Om mistresses, ärlighet och curling

Läser i Aftonbladet om vuxna barn som curlar sina föräldrar. I samma artikel nämns kvinnor som curlar sina män. Föräldrars curlande av barn har varit på tapeten i många år, och av en anledning.

Curling är en osund sport, i synnerhet när den utövas i sociala relationer. Den leder till obalanserade relationer, orimliga förväntningar och oundvikliga besvikelser, och det gäller kärleksrelationer, syskonrelationer, vänskapsrelationer, föräldragenerationer, arbetsrelationer, affärsrelationer etc.

Oväntat anknyter detta till vad jag pratade om igår, om att prioritera och tillåta prioriteringar. En curlad människa förväntar sig att hans eller hennes mistress accepteras, rent av uppmuntras, men har svårt att se att någon annans mistress är lika viktig. Det leder till obalans och ohälsa.

Har ni tänkt på hur lätt det är att börja curla en människa i början av en relation för att man vill göra intryck, och sen fastna i beteendet? Jag lyssnade i morse, precis som jag brukar göra på torsdagsmorgnar, på Dark Matter med Dave Navarro, och han pratade om ärlighet i relationer. Hans taktik är enkel: total ärlighet redan från början. Han är Dave Navarro, han är känd, han är musiker, han ligger på plus från början vilket gör det hela enklare för honom. Uppenbarligen. Men han har en klar poäng i det han säger, genom att vara totalt ärlig redan från början besparar han både sig själv och daten en hel massa onödig stress, och en hel del besvikelse.

Aftonbladets artikel slutar med en illustration av Magdas storhelgsstress:
Ett år bestämde vi oss för att resa bort över jul. Då blev det sånt liv att det slutade med att jag avbokade resan. Idag ångrar jag att jag var så mesig. I slutänden gynnar det ingen att jag curlar min mamma
Världens Magdor skulle ha en hel del att vinna på att följa Navarros exempel och ärligt tala om, och visa, hur de vill ha det.

Magdornas mammor skulle må väl av det också, och vem vet om inte en del av dem rent av skulle finna sina egna mistresses på köpet?

Do not go gentle into that good night

Do not go gentle into that good night,
Old age should burn and rave at close of day;
Rage, rage against the dying of the light.

Though wise men at their end know dark is right,
Because their words had forked no lightning they
Do not go gentle into that good night.

Good men, the last wave by, crying how bright
Their frail deeds might have danced in a green bay,
Rage, rage against the dying of the light.

Wild men who caught and sang the sun in flight,
And learn, too late, they grieved it on its way,
Do not go gentle into that good night.

Grave men, near death, who see with blinding sight
Blind eyes could blaze like meteors and be gay,
Rage, rage against the dying of the light.

And you, my father, there on the sad height,
Curse, bless me now with your fierce tears, I pray.
Do not go gentle into that good night.
Rage, rage against the dying of the light.

/Dylan Thomas
Mats på Tysta Tankar funderar vidare kring manlighetens mysterier, och närmar sig nu döden. Dylan Thomas dikt dyker genast upp i min tankevärld.

onsdag 8 april 2009

Mistress

Duke Ellington lär ha sagt ”Music is my mistress, and she plays second fiddle to no one”. De flesta musiker jag känner skulle utan att tveka skriva under på sentensen. Musiken går först. Att ge upp den vore lika otänkbart som att ge upp sin hörsel, bara sådär, eftersom musiken är en lika självklar del av individen.

Jag tror inte detta gäller bara musiker, jag tror väldigt många människor har en mistress som inte kan spela andrafiolen utan att människan i fråga mår dåligt. Jag är inte säker på att det är fler män än kvinnor, men jag är rätt övertygad om att det är fler kvinnor än män som ändå placerar sin mistress på andrafiolens stol, och jag vet att kvinnorna som gör det mår taskigt i sig själva av sitt offer.

Jag byter inte ämne nu, även om det kan se ut så. Häng med en stund så får ni förklaringen:

I relationer idag, kärleksrelationer, äktenskap och förhållanden, så finns en ibland uttalad, oftare outtalad, förväntan att relationen ska gå före allt. Tvåsamheten är ofta helig, man ska göra allt tillsammans och ständigt ha fokus på varandra. Man ringer varandra sjuttioelva gånger om dagen, kopplar ihop mobiltelefonerna så att man ser på en liten blip på sin gps var den andre är, man planerar allt med hänsyn tagen till den andre, man flätar helt enkelt ihop sitt liv med en annans liv.

Detta kan kollidera brutalt om den ene parten har en mistress och den andre inte. Efter den första förälskelsens kollriga period pockar mistressen på uppmärksamhet, och rankingen är återställd. Hon spelar inte andrafiolen, det etablerade vi redan i början av inlägget.

Finns det en sensmoral i detta så har den inte med att ändra rangordningen att göra. Jag tror nämligen att både människor och relationer mår bra av att där finns en mistress, och ännu bättre om där finns en för var och en i relationen. Sensmoralen är snarare något i stil med att den som finner sig hänga upp hela sin tillvaro på en relation bör sätta sig ner och lyssna efter sin mistress röst. Finns hon där, låt henne inta sin rätta plats. Du kommer att må oändligt mycket bättre!

Jesse James

Mats på Tysta Tankar skriver om Manlig Mystik. Idag funderar han kring maskerade hjältar och hemliga riddare. "Kanske behöver vi en mask för att dölja vår rädsla" funderar Mats. Kanske ligger det en del i det, men jag skulle vilja se på fenomenet från en annan vinkel.

Låt oss vända på myntet 'maskerad hjälte' och titta på skuggsidan:

Jesse James, inte han som är gift med Sandra Bullock utan den legendariske westernboven ni vet. Han dog, sägs det, skjuten i bakhuvudet av en man i sitt eget gäng. Andra säger att han iscensatte sin egen död och fortsatte leva under en annan identitet. Vilket som är sant har jag ingen aning om, jag önskar att det vore det andra alternativet men det första är sannolikare.

Jesse James var en mycket känd man. Hans ansikte fanns på efterlysningsaffisher över landet, han jagades av Pinkertons Detektivbyrå, lokala sheriffer och prisjägare men lyckades under minst femton år hålla sig steget före. Men lagen var inte de enda som jagade honom. För att överleva dessa minst femton år var han tvungen att ständigt vara på sin vakt, för när som helst, när han satt och åt, när han rensade grönsaksland (inte ens Jesse James slipper ogräs), när han besökte hemlighuset, när han sov, när han besökte en bar eller handlade tobak kunde någon dyka upp som ville göra sig ett namn. Det räckte ju gott med att ha fått stryk av Jesse James, att ha förlorat en duell mot honom för att få lite extra glans kring sitt namn, för att gå från att vara en vemsomhelst till att bli Han Som Vågade Utmana Jesse James.

James själv kunde aldrig komma bort från detta. Om han så följt sin far i fotspåren och blivit baptistpastor hade han fortfarande varit Jesse James, och någon hade förr eller senare dykt upp för att försöka gå till historien som HSVUJJ, eller ännu hellre Han Som Dödade Jesse James. Det fanns ingen väg ut ur livet som vandrande manlighetsprov för James, hans ansikte och person var alltför känt.

Och han är inte unik i historien. Runt omkring oss i samhället finns hans efterföljare. Oftast är de män, ibland är de kvinnor. Oftast var de unga när de halkade fel. De har levt ett hårt liv, de har begått misstag och dumheter. De har slagits, och de har ett rykte som säger att de är hårdare än livet självt. Att våga utmana någon av dessa ger machopoäng även till den som blir slagen sönder och samman på kuppen. Man blir HSVUJJ. Att gå vidare, lägga Jesse James bakom sig och leva ett vanligt svensson-liv är svårt, ibland på gränsen till omöjligt, för den som en gång i ungdomligt oförstånd trätt in i rollen. Ansiktet har man alltid med sig, och när som helst kan den dyka upp, utmaningen, oavsett hur långt man flyr i tid och rum.

Spindelmannen kan slappna av när han är Peter Parker. Stålmannen vilar upp sig i sin Clark Kent-karaktär. Batman blir inte utmanad när han är Bruce Wayne.

Om Jesse James kunnat kliva ur Jesse James och levt som obemärkte, smått mesige John Smith istället så hade historien kunnat sluta annorlunda. Om dagens Vandrande Manlighetsprov kunde få börja om som Vanlige Svensson skulle deras historier också kunna sluta annorlunda.

Men så ser inte världen ut. Här finns inga maskerade hjältar, och inga möjligheter att börja om.

Fast ärligt talat, nog hade det varit rätt skönt om det gjorde det?


Konsten att berätta en historia på under 140 tecken

Daughter lifts cat out of chair. Cat opens daughter's closet. Daughter gets up to get cat out of closet. Cat back in chair. Triumphantly.

Födelsedag

Vackre Nima har fyllt år, och jag borde verkligen gratulerat honom på rätt dag med tanke på hur mycket han ständigt ger mig, utan att ha en aning om det därtill!

Men jag är officiellt den sämste i världen på att komma ihåg födelsedagar, jag glömmer allas, konsekvent, så vackre Nima är i gott sällskap.

Jag önskar honom ändå allt gott i världen, det gör jag alla dagar utan undantag.

Sacred Mother Tongue

Inte illa alls. Mycket behagligt för både öra och humör.

Såna band ger jag gärna en gratis reklamplats i min blogg:

tisdag 7 april 2009

Till den som börjat nosa på thrash

Jag funderade på, efter förra månadens äventyr i MusikFoto, att ge mig ut i ett Tisdagstemaäventyr den här månaden, men det får bestå ett tag. Det är ju gott om April kvar, kanske blir det en annan tisdag?

Nej, istället skickar jag er till Metal Martyr's trevliga inlägg How the Slaytanic Era Started, ett bra ställe att börja lära sig mer om genren för den som är lite intresserad.

Have fun, kids!

En gång, för mycket länge sedan, i en galax närmare än du anar

En gång för mycket länge sen så satt en mycket ung Morrica på en föreläsning där ett då tämligen nytt kommunikationssystem presenterades. Kommunikationen skulle nu, istället för att som tidigare gå i fasta mönster från A till B, gå i ett stort nätverk, via myriader av knutpunkter söka sig fram genom nätet, olika vägar från gång till gång, från avsändare till mottagare. Fördelarna med detta var många, nätet skulle t ex vara mycket svårare att slå ut eftersom kommunikationen skulle finna sig alternativa vägar även om somliga linor klipptes av på ett eller annat vis. Flera mottagare skulle enkelt kunna ta del av samma kommunikation simultant, och kommunicera enkelt med varandra eftersom det fanns så många vägar för kommunikationen att gå. Det skulle finnas så gott om plats att linjen i stort sett aldrig skulle vara upptagen igen, eftersom hela det stora nätet fanns tillgängligt för minstaste lilla kommunikationsbehov. Nackdelarna skulle vara att det skulle bli hart när omöjligt att kontrollera, lyssna av eller förhindra kommunikation i detta nätverk, eftersom kommunikationen ju skulle finna olika vägar varje gång. Sade man.

Nätet kom med tiden att byggas ut, byggas samman med andra nät, sprida sig, utvecklas, invecklas, och idag känner vi det alla som vårt eget internet. Det internationella nätet, nätet som förenar alla nationer. Nätet som binder samma människor över hela världen till en gemensam kommunikationsenhet. Platsen där vi kan prata med vem som helst var som helst när som helst, eftersom kommunikationen kan ta vilken väg som helst genom det stora nätet finns det alltid plats.

Tanken är storslagen, tanken är fantastisk och fan vet om inte tanken innehåller fröet till både världsfred och världshälsa. Det är lättare att jämka samman med någon man pratar med och känner än en total främling.

Men i någons intresse ligger att nätet begränsas. I någons intresse ligger att nationsgränserna, de där som på nätet är fullkomligt obetydliga och meningslösa, lyfts upp och börjar göra skillnad. Olika lagar ska gälla i olika länder, nätet skall inte vara lika överallt, och kommunikationer skall inte kunna ta vilka vägar de vill. I någons intresse ligger att ha kontroll, att hålla i trådarna. Att förvandla det öppna, välkomnande, sammanlänkande kommunikationsnätet till ett klibbigt, kontrollerat spindelnät.

Någon vill vara spindeln. Och spindeln vill varken fred eller världshälsa. Spindeln vill konflikter, internationella spänningar och kraftig sjögång i ekonomin. Ty spindeln har allt att vinna och inget att förlora på sånt.

Det anade den unga Morrica aldrig där hon satt på sin föreläsning och förundrades och gladdes. Kanske var hon helt enkelt för ung och blåögd?

Laglig musikleverantör

Jag tar för givet att alla sidor där jag loggar in med namn och lösenord mer eller mindre automatiskt registrerar mina val på deras sida. Det är därför YouTube, t ex, varje gång jag loggar in levererar mig en lista på videos som ligger hyfsat nära min smak, och de önskar promota lite extra. Jag gillar det, det är en del av den service jag vill ha när jag väljer att registrera mig på en dylik sida. Detsamma gäller sidor som Ginza och AdLibris, jag loggar in, de registrerar och tar fram rekommendationer som ligger rimligt nära vad jag vill ha. Ibland så nära, till och med, att jag faktiskt väljer något från deras lista. Bra jobbat!

AdLibris har t ex aldrig rekommenderat mig något av vare sig Marklundskan eller Guillou, och det uppskattar jag innerligt.

Spotify, däremot, är en lustig variant. Jag provar och utvärderar tjänsten sen ett par dagar (en inbjudan kvar, hör av dig om du vill ha den) och på många sätt är den en trevlig musikleverantör, men där finns underligheter. Alla artister finns inte representerade, men det förväntar jag mig inte heller. Däremot finns oförklarliga hål i representerade artisters kataloger, låtar fattas på album, utan vidare förklaring, och så det här med rekommendationerna då. Hur har sidan fått för sig att italiensk disco och låtar man kan dansa till skulle passa min smak?

Medan YouTubes välanpassade rekommendationer ger mig en varm känsla av välkomnande får jag av Spotifys rekommendationer istället otrevliga vibbar av att de försöker polera mig, civilisera mig och strömlinjeforma mig.

Minuspoäng där, Spotify.

Skorpionen

måndag 6 april 2009

Vidbränd tonårstid

"Högstadietjejer utbrända av prestationsångest" rapporterar DN i en artikel om den nya rapporten från BRIS.
Många elever tror inte att de har någon framtid om de inte har toppbetyg i allt. Trycket på unga människor att planera och fatta beslut om livet på längre sikt är ofta övermäktigt. Det medför att många känner ångest inför framtidsval som de inte kan överblicka. Och det gäller särskilt flickorna. Det visar en djupstudie som Bris gjorde vintern 2009. Barn är inriktade på relationerna i skolan och när de inte fungerar har de liten kraft att ta till sig kunskap. Regeringens förslag till ny skollag fokuserar mer på ­bestraffningar än stödjande åtgärder i skolan, vilket riskerar medföra att allt fler barn och unga får svårt att inhämta kunskap, tvärtemot det mål regeringen satt upp, skriver Göran Harnesk, generalsekreterare för Bris, Barnens rätt i samhället
Livet är inte lätt, det är inte lätt när man är vuxen, det är inte lätt när man är på väg att bli vuxen, och det är fan inte lätt när vuxenvärlden blundar och inte låtsas om att det är jobbigt att vara tonåring.

Det här är inget nytt. Det är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att vara någon dans på rosor att vara tonåring. Många av dagens tonåringar har det inte lättare än någon tidigare generation, samtidigt som de många gånger står sämre rustade. Taskigt av föräldrargenerationen, men det kan vi inte göra något åt.

Så vad kan vi göra? Vi som är vuxna och lever i samma fysiska verklighet som de har trasiga trassliga fantastiska människorna som rusar med huvudena före rakt in i väggen för att behaga vuxenvärlden och uppfylla alla krav som ställs, vad kan vi göra? Vi kan ägna en stund åt att sucka över nya direktiv, pusta över hur kontraproduktivt det är med höga betygskrav och ruska på huvudet åt hur det satsas nålpengar när det behövs guldhögar.

Eller så kan vi lägga två strån i kors för att lära de unga människorna att säga JA när de vill och NEJ när de inte vill, istället för att försöka känna av vad omgivningen förväntar sig att de ska säga. Vi kan lägga vår energi på att lära dem protestera, att opponera sig och att resa sig igen när någon försöker trycka ner dem. Vi kan lära dem skrika högt när något är fel, och lära dem att det är rätt och riktigt att de tar plats. Vi kan lära dem att det är alldeles rätt att ta hand om varandra, att visa kärlek och omtanke och lägga tid och kraft på vänner, men att de inte får glömma bort sig själva i processen.

Och vi kan visa dem att hej, vi finns här, vi må se annorlunda ut och uppföra oss som tjockskalliga idioter ibland, men vi finns här. Kräv att vi finns här för er!

Vad säger ni, vore det en idé?

söndag 5 april 2009

Textindelning

Jag är förfärligt petig, jag vet, och jag själv tenderar både att överanvända komman samt inte minst satsrada. Men jag måste ändå framhålla att en text förlorar på att hackas sönder både av att skribenten väljer att börja nu rad för varje ny mening och pepprar sidan med komman.

Jag ville bara få det sagt.

Sagostund

Känner ni till sagan om Gräshoppan och myrorna? Det är en gammal fabel, som alla fabler sedelärande och lite extra intressant eftersom budskapet i just denna lär ska ha ställts på huvudet genom historiens gång:

Det hela tar sin början om sommaren.

Myrorna sliter och bär och jobbar och gnor, och ägnar ingen tid åt lek och trams. De vet att det kommer andra tider och de sparar i sina lador för att överleva även den kallaste vargavinter.

Gräshoppan, däremot, dansar omkring dem och sjunger och spelar. Solen skiner, det finns gott om mat, livet leker. Hans musik lyser upp myrornas slitsamma tillvaro, det är lättare att gå i takt och hans lustiga visor ger dem något att skratta åt.

Och så kommer vintern. Myrorna har det varmt och ombonat i sin stack, de har mat på borden (det är ju en fabel, så givetvis har myrorna bord) och dånande brasor.

Utanför i snöstormen vacklar den genomfrusna stackars gräshoppan fram. Inget hem har den arme spelemannen, ingen mat att ställa på bordet, inte ens ett bord att krypa under. Han knackar på myrornas dörr, ber om en allmosa.

Så långt, utan andra källor än mitt eget svajjiga minne att verifirera det hela, stämmer versionerna överens. Men sedan kommer sensmoralen:

Ursprungsversionen:

Myrorna öppnar dörren och släpper in gräshoppan. Hela sommaren har han gjort deras tillvaro lättare med sin musik, sin dans och sina upptåg. På så vis har han lämnat sitt bidrag till att de har det tryggt och varmt, och till tack ska han få sin del av värmen och maten.

Gräshoppan i sin tur tackar genom att sjunga och dansa hela vintern igenom, medan myrorna nu kan slappna av och njuta.

Sensmoralen: Gräshoppans sång och dans är också viktiga bidrag till att mycket mat och bränsle samlades in, därför har han också en plats vid bord och brasa.

Men sen hände något i samhället:

Den modernare versionen:

Myrorna öppnar dörren och släpper in gräshoppan. Hela sommaren har han förslösat på att spela, dansa och göra upptåg. Som resultat står han nu utan både mat och bostad, och kan inte skylla detta på någon utom sig själv. Men, eftersom de är rättskaffens varelser så är de klart han ska få mat och värme av dem, om han som motprestation vill spela och sjunga för dem medan de njuter sin välförtjänta vila.

Gräshoppan sjunger och dansar hela vintern igenom för att roa de duktiga myrorna, och förtjänar så sitt uppehälle.

Sensmoralen: Det är skillnad på folk och folk. Den som inte vill jobba får inte heller självklar del av värmen och maten. Dock bör den som har nådeligen dela med sig, så länge den lata gräshoppan har vett att dansa på begäran

Och hur appliceras nu detta på Morricas syn på dagens infekterade situation i kulturvärlden? Jo, såhär ungefär:
Myrorna öppnar dörren och släpper in gräshoppan, förtjusta över att få glädjas åt hans musik även under vintern. Han har ju hjälpt till att samla in maten genom att göra arbetet lättare så självklart ska han ha sin del av både mat och värme. Gräshoppan sjunger och dansar, stämningen är god. Myrorna bjuder också in sina vänner från stacken tvärs över stigen, de har ingen gräshoppa boende hos sig, stackrarna, utan har bara sina egna gamla historier att roa sig med.

Gräshoppan sjunger och dansar för att roa myrorna, de gillar vad de hör och när gräshoppan antyder att han har ett gäng kompisar som också är värda att lyssna på, men ännu befinner sig ute i kylan eftersom just inga myror har hört talas om att de finns, bjuds de också in och får del av värmen och maten. Det visar sig att de är lika duktiga på det de gör som den första gräshoppan, och erbjuds därför bostad i stacken tvärs över stigen.

Det finns en tredje stack, den ligger lite längre upp i backen. Där hör man talas om det glada tjoandet och tjimmandet, och vill också vara med. Man skickar därför en representantmyra ner för backen, och låter bjuda in gräshoppan för en aftons underhållning. Han tackar ja, dansar och sjunger och man tackar honom varmt för den trevliga kvällen, ger honom en smaskig tårta som belöning och följer honom till dörren. Medan han traskar ensam hem genom den gråkalla gryningen kryper man till sängs i backstacken och pratar om hur trevligt det var.

Så går vintern, i båda stackarna längst ner i backen skrattar man och sjunger, alla är varma och har mat i magen. Ibland bjuds gräshoppan in för att spela i backstacken, och varje gång har han med sig något extragott hem igen, men aldrig bjuds han att stanna och de i backstacken får därför aldrig tillfälle att höra hans glada morgonvisor. Å andra sidan vet de inte om att de missar dem heller, så det är nog inget de saknar.

Sensmoralen här: Att dela med sig av det man har och kan berikar tillvaron för alla.

Sånna dära fildelare

Jag ställde frågan i Christermagisters blogg, kanske får jag ett svar där, kanske inte, det får vi se. Jag ställer den här också, inte för att jag förväntar mig att någon ska leverera ett svar (men har ni svaret så skriv det gärna i en kommentar) utan bara för att jag funderat över det ett tag nu:

Vem är det som faktiskt uttryck åsikten att allt på nätet ska vara gratis? Jag har inte hört någon säga det, däremot har jag hört skrällduser av människor säga att någon tycker så. Så vem är det som faktiskt sagt det? I vilket sammanhang? Det vore kul att veta.

Språknörden spekulerar

Surfar ungdomar på nätet? Jag hör aldrig någon ung människa använda uttrycket, däremot hör jag ofta äldre använda det när de talar till ungdomar, eller anstränger sig för att låta ungdomliga. Fullt möjligt är det att jag har fel, såklart, men hur ligger det egentligen till? Surfar ungdomar eller vad gör de, och gör de isåfall detta på nätet eller på internet?

lördag 4 april 2009

Spotify

Har 3 inbjudningar över, någon som vill ha?

Den sortens dag idag

Det finns band som jag älskar. Det finns band jag tycker mycket om. Det finns band som jag avgudar. Ok, det finns ett band jag avgudar. Och så finns det band som är helt ok, och såna som är väldigt trevliga att lyssna på men jag inte skulle sakna om de försvann.

Och sen finns det vissa band som jag ibland får ett rent fysiskt behov av att lyssna på. Midnight Oil är ett sånt:

fredag 3 april 2009

Mäster Cees aftontimme

I Skövde? Oj!

Två har anhållits för fildelning i Skövde, berättar Expressen. Oj, i Skövde av alla ställen, jag trodde det var en liten oskyldig prick på kartan. Är det en sån ruskig fildelarhåla?

Nej, givetvis var det bara en lustig syftning i rubriken. Resten är inte lika lustigt. Två unga män har anhållits misstänkta för brott mot upprättshovslagen:
Misstanken är att de ingått i ett större virtuellt nätverk som olovligen lagt upp filmer, ofta innan de ens haft premiär. Brotten ska ha begåtts mellan 2008 och mars i år, säger Fredrik Ingblad
Ingblad är kammaråklagare, och när han talar om det hela blir det plötsligt en helt annan ton än när Ponténs matinéfilmsdrömmar ventileras:
De båda männen hördes under torsdagen men kommer att höras igen under fredagen.
– De kommer att höras under eftermiddagen och kvällen. Sedan kommer jag att ta ställning till om de begäras häktade eller släppas, säger Fredrik Ingblad.
Hur ställer de sig till anklagelserna?
– Det vill jag inte uttala mig om
Det är inte Ipred som spökar här, utan det rör sig om "en del i gemensam insats mot fildelning i Sverige, Storbritannien, Belgien, Holland och USA, kallad ”Operation carbonite”"

I avslutningen av artikeln får Pontén vara med och uttrycka sin förtjusning över att han får vara med i stora sammanhang:
Problemet med piratkopiering på internet är stort, växande och drabbar allt fler kreatörer över hela världen Att Interpol nu engagerar sig i och samordnar en insats av denna omfattning är glädjande men också ett tydligt tecken på hur stort problemet har blivit, säger Pontén

Kulturfyra

Det verkar som om Kulturfyran håller på att tappa lusten, och det är inte mycket att säga om den saken. Samma lek år ut och år in tar på kreativiteten, så är det för oss alla. Så här ser veckans ut:

Jag skulle vilja ha lite kulturfyretips av er den här gången. Bland annat.
Här är frågorna:


1. Hur många frågor och utmaningar, som Kulturfyran och olika bilduppgifter som Utan Ord hos Pumans dotter och Tisdagstema brukar du hänga på?


En. Denna. Jag uppskattar utmaningen, och jag uppskattar hur ren kulturfyran hålls från den luddiga gullighetskulturen som gärna blir dominerande i dylika lekar.

2. Vad tycker du är roligast att svara på för slags frågor?

Frågor som tvingar mig att stanna upp och tänka till, på teman som på ett eller annat sätt anknyter till vad som råkar vara aktuellt för stunden.

3. Har du något förslag på någon Kulturfyra?

Egentligen inte, men ser man sig omkring i samhället just nu så dyker teman som kontroll, överstatlighet och liknande upp. Kanske en kulturfyra kring Orwell, Moore, Kafka mfl? Skräckfilmer ligger också nära till hands när man ser hur världen ser ut.

Och så för att bryta av från den dystopiska tonen, kanske en kulturfyra kring kroppsutsmyckningar?

4. Vilken kultur betyder mest för dig? Böcker? Film? Bild? Bloggar? Musik?

Kombinationen, givetvis. Jag tycker inte om alla böcker, inte om alla filmer och sannerligen inte om alla bloggar. Men jag vill att de ska finnas där, för det jag inte får ut ett dugg av ger någon annan rika upplevelser.

En sång till öppenheten

Hörde just en ung man som travesterade Lundell och glatt trallade:

"Jag trivs bäst i öppna nätverk, nära nätet vill jag bo,
alla månader om året så själen kan få ro"

Dagens ungdom, poetiska är di minsann

Aha, nu fattar jag!

Konceptet ensam flickröst sjunger finurliga/tänkvärda texter till akustiskt komp är ett koncept jag aldrig lyckats uppfatta finessen med. Men tack vare vackre Nima har jag nu fått upp öronen för Nerina Pallot. Hon har en frasering utöver det vanliga, en trevlig röst och håller sig på behörigt avstånd från gulligheten som ofta blir överväldigande i genren.

torsdag 2 april 2009

Tiden går

Detroit Rock City behöver mer rock än någonsin. I delar av stan är det rena spökstämningen, titta bara.



Tidningarna rapporterar att världens ledare nu har kommit fram till hur ekonomin ska räddas. Av någon anledning får det mig inte att känna mig särskilt lugn.

Och plötsligt blev dagen lite roligare

Hur i hela fridens dagar har jag burit mig åt? Har jag varit blind, döv eller bara råkat titta åt fel håll, gång efter gång?

Bättre sent än aldrig, så glad man kan bli av en liten skugglimt en solig dag!



*beställa genast*

Pontén vs pirater

Ipredlagen är en hejdundrande succé, vet Expressen att berätta:
Onsdagen var första dagen för nya fildelningslagen (Ipredlagen). Och vid fyratiden på eftermiddagen var mängden internettrafik 30 procent lägre än samma tid på tisdagen. Merparten av all internettrafik är fildelning. Därför finns det ingen annan förklaring till den här kraftiga trafiknedgången än den nya Ipredlagen. Det sänder en väldigt stark signal att lagstiftningen fungerar, säger Henrik Pontén, jurist på Antipiratbyrån
Den energiske piratjägaren Pontén har säkert andra sidor som är starkare än hans matte, men bara för formens skulle vill jag påpeka att en tredjedel inte är merparten.

Vad gäller hejdundrande succé så vill jag vänligen påtala att en lag där människor lämnas ut på nåd och onåd, betraktade som skyldiga tills de själva kan övertyga domstolarna om motsatsen, inte riktigt är vad jag kallar en succé, varken för ett demokratiskt samhälle eller för mänskligheten.

Observera att till personerna på bilden har varken antipiratbyrån eller Pontén någon koppling

Kanske någon läsare är intresserad

av att ta del av vad Sleaze Roxx hade att rapportera den första april i år:
Swedish rockers 44 Caliber are proud to announce that they have recorded two brand new tracks with Krizzy (Calle) Field of Pretty Wild and Martin Sweet of Crashdiet behind the gears and levers!

The songs are called "Little Miss Trouble" and "Walls of Silence" and will be releaced exclusively on the band's Myspace page at www.myspace.com/44caliberofficial. So keep your eyes open cause the songs will be up within the following weeks!

De utlovade männen i småskolan

MatsTysta Tankar vill gärna höra vad folk tycker om saken. Han har, tillsammans med Rasmus Wennergren och Fredrik Karlsson, skrivit en debattartikel i ämnet i Sydsvenskan:
Det råder obalans mellan könen i svensk skola. För att råda bot på detta förhållande gav regeringen Högskoleverket i uppdrag att se över rekryteringsfrågan till lärarutbildningen och problemet med att män oftare hoppar av utan att ta examen. Pojkarnas svaga skolprestationer har tidigare lyfts i ett antal rapporter och i flera intervjuer har utbildningsminister Jan Björklund (FP) oroat sig över att grabbgängen utgör ett hot mot skolans arbetsmiljö. Männen skulle då vara en enkel lösning på skolans disciplinära problem.

Ett sådant mansromantiskt förhållningssätt är svårt att förena med det likhetsfeministiska perspektiv som präglat svenskt skolväsende de senaste åren. Den teoretiska utgångspunkten är att olikheter mellan kön är sociala konstruktioner. Blotta tanken på ett manligt annorlundaskap skapar orimliga förväntningar på män som ger sig in i en kvinnodominerad skola eller förskola. De blir stereotyper och förstör därmed skolans uppdrag att motverka traditionella könsroller.

[...] De förslag som skall stödja män som vill arbeta mot yngre barn är vaga och psykologiserande. Fokus ligger på att det kan bli bättre stämning i arbetslaget med olika kön. Det kvinnliga tolkningsföreträdet utmanas inte. Manliga pedagoger reduceras till könsförebilder medan kvinnorna även fortsättningsvis präglar innehållet.
Christermagister har gett sin syn på saken, och i mångt och mycket håller jag med honom:
Jag anser att det behövs fler män i skolan, helt enkelt för att en större variation behövs. Grundförutsättningen är förstås att alla lärare är goda pedagoger, men även den personliga dimensionen som förebild är en viktig del av lärarrollen. Jag menar inte att man alltid måste vara en fantastisk och felfri förebild för våra barn och ungdomar, verkligen inte! Med förebild menar jag att man är i huvudsak god och att man genom sin blotta existens uppvisar ett alternativ. En man i skolan kan vara förebild bara genom att visa att inte alla män super, slåss eller hänsynslöst jagar ekonomiska vinster, för några elever. En man i skolan kan visa att det är OK även för män att välja ett omsorgsyrke, för andra elever. En man i skolan kan tillföra undervisningen dimensioner som inte hade funnits annars, som passar vissa elever. Hur bra en pedagog än är, oavsett kön eller stil, så skulle det inte vara lyckat att klona denna pedagog; det är en variation av goda pedagoger vi behöver. Inte bara i ett genusperspektiv.

Här kommer en ganska ofärdig tanke: Björklund verkar se en enda anledning att ha män i skolan, som stämmer väl överens med hans övriga “pedagogik”; han anser att män är bättre på att hålla ordning i skolan. Han vill ha män med auktoritet som kan kväsa de farliga “grabbgängen” med hjälp av sin fysiska styrka. Hans bild av män i skolan är därför mycket annorlunda än min, och lösningarna blir antagligen väldigt olika…
Där har ni bakgrunden. Morrica tycker såhär: Självklart, givetvis behövs det män i småskolan, lika självklart som att män behövs överallt annars i tillvaron. Det är, som Christermagister säger, absolut nödvändigt med mångfald. Män, kvinnor, gamla, unga, dansband, punk, invandrare, utvandrare, kringvandrare och stugsittare, romantiker, rationalister, drömmare och konkretisörer, mjukisbyxor och auktoriteter, handikappade, sportfånar, homosexuella, asexuella, normsexuella och kameleonter, nitbälten, schalar och hawaiiskjortor. På en gång. Alla lika betydelsefulla.

Men hur ser det ut i dagens skolor? Är där en färgglad blandad sallad som lockar och erbjuder många olika smakupplevelser och en varierad och bred uppsättning näringsämnen och vitaminer?

Inte så ofta, nej. Det är ett fasligt tantvälde i svenska skolor, låt oss vara uppriktiga om den saken. (Jo, hr Linden, jag vet, patriarkatets lakej och tjo och tjim. Men gå inte i taket ännu, häng med en stund till om du vågar) När en man, eller otant av annat slag, kommer in i skolan hamnar han, eller hon, automatiskt lite vid sidan av. Tanterna sluter sina led, de nya smaker och konsistenser denna nya, främmande grönsak i salladen erbjuder betraktas med skepsis. Därefter finns två vägar att gå, och i det här läget ligger båda tillsynes likvärdiga, med löv där ännu ingen satt sin fot.

Alternativ ett: otanten är en alltför främmande fågel, och de slutna leden förblir slutna. Otanten hänvisas till snickarverkstan, kojbyggande och annat steretypiskt otantigt, och normerna förblir som de varit.

Alternativ två: otanten tas så småningom upp i leden, och en konformerande transformering sker. Otanten tantas till, i förhållningssätt, i agerande, i uppträdande. Och normerna förblir som de varit.

Det behövs en tredje väg. Det tantliga tolkningsföreträdet behöver sopas ut i vårstädningen, fönstren behöver öppnas, luft och ljus behöver släppas in. Tanterna behövs, de gör ett mycket bra jobb, men inte bara tanter. In med piercade punkare, mysiga muslimer, skrattande sk8are, mullrande män och typiska tanter, alla tillsammans på en gång och håll ett strängt öga på normen så att den förblir färgglad salladsskål snarare än jämngrå smältdegel där allas egenskaper konformeras och likriktas.

Jesses vilken drapa! Den som läst ända hit får en guldstjärna.

onsdag 1 april 2009

Män i förskolan kommer i morgon

Jag hade tänkt skriva lite om det här med manliga lärare i förskolor och skolor, men efter att ha blivit informerad om att jag är "en medlöpare till vår gemensamma fiende, patriarkatet", att jag "blivit blåst av sexismen att vilja föda fascistsoldater... åt männen som styr planeten" och dessutom borde (ödmjukt, antar jag) tacka hr Linden som så vänligt och klarsynt, och alls inte på något vis vare sig rabiat eller trångsynt, upplyst mig om sakernas läge så känner jag att det är lite svårt att formulera mina tankar i ämnet. Jag är dessutom inte helt säker på vilken kategori jag anses ingå i, om jag är en del av patriarkatet eller om jag ingår i motståndarlaget. Det känns som om det lutar åt det första, åtminstone i hr Lindens ögon.

Nåväl, värre har jag fått höra.

Jag ber att få återkomma till frågan kring män i förskolan i morgon, när jag hunnit få lite perspektiv på min egen position i sammanhanget.

Uppdatering: Möjligen bör jag fortsättningsvis hänföras till kategorin ***-hatare, jag har bara inte räknat ut vad *** står för ännu.

Livet i en chokladask

Minns ni uttrycket?
Life was like a box of chocolates. You never know what you're gonna get
Jag har lagt märke till att de bitar som ratas av de flesta ofta är de bitar jag föredrar.

Det finns en symbolik i det.

Aprilskämt

De har en annan ton i år än de haft tidigare, Aprilskämten.

AMF-skämtet, där det roliga nog ska vara att de ansvariga låtsas stå avklädda, fast de hela tiden vet, och vi också om vi är ärliga mot oss själva, att de inte kommer att behöva förlora vare sig position eller pengar, på riktigt. Kanske får de byta titel, men det är allt.

Ipredskämtet där det roliga nog ska vara att det är så totalt absurt, och vi ändå går på det.

Det första fallet är redan inlämnat. Marklundskans Piratförlaget, bland andra, hängde, enligt DN,
på låset när nya antinedladdningslagen Ipred trädde i kraft på onsdagen. Innehavaren bakom IP-numret till en server som laddat upp över 2 000 ljudböcker illegalt på nätet begärdes ut, för att kunna stämma ägaren
Plötsligt ser det ut som att själva det skämtsamma i det hela inte är lagen i sig, utan innebörden och tolkningen av den. Ni vet det där om att den inte skall gälla retroaktivt, det som officiellt tolkats som att det som redan laddats upp skall undantas från lagen? Glöm det. Kjell Bohlund från Svenska Förläggareföreningen förklarar att eftersom servern var åtkomlig den första april, dvs idag, så kunde man drämma till. Visserligen hade man kunnat agera tidigare, via officiella kanaler men det förstår ju var och en att det inte är samma känsla.
I det här fallet handlar det dock om uppladdning i stor skala, något som branschen har kunnat agera emot tidigare genom att göra en polisanmälan. Att man väntat tills Ipred-lagen trätt i kraft förklarar Bohlund med att det varit verkningslöst att polisanmäla.

– Vår erfarenhet av att polisanmäla den här typen av fall är att de inte utreds, utan läggs på hög. Men efter att Ipred-infördes kan vi agera själva. Informationen om den här källan har vi inte heller haft så länge, säger Bohlund.
Nu har man ju möjlighet att hota med vite mot internetleverantören så att denne ska klämma fram med identiteten på den som innehar IP-numret.

Ett storartat skämt, är det inte?

Ipred i öppna nätverk

Detta torde på ett enkelt och pedagogiskt sätt klargöra vad som gäller på Café Edenborg.

Föredömligt!

Försäkringskassan

*suck*

Hur mycket kostar egentligen försäkringskassan otroligt klumpiga system? Nyss ägnade en stackars människa mer än tio minuter åt att leta fram en fullmakt, trots att hon fick både inlämningsdatum, registreringsdatum (2 olika datum hos försäkringskassan, av okänd anledning), personnummer och namn att söka på. Hon ägnade sedan lika lång tid åt att finna nästa papper, innan hon kunde ge mig beskedet att hon inte kunde ge mig något besked.

Det tog alltså tjugo minuter - drygt - att hitta två inscannade papper.

Det är inte kostnadseffektivt.